Besatt: Danzig "III: How The Gods Kill"

48.
Kom ihåg den siffran, den kommer att återkomma och antagligen i det närmaste chocka er lite senare i detta inlägg.
Bilden ovan föreställer skivan som kommer att stå i fokus för stunden. Det är den tredje plattan med Danzig, finurligt döpt till "III: How The Gods Kill", och utsmyckad med ett av de mer kryptiska omslagen. Den lilla bilden ovan är det som syns när man vikt ihop CD-bookleten, egentligen är det en större bild som också ser... ja.. kryptisk ut. Den skulle inte kännas malplacerad i en Alienfilm, om man säger så. 
Glenn Danzig med mannar hade ett tag byggt momentum med sina två första album under Danzigflaggan, och eftersom låten "Mother" från just första skivan fått lite hitkänsla så var nog det här en ganska stor satsning. Det kändes så i alla fall. Efter den här skivan kom fler, dne fjärde given var väl okej - men sen försvann bandet ut i periferin av sin egen (eller rättare sagt, frontmannens) experimentlusta. Det blev helt enkelt skit så småningom, men det är en annan sak. 
Här var man bra. Fantastiskt bra.
Produktionen, låtarna, sången - allt klickar faktiskt på den här skivan, och egentligen är det nog mer för att den är jämn (och därmed kanske saknar den givna hiten) som det inte slog än mer.
Det var skit samma, jag lyssnade på den här väldigt mycket, och vi spelade den framförallt i kopmpisgänget när vi var hemma hos Niclas. 
Niclas bodde bäst av oss alla, han hade i stort sett hela övervåningen på en villa att disponera för eget bruk, så det blev helt naturligt att vi hängde där så mycket vi bara kunde.
Och Niclas var den som hade "ansvaret" för att köpa Danzig.
För så var det ju, om man ska ta en kort repetition. Alla hade vi vore grupper man köpte skivorna ifrån, för att sedan ge kompisarna en kassett med kopia på.
Dessutom hade Niclas en t-shirt (köpt på torget i Skellefteå och med andra ord en kopia och inget original...men i alla fall) som föreställde just bilden ovan.
Jag var sjukt avis på den t-shirten.
Dessutom köpte jag CD'n själv också, fast det inte var min grupp. Sånt fick man vara lite försiktig med, i alla fall blev nog jag sur om jag inte var först med att köpa och lyssna på en av "mina" grupper. Niclas är lite mer tolerant än mig, så det kan nog tänkas att han hade mindre avog inställning till mitt köp, men jag var i alla fall ganska noggrann med att inte skylta för mycket med den där skivan.
Nu spelar det ju ingen roll längre, men då var det nog lite viktigt.

Hur som helst, vi hängde då på övervåningen hemma hos Niclas.
Kollade film, käkade chips och spelade spel. 
Ett av spelen vi spelade var plump.
Ni vet, det där gamla klassiska kortspelet där man ska gissa hur många stick man tar och sen försöka träffa den siffran. Om man lyckas så får man 10+antalet stick man gissade, eller en nolla efter antalet man tog alla stick som gick - missade man fick man en plump i protokollet.
Fyra spelare innebar att man startade på 10 kort vardera, sen gick ner via 9, 8, 7 osv till 1. Sen fick alla 1 kort men börja ange hur många stick man ska ha innan man räknade upp igen till 10. Inga rundor får sluta så att det går jämnt ut, så om totalt 4 av 4 stick var fördelade när den som är sist att ange är kvar så är det förbjudet att säga 0.
Okej, med så långt?
Det innebär alltså att när man kör de där svängarna med ett kort så är nästan alla spelare garanterade runt trettio poäng vardera innan man är klar. Sannolikheten spelar ut det så att en plumpar per runda, och de andra tre får poäng.

En dag hamnade Niclas på rekordet 53.
Alltså, inte rekordet uppåt - det har jag faktiskt inte en enda aning om vad det landade på, men rekordet nedåt. 
53 poäng på fyra spelare är ohyggligt lågt, speciellt med tanke på att man nästan hade 30 garanterade på mitten där. Det där fick han höra till leda, och han hävdade då vid ett bestämt tillfälle att om han någonsin skulle få mindre poäng så skulle han äta upp kortleken.
Jo, ni kan gissa det kommande bottenrekordet. 
48.
48!! Det är i stort sett omöjligt att få så lågt. Försök själv, I dare you!
Jag har egentligen ingen aning om vi lyssnade på just den här skivan i samband med det rekordet, men jag har hur som helst svårt att se en kortlek utan att tänka på Danzig "III: How The Gods Kill". Eller för den delen tvärtom, att numera höra på skivan utan att genast förflyttas tillbaka till den tiden, den platsen, det livet.

Han åt aldrig kortleken. Lika så bra det, det var antagligen straff nog att stoltsera med den siffran i vår umgängeskrets, men det kunde han gott ha. Han hade ju snyggaste tischan av oss alla, och ägarrätt till vårt soundtrack...