25 Mest Spelade

Välkomna till 2014!
Ja, det var ju igår det började egentligen, men jag hade inget att komma med då, så det blev inget inlägg.
Idag ska vi däremot lägga lite av grunden till 2014, vi ska kolla lite hur iTunes (detta program man har sån hatkärlek till!) sorterar upp mina 25 mest spelade låtar.
Bilden är mikroskopiskt liten, men du får förstora den eller spara hem den och kolla i större format om du vill ha det läsbart.
De första spåren är inga överraskningar för mig.
De har legat där ett tag.
Opeth, dubbelt Queensryche och sen At The Gates.
Sen börjar det bli lite intressant - att Keep Of Kalessin, Satyricon och Tiamat återfinns så pass högt som de gör förvånar mig lite. Och att Dio inte är högre, det trodde jag.
Men - det man kan se är att det skiljer 5 spelningar från plats 25 och upp till plats 7.

Det ska vi följa upp under året. Vid Midsommar eller så ska jag försöka ta en nya lista så ser vi om det ändrats alls, eller om det är likadant. Känslan är att det faktiskt inte händer sådär vansinnigt mycket där uppe i toppen, faktiskt, med tanke på hur ofta jag lyssnar på ny musik, men... med jämna mellanrum så åker ju en mina favoriter på.
(Annars skulle de ju inte återfinnas där uppe, eller hur?)

Frågan är då, så här på det nya året: hur ser era mest spelade ut? Och tror ni de kommer förändras under året?
Vi kan väl kolla! Skriv en kommentar med iaf de fem-tio mest spelade eller så till dte här inlägget, så kan vi återgå till det senare under året och kolla.
2014 kommer antagligen bli ett riktigt bra musikår det med, så man kan ju hoppas att det kommer lite bubblare....!

Summertime is gone...

Imorgon tar sommaren slut.
Alltså - kanske inte vädermässigt. Det har jag ingen aning om, och antagligen ingen annan heller.
Däremot innebär morgondagen att sommarsäsongen på Metalbloggen tar slut.
Imorgon är Veckans Tips tillbaka, och på söndag sparkar Besatt igång höstsäsongen.
Alltså är det, tycker jag, läge att summera sommaren musikaliskt.
Det blir denna gång inte en massa bilder eftersom du ju sett dem redan, utan en lista på vad jag har känslan är mest spelat under sommarmånaderna, samt varför. Listan är långt ifrån vetenskapligt framtagen, utan bygger på en uppskattning.
Håll till godo!

1) Anciients "Heart Of Oak". Den här skivan kom in rätt sent under sommaren, men har spelats så löjligt mycket sen jag upptäckte den att jag har känslan att den kanske rullat flest varv av alla ändå..!
2) In Mourning "The Weight Of Oceans" Överhuvudtaget har jag varit sugen på progressiv musik med smak av döds, och Enslaved "Riitiir", Ne Obliviscaris "Portal Of I", Barren Earth "Curse Of The Red River" samt hela Opeth-katalogen har frekventerats flitigt under sommarmånaderna - men mest av allt har jag spelat Östersundsbornas pärla. Hela resan till Grekland känns det som om jag rullade just "The Weight Of Oceans"..!
3) Deep Purple "Come Taste The Band". Ja. Inte fan hade jag tänkt spela den plattan så jäkla mycket innan sommaren började, men det har liksom blivit så. När jag grillat, när vi åkt bil. Den är ju inte ens en av de bättre som bandet klämt ur sig?
4) Kongh "Sole Creation". Löjligt bra, och detta har liksom blivit den skivan jag har återvänt till när jag är tillfälligt trött på ny musik som ska recenseras eller alltför lätt och glättig musik som passar sig i sällskap med familjen.
5) Black Sabbath "13". Jo. Dels har den legat i bilen och därmed fått en del speltid, men kanske är det framförallt så att jag faktiskt tycker att gubbarna har presterat.

Meh, säger du kanske nu.
Var är alla skivor som recenserats?
Var är alla skivor som är lite hemliga inför kommande Hårdrockskväll och vårsäsongen av Veckans Tips?
Var är Rush som det skulle lyssnas in sig på?

