Dio min Dio!

Message from Wendy Dio :


Today my heart is broken, Ronnie passed away at 7:45am 16th May. Many, many friends and family were able to say their private good-byes before he peacefully passed away. Ronnie knew how much he was loved by all. We so appreciate the love and support that you have all given us. Please give us a few days of privacy to deal with this terrible loss. Please know he loved you all and his music will live on forever.

Wendy Dio

2 år sedan nu. Meddelandet ovan sände chockvågor genom hårdrocksvärlden, vi trodde ju alla att behandlingen hade gått väl, vi trodde ju att kämpen Ronnie hade besegrat cancern.
Så blev det inte, och media och internet runt om svämmade över av fantastiska texter och hedersomnämnanden. Werock drog sitt står till stacken, och gjorde ett undantag. Normalt sett är det inte en sida som skriver hyllningar till bortgångna rockhjältar, men har man tagit namnet till siten från en av Ronnies låtar så föreligger särskilda omständigheter.
Själv levde jag i chock den veckan.
Sorg.
Bedrövelse.
Förnekelse.
Som om det var en man jag verkligen kände, på riktigt. Inte bara genom musiken.
Som det bara kan bli om man växer upp med rösten ständigt närvarande.
Med tiden har sorgen förbytts i både saknad och en gnutta glädje över det han lyckades åstadkomma och lämna efter sig. Bäst beskriver kanske Alex på Metallbibliotekarierna det hela, så det finns inte så mycket mer att tillägga om den saken, tycker jag.

Istället ska han hyllas.
Läs krönikan "I Slutet av Regndbågen - Himmel och Helvete". Läs vad hans bandkamrater genom åren hade att säga om honom. Läs Tvekampen mellan Ronnie & Ozzy.
Och lyssna.
På musiken. På rösten.
Själv har jag ägnat dagen till alla de liveskivor som han medverkat på.
Då finns han som närmast, när sången blandas med hans karakteristiska mellansnack och sätt att presentera låtarna (..."Lonely Is The World, this one...").

Dio min Dio.
Saknad. Hyllad. Älskad. I alla fall av mig!