Recension: Black Sabbath "13"

Det är få - om det ens har skett förr - gånger jag närmat mig en skiva med så blandade känslor som med denna, "återföreningen" av legenderna Black Sabbath och deras nya studiogiv "13".
Rädslan av att herrar Tony Iommi, Geezer Butler och Ozzy Osbourne (saknas gör ju Bill Ward vars trumstol istället besitts av Brad Wilk) ska göra ett magplask som ger det gamla arvet en lyster av tragikomik är helt uppenbar, samtidigt som jag innerst inne litar på att en man som just Iommi faktiskt besitter förmågan att skriva riff på ett sätt som vanliga människor skulle döda för, och egentligen inget hellre önskar än att bandet ska återvända för att visa alla unga uppkomlingar var skåpet ska stå.
Som vanligt vid ett skivsläpp som jag sett fram mot länge så har jag undvikit alla singlar och möjligheter till förhandslyssning, och närmar mig skivan i sin helhet, med produkten (och därmed texterna, bildspråket och alla fakta) till hands.
Den version jag har köpt är standardversionen, med 8 spår och inget extramaterial.
Precis som en skiva med Black Sabbath egentligen ska vara, like the good old days.

Först  - låt oss konstatera en sak.
Bandet gör inte bort sig.
"13" håller en sådan nivå att även om det finns en del skavanker (det återkommer vi till) så är det en värdig skiva som på intet sätt kastar skugga över de gamla plattorna som är sådana kära kamrater.
Det är kanske det absolut viktigaste av allt, och känns oerhört skönt att konstatera.

När detta faktum är satt, såväl i min hjärna som i denna text, så kan vi därför titta mer på själva plattan och dess innehåll.

Skivan bjuder på en hel del nickar och referenser till de gamla dagarna, och jag tycker att det hörs tydligt att det är just Black Sabbath som levererar musiken, dvs det är Iommi som skrivit och spelar riffen. Röster har höjts för att detta skulle vara en modern Ozzy-platta, men det tycker inte jag. Sångaren är alltjämt den svaga länken, men med hjälp av autotune så blir insatsen oväntat bra och jämn. Gott så, även om man kan ha farhågor på hur det ska låta live. Geezer Butler är som vanligt stabiliteten själv, och har ett karakteristiskt basspel som slår an mer än bara basens fyra strängar - även nostalgin berörs på ett behagligt sätt.
Störst funderingar har jag över trumspelet.
Det är... inte Bill Ward.
Brad Wilk är en bra trummis, jag gillar hans sätt att spela på i Audioslave och Rage Against The Machine, men trots att han gör sitt bästa så upplever jag att han har mindre sväng i sitt spel än originalmedlemmen. Det blir mer maskinellt och nästan lite för.. perfekt?
Ward har ett lite släpigt sätt att spela, och ett bra exempel på det jag försöker peka på kommer faktiskt redan i första - för övrigt utmärkta - spåret  "End Of The Beginning".
Riffet som sparkar igång låten på riktigt, runt 2:40 in, är svängigt som fan, och här känns det tycker jag. Med Ward (den gamla Ward då, den som lirade på ursprungsskivorna och klarade av det då - hans nuvarande form vet jag tyvärr inget om) så hade det stycket svängt så jävla hårt att Vägverket antagligen sett sig nödgade att befästa skivan med varningsetiketter.
Nu svänger det, men inte lika överjävligt.
Å andra sidan, jag har inte helt enkelt att peka på en ledig trummis som passat så mycket bättre för jobbet, och jag tycker att Wilk gör ett fullgott jobb i låtar som exempelvis sköna "Damaged Soul".

Produktionen är okej, men aningen torr och icke-organisk. Det blir tydligare för varje stort projekt att producenten Rick Rubins riktiga styrka kanske inte är just ljudbilden, utan förmågan att visualisera målet och dra lite knepiga projekt i hamn (som med förra plattan med Metallica). Ändå stör jag mig inte så mycket på produktionen, jag kan leva med den trots att den nog hade varit skönare med mer organisk känsla.

Det som till sist är det viktigaste är förstås låtarna.
Kärnan.
Och här tycker jag att man lyckats ganska bra, framförallt är skivan jämn och jag tycker inte att någon låt egentligen faller ur ramen.
Allra bäst är inledande "End Of The Beginning", "God Is Dead?", "Age OF Reason" samt "Damaged Soul", men det är som sagt en jämn platta överlag.
Så pass jämn och bra att jag tycker den håller för en betygsfyra, även om det snarare är med känning nedåt än uppåt. 
Ändå. Jag tror att när 2013 summeras så kommer detta vara en av de skivor jag har spelat mest, och det säger en del.
Med de farhågor och den oro jag hade när jag gav mig på plattan så är jag mer än nöjd.
Att skivan dessutom poetiskt avslutas med samma ensamma ringande klocka, åska och regn som bandets karriär en gång startade med känns poetiskt.

Black Sabbath "13" - 4