Demorecension: Castillion "Pieces Of A Shattered Me"

Castillions demo "Pieces Of A Shattered Me" är en ambitiös sak. Full längd på den, 12 spår,och denna den tredje given från bandet är inspelad i Studio Seven i Örebro för att till slut mastras av Jens Bogren. Bandet har varit i farten sen 2002, och gav ut just "Pieces Of A Shattered Me" 2011, så det är inga småbarn vi pratar om. Satsningen märks i hela förpackning, som är en komplett skiva - bara inte signad av en "riktig" etikett. Kul detalj i sammanhanget är att man på baksidan har angivit alla låtars längd till six minutes, sixtysix seconds. Mer hårdrock blir det inte, enligt bandet själva, och det är ju rätt. Man får bläddra till bookleten för att hitta låtarnas riktiga längd.

Musiken som levereras är progressiv metal, med drag mot power metal-hållet. Dream Theater är antagligen starka influenser, vill jag gissa på, så vet du ungefär var vi befinner oss.

Låtarna varierar från powerballaden "Departure", till extrem knaggliga och progressiva "When Reality Distracts" samt mer pang-på-karameller som "Out Of Reach" och "House Of Cards".

Jag gillar de sistnämnda bäst.

När bandet vräker på lite mer och håller uppe tempot. "House Of Cards", "Fragments" och just "Out Of Reach" passar mig bäst - och även sångaren Ulf Sörman, tycker jag. Ulf sjunger överlag rätt bra, men i mellantemponumren och de mer själfulla delarna av exempelvis nämnda "Departure" så kanske inte den där riktiga toppklassrösten finns, speciellt inte om man då vill spela musik där de världsledande banden heter saker som just Dream Theater. Herr LaBrie är som bekant inte lätt att matcha, vill jag påstå.

Nåväl, Castillion består förutom Ulf på gitarr och sång även av Robert Örnesved på gitarr, Johannes Berg på trummor och Magnus Stenberg på bas, och det märks att snubbarna har varit igång ett tag. Det spelas och fejas på korrekt sätt, ett faktum som förstås lyfts fram av att detta har en "riktig" produktion aoch mastring. Vi är långt från demolandet modell Studiefrämjandet, typ (utan att för den skull dra skit över Studiofrämjandet, just den instansen står ju bakom massor av bra grejor!). Låtarna är också rätt bra, och är det något som jag skulle vilja komma med som tips så är det kanske att inte göra en fullängdare "bara för att". En del spår är inte så bra att de behåller min uppmärksamhet ("Rust On The Razor", "Whispers Turn Into Cries" är två exempel), och då kanske slutprodukten blir starkare?

Totalt sett finns ändå alla verktyg i verktygslådan. Bra texter som är väl genomarbetade, bevis på att man kan skriva bra låtar samt ett gott hantverksskap avseende instrumenterandet.

Vi lär få höra mer av Castillion!

Du hittar hela historien och lite godis på bandets hemsida. Kolla in dem!

Demorecension: The Wiped Out Generation

Dalmasarna The Wiped Out Generation har sitt säte i Falun & Borlänge, och denna trio har fått vänta rätt länge på att få sin debutdemo bedömd.
Ledsen för det, det har inte varit meningen utan bara... ja.. blivit så.
Hur som helst, nu är det dags.
Den ser ut som ovan, fast egentligen ska ju skallen vara rätt väg. Förstås. Jag får bara inte till just det i datorn.
Alltså gör vi såhär först: du öppnar denna länk och ger dig själv chansen att lyssna på bandet samtidigt som du läser, istället för att kommentera om att jag är rätt klantig när det kommer till elektroniska media. OK?
Bra.

Gänget består av Sebastian Engström på trumpallen, Karl Gelin på bas och sång samt Jonas Axelsson på gitarr och körsång, och bandet spelar rak okomplicerad hårdrock. Fyrtakt, med klassiska trix från hårdrocksvärlden, typ.
Fem låtar finns på demon. ""The Wiped Out Generation" inleder, för att sedan följas av "Last Ride", "Miss Stonecold", "Good Times" och "Lie To LIve".
Bandet låter mer som en kvartett än en trio, även om ljudbilden på demon inte är helt optimal, och det är väl rätt bra - men jag skulle egentligen vilja att gänget tog just steget att bli en kvartett, och anledningen till det är sången. Karl kämpar nog och gör sitt bästa men låter inte bekväm med uppgiften, och jag tycker personligen att sången är gruppens svagaste del.
Hela bandet - och låtarna - skulle lyfta om man frontades av en sångaren med mer.. ja.. stake i sitt uttryck.
Musiken är ju pang-på-rödbetan hårdrock som lever på att man träffar det där svänget som gör att man vill spela luftgitarr, höja näven i refrängen eller misshandla kuddarna i soffan i försök att härma trumspelandet, och då vill det till mer kaxighet och attityd för att man ska ro det hela i land.
Annars är det funkis. Gitarrspelet är bra, även om det ibland kan vara mycket dist på just den här inspelningen. Stundtals träffar man också just rätt, som i refrängen på titelspåret och inledningen av "Miss Stonecold".
Bästa låtsmideriet är nog ändå avslutande "Lie To Live", med fint gitarrplock och rockig refräng i samklang.

Annars är det bara en sak som gäller för The Wiped Out Generation - spela. Spela, spela, spela. I replokalen, på scen, hemma i ensamheten. Spela mer, våga försöka träffa den där punkten när allt stämmer, och ge oss lite mer bredbent jävlar anamma överlag så blir det här bra med lite tid!

Demorecension: Shrine "Aether"

När jag var ung (här vill man egentligen skriva liten, men det blir ju fel rent tekniskt, jag var nog lika fysiskt stor då som nu... utom kanske runt midjan då, men det kan vi lämna därhän) och gick i högstadiet, gymnasiet nån gång så fanns det ett lokalt band hemma i Skellefteå. De leddes av Ekan, och hetta A Shrine. De var jävulskt bra, (Ekan skulle sedermera gå vidare och bland annat vara inblandad i detta Veckans Tips), och rörde sig i gränslandet och skärningspunkten mellan indiepop och rock. Det ger förstås omedelbara välvilliga tankar när jag sprättar plasten (jo, proffsigt med inplastad platta) på Shrines demo "Aether". Detta är dock inte alls musik i närheten av indiepop - här rör vi oss istället ledigt mellan slömangel, sludge och rätt brötig metal som stundtals bjuder på dubbelkaggar (och då, faktiskt, ger ett eko av black metal).

Bandet består av Gus Ring på sång (skrik) och gitarr, Linus Marron de Marton på gitarr, Marcus Skön på bas och Daniel Eklöw på trummor. Bandet bildades 2012 för att enligt egen utsago "play heavy and intense with sludgy psychedelic overtones", och det får man väl säga har lyckats - i alla fall på denna den andra demon.
"Aether" bjuder förutom på den proffsiga förpackningen även tre spår och en mycket bra ljudbild. För att vara demo är det imponerande och snyggt gjort, och eftersom bandet säger sig arbeta på en fullängdsdebut så får man hoppas att man bibehåller tanken om mixning som man haft på "Aether". Den passar bandets musik väl, tycker jag.
Tre låtar serveras man, den inledande längsta "Delusional Kings" är den bästa och mest karakteristiska. Där lyckas bandet flera gånger träffa helt rätt, framförallt gillar jag när man går från lite slöare tempo till att tillfälligt driva upp tempot via snabbare spel och dubbelkaggar på trummorna. Det ger kontraster som funkar mycket bra.
Även sista spåret "Misfit Opening" innehåller en del av det, samt även ett parti mellan 2:30 och 3:00 som bjuder på finstämt gitarrspel över en lite luftigare bakgrund - även detta en snygg kontrast som släpper in lite ljus.
Mittenspåret "Birthmarks" är relativt kort och bjuder på två och en halv minuts mer sammakokad ilska. På det hela en spännande demo, och helt klart kan man se en intressant fullängdare framför sig.
Både låtskrivarnivån och framförandet är bra, även om jag som sagt anser att det är tydligt att man arbetat mest med (och kanske bränt av de bästa idéerna i?) just "Delusional Kings" som är snäppet bättre än de andra två låtarna. Kan man hålla den nivån en hel skiva igenom så blir det här tipptopp!

