Aftonbladet tyckte de var en trea, Expressen likaså (förresten, när du ändå är inne på just Expressen kan du ju läsa Martin Carlssons krönika om hur Mats Levén agerar i det tysta, samtidigt som du förundras av hur herr Carlsson klarar av att agera såväl Expressens ankare inom hårdrock samtidigt som han är chefsredaktör för Sweden Rock Magazine).
Det verkar som om de flesta som såg bandet säger att det var en okej kväll, rätt cool show även om hjältarna kanske tappat lite med åren. Spelningen på Sweden Rock Festival här i helgen har fått ljummare kritik, men har väl ändå ansetts vara festivalens drömbokning totalt sett.
Men det är egentligen inte det jag tänkte dryfta idag.
Citatet kommer förstås att hämtas från bandet, men under våren har undertecknad försökt hålla en lite större diskussion under rubriken Citatet än tidigare.
Det har varit djupdykningar i diverse funderingar och tankar, mer eller mindre aktuella i samband med att publiceringen har skett, och denna gång är det dags för en bekännelse med efterföljande resonemang.
Som rör just KISS.
Jag har aldrig sett dem live.
Märkligt, eller hur, med tanke på att jag bor i Stockholm, Sverige, och att jag därmed haft chansen ett gäng gånger - extra mycket eftersom jag dels går på en del spelningar trots allt (även om det de senaste två-tre åren känns som om det är färre än vad jag önskar) och faktiskt haft chansen att skaffa egna biljetter, haft kompisar som köpt och kunnat erbjuda, eller som senast, kontakter (hej Stones!) som faktiskt kan hjälpa mig in.
Men.
Jag tror att glöden saknas.
Passionen för bandet KISS.
Alltså, jag gillar dem, men jämför med min situation med exempelvis Whitesnake som spelade på Grönan i veckan.
Få var det nästan som om jag inte hade något val.
Jag var TVUNGEN att gå dit.
Så har det aldrig varit med just KISS.
Och det är nästan så att jag själv kan tycka det är lite konstigt, men så är det.
Ska jag ranka min typ topp 10-band från barndomen och som verkligen fick mig in på hårdrock, de där som satte sig som jäkla klister för livet.. ja, då skulle jag nog inte ha med KISS. Faktiskt.
Och någonstans där antar jag att man har svaret. På varför en del band kommer att hamna på "man går över eld och vatten för att se dem", medan andra hamnar i "hm, om jag inte har nåt annat för mig".
Värt att fundera en del på.
Vilka band som hamnar i vilken kategori.
Och varför KISS hamnar på fel sida strecket för min del...
Själva Citaten då:
"En Kisskonsert är som sex.
Det är själva givandet och tagandet som gör det så bra."
Paul Stanley, KISS
"Jag älskar att gå runt i platoskor och 25 kilo läder och nitar på scen.
Men det vore mycket enklare att vara Keith Richards."
Gene Simmons, KISS
Inlägg
Med tanke på att journalisten från Aftonbladet som rescenserade KISS spelning är uttalad SRF-hatare och inte alls ett fan av musiken som spelas där skulle jag inte ta det seriöst.
SvaraRaderaJag har pratat med väldigt många som var på konserten och alla sa samma sak: Den kickade ass. Nu snackar jag om spelningen på SRF då.
Visst att Pauls röst inte håller hela vägen, men därav så har man plockat bort många av hans sololåtar ut setlisten, som t.ex. Heavens on Fire. Och efter ett par låtar såg man även Paul prata med Tommy & Gene snabbt - Antagligen för en ändring. Han såg fett ledsen ut efteråt med.
Showen är det absolut INGET fel på - Den är riktigt fet. Så att KISS gör det absolut bästa ur situationen och levererar grymt bra.