3 Röster om Crowbar

Det var ett av villkoren för att jag skulle köpa Crowbar, att Per skulle medverka i 3 Röster. Det är dags nu. Här och nu. Själv anser jag att plattan är okej, men delade enbart ut en trea i recensionen och inser att detta var bra... men ändå inte helt min smak. Kvalitén finns där dock, så det ska bli spännande att se vad de andra genierna säger!

Per: Jag har diggat New Orleans okrönta sludgekungar Crowbar sen jag upptäckte dem typ 93, med denna platta har de dock fått till sin första fullträff i mitt tycke.
Plattan håller en mycket jämnare nivå än tidigare album och är utan svaga spår. Och sen det jag alltid gillat med Crowbar, Tyngden.
De nedstämda riffen är så löjligt feta att jag får tuppskinn varje gång jag lirar denna platta trots att jag säkert hört den 100ggr vid det här laget.
Bakom mikrofonen gör Kirk Windstein ett bättre jobb än nånsin, hans plågade vansinnesvrål låter betydligt vassare än tidigare.
Att denna platta inte finns på min top 3 över 2011 är fullständigt otänkbart!
Betyg: 5/5

SheerFaith: Crowbar är tillbaka, och det med råge. Sever The Wicked Hand är den starkaste platta som Crowbar släppt på många år och det som serveras är som vanligt musik av det tyngre slaget. Kirk Windsteins röst låter som vanligt som att han upplevt all världen misär och är beredd att bära den på sina axlar. Det som man kan ana på denna platta till skilnad från de tidigare är att man kan ana en ljusglimt bakom all mörker. Snorbra är plattan. Hoppas vi inte behöver vänta sex år på nästa.

Bästa spår: As i become one.
Betyg: 4/5

Stones: Sex år har gått sedan Kirk och hans bandkamrater släppte en skiva senast, inte så att Kirk har legat på latsidan precis, han huserar ju även i Down och Kingdom Of Sorrow. Att jag är otroligt svag för sludge och stooner rock har ju gjort att väntan på denna skiva blev extra lång, så var det med stor spänning som den nya plattan spelades upp. Plattan innehåller precis som förväntat fläskiga riff med stor pondus, härligt slöa och släpiga spår fylld med melodisk sorgsen aggression. Detta är en skiva som har spelats flitigt den senaste tiden och den växer ju mer den snurrar. Här kan man höra Sabbath riff korsas med Alice In Chains sound i "Let Me Mourn" som är riktigt bra men den absoluta höjdpunkten på plattan är "Liquid Sky and Cold Black Earth" som är otroligt känslosam och Kirk blommar verkligen ut. Jag gillar denna platta.

Betyg: 4+

Jaha.
Enligt dessa tre herrar är jag alltså en aning efterbliven och fattar inte grejen.
4,33 i snitt, med mersmak efter Stones lilla plus efter betyget.
Och, okej, om man är inne på den typen av musik så är det högkvalitativt som fan. Vi får se om plattan växer för mig, jag lovar i alla fall att återkomma till den med jämna mellanrum och så småningom skriva ihop en Backspegeln om skivan!