Recension: Graveyard "Lights Out"

De senaste årens bästa skiva är Graveyards andra album, "Hisingen Blues". Den kom för bara ungefär 1,5 år sen men har på den korta tiden hunnit etablera sig som skivan man ska jämföra sig med om man spelar rock/hårdrock med retrokänsla.
För egen del snurrar den frekvent, och jag återvänder mer än gärna till den. Den har en lyster som lockar mig tillbaka gång efter annan, och med det i bagaget så är årets giv, bandets tredje, kanske det mest intressanta släppet som ser dagens ljus år 2012. Är då titeln "Lights Out" talande, med den ordalydelsen?
Svaret, tycker jag, är både ja och nej.
"Lights Out" är den klart mörkaste skivan som bandet levererat. Den anspelar på såväl lyrik som musik som hämtats djupt ner i emotionella kamrar, och det är en relativt naken skiva där bandet ställer fram sin prestation för alla att beskåda.
Det är dock inte slutet på den ljusa sagan om Graveyard - snarare bara ännu ett kapitel i boken som vi fortfarande inte vet hur den slutar.
Anslaget i "Lights Out" är inte lika direkt som tidigare alster, trots högersmockan som inleder albumet. Istället är det en skiva som tar lite tid att tränga in i, som kräver lite dedikerad lyssning innan lagren är avskalade så att man kommer åt dess innersta väsen. 
Den har kanske inte samma magiska lyster som "Hisingen Blues", utan lockar med ett mörkare och dunklare budskap, och jag kan i framtiden se mig lyssna på den här skivan nästan lika ofta som föregångaren - helt enkelt eftersom den är väldigt annorlunda utan att för den skull vara något annat än just Graveyard.
Så... med all denna text om en massa intet - hur låter då själva låtarna?

Skivan inleds med ett av de hårdare spåren bandet släppt ifrån sig. "An Industry Of Murder" har tillika en nattsvart och politisk text och är på det hela taget en ren högerslägga att inleda plattan med. Det är också ett av de spåren som jag oftast bär med mig efter att skivan slutat snurra, kanske för att den arga energin sticker ut lite i jämförelse med resten av materialet.
Den följs av en låt som kanske skulle varit sista spåret. "Slow Motion Countdown" startar finstämt men stegrar sig med tiden som vildhäst och slutar episkt. Det är bra, mycket bra. 
"Seven Seven" är lite punkstökig och tillsammans med (i sammanhanget) bagatellen "Endless Night" skivans svagaste stunder. "The Suits, The Law, The Uniforms" svänger skönt och "Goliath" är kanske den bästa singel bandet klämt ur sig. Den inledande versen är tagen i direkt nedstigande led från Creedence Clearwater Revival och hade - om den kommit när det begav sig - ställts jämte spår som "Prodigal Son". Så bra är den, även om den i versen sparkar mer stjärt och andas mer hårdrock än rock.
Dessutom levererar Jocke Nilsson finfin sång i slutspåret "20/20", ett faktum som gäller för stora delar av skivan.
Han sjunger innerligt, och det känns.

Bästa spår är givet som "Goliath", i alla fall om man vill ha en klockren sjunga-men-i-refrängen-och-vråla-av-glädje. Vill man ha en LÅT, en som växer och har i stort sett allt man kan önska sig så är det snarare "Slow Motion Comedown" som ligger främst i sinnet.
Oavsett vilken typ du är så finns här en matchning för dig.

Betyget då? Det är klurigt, tycker jag. Å ena sidan - Graveyard har fortfarande inte släppt en enda dålig låt och har på "Lights Out" kanske överträffat sig själva med en del låtar.
Å andra sidan - det sprakar inte om "Lights Out" på det sätt som i alla fall jag hade önskat om jag fick önska heljvilt. Det är mer avskalat, mer lågmält och mindre magiskt än på "Hisingen Blues". Egentligen är detta en sån där skiva som kan få mig att önska att jag hade halva poängsteg och lägga mig mellan 4 och 5, men har man sig i leken gett får man leken tåla. Svaret hittar jag nog till slut i min egen definition (läsbar här i marginalen till höger).
Detta är nämligen en skiva du måste ha, lite på samma sätt som du faktiskt måste ha alla filmer i trilogin "Sagan Om Ringen" - även om du har en av dem som favorit så blir inte sagan hel utan de andra.

Graveyard "Lights Out" - 5