Båda gitarristerna gör ett habilt jobb, och jag måste säga att jag gillar sången/skrikningen. Den harmomoniserar bra med musiken. Ryggraden med bas & trummor fungerar också väl, och på det hela känns Shrine samspelta, som ett ganksa sammansvetsat gäng.
Jag förutspår att vi får höra mer av gänget i framtiden, men vill du inte vänta så går det bra redan nu. Då kollar du in bandets hemsida!

Demorecension: Stonegriff "III"

Skånebandet Stonegriff har varit med på Metalbloggen förrut, då med sin förra demo "For Madmen Only". Bandet har rötterna i tung riffbaserad hårdrock som luktar 70-talets elakare akter, men det har hänt saker i lägret.
Ursprungsbasisten Rex Nibor har under våren 2012 återkommit till kärnduon Molde (gitarr) och Grand Magnus (trummor), och dessutom har man en ny talang på sång, en kille vid namn Jacob.
Det är, på det hela taget, av godo.
Den nya demon "III" innehåller fem låtar, där en av dem är en nyinspelning av "Black Snow" som även fanns med på förra demon, och där sista spåret "In The World That You Rule" är en unik sak som endast kommer att finnas tillgänglig på denna demo.
Det hela sparkar dock igång med "Black Magic Circle", och två saker står helt klara.
1) Bandet är bättre nu. Tajtare, med bättre leverans, kanske främst på sången.
2) Den medföljande lappen till denna demo utlovade att man rört sig musikaliskt i en lite mörkare riktning (utan att tappa fotfästet från sina tidigare tankar), och det stämmer jävligt bra.
"Black Magic Circle" låter doom, det låter Black Sabbath och... ja.. det är inte utan att jag tänker på Krux! Givetvis diggar jag det hårt, 70-talshårdrock med en kant och anstrykning av domedag i form av doom?
Count me in!

Resterande spår "Mercenary Bay" samt "midninght Rose" håller inte den mörka linjen i riktigt samma stil utan påminner mer om bandet sen tidigare, tyvärr. Det är visserligen inte dåligt - främst "Mercenary Bay" svänger rätt bra - men ändå inte det där fullständigt knytnävsslaget av elakhet som golvar mig med första låten. Du hör den förresten på bandets MySpace om du nu är nyfiken...

Nåväl.
Totalt sett har det hänt en del i lägret, och jag tycker att medlemsbytena har vart generellt av godo. Det verkar kanske som om man fått lite arbetsgnista och spelglädje tillbaka, och den fortsatta inställnigen att inte mixa och trixa för mycket med ljudet och enbart köra organiskt, what you see is what you get passar också låtarnas framtoning bra.
Det jag kan fundera på är väl var bandet står nu?
Var går man från denna punkt?
Mot skivkontrakt eller fler demos?
På det hela tycker jag att bandet börjar låta bra, men det kan finnas en fundering i vilken inriktning man går. Materialet spretar lite, trots allt, och jag undrar om man inte är lite nostalgisk i gamla låtar som egentligen inte är så vansinnigt bra, exempelvis "Black Snow"...?
Det blir mycket spännande att följa!

EP: Black Creed "Natural Born Rockers And Rollers"

Ånge, staden i Sverige med mest mediokra men framgångsrika band (hey, Takida och Corroded!) per capita.

Ånge, hem till Black Creed (Svart Trosbekännelse, eller Svart Tro, ungefär), senast i raden att försöka nå ut. Det är med inte så lite skepsis jag lägger plattan "Natural Born Rockers And Rollers" på CD-släden och trycker in den. Varningsklockorna ringer rätt högt, och jag är rädd att det som kommer flyta ur högtalarna luktar ost.

Så blir det inte.

Alls.

Istället får man en öppningslåt vid namn "Queen Of Rotten", och som minner om Black Sabbath runt tiden för plattan "Sabotage". Det svänger, det luktar 70-tal, det finns till och med ett elakt inslag av körer som ger mig vibbar av spåret "Supertzar" på just den Sabbathplattan, ett faktum som förstås innebär dubbla tummar upp.

Jävligt bra, och ljudet av när min haka träffar bordet är talande för hur det blir när förutfattade meningar blir omkullkastade!

Totalt sex låtar finns på skivan, och det håller - förstås - inte samma löjligt höga klass riktigt hela vägen.

"Natural Born" har uppfostrats på diet bestående av AC/DC snarare än Black Sbbath, men sången (Calle Mikaelsson) låter mer som Ozzy Osbourne än Bon Scott. Det svänger. "Evil Deed" har ett mer modent anslag, och genast faller man in i "13 på ett dussin"-hårdrock lite för mycket, det är som allra bäst när musiken ger känslan av utsvängda brallor, tajta pullovers, fula mustascher och ett band som bara rockar järnet. "Back To Me" och "Np Other Than Me" får godkänt, avslutande "Caustic Pain" är ännu ett dopp i alltför modern pool igen, men ändå.

Jäklar.

Skivan är satt i Nevo Studios, Sundsvall, med Roger Bergsten bakom spakarna - och det är bra det. Finfin ljudbild osm gör bandet rättvisa.

Bandet ja... tidigare nämnd är Calle Mikaelsson, sång, och han är essentiell för soundet. Bra och ganska karakteristisk röst som jag gillar. Han har sällskap av Danne Falk (trummor), Jocke Söderberg (bas), Jerry Söderback (gitarr), Olle Mikaelsson (gitarr) och Calle Mikaelsson (munspel, piano, sång), och man har varit i farten sen 2007.

I tidens anda tar man också saker i egna händer och producerar och släpper skivor i eget namn, under egen flagg. Det innebär att detta tydligen är fjärde släppet, ännu en EP.

Mitt tips?

Fokusera på de bästa låtarna (igen, "Queen Of Rotten" är fan genial!), hitta den där ådran där det låter som om Black Sabbath återuppstått och kontakta sen Transubstans Records (jag har kontaktuppgifterna, om ni nu behöver dem...) för en riktig fullängdare som backas upp av lite marknadsföring och kontakter i branchen.

Dags att putsa upp ryktet om Ånge, tycker jag...

Bandets MySpace? Visst. Här. Gå dit och lyssna nu! Alternativ till det? Ja... Spotify, kanske?

Demorecension: Hypertension "Envenomed By Vipers"

Sådärja!
Det är för sådana här upptäckter som jag gillar att jobba med demorecensioner.
Från de jämtländska skogarna landar Hypertensions första demo "Envenomed By Vipers" i brevlådan, med minsta möjliga konversation innan.
Bakom skicket står en trio snorungar (ursäkta, men det är man faktiskt om man inte är 18 fyllda än) som bara skiter i trender och Melodifestivaler och annat, och istället hyllar gammal thrash av modell Sepultura och Slayer som de lät förr. I tidernas begynnelse.
Omslaget är fult som fan, fast på ett bra sätt.
Som det ska vara när det är hjärtat som styr, och när detta är musiken som serveras.
Det gör mig så sjukt glad, hela vägen in i hjärtat!
Bandet består av bröderna (antar jag...) Henrik och Agge Låsgårdh samt Axel Holmström. Axel sitter bakom trummorna, Henrik står för bas och sång (och texter) medan Agge lirar alla gitarrer och har skrivit musiken.
Inspelningen gjordes i december 2011, i Empire Studios Frösön, och den funkar. Ljudbilden är rå och med tydlig demokänsla, men budskapet och leveransen kommer fram fint ändå.
Det fejjas fint på instrumenten, och även om sången kanske inte håller toppklass så funkar det.
Det påminner mig faktiskt inte så lite om Nekromantheon, kanske speciellt den första plattan med tanke på den lite mindre polerade ljudbilden, men ändå. Det är bra betyg.

