Recension: Van Halen "A Different Kind Of Truth"

Van Halen anno 2012, en riktig familjefest. Den enda som inte bär efternamnet är sångaren David Lee Roth, och denna återförening kan egentligen sammanfattas på med ett knippe frågor och svar:
Kan Eddie Van Halen spela gitarr? Ja.
Har David Lee Roths röst tappat en del av sitt omfång? Ja. Den låter stundtals riktigt trött om man jämför med glansdagarna.
Finns det någon anledning för andