Okej, Van Halen slog igenom med sin självbetitlade platta - men deras ledmotiv och största hit är givetvis "Jump" från plattan "1984". Det finns nog knappt någon i västvärlden som inte känner igen den låten, och det är för min del rätt svårt att inte få ett flin på läpparna när jag hör den."1984" startar dessutom på ett alldeles storartat sätt. Stämningsfulla introt som gett skivan sin titel leder in i just "Jump", som sedan följs av rockdängan "Panama" (med sitt enkla men ändå geniala riff).
Skivan innehåller dessutom ytterligare en av bandets riktigt stora hits "Hot For Teacher" (med sitt nerviga och lite punkiga anslag) som ett par doldisar som är bättre än vad du minns...
....men det är ändå inte därför som vi denna gång ska lyfta fram Van Halen "1984" i remastersserien.
Det har istället med omslaget att göra, samt min äldsta sons relation till skivan.
Han kallar dem "bebisarna", och säger att "pappa, bebisarna - det är min favorit!".
Det är givetvis "Jump" som fått in honom på detta spår, och eftersom omslaget är så vansinnigt briljant så funkar det lika bra för honom när det gäller att "hitta" skivan som det gör för mig när jag vill ha en omedelbar reaktion på en sinnrikt konstruerad bild.
Den oskydliga bebisängeln som inte bara röker, utan framförallt håller ciggen och poserar precis som en vuxen som sitter i en bar.
Briljant!
Musikaliskt behöver man kanske inte säga så mycket. Van Halen spelar glad musik som gjord att festa till, eller kanske som sällskap när man åker cabriolet genom sommarnatten. Inga överraskningar där, mer än att kanske "Drop Dead Legs", "Girl Gone Bad" och "House Of Pain" är rätt mycket bättre än vad man tror om man går på minnena från när skivan kom.
Extramaterialet på den remastrade versionen uppgår till prick ingenting.
Det gör heller inget.
Som inkörsport till den tyngre musiken är skivan däremot helt essentiell.
Bebisarna, för bövelen.
Hur bra som helst!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar