Kan man säga att det är Led Zeppelin, Black Sabbath och Deep Purple kanske? De som verkligen är urmödrarna till den "riktiga" hårdrocken?
När det gäller trumspel så tror jag att Ian Paice är en rollmodell för många, och givetvis är det mer än en ung långhårig rocker som plockat upp guran efter att ha hört herr Blackmore lira.
Det är inte fokus för dagen, utan det är istället de helt geniala omslagen som bandet slängde sig med.
Jag är helt hundra på att de påverkade snacket om Mk 1 och Mk 2, benämningen som finns på just Deep Purples sättningar. Det är, mig veterligen, bara just Purple som har fått till det.
Annars pratar man om "Ozzy på sång" eller "med den nye killen på bas". Så måningom skulle ju band bli mer sammanknippade med exempelvis maskotar (Motorhead, Iron Maiden), men här är det ju personkulten med bandet som är i fokus.
Och vilka omslag det gererat!
Överst, "Fireball". Kolla in. Sen kommer de som ett pärlband. "Come Taste The Band", "In Rock" (kanske det snyggaste av dem alla, hela idéen med att montera britterna på Mount Rushmore är ju hur lysande som helst). De minst lyckade försöken kanske är "Machine Head" och "Who Do We Think We Are?".
Ändå.
Det går inte att blunda för - som koncept är dessa skivomslag helt enkelt genialiska!
Nu säger ju du, vän av ordning, att den sista skivan är ju inte med Mk 1?
Nä. Det är helt rätt.
Den sista skivan är "Burn", då man hade Glenn Hughes och David Coverdale i bandet.
Skivomslaget är fortfarande apsnyggt, men det är väl också sista given när man har detta koncept. Efterföljande "Stormbringer" har inte det upplägget. Då gick man in i nya tider.
Bra eller dåligt?
Ingen aning. Synd, på sitt sätt, men samtidigt hade ju inte de där första plattorna varit lika legendariska avseende omslagen. Tror jag.
För erkänn - ansiktena på omslagen - i dessa former - är inget annat än genialiskt!
Inlägg
Vän av Ordning skulle nog också reagera på att "Come taste the band" varken är med Mk 1 eller 2, utan från de "nya tiderna", och att i sviten även bortsett från detta missöde inte är i kronologisk utan i ologisk ordning... så där sprack den analysen. ;)
SvaraRadera...och för övrigt är inte något av omslagen från Mk 1...
SvaraRaderaMk hit eller Mk dit, Snygga omslag hur eller hur. Även om det bryter den inslagna trenden, så tycker jag att Stormbringer är apesnygt det med.
SvaraRaderaOmslag är väl på något sätt alltid viktigt (eller hur Graveyard :-)) men på Vinyltiden hade man ju dessutom ett medium som det var lönt att uttrycka sig på.
Spiring -> Ouch. Nu känner jag mig mörbultad av dessa fakta. Det borde lära en att inte trycka på publicera lite halvhjärtat... :-)
SvaraRaderaFast det blir å andra sidan lite extra kul, och så får man anledning att påpeka... eh... vad en besserwisser skulle ha påpekat.
SvaraRaderaVisst har omslagen ovan en helt annan tyngd än MkI-omslagen (som känns väldigt mycket sent 60-tal). Även om de inbjuder belackare till kommentarer som "men guuud så 'tufft', fem hårdrockarhuvuden i en komet!" och "synd bara att även musiken är lika svängig som en bergvägg". När det gäller "Burn" och "Come taste the band" tycker jag faktiskt att musiken har svårt att leva upp till vad omslagen lovar. (Även deras baksidor är tjusiga, med nedbrunna ljus respektive ett urdrucket vinglas med läppstiftmärken.)
...ja, dte går bara i dagens teckan. Jag startade dagen med att blanda ihop paprikapulver och kanel när jag lagade morgongröten. Det smakar apa, vill jag lova, om man tar det förstnämnda istället för det sistnämnda - och på den vägen har dagen fortsatt.
SvaraRaderaSkulle då förstås med facit i hand INTE ha publicerat utan att kolla saker jag var osäker på.
Men. Som sagt.
Nu hände det i alla fall grejor på kommentarsfronten.... :)
Mk 1 är före Ian.
SvaraRaderaIkoniska omslag visserligen, men så snygga håller jag inte med om att de är. Musiken är däremot helt annan sak..
SvaraRaderaFör övrigt ett intressant reflekterande kring bandets olika sättningar.