Två låtar får man på demon. Inledande "The Pandemic Has Begun" är bättre än titelspåret, även om det senare inleder med ett skönt bas-sväng. På det hela är demon över alldeles för fort, men man får hoppas att vi får höra mer av gänget.
Visst, det ska erkännas, det är en bit kvar innan vi är framme vid en kvalitét som kan innebära en riktig fullängdsskiva, men jävulen vilken potential Hypertension sitter med.
Tumme upp!
Du lyssnar och läser mer om bandet här.  Det tycker jag att du ska göra.
Då kan du sen minnas dem, och säga... "jojo, men dem hörde jag talas om för flera år sen" när de har blivit en snackis i finare rum...!

Demorecension: Watchworks "Knocking Men Off The Walls In China"

Göteborgsbandet Watchworks är aktuella med sin andra demo, "Knocking Men Off The Walls In China" (plus i kanten för en sån titel, förstås!), och den landade i brevlådan hemma för en tid sen.
Varför då?
Jo, förstås för att den första demon fick sig en dust av undertecknad!
Bandet är fortfarande samma personer. Dale Whitaker på trummor, Mattias Gunnarsson på gura, Peter Jacobsson på bas och Roy Ekelund på sång, och det verkar som om bandet har fått en liten kreativ skjuts av den förra demon, samt reaktionerna på den.
Resan till demo nummer två är ganska snabbt gjord, och det både hörs och känns att bandet har fått upp farten (det första meddelande som möter dig om du kollar in på bandets MySpace är till exempel "We're number 1 on the ReverbNation Metal charts for Gothenburg, SE. Fuck Yeah, we did it, and we have all of you to thank!”.
Musikaliskt så har bandet tagit ett stegb framåt på i stort sett alla punkter.
Det spelas bra (framförallt är jag förtjust i herr Whitakers trumspel, som bjuder på både sväng och en rejäl dos jazzdriv), och både låtarna i sig och bandet som helhet har mer karaktär och en tydligare egen identitet än på första given.
Dessutom ska det där jazziga och lite stökiga elementet nämnas.
Jag tycker nämligen att det är ganska tydligt att det har utvecklats från förra given, och jag gillar det. Det känns lite som om Switch Opens ger sig på att spela Göteborgsdöds, men skapar just en egen identitet för bandet. Och det funkar!
Inledande titelspåret och avslutande "Frames" är goda exempel på hur man kan kombinera röj med just en känsla av jazz.
I "WM3" återfinner vi ett mycket udda solo som ger hela låten en skön vinkel. Det solot är på väg att falla igenom precis hela tiden, balanserar på kanten till att vara för ostigt folkmusiksinspirerat och ur fas med resten av låten - men lyckas precis hålla sig rätt, och blir istället det bestående minnet från låten. "Treeman" är med tidigare nämnda "Frames" mina favoriter, och skivan kompletteras med mittenspåret "To Mars And Back".
5 spår in alles, och det är en bra rikning bandet har lagt ut för sig.
Nu väntar ytterligare hårt jobb, förstås. Turnerande, spelningar, rep, jakt på skivbolag... och mitt tips från första skivan kvarstår: gör en demo till. Gigga järnet. Säkra ett kontrakt.
Sen.
När Watchworks släpper lös debutalstret, det riktiga, om något år så kan vi alla säga att att vi visste det. Att de skulle bli en snackis och var på gång med något riktigt bra!

Igen - låtar på MySpace. Kolla in! 

Demorecension: Lancer "Purple Sky"

Det verkar som om demorecenserandet går i vågor. Det saknas nästan aldrig intresse från band som vill få sina alster bedömda, men av någon anledning blir det ibland stiltje i publicerandet. Antagligen är det mitt fel - så det är väl dags att göra något åt det. Dags att kolla in Arvikas Lancer och deras andra demo, "Purple Sky".
Det första som slår en som utstående betraktare med avsaknad av historia med bandet är att hela släppet andas proffesionalism. Det är snyggt förpackat, producerat till löjligt hög nivå och med medföljande glättigt papper som berättar om bandet.
Det är, på det hela taget, inte alls en demo man håller i handen egentligen. Det är snarare en regelrätt EP.
Bandet i sig består av Isak Stenvall på sång, Fredrik Kelemen & Peter Ellström på gitarr, Björn Svensson på bas och Sebastian Pedermera på trummor, och dessa herrar har den gemensamma skärningpunkten i sin musikutbildning på Musikhögskolan Ingesund i Arvika. Håller man det i minnet så är det rätt lätt att förstå att detta, det är otroligt väl levererat näår det gäller den musikaliska insatsen.
Det spelas brallorna av många nybörjarband, helt enkelt, och det märks att alla hanterar sin insats tillfredsställande, och det borgar förstås för en fortsättning i dur för Lancer.
Musiken då?
Vad är det för något?
Bandet själva påpekar att Iron Maiden och Helloween står som förgrunder.
Personligen hör jag inte så vansinnigt mycket av de förstnämnda, men massor av de sistnämnda.
Detta är tre låtar med full spelglädje modell Tyskland i början av -90.
Låtarna som serveras är "Purple Sky", "Dreamchasers" och "Mr Starlight", och eftersom den största kännaren på sånt som jag vet är gode vännen R2 så var jag tvungen att ge honom en kopia och fråga vad han tycker.
Domen lyder som följer: Jamenvafan, det var ju helt okej. Lancer. En bit in i första låten var det absolut inget unikt tycker jag. Men andra låten var bra mycket bättre, gillade hur de spelar. Och sen tredje låten är ännu bättre tycker jag, det är ju faktiskt lite kreativa. Nåt som sticker ut och inte bara en mall… som väldigt mycket annat. Och som jag även trodde om detta efter en bit in i första, som sagt. Kanske lite väl trallvänliga refränger. Men just nu går trean, och den gillar jag skarpt.


Under första låten tänkte jag på att hur svårt det måste vara nu för tiden, att slå. De är ju väldigt duktiga musiker… och om detta vore sent 80-tal, tidigt 90 så hade de haft det lättare. Tror jag. Finns så mycket duktiga musiker nu som inte får till det. Nu ett till varv på tredje låten!

Det där leder oss in på min egna ödmjuka åsikt. Förstås.
R2 litar jag på, men personligen tycker jag nog bäst om inledande titelspåret. Det har en refräng som klistrar sig fast. Den allra största funderingen är ändå... hur kan det komma sig att detta är en demo, och att bandet inte släpper fullängdare? Det kan inte saknas erbjudanden för ett sådant här band? I ärlighetens namn är det kanske inte min favoritgenre, men ändå - här finns ju genuin kvalité?
Jag var helt enkelt tvungen att kolla med Isak, sångaren.
Det mynnade faktiskt ut i en liten intervju, kan man säga.
Håll till godo:

Tjena Isak, sångare i Lancer. Hörrdu, "Purple Sky"... kallar ni det en "demo" eller en "EP"? Det känns ju som en riktig relase, måste jag säga...
Skivan är meningen som en demo för att skivbolag ska höra hur vi låter, men vi la ner massa tid och pengar på produktion och tryck och resultatet blev mer som en Ep. Det var faktiskt Tim Flinth ifrån Perry and the Travellers som sa till mig, det här är ingen demo, det är ju en Ep :)
Okej. Detta är andra given. Hur tycker ni själva att ni utvecklats sen förra?
Musikaliskt sett så drar de nya låtarna mer mot heavy metal, förutom Mr Starlight som är en powermetal hyllning utan dess like.
Tillskillnad från förra skivan så har vi nu hittat ett sound, och Gustav Ydenius i Leon Studios gjorde ett kanonjobb. Vi ville att slutprodukten skulle låta organisk, det ska höras att det är musiker som spelar, det finns så mycket dålig powermetal med plastiga produktioner. Vår förra demo lät väldigt plastig, digital och innehöll ingen dynamik. Men jag diggar soundet som fan på Purple Sky, och jag tror vi kan få det ännu mer organiskt på kommande platta. Förrutom att låtarna är bättre så har alla utvecklats på sina respektive instrument, de flesta av oss hade inte spelat i hårdrocksband sedan högstadiet/gymnasiet.

Är det på gång en fullängdare? Med den kvalité och de framgångar (Livekarusellen 2011 där ni tog hem segern, samt att jag har för mig att jag läst recension om er i Sweden Rock...) torde det inte saknas propoer från skivbolag...
Vi har fått flera erbjudanden redan, tyvärr är inget officiellt. Men jag kan säga att jag skrek av glädje hemma i lägenheten när ett bolag hörde av. Så en debutskiva är garanterat på väg, nu gäller det bara att hitta det bolag som kan göra mest för oss i vår position som nytt band på marknaden.
Vad är roligast, att spela live eller att höra det färdiga resultatet med en ny låt?
Svår fråga, hela processen med att skriva låtar är rolig men belöningen är alltid när man står på scenen och levererar sin musik med fullt ös. Vi vill alla ut och spela, det är på scenen Lancer hör hemma och gör sig allra bäst.

Om ni får göra en fullängdare, kommer ni att följa HELLOWEENS fotspår och avsluta skivan med en skitlång 10 minuter+ låt?
Haha, jag har en vision i huvudet vad albumet ska heta, vad som ska vara på omslaget och titelspåret ska givetvis ligga sist på skivan, tyvärr är låten bara 6 min änsålänge men vi får se vad den hamnar på! Jag tycker alltid att det är bra att avsluta en skiva med en riktigt lång och fin låt. Här är några favoriter:
Iron Maiden, Hallowed be thy name
Edguy, Theater of Salvation
Avantasia, The tower
Gamma ray, Armageddon
Katana, Quest for Hades
Vem i bandet har sämst morgonhumör?
Shit, jag vet inte riktigt, Men Fredrik Kelemen (Gitarr) är mest grinig när han är hungrig iallafall!

Vilken är, egentligen, den bästa skiva som någonsin gjorts - och hur rankar ni er kommande fullängdsdebut (för det fattar ju alla att det bara är en tidsfråga..) i jämförelse?
Det finns hur många bra skivor som helst. Men en skiva som står ut i mängden är Iron Maidens Brave new World. Jag tror att det är en speciell skiva för alla hårdrockare i min generation, hårdrocken var tillbaka på riktigt! Det går inte jämföra oss med Iron Maiden, dem är gudar, vi är bara missionärer :P Men jag tror att Lancers debut kommer att bli lika bra som Edguys Mandrake kanske :)
Vilken tycker du själv är bäst? Det är alltid kul att veta!

Hörrdu! Detta är inte Jeopardy. Det är jag som ställer frågorna... men okej Den bästa skiva som någonsin gjorts är Queensryche "Operation: Mindcrime". Den går inte att slå!

Jaha. Okej. Det där blev ju jävligt mycket text ändå, mer än jag hade tänkt.
Alltså dags att avrunda detta. Du hittar Lancers MySpace här, och där kan du lyssna på låtarna. I övrigt är det väl bara att hålla ögon och öron öppna, för detta var ju en demorecension av något som knappt var en demo. Lancer är ett mer eller mindre färdigt band och kommer att låta höra talas om sig, skulle jag tippa på...

Demorecension: Black Barrel Smoke

Värnamo är inte bara gummi och hårt arbetande smaulänningar.
Det är också death'n'roll!
Stan är är rätt charmig i all sin enkelhelt, vill jag minnas från genomfarter i mitt tidigare liv, och nu är det alltså sen ett drygt år tillbaka också hemvist för bandet Black Barrel Smoke.
Medlemmarna har förstås funnits längre än så, men bandet - som är ett resultat av att akterna Age Of Fury och The Warheads kraschat och lämnat efter sig ett antal medlemmar med sug på musik - har ungefär ett år på nacken.
En demo är tillverkad, och det är den som ska skärskådas här.
4 spår med en blandning av Age Of Furys döds och The Warheads punkrock ger resultatet att det ska vara tungt och svängigt enligt bandet själva, och det går rätt fort att konstatera att det stundtalsstämmer riktigt bra.
Det är en seriös och proffsig demo, med snyggt omslag och innerkonvolut som bjuder på texter, och med en ljudbild som är riktigt bra - framförallt har gitarrljudet stundtals precis rätt klös för denna typ av musik.
För, let's face it, spelar man musik som man vill kalla death'n'roll så lär man någon i karriären jämföras med de allsmäktiga Entombed.
Det går liksom inte att undkomma, speciellt med "Wolverine Blues" i minnet.
Och på den nivån är inte bandet, i alla fall inte ännu.
Istället är det endast i en låt som alla delar verkligen faller på plats, avslutande "Dead Men Walking" är demons överlägset bästa spår. Där stämmer både refräng, gitarriff, sånginsats och svänget som det ska, och den lovar mycket gott.
Övriga spår är heller inte dåliga, men där är det snarare detaljer som jag gillar istället för helheten. Inledande "Down" drivs att ett riff som faktiskt känns en aning för meckigt, det flyter inte helt smidigt. "Bleeding" är tvärtom, riff är bra i sin enkelhet och driver låten framåt med ett sväng som är skönt. "Unbreakable" innehåller en bra sånginsats och ett kort men välplacerat och snyggt solo.
På det hela en habil insats, och ett bra första försök med flera lyckosamma delar av låtarna samt en låt som är fullträff hela vägen.

Och det är väl bra.
Bandet i sig då?
Jo, jag gillar Erik Johanssons growl, det funkar väl till musiken. Trumspelet signerat Andreas Wahl är också ganska drivet och framförallt med ett mått av sväng - det är förstås livsviktigt om man ska spela döds med rock (kul va, livsviktigt inom döds... hehe...). Strängbändarna Erik Göransson (bas), Pierre Holmström (gitarr) och Johan Carlsson (gitarr) gör också en stabil insats och levererar precis vad man ska. Ljudet är rätt bra, och som bäst tycker jag att det blir när man inte ger sig på för meckiga grejer utan försöker få det enkla att svänga.
Det märks ändå att killarna spelat ett tag, både i andra konstellationer och tillsammans, för det är ganska tajt och man "hittar varandra" bra.

Förstår jag det rätt så är Black Barrel Smoke på väg att kliva in i studion för att kräma ur sig ett album med 8-10 spår, och det ska bli spännande att se hur man lyckas hålla kvalitét med det.
Klarar man att hålla ihop låtarna på samma sätt som "Dead Men Walking" kan det bli riktigt bra.
Sprider man ut de högkvalitativa idéerna så att varje låt endast innehåller några bra detaljer kan det bli rätt trist med en så lång skiva.

Nåväl, du hittar bandets MySpace här, och hela demon finns faktiskt på Spotify om du vill lyssna!

EP: Preach "Path To Solace"

Stockholmsbandet Preach spelar melodisk death enligt egen utsago. Vi kan dock kalla det för Göteborgsdöds, så vet du som läsare på pricken vad du får. EP'n "Path To Solace" är snyggt förpackad och innehåller 5 spår. Bandet består av Carl Lundvall som hanterar sången (som består av både growl och ren sång, ett faktum vi ska återkomma till), gitarristerna Edvin Settervik och Magnus Grönberg samt Jimmy Axelsson på bas och NIklas Eriksson på trummor. Bandet har varit i farten sen 2008 i denna form, och tydligen hunnit med att prångla ut även "Weight Of This" och "Melt To Sand" under de två första åren. "Path To Solace kom 2010, och det är via bandets manager som denna demo landade i undertecknads brevlåda.
Jo, det är seriöst för Preach.
Manager, snyggt förpackad skiva med omslag av rätt hög kvalitet, snygg hemsida och en tjusig MySpace-sida. De fem låtarna på "Path To Solace" är också riktigt snyggt producerade, och ljudbilden är av den sort att hade det varit en demo så hade det varit riktigt bra, men eftersom bandet kallar det för en EP - och är noga med detta faktum - så är det enbart okej. Kraven är förstås högre på en "riktig" produkt, och då kan jag tycka att exempelvis trummorna saknar lite stuns.
Tyvärr faller resten av Preach helt platt för mig, och det är två saker som i huvudsak gör det.
1) Konkurrensen i denna genre är mördande. Hade detta kommit för 20 år sen så hade garanterat skivbolagen och fansen stått i kö, nu fastnar detta tyvärr i bruset och sticker inte ut tillräckligt mycket.
2) Carl Lundvall som hanterar sången låter helt okej i growl, men rensången lämnar tyvärr en hel del att önska.

Låtarna då, vad bjuds?
Jo, generellt ska följande sägas: trum- och basspelet är överlag habilt och stabilt. Det är inte bländande, men det gör vad det ska och ger resten av bandet en bra grund att stå på. Gitarrslingorna och harmonierna fungerar ofta mycket väl dessutom, och det låter för det mesta som om bandet vill vara In Flames. Det är en referensram som heter duga, förstås.
I inledande "Call Me Escaper" samt tredje spåret "Colour Blind" så levereras stabil tvåtaktsgöteborgs, och det är rätt hyggligt. Störande är rensången, och att jag ibland tycker det blir rätt intetsägande.
Det kan man dock inte säga om titelspåret. "Path To Solace" är en riktigt bra låt där jag tycker bandet får ihop alla delar på ett mycket lovande sätt!
"Entropy" passerar vid lyssningarna rätt obemärkt, vilket inte kan sägas om avslutande halvballaden "Satellite To Everything".
Låten i sig är bra, och sången som är ren hela tiden är här mixad med lite "telefonkiosk-känsla". Det både funkar och inte.
Jag gillar det nämligen inte speciellt mycket när jag hör det, men likafullt är det detta spår som sticker ut i efterhand, och jag har kommit på mig själv med att nynna på låten i efterhand. Något finns alltså där som fäster, trots min avoga inställning...

Överlag är det med väldigt kluvna åsikter jag ser på "Path To Solace". Det är verkligen inte en roliga release, men ändå finns här guldkorn och saker som fäster.

Kommer Preach att slå?
Ingen aning, faktiskt.
Jag har inte hört tidigare releaser, så det är svårt att säga hur bandet har utvecklat sig, men den stora frågan är väl om de klarar av att stå ut ur massan av band som finns idag. Att man är så seriösa talar för det, att låtmaterialet är till största delen anonymt talar mot det.
Ska jag tvingas gissa tror jag att det kan bli en "riktig" debutplatta men inget mer, men jag blir gärna överbevisad...!

Du hittar låtarna för lyssning på både MySpace och bandets hemsida, och får gärna själv kommentera vad du tänker om bandet och mina reflektioner!

Demorecension: Stoneload "Pre"

Umeåbandet Stoneload har charm.
Deras demo "Pre" kommer levererad i ett vanligt pappersetui, med handskriven text om var man hittar mer info (bandet har "riktiga" promoskivor på gång vad jag förstår, och gillar du dem på facebook så har du chansen att vinna ett eget ex), men det är inte dte som är mest charmigt.
Istället är följebrevet handskrivet, i prydlig modern skrivstil.
Precis som där som man fick lära sig i skolan men nästan har glömt - och framförallt får kramp i handen av att använda i dagens moderna datorvärld.
Sånt ger en härlig känsla i magen, och på det där papperet kan man läsa lite om bandet.
Det består av Andreas Wikström på sång, Nitesh Mistry på bas, Tobias Oja på trummor och Thomas Isaksson på gitarr, och gänget har varit i farten sen 2009.
Man anger själva att det är metal med influenser av old-school thrash, och det stämmer väldigt bra med mina egna tankar. Flera gånger under det att jag lyssnat på den tre spår långa demon "Pre" så har jag tänkt på akter som Anthrax och, faktiskt, Metallica. Växelsången i inledande "Addict" påminner en hel del om de förra, medan groovet och sättet som Andreas sjunger i "Fallen One" ger vibbar av de senare.
"Pre" är tydligt den första delen av vad som skall komma att bli bandets debutplatta, och man är redan i farten med att spela in den andra delen. Huruvida det är smart ska vi återkomma till, men uppenbart är att bandet har en tydligt utstakat väg framåt.
Även det - charm.
Inledningen på demon är också mycket bra. Ljudbilden är pampig och riktigt bra, och de riff som drar in lyssnaren (samt mellanspelet med basen, riktigt fränt) i skivan under den första minuten är fläskigt, tungt och bra. Fram till 3-4 minuter in så är "Addict" bra, men det blir faktiskt lite väl mycket av låten. Den maler liksom på lite för länge, tyvärr, och dess 5:45 (ungefär) är i alla fall en minut för länge. Annars bra!
"Fallen One" är snabbare och funkar väl, "Never Again" likaså. Ingen av dem är extremt bra, men det är väl spelat och med en hög lägstanivå. Hela bandet presterar bra, och framförallt tycker jag att man har ett trumfkort i sångaren Andreas Wikström. Han sjunger både varierat och bra.
Tyvärr kan jag vara rädd att bandet har lite för bråttom att skrapa ihop material till debuten. Risken finns - om utvecklingen fortsätter - att man vill ändra på och stryka de första låtarna till skivan, och det hoppas jag i så fall att man vågar.
Debuten kan bli riktigt bra, men då krävs det också att man vågar vara självkritiska och utmanande mot sitt ego... Bästa exemplet tycker jag är just "Addict". Personligen hade jag sett att man gått mot avslut efter pratsången som kommer runt 3:45 in på låten. En refräng till och sen sy ihop det.

Nåväl, så är det. Du hittar mer om Stoneload på deras hemsida! Du kan också lyssna på själva låtarna. Det gör du här: www.reverbnation.com/stoneload

Demorecension: Headsic "Trials"

Headsic har medverkat tidigare i Metalbloggens serie av demorecensioner. Första demon som bandet presterade fick fina ord när det begav sig, och det var därför en trevlig överraskning som väntade i postlådan när bandet helt spontant (och i hemlighet) skickade sin andra demo "Trials" för bedömning. Fortfarande är bandet samma gäng, Andreas Ljung hanterar sången, Rickard Cederqvist står för gitarrspelet, Robert Ahlin och Kim Magnusson utgör rytmsektionen i form av bas för den förre och trummor för den senare. Fint så.
Förra gången var det två spår som serverades, och nya "Trials" gör inte avkall på att det ska vara kvalitet hellre än kvantitet.
Tre låtar, och denna gång har bandet lagt ner extra krut på själva konvolutet (lite slarvigt fotat av undertecknad nedan). Det innebär att man faktiskt får en booklet - eller, i alla fall ett omslag som går att vika ut och som innehåller texterna såväl som information om inspelningsstudios och bandet.
Snygg detalj, och ett givet plus i kanten för ambitino och proffsighet!

Skivan i sig då, vad har hänt sen senast?
En del, faktiskt, och låt oss börja med att konstatera följande:
Headsic besitter fortfarande en god känsla för ljudbilden (ska man vara gnällig tycker jag att man kunde ännu mer klös i gitarrljudet, men det är ändå bra för en demo, helt klart), man har en snygg leverans och förmågan att skriva låtar är grundbulten.
Sen senast har nämligen två saker stuckit iväg än mer:
Låtkvalitén och de instrumentala insatserna.
Samtliga tre spår - "Below Ground", "Trials", "Know This" - håller mycket hög klass. De är varierade både i sig själva och mellan varandra, och det är befriande att få en snabb låt som "Know This" på slutet, likväl som relativt långa och ambitiösa "Trials" är ett naturligt titelspår.
Inledande "Below Ground" är nog bäst ändå, och bjuder bland annat på ett akustiskt parti i mitten med lite rensång, vilket ger behövlig dynamik till hela paketet.
Låtarna har dessutom fått lite mer egen karaktär, tycker jag, och drar stundtals mer åt metalcore i verserna. Har man lyssnat en del på August Burns Red, månne?
Oavsett så funkar det bra, för bandet står fast vid sina mer thrashiga influesner i refrängerna.
Bra så, låtmaterialet tar sig så säkert på ett imponerande sätt.

Dessutom har både sång (blev det sånglektioner som jag lite plumpt föreslog?), trumspel och framförallt gitarrspelet tagit ännu ett snäpp fram.
Snyggt levererat och med framförallt en bra känsla avseende timing, tycker jag.
Headsic är på väg att tåta ihop en riktigt bra debutskiva om man fortsätter på den inslagna vägen.
Kul!

Vill du läsa mer så kollar du förstås Legerats recension av första demon, eller bandets MySpace.
För det är såhär - Headsic kommer att vara ett band som du vill ha koll på.
Till bandet själva har jag egentligen samma uppmaning som senast, fortsätt spela live, skriva låtar, våga utmana varandra och jobba på. Skillnaden nu mot förr är att ni kommit längre på resan, och att det ser än ljusare ut. Ska vi säga... 2 demos till innan den "riktiga" debuten slår ner som en bomb?

Demorecension: In Dispute "S.T.A.I.N.S"

Göteborgarna In Dispute står i kö för att få en genomkörare i form av demorecension. Det finns, förstås, ingen anledning att vila på hanen, och ser man det läckra omslaget till debutdemon "S.T.A.I.N.S" så vill man ju genast se vad som döljer sig under ytan.
Bandet består av fyra man som rest sig ur resterna av bland annat Soulstorm, och bandet har varit i farten sen i somras. Chris hanterar sången, Bader gitarr & låtskrivande, Fille bas och Albin trummor, och den musik som manglas är i huvudsak inspirerad av modern metall med touch av melodisk döds. Soilwork, In Flames, you get the picture.
"S.T.A.I.N.S" består av tre spår, förutom titellåten även inledande "Breakpoint" och avslutande "Shut The Light". Kanke har du hört talas om en fjärde låt vid namn "Unreal", då den förekom på en samlingsplatta med band från 031 tidigare. Den låten finns på bandets MySpace - men ingår inte i kollen på denna demo.
Marcus Bader - som står som avsändare av låtmaterial och gitarrspel - har även skruvat ihop ljudet på denna demo, och det är där vi ska börja. Bandet har, enligt egen utsago, sökt ett medvetet rått och opolerat sound (något som tydligen bland annat kostat dem goda möjligheter med ett amerikanskt skivbolag), och det är något som märks.
Rått och opolerat kan funka, men stundtals är helt enkelt gitarren för vek, och trummorna låter för mycket kakburk. Kanske är det värt att släppa lite på integriteten om det ger bättre kvalitét på nästa giv?
Hur som helst, låtmaterialet är rätt bra för att vara första omgången.
VIsserligen innebär en låt som "Breakpoint" inte att livet förändras, men det är ändå ett skönt sväng som levereras, och sticket som kommer mellan 2:30 och 3 minuter in i låten är riktigt jävla bra.
Den delen av låten har vevats en hel del gånger.
Snyggt sammansatt och bra levererad!
Avslutande "Shut The Light" är nog bästa spåret. Jag gillar det grymma svänget i inledningen, och i refrängen får bandet det att stämma på alla fronter. Sång, riff, rubbet sitter där ihop som det ska.
Det är nog vägen fram, boys?!

Bandet i sig verkar också på det klara med vad som krävs för att komma framåt.
Hårt jobb.
Man ger bort sin demo, och har dessutom insett att det live krävs att man sticker ut. Därför spelar man i svarta kostymer och mask (utom Chris som sjunger då, masken sätter punkt rätt sånginsats och han kör med corpse paint... oseriös corpse paint, säger han själv).
Bra.
Detta är nämligen riktigt lovande, och jag är övertygad om att bandet är något på spåren.
I min dialog med gänget har det dessutom framkommit att man har en skön harmoni, och att det är en av andledningarna till att man inte vill ta in ännu en gitarrist.
Smart tänk, faktiskt, ibland blir det bara sämre soppa av fler kockar - men personligen tycker jag då att det är dags att fundera på de eventuella svagheterna det innebär att ha enbart en gitarrist.
Det kan absolut funka, men då bör gitarren ges redigt med plats i ljudbilden.
Speciellt om man vill bjuda på svängig dödsthrash, typ!

Nåväl.
Du hittar bandets MySpace här, och skivan finns på Spotify.
Dessutom har In Dispute den goda smaken att inse att Metalbloggen är en bra reklampelare, och de skickade med extra kopior på "S.T.A.I.N.S".
Vill du ha ett ex?
Då är du en av de två första att kommentera denna demorecension och skickar sen din postadress till chief-rebel-angel@hotmail.com
För övrigt återstår väl bara att önska grabbarna lycka till. Det blir nog bra det här!

Demorecension: Eyes Front North

Dags för demorecension, och denna gång ska bloggen bli lite internationell. Vi ska kolla in svensk-franska (mest franska, verkar det som) orkestern Eyes Front North och deras rykande färska 3-spårs EP.

Bandet levererar en visuellt snygg demo, den dystra grå framsidan med träden som speglar sig och nästan gör att man kan vända skivan upp och ner samt en stilistisk logga ger bra vibbar från start.

Lionel Forest (sång, gitarr), Nicolas Simon (gitarr) och Victor Turhan (bas) säger sig själva skapa musik som är mörk, hypnotisk och djupt engagerande genom att inte dra sig för att blanda post-rock, hardcore, doom eller black metal till en egen hybrid som fylls med högljudda gitarrer.

Det låter det!

Tyvärr kan man konstatera att det låter mer nyskapande och spännande på papper än i verkligheten. Alla tre låtarna är långa stycken - de ligger upp mot eller över 8 minuter allihop - och varierar mellan rätt ordinär modern metall och att träffa en episk ådra.

Inledande "Words" är ganska tråkig, och bjuder på sång som kunde vara bättre likväl som ganska rått mixade gitarrer som inte riktigt funkar.

Andra spåret ""Worn As A Mask" funkar bäst, då träffar bandet oftast den där episka grejen som beskrves ovan. Det ger mig vibbar av en akt som Cult Of Luna - till viss del musikaliskt men främst emotionellt - och det är väl då som jag tar till mig Eyes Front North som mest.

På det hela är det dock en besvikelse med tanke på den snygga ytan och den läckra beskrivningen av musiken.

På EP'n har bandet tagit hjälp av Conny Pettersson, men sedan den inspelningen har Fabrice Berger tagit den permanenta platsen på trumpallen, och nu är bandet i full gång med att jaga livespelningar och försöka skriva ett "riktigt" avtal för att komma ut med den första riktiga debuten. Den har de planerat till februari 2012, men för egen del tror jag att det är för snabbt marscherat.

Eyes Front North känns inte färdiga för en fullängdsdebut, och kanske beror det på att man bara varit i farten sedan 2010 som studiopprojekt, och först nu är fulltaliga och kan spela live?

Eller så är det bara jag som fick fel förväntningar av första intrycket?

Du hittar bandets MySpace här, och där kan du kolla in låtarna själv.

Dessutom får vi nog säkert höra talas om bandet mer, speciellt kanske i Frankrike där man verkar satsa hårdare än i Sverige!

Demorecension: To Dust "Fragments"

Det är dags igen!
Efter en tids uppehåll så återkommer demorecensionerna denna vecka, och först ut är Lundabandet To Dust (som tyvärr fåttt vänta ganska länge, men det berordels på att det varit full rulle med annat - samt att bandets demo "Fragments" är en ganska mastig sak att sätta i sig).
Den här demon inleder med ganska stämningsfull, halvprogressiv metal i mellantempo, och där keyboarden ges ganska stort utrymme... därför blir det en smärre chock när sången kommer efter dryga två minuter.
Fet growl?!
Sen ändrar musiken lite karaktär. Kvar finns det lite stämningsfulla mellantempot, men i övrigt är det döds som serveras. Snygg sån, ska det visa sig, och dessutom ganska säregen.
Det liknar inte så mycket annat på det hela taget, och inledande knippet ""Sensless", "Enigma" och "Chronos" är alla stycken som klockar in på 6-8 minuter, och redigt innehållsrika.
På det hela taget är det väl en av sakerna som denna demo får mig att tänka på, det är väldigt mycket detaljer och ganska många olika riff och vändningar som ska smältas, och det är förstås både på gott och ont.
Gott, eftersom "Fragments" verkligen har växt i mina öron.
Ont, eftersom det antagligen är svårt att vinna lyssnare om man inte har den omedelbara uppmärksamheten från första anslaget.
För den som orkar lyssna lite mer är det dock en bra upplevelse.
Titelspåret är instrumentalt - ett ganska bra knep som funkar väl - och sen får man snabba "Vicious Light" och dugliga "Blackened Amaranth" innan det är slut. 6 spår totalt, och det är som bäst i början.
De två första spåren "Sensless" och "Enigma" får mig ofelbart att digga med numera!

Ljudet på denna demo är bra, och framförallt gör bandet en god insats. Framförallt är jag förtjust i Wendels sånginsats, han har ett skönt rasp i rösten som funkar både när det är grov growl och lite ljusare sådan som ska levereras.
Bandet som sådant har också något eget i låtstrukturerna, även om jag inte riktigt kan sätta fingret på vad det är. Många gånger följer de nämligen standardmallen (slinga av keyboard, upprepas två gånger... tas över av gitarr som spelar sina riff 2-4 gånger... sen dubbla tempot på baskaggarna medan man tuggar intensivare på gura), men ändå får man till det så att det känns som om det passar, och att man inte har hört det förrut.
Det är rätt lockande, och jag har lyssnat en hel del på "Fragments" till slut.
Finns det något som jag ska slå ner på så är dte väl kanske att det ibland kan bli väl mycket fokus på just keyboarden, personligen gillar jag resultatet bäst när den ligger mer i bakgrunden.

Nå, till bandet kan man bara säga - fortsätt så.
Fler låtar att välja från, och fler livespelningar under bältet är nästa steg!

Du hittar mer info om gänget på deras hemsida, där du också kan lyssna på låtarna.
Gör det.
Till sist också... To Dust. Det är ett ganska bra namn, ju mer man tänker på det!

Demorecension: Armless Alice "All God's Children Go To Heaven"

Gävlebandet Armless Alice spelar något så - för undertecknad - uppfriskande som industri-metal. Det minner stundtals inte så lite om Deathstars på den tre låtar långa demon "All God's Children Go To Heaven", och det är förstås bra. Allra störst är liknelsen i låten "(R)Evolution", som verkligen har den där lite skitiga ljudbilden och hårdheten som gör att tankarna far iväg mot nästan industridöds, och att nacken börjar knycka när huvudet vill skaka med i takten.
Bra det!
Bandet som består av starke mannen Hyde (sång, piano, låtskrivande), M2 (gitarr), Voodoo (bas) och Zerum (trummor) har varit i farten sedan 2007, och detta är deras fjärde demo.
Det märks också initialt att bandet börjat hitta sin fåra, och de två första spåren är bra.
Inledande "Deadstar Boulevard" kan ibland kännas lite långsam i versen (och, stundtals tycker jag faktiskt att det låter David Bowie, runt hans smutsiga tid...), men den har en smittsam och bra refräng som väger upp. Andraspåret "(R)Evolution" har vi konstaterat är demons vassaste, och jag gillar när industrimetal får den där lite smutsigare och hårdare kanten.
Den sista låten "The Great Dead Heart" är en ballad, och även om låten i sig inte är dålig så faller den ganska platt. Anledningen till det är att sången helt enkelt är för svag för att bära en låt av den sorten, tyvärr.
Utan att ha hört bandets tidigare demos så undrar jag lite om det är första försöket med en ballad, och om man var nyfiken på om det är något man ska lägga sig till med.
Svaret är i så fall nej - om man inte kan lägga sången i en annan tonart eller ta in en gästsångare - främst i versen.
Nå, en liten plump i protokollet, och man kan istället ge en tumme upp för modet att ge sig på det!

Bandet är annars rätt samspelta och gör musikaliskt en god insats. Man ska också absolut ha en eloge för hur demon är utformad. Snygg tryckt skiva, obigatorisk bandbild med gasmasker på (vilket förstås i en del fall kan bli ostigt, men i fallet med musik som denna är precis och prick enligt plan) och snygg omslagsbild.

Förmågan att skriva låtar finns uppenbarligen också, och är det något jag personligen skulle kunna önska så vore det mer tyngdpunkt på stämning av keyboard, kanske.

Fast det kanske också skulle förta något av bandets hårdare sound, så lite kluven är jag.

Det rätta spåret kanske är att fortsätta framåt. Onwards, Onwards?

Du hittar i alla fall bandets MySpace här, och där kan man konstatera att det är en stadig och seriös satsning som man gör, inklusive musikvideo (med obligatorisk armémössa, FTW!) av låten "Where The Stars Grow".

Kanske i Gävle?

Inte omöjligt.

Industri-metal med potential verkar kunna växa där, och att vi får se mer av Armless Alice känns helt självklart!

Demorecension: Dethrone

Det band som varit överlägset mest "på" när det gäller att få sin demo recenserad är Värnamos Dethrone. Ovetande av varandra så har flera bandmedlemmar kontaktat undertecknad för att få sin sprillans nya debut bedömd.
Sånt tycker jag är lite kul, och det visar på en härlig glöd!
Bandet som sådant är också nytt, och har rest sig ur resterna av lokala förmågor som Rawride, Deathgate och Silence Unbroken. Redan ett kvartal efter bildandet gick man in i studtion Hoborec och klämde ur sig fem spår som utgör EP´n.
Bandet består av Mattias Vestlund på sång, David Hartikainen och Jonas Carlsson på gura, Kenni Öjebrant på bas och Simon Lundh på trummor, och den musik som levereras är enligt egen utsago ett steg bort från den nya vågen av deathcore och metalcore, och istället inspirerad av exempelivs tidiga The Haunted, The Crown, Defleshed och Witchery. Själv tycker jag absolut att man kan addera Slayer till mixen, låten "Facebreaker" låter stundtals väääldigt mycket av just den akten.
Man kan ju - som bekant - aldrig få för mycket Slayer, men i just "Facebreaker" är tyvärr en riktigt tråkig låt samtidigt, och det svagaste spåret på skivan. Den stilen har gjorts 100 gånger förr, och i bättre versioner.
I andra spektrat så är inledande "Chemical Apathy" riktigt bra, och bjuder både på knogmacka och en riktig fullträff när vi kommer till refrängen. Där har bandet hittat sin optimala träffyta, anser jag, när man lyckas kombinera det lite episka - närapå black metal i ljudet - med det melodiska som bryter av thrashandet. Riktigt bra.
Det händer även mot slutet av "When I Decide", runt 2, 2:30 in i låten så tuggar gitarristerna snyggt på E-strängen, typ, och träffar den där punkten som lyfter låten.
"The Global Profit" är skön och rak smocka som funkar okej, medan avslutande "Forced Paranoia" är ganska svag och med en grövre growl i refrängen som jag personligen inte riktigt tycker funkar med bakgrund av det övriga materialet.

