EP: Preach "Path To Solace"

Stockholmsbandet Preach spelar melodisk death enligt egen utsago. Vi kan dock kalla det för Göteborgsdöds, så vet du som läsare på pricken vad du får. EP'n "Path To Solace" är snyggt förpackad och innehåller 5 spår. Bandet består av Carl Lundvall som hanterar sången (som består av både growl och ren sång, ett faktum vi ska återkomma till), gitarristerna Edvin Settervik och Magnus Grönberg samt Jimmy Axelsson på bas och NIklas Eriksson på trummor. Bandet har varit i farten sen 2008 i denna form, och tydligen hunnit med att prångla ut även "Weight Of This" och "Melt To Sand" under de två första åren. "Path To Solace kom 2010, och det är via bandets manager som denna demo landade i undertecknads brevlåda.
Jo, det är seriöst för Preach.
Manager, snyggt förpackad skiva med omslag av rätt hög kvalitet, snygg hemsida och en tjusig MySpace-sida. De fem låtarna på "Path To Solace" är också riktigt snyggt producerade, och ljudbilden är av den sort att hade det varit en demo så hade det varit riktigt bra, men eftersom bandet kallar det för en EP - och är noga med detta faktum - så är det enbart okej. Kraven är förstås högre på en "riktig" produkt, och då kan jag tycka att exempelvis trummorna saknar lite stuns.
Tyvärr faller resten av Preach helt platt för mig, och det är två saker som i huvudsak gör det.
1) Konkurrensen i denna genre är mördande. Hade detta kommit för 20 år sen så hade garanterat skivbolagen och fansen stått i kö, nu fastnar detta tyvärr i bruset och sticker inte ut tillräckligt mycket.
2) Carl Lundvall som hanterar sången låter helt okej i growl, men rensången lämnar tyvärr en hel del att önska.

Låtarna då, vad bjuds?
Jo, generellt ska följande sägas: trum- och basspelet är överlag habilt och stabilt. Det är inte bländande, men det gör vad det ska och ger resten av bandet en bra grund att stå på. Gitarrslingorna och harmonierna fungerar ofta mycket väl dessutom, och det låter för det mesta som om bandet vill vara In Flames. Det är en referensram som heter duga, förstås.
I inledande "Call Me Escaper" samt tredje spåret "Colour Blind" så levereras stabil tvåtaktsgöteborgs, och det är rätt hyggligt. Störande är rensången, och att jag ibland tycker det blir rätt intetsägande.
Det kan man dock inte säga om titelspåret. "Path To Solace" är en riktigt bra låt där jag tycker bandet får ihop alla delar på ett mycket lovande sätt!
"Entropy" passerar vid lyssningarna rätt obemärkt, vilket inte kan sägas om avslutande halvballaden "Satellite To Everything".
Låten i sig är bra, och sången som är ren hela tiden är här mixad med lite "telefonkiosk-känsla". Det både funkar och inte.
Jag gillar det nämligen inte speciellt mycket när jag hör det, men likafullt är det detta spår som sticker ut i efterhand, och jag har kommit på mig själv med att nynna på låten i efterhand. Något finns alltså där som fäster, trots min avoga inställning...

Överlag är det med väldigt kluvna åsikter jag ser på "Path To Solace". Det är verkligen inte en roliga release, men ändå finns här guldkorn och saker som fäster.

Kommer Preach att slå?
Ingen aning, faktiskt.
Jag har inte hört tidigare releaser, så det är svårt att säga hur bandet har utvecklat sig, men den stora frågan är väl om de klarar av att stå ut ur massan av band som finns idag. Att man är så seriösa talar för det, att låtmaterialet är till största delen anonymt talar mot det.
Ska jag tvingas gissa tror jag att det kan bli en "riktig" debutplatta men inget mer, men jag blir gärna överbevisad...!

Du hittar låtarna för lyssning på både MySpace och bandets hemsida, och får gärna själv kommentera vad du tänker om bandet och mina reflektioner!