In Flames till Stockholm!

"We are ghosts of a concrete world..."
Kanske inte. Däremot så är det nu klart vem som vunnit tävlingen om In Flames nya platta "Sounds Of A Playground Fading".
In Flames går denna gång till JonteRoyal, bosatt i Stockholm.
Anledningen är helt enkelt denna motivering:

Bästa skivan med Göteborgs stoltheter är självklart Clayman - utan någon form av konkurrens överhuvudtaget. Skälet är i sig enkelt, Clayman är ett mästerverk som lyckas kombinera minnesvärda melodier, harmonier värda att dö för med ett fantastiskt röj och en tyngd större än någonting.

När jag, ung som jag var, introducerades till skivan - vilket var mitt första möte med In Flames - öppnades en ny värld. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att utan Clayman så kanske mitt musiklyssnande hade tagit en annan riktning. Vid tidpunkten var jag relativt fast i power metalträsket och höll band som hammerfall, Blind Guradian och Helloween högre än det mesta. Allt det ändrades så for jag hörde Square Nothing - brutaliteten som slår till samtidigt som stämgitarrerna jobbar på högvarv i mitten av låten ger mig fortfarande gåshud och får mig att fälla en tår. Titelspåret knockade mig med sådan kraft att jag inte vet om jag än rest mig och allsågsfavoriten Only For The Weak kan jag sjunga i sömnen när som helst. När jag såg In Flames första gången stod jag paralyserad under nämnda låt och insåg precis hur lycklig jag var över att den här skivan nådde mig vid precis rätt tillfälle.

Introriffet till Bullet Ride är så genialt att jag inte tror någon kan klå det. Pinball Map var den första hela låt jag lärde mig på elgitarr - långt innan jag var spelskicklig nog att kunna spela den. Men tjurighet har alltid legat mig nära så jag gav mig fan på det och den sitter där än.

Även om jag idag inte räknar In Flames bland mina topp 5-band så är det just de, tillsammans med Iron Maiden och Metallica, som lirkat in mig till den här musikstilen. Och In Flames gjorde det med sitt monumentala mästerverk Clayman. De har spottat ur sig fler gedigna alster men Clayman är och förblir deras Reign In Blood.

Dessutom - det har inkommit många fantastiska svar. Detta tarvar helt enkelt tröstpriser!
Andreas i Forshaga och Mattias i Norrköping får varsitt ex av Conspiracy Theorys demoplatta efter sådana här kommentarer:

Andreas:
Är den bra?
In Flames - Sound of a fading playground är helt fantastisk.
Gillar hela konceptet med skivan, framför allt att dom vågar ändra och modernisera så mycket som de gör.
Så är den bra då?, JA helt jävla underbar.

Är den dålig?
Ehm, Nej

Var det bättre förr?
Både ja och nej, tycker ju att gamla In Flames är riktigt bra, The Jester Race var skivan jag började lyssna på.
Man känner ju igen gamla i det nya, och de vågar ju som sagt följa lite "trender" som finns och modernisera sin musik så de fortfarande håller.
Ja tycker de gamla är bra, men de nya dom gör är minst lika bra.

Såg nu att ja svarat lite fel men de bjuder ja på.

1) Vilket är In Flames bästa album - och varför?
The Jester Race, men tror att Sound of a fading playground kommer bli en ny favorit.

Mattias:
1) Vilket är In Flames bästa album - och varför?
A Sense of Purpose, enkom p.g.a. att jag är något av förpackningsfetischist… Det här omslaget är så förbannat snyggt och hela digipacken är riktigt jävla läcker. Även Musikaliskt tycker jag att det är en av In Flames bättre plattor (är knappast något jättefan, men jag gillar det senare bättre än det tidigare då de tidiga skivorna, i min smak, är alldeles för glättiga, något jag aldrig tyckt gått ihop med ”growl”) även om skivan kanske inte håller riktigt hela vägen.

Rubbet är postat, så nu hänger det på Kungliga Postverket. Ni får alltså grejerna någon gång mellan nu och evigheten.
Nu har jag grejer att göra.
Det blir inget mer inlägg idag. Vill du ha anna att göra så kollar du in Foo Fightersbilderna i Aftonbladet istället, eller kanske recensionen.
Nytt inlägg imorgon igen. Hasta la vista!