Bandet ska ha en extra tumme upp för två saker.
Det ena är sin kunskap instrumentalt och vokalt. Det funkar fint, och jag tycker att man presterar på en jämn och bra nivå - speciellt är jag förtjust i samspelet mellan gitarristerna och tajtheten i trumspelen. En stabil grund att bygga vidare på.
Det andra är demoskivans utformning. Bra ljud, och även en snygg layout och bild.
Smått färgblind som jag är så har jag lite svårt att läsa låttitlarna i röd text på den mörka bakgrunden, men det är ett genomarbetat och snyggt koncept i övrigt.

Alltså - får vi då höra mer av Dethrone?
Absolut.
Detta är en vass start, och jag skulle vilja säga att om bandet klarar att hålla den här takten på låtskrivande och produktion så har vi ett skivkontrakt om ett år, sisådär.
Till det krävs dock fler låtar, och att bandet kan välja och vraka av kanske 15-20 stycken till en "riktig" debut.
In i replokalen, alltså, och låt den där glöden flamma upp igen!

Du hittar bandets MySpace här, och som vanligt är det upp till dig att avgöra om det är svammel från undertecknads del, eller om det finns några korn av sanning i alla påståenden ovan...

Demorecension: Saved By Insanity

Norrköpings Saved By Insanity är nästa gäng under lupp i serien om demorecensioner. Bandet serverar på

demogiven "Truth Reborn" fyra spår mer eller mindre svängig hårdrock.

Bandet består av Emil Näsström på sång ocg gitarr, Johan Lindh på gitarr, Samuel Smitz på bas och Simon Homberg på trummor (även om själva demogiven har trumspår av Brynjar Helgetun, det verkar dock som om bandet hittat sin sättning med just Simon och att det är vad som gäller framöver).

Av de fyra låtarna som tar plats på demon så kan man enkelt säga att den inledande "Call To Arms" samt tredjelåten "Bleed" är betydligt bättre än "Sweet Little Slaughter" och "Before The Dawn". Speciellt den sistnämnda dras med ganska tråkig lyrik och känns mest som utfyllnad, men så funkar det ju. Man måste göra massor av låtar för att hitta de som funkar!

Och, just de nämnda "Call To Arms" samt "Bleed" är bra låtbyggen.

Dessutom är jag mycket förtjust i gitarrljudet som man levererar, det bidrar förstås till det sväng som dominerar låtarna och ligger förstås i den positiva vågskålen.

I vågskålen för förbättring ligger tyvärr sången.

Jag försöker verkligen att skriva både ris och ros när det gäller demorecensionerna, och jag är full av beundran för alla dessa band som vågar bli bedömda på detta sätt - och nu ärdet dags att skriva en sån där grej som känns lite jobbig.

Jag föreslår nämligen att Saved By Insanity ska byta sångare.

Extra känsligt, kantänka, när det är frontmannen som både spelar gura och sjunger, men...

...det är för svagt och passar tyvärr inte speciellt bra, anser jag.

Extra tydligt blir det i en låt som "Call To Arms" som skulle lyft flera snäpp med bättre sång.

Jag har inte sett bandet live, kanske fungerar det bättre än på inspelat material - men det kanske också är så att en delad syssla med gitarr och sång ger möjlighet att fokusera än mer på det som levereras bra - det vill säga det svängiga och riviga gitarrspelet.

Nåväl, lyssna du med och se vad du tycker.

Du hittar bandets MySpace här, och där finns även lite fler låtar än vad som ges på demon!

Demorecension: Headsic

Trycket på att få sin demo recenserad på denna lilla blogg är hårt, och Headsic är ett av de där banden som verkligen fått vänta.
Nåväl - nu är det dags att kolla in den tvåspårsdemo som legat och mörat till sig ett tag.
Kvartetten som består av grundarna Andreas Ljung (sång(gitarr) och Kim Magnusson (trummor) samt Rickard Cederqvist (gitarr) och Robert Ahlin (bas) hämtar sin inspiration från 80-talets giganter som Slayer, Testament, Exodus och Kreator likväl som nyare akter som Machine Head, Lamb Of God och The Haunted. Referenser som givetvis klingar väl, och det stämmer rätt väl med Rebellängelns egna tankar.
Två låtar är förstås för lite för att kunna bedöma en helhet, men det är ändå några saker som framträder tydligt.
Det första är att gänget har en guldgruva när det gäller låtskrivandet.
Första spåret "Dieary" är otroligt bra för att vara ett demospår, refrängen sätter sig som ett kladdigt tugummi under skon och ekar i huvudet under flera timmar efteråt.
Enkelt, rakt på och levererat med jäkligt bra timing!
Andra låten, "Beatdown" håller inte riktigt samma klass. Riffet som driver låten inledningsvis är snyggt som fasen, men refrängen är inte alls i samma klass. Med bästa vilja i världen kan jag få det att påminna om Death Angel, men egentligen känns det... ofärdigt. Som om kören som upprepar låttiteln var ett sätt att komma i mål.
Lite synd, då förutsättningarna var bra för att nå lika högt som med "Dieary".

Det andra är att bandet själva utger sig för att vara en bevisad och pålitlig liveakt, där de som bevistar spelningarna har svårt att lämna lokalen oberörd, och där man siktar på att ta ytterligare steg på den kurvan under den närmsta tiden. Detta är precis de två hörnstenar som behövs för att kunna bygga en musikkarriär idag, och man kan nog säga att killarna är en bra bit på väg.

Leveransen av låtarna är nämligen så pass bra - både avseende den musikaliska kompetensen och själva kvalitén på sånt som ljudbild - att detta leder uppåt.

Tricket är förstås att skriva fler låtar, och att våga vara självkritiska (kanske det svåraste som finns!) så att man vässar de låtar som finns. Att riffen hamnar rätt.

Speltekniskt kommer det dessutom att ge den där sista lilla delen som kan få Headsic att ta nästa steg, även om jag redan nu gillar framförallt gitarrspelet.

Jag skulle dessutom vilja komma med ett vågat förslag:
Ta sånglektioner, eller våga prova att sjunga i kör.
Inte för att sången är dålig, men för att det skulle kunna ge ett extra lyft, speciellt om man vill åstadkomma den där känslan live, den som bandet själva beskriver. Att ingen lämnar lokalen oberörd.
Det kan kanske tyckas larvigt, men låt mig ge ett exempel: Machine Head. Ingen kan anklaga Robb Flynn för att sjunga mesigt, men på senaste plattan "Unto The Locust" så sjunger han nog bättre än någonsin - i alla partier, rent såväl som skrik - och det lyfter skivan ännu lite lite mer.

Nå, med det sagt - Headsic kommer vi att se mer av.
Bandet verkar definitivt ha drivkraften och verktygen. Kan man dessutom kläcka ur sig låtar som "Dieary" så ser framtiden rätt bra ut...

Bandets MySpace hittar du här, och är du sugen på ett eget ex av demon så ska du trycka "F5" som en dåre idag på den här sidan. Någon kommer nämligen chansen att vinna Torsdagstraven, som denna gång innehåller en fet bunt demoskivor - däribland Headsic!