Bra frågor. De hemliga skivorna är ju hemliga (förstås), men när det gäller recensionerna så har de oftast inneburit en kortare högfrekvent spelperiod, eller att jag spelat dem enstaka gånger och sedan kört dem lite då och då.
Visst försöker jag lyssna minst 5, helst fler än 10 gånger på en skiva jag ska skriva om, men det betyder ju inte att jag vill ta upp den på en sån här lista. 
Rush fick ju däremot ett helt eget inlägg häromdagen, och kanske skulle framförallt "Fly By Night" kunnat vara med i uppräkningen ovan - men det kändes lite drygt.
Att ge dem både ett eget inlägg, och en plats på listan.
Jante säger - du ska inte tro att du är något. Typ.

Nå - vi avslutar väl som vanligt sommaren på bästa sätt? På samma sätt som skett förr, och på samma sätt som kommer att ske framöver?
Tiamat "Summertime Is Gone" får klinga ut och förkunna att imorgon sparkar hösten igång på Metalbloggen!





...fantastisk låt, fantastisk skiva!

Record Madness: T

Record Madness.
En serie där Metalbloggen och Tune Of The Day skärskådar sina egna skivsamlingar bokstav för bokstav för att egentligen titta vad som döljer sig där, och där det hela avslutas med att man kastar en utmaning till den andre, i form av vilken bokstav som ska få hamna under lupp.
Serien har pågått sedan årsskiftet, och under sommaren har det stått lite still.
Det är inte bara okej, utan var ett av de gemensamma kriterierna.
Att serien, varje inlägg, får ta precis så lång tid som det råkar bli, och att varje inlägg blir som det blir. mastodontlångt eller rätt kort. Det får aldrig bli ett tvång, för annars dör alla möjligheter att vi ska orka igenom hela jämra alfabetet.
Och nu... nu är det min tur att ta i min utmaning.
Den som heter T.

Record Madness: T
Första tanken när jag fick min "lott" i form av bokstaven T var... fan. Det är en stor bokstav. Där ligger ju skitmycket bra.
Så jag gick till hyllan, och... se på fan - jag hade tjockt fel?!?!
T finns där du ser de oranga fyllestrecken. Hyllan delas dessutom med bokstaven U, så ska man vara krass kan det inte vara mer än kanske 50 plattor som trängs under T.

Vad beror då det på?
Jag tror det är Testaments fel.
Tanken på att det bandet skulle finnas under bokstaven har liksom lurat mig att tro att det är en massiv bokstav, men ännu en gång visar det sig, när man tittar noga, att verkligheten inte alltid stämmer överens med bilden mitt huvud vill visa för mig (ja, den som ser riktigt noga och har hängt med märker kanske också att själva hyllsystemet är nytt, men det är en annan femma).
Som vi kommer att återvända till så finns det under T en hel del skivor som är intressanta men som jag inte har fysiskt (promoexemplar och annat), men det är väl ändå lika bra att vi börjar med den klump som lurade mig, eller hur?

Överst ett knippe studioalbum som på ett ganska fint sätt visar bandets fantastiska karriär. Det spretar en del (notera att en av skivorna som saknas tyvärr är dödsmetalldängan "Demonic", vete fan varför egentligen och det är en sån där typisk grej som jag egentligen upptäckte nu när jag la ut skivorna...trodde jag hade den?!?), men är ändå alltid Testament.
Därefter både skivan och DVD'n från London, "Live In London". En av världens bästa ensamfylle-sysselsättningar!
Men... vänta nu.
Kan detta enbart vara anledningen till min oro för mängden skivor under T?
Nej.
Antagligen inte.
Kombinerar man det däremot med de här grupperna så är det kanske logiskt.

 

Detta är två grupper som jag har för mig att jag har massor med plattor av.
Det är, förstås, Thin Lizzy och Tiamat.
Som ni kan se på bilderna ovan så är det, minst sagt. en sanning med modifikation.
Visst har jag en del skivor, men det är långtifrån så många som jag inbillar mig, och detta är en sån där typisk anledning till att det går helt överstyr med mitt skivköpande i år.
Jag fyller så sjukt många hål som jag trodde att jag redan fyllt.
Skivor jag trodde att jag hade, men som det visar sig - vid närmare kontroll - att jag inte har.
Och som jag vill ha.
I båda ovanstående fall så finns dessutom (om ni kollar noga) en samlingsskiva.
Den finns till vänster i bild i båda fallen.
Måhända bidrar det till min illusion, men framförallt är det intressant... jag är generellt inte ett fan av samlingsskivor, men får tillstå att jag - igen, vid närmare kontroll - tycks ha en hel del sådana i min ägo.
Kanske fog för ytterligare funderingar någon dag, eller rent av en hel serie vad det lider.
Men.. som sagt...detta är Record Madness, och det betyder att vi ska kasta oss vidare med innehållet under T.
I min botanisering noterade jag att det var en hel massa skivor som jag hade två ex av. Alltså, två skivor med en grupp. Låt oss ta en kavalkad!

 

 

 

Uppifrån och ner i en svit rätt pissiga foton...:

Throwdown

Talisman

Tribulation

Therapy?

Teddybears

Rätt spretigt, faktiskt, men jag gillar dem allihop på sitt sätt.

Och dessutom ger det oss möjligheten att lite snabbt konztatera att det under T finns en hel del gamla Veckans Tips. Samlar man dem på samma bild så får dels lite gammal skåpmat från nyligen dassiga bilder samt en del nykomlingar:

Känner du igen dem alla?.
Överst, halvt dolt, har du Temple Of The Dog. Den SKA Du ha koll på, annars är det dags att skaffa det ögonaböj. Därfter, nedåt i ordning, med länkar till deras respektive Veckans Tips-artikel...
Throwdown, Tribulation, Trident och Tyrant.
Rätt så jäkla hårt, faktiskt, om man kollar på dessa plattor överlag.
Verkar ha blivit så, och då är det fog att kolla vad som är lite mjukare i hyllan.
Samlade ihop dem såhär:

Oj.
Vilken kass bild det här visade sig vara.
Inte riktigt high standards, kan man säga, men... nu orkar jag liksom inte göra om det, föra över bilden igen och så.
Istället ska jag förklara vad ditt öga ser suddigt.
Det är Texas, Timbuktu (ggr 2), Toto och KT Tunstall.
Kan inte säga att jag spelar någon av dessa plattor numera, men det har funnits tillfällen när de alla spelats. Utom Toto. Den tror jag att jag fått på pin tji nån gång när jag fyllde år...
Främst KT Tunstall "Eye To The Telescope" är riktigt fin singer-songwriter om du vill ha sånt.

Okej. Vidare!

Men - vadfan!?
Bilden är visserligen bättre, men vad gör den här skivan här?
Takida - bra eller anus. Svaret börjar på a...
Jag sa: vidare!

 

Detta, vänner, är den sista bilden från själva hyllan.
Det är faktiskt slut sen.
Type O Negative, sen ett knippe ströskivor med Taake, Terrorizer, Terrortory, To Dust och Triptykon tar oss i mål avseende de fysiska exemplaren.
Det finns inte fler.
Trots vad jag trodde.

Men vi ska denna gång komplettera lite med elektroniska exemplar. Sådana som jag vill lyfta lite. Jag tänker inte konstatera att jag saknar en skiva som Talisman "7" fysiskt utan enbart har en elektronisk kopia (fas tden varit Veckans Tips, lite skämmigt är det...), eller en del andra mer logiska saker.
Jag vill istället lyfta fram dessa skivor som några jag borde skaffa riktiga skivor av, och det så snabbt som möjligt:

 

 

 

Du är med va?
Thalamus första, This Gift Is A Curse fullkomliga överkörning, Three Seasons mix av 60- och 70-tal samt Torture Divisions trilogi av EP's som utgör "With Endless Wrath..."-sviten.
Bra plattor allihop, som inte fysiskt i min hylla. Som borde göra det.

Nu är det slut. Hela bokstaven T visade sig vara lite av ett luftslott, tycker jag, men det lär väl jämna ut sig. Nästa gång får man väl nåt man tycker verkar lugnt men som visar sig ha en jävla massa mer än man tror.
Nu återstår bara att kasta tillbaka handsken, så att säga, och denna gång ska jag försöka göra det på ett sätt som Stones kan hantera hyggligt trots att det är sommar och högsäsong för hans del när det gäller jobb. Alltså - något som jag tror är relativt enkelt att hantera.
Vi pratar alltså om bokstaven F, som i Faith No More, förbannade sommarvärme och fåtal artister. Jag tror att det - relativt då, han har ju en del skivor den gode Stones... - är en  liten bokstav att bita i, men vet inte säkert. Ska bli spännande att se vad som döljer sig i alla fall.
Record Madness är fortfarande kul!

Musikåret 2012: De gamlas år?

Jaha, okej.
Igår var det rock'n'roll-skivorna som stod i fokus - och idag ska vi kolla på en massa gamlingar. Eller, kanske fel sagt, en massa rutinerade grupper som detta år har smaskat ur sig rent löjligt starka alster.
Denna klump av skivor som ska nagelfaras inför sammanställningen av Årsbästalistan är sådana. Veteranernas år!

Här har du dem, i bokstavsordning, med bilder först och lite text sen.
Som du kanske märker så saknas en del akter. Marduk, till exempel, och Tiamat och Soundgarden. Det beror egentligen på enkla saker. Marduk kommer i vevan med extrem metal, och de andra två är...ja...helt enkelt inte tillräckligt bra. Tycker jag. Lite av besvikelser, rent av, men det kanske är fog för ett annat inlägg...

Accept "Stalingrad"
Accept har med nya sångaren Mark Tornillo fått värsta uppsvinget och går från klarhet till klarhet. "Stalingrad" innehåller dessutom en av de bästa låtarna bandet lyckats klämma ur sig...ja....någonsin, i form av "Shadow Soldiers", så det är full respekt på den insatsen. Räcker det till Topp Tio ändå?
Nä, säger jag. Inte riktigt. 

Candlemass "Psalms For The Dead"
Svenska doomhjältarna har levererat sin svanesång, i alla fall på skiva. Och om man får tro bandets starke man Edling. Man går dessutom ur skivsvängen med en praktsmäll, jag tycker att detta är en riktigt stark skiva. Just utom de magiska tio, skulle jag vilja påstå!

High On Fire "De Vermis Mysteriis"
När den här skivan kom tyckte jag att den var skitbra, omän inte lika bra som sin föregångare. Sen dess har jag knappt lyssnat på den, framförallt inte i sin helhet. De bra låtarna åker på ibland när jag rullar runt i min iPod, men det säger väl en del om skivan ändå. Den är fortfarande bra, men kommer förstås inte att klarar av bedriften som "Snakes Of The Divine" lyckades med; den placerade jag allra överst på årsbästalistan. Detta är inte i närheten av den placeringen.

Katatonia "Dead End Kings"
Svidande vackert och beckmörkt. Depparnas nationalsångare levererade starkt år 2012, och jag tycker att skivan är både bra som helhet och i enstaka spår. Helt klart en kandidat till Topp 10 när det ska migreras till en enda lista!

Kreator "Phantom Antichrist"
Överraskande nog en av årets absolut bästa - om inte den bästa - thrashplattan. Tyska gamlingarna levererar här ett knippe urstarka låtar, och även om man kanske inte är lika ilsken som en gång i tiden så verkar man ha mognat lite som ett fint vin. Med värdighet, och med effekten av djupare lyster. Bra skiva - men inte tillräckligt bra för Topp Tio ändå, skulle jag tro. Det är i alla fall inte känslan just nu.

Paradise Lost "Tragic Idol"
Britterna fortsätter sin formtopp, och lägger ännu en sten i högen av grymma skivor på ålderns höst. Sen 2005 och den självbetitlade skivan har man stegrat sig i kvalitét, och "Tragic Idol" är inget undantag. En bra skiva som nog ändå inte klarar av att i årets konkurrens knipa en placering på Topp Tio. Om jag ska vara ärlig.

Testament "Dark Roots Of The Earth"
På tal om gamlingar med formtopp - Testament kom äntligen ut med sin platta som det ryktats om så länge. Den var bra. Den innehöll moment som var mycket bra, men den var inte så bra att det räcker ända fram. Inte i år.

Så.
Var är vi med detta då.
Jo, med en hel klump skivor av rutinerade herrar som nog levererat inspirerade insatser allihop, och som faktiskt gör att man kan fundera på om 2012 var de gamlas år.
Nästan.
Ändå är min känsla så här när sammanställningen närmar sig att det inte kommer att räcka till en placering på Topplistan för någon enda av dem?
Vi får som sagt se när det är dags att slå samman alla fina plattor...

Recencioner Tiamat, Soundgarden och Vivid Remorse...

 Såhär ser de ut, denna månads skörd på recensionsfronten avseende mina åtaganden för Werock.

Ja, vi pratar om två stycken legender, Soundgarden som återvänder med "King Animal" och svenska Tiamat som också är tillbaka (om än inte efter lika lång tids frånvaro som sina amerikanska kollegor) med "The Scarred People".
Två stycken rätt stora besvikelser på det hela taget, om jag ska vara ärlig.
Till det läggs spanska Vivid Remorse, med sin thrash som är allt ifrån egen.
På dte hela en rätt medioker månad avseende mina recensioner, helt enkelt. Det är tur att du kan få alternativ. Propagandhi, Year Of The Goat och Aeon till exempel. Tunga och bra namn. Dessutom ny omröstning om den bästa debuten för året samt intervju med Deathening, Jodå, det är på Werock det händer den här lördagen, den första i december! 

Pratsång. Man varför?

 Det är ganska mycket Tiamat för undertecknad just nu.
Senaste given "the Scarred People" ska recenseras för Werock såhär till månadsskiftet, och den har fått snurra sina modiga antal varv. Dessutom måste jag få påpeka att den intervju som finns i Sweden Rock Magazine #97 är en av de bästa jag läst på bra länge.
Humor, öppenhjärtighet och udda intressanta frågor i en salig blandning med bilder från det privata fotoalbumet för det till en riktigt bra inblick i frontmannen Johan Edlunds liv. Gillar du bandet ska du inte bara kolla in bilderna från spelningen på Close-Up Magazine-seglingen, du ska också försöka få tag i ett ex av just 97:ans SRM. 
Skivan i sig är en rätt annorlunda skapelse än förra given "Amanethes", och bland annat dessa skillnader belyses i intervjun.

Nå, jag ska inte djupdyka i skivan här. Då får vänta till recensionen när det gäller den saken, men jag vill belysa en sak. En grej jag liksom inte fattar.
Pratsång.
Ibland kan det vara samplingar av något som talas mot bakgrund av musik, men för mig faller det inom samma kategori.
Jag gillar't inte.
Alls.
Och tyvärr finns det lite sånt på just "The Scarred People", exempelvis när titellåten börjar gå lite på tomgång mot slutet av själva låten.
Nu ska vi inte låta Tiamat ta smällen, det jag vill göra en spaning på är egentligen fenomenet i sig - det förekommer ju tyvärr lite överallt.

Grejen är att just pratsång får mig att rygga tillbaka. Jag kan nog såhär spontant nästan bara säga ett enda ställe där det passar, och det är i inledningen av Iron Maidens "Number Of The Beast". Den låten skulle ju inte varit detsamma utan, men då är det mer ett intro än mitt i låten (visst jag har säkert missat något, men så blir det när man bara skriver och inte tänker igenom allt.. du får väl påminna mig i så fall!), och det säger väl en del om mina tankar om det där.
Varför har man ett sånt parti med?
Känner man liksom att "fan, här är det rätt segt i den här låten och det behöver något för att piffas till... vi lägger till en sampling eller kanske lite så kallat elakt prat"?
Fan, om det är ett svagt parti i låten kanske man borde kapa det istället för att matematiskt. Det är liksom inte alltid två minus blir plus.

Som slutkläm ändå - är det nån som kan komma undan med det så kanske det är Tiamat. Men det ändrar ändå inte sakens grundnatur.
Varför har man med pratsång?

Dödsstöten!

 Såhär ser den ut.
Dödsstöten för mitt vad med hustrun.
100 skivor, över eller under. Jag var på 99 innan dess två landade i lådan i fredags... Tiamat "The Scarred People" och Soundgardens återkomst "King Animal" känns ändå som rätt fina plattor att ta en smäll för..

 Vi har hållit räkningen på detta sätt.
Nu känns dte ju rätt osäkert hur det hela kommer att landa (förra året blev det 114 st), på något sätt har jag ju redan förlorat. Då kanske man lika gärna kan köpa ett knippe plattor man funderat på och starta med ett restriktivt 2013?

Eller inte,
Det dyker tyvärr upp för mycket bra hela tiden!

Nå, annars har dagen dominerats av nedanstående.

Allvarligt, man kanske inte ska lyssna på Ronny & Ragge när man ska köpa bil (Fårrd!), men denna gång var det ren otur. Punka efter ett besök på återvinningscentralen. Med hela familjen.
Ridå.
Bara att försöka ta sig hem med barn och hela konkarrången medan man inväntade bärgare.
Jäkla skit, det där kommer ju ställa till lite.
Tror nog jag får ta en öl ikväll och fundera på livet lite. Kanske med någon av dödsstötarna som sällskap, jag kan tänka mig att en Brew Dog Punk IPA passar både Soundgarden och Tiamat!

Bildspecial: Close-Up båten med Candlemass, Turbonegro, Behemoth & Tiamat!

Den var ju ute och seglade nyss. Close-Up båten.
Jag var inte med (fixade inte det i samband med nytt jobb helt enkelt, även om jag väldans gärna gärna ville), men det var poolare Per... och gissa vad?
Han hade med sig ett helt knippe bilder.
Det får en att verkligen ångra att man inte var där!

Candlemass, Behemoth, Tiamat och Turbonegro. Håll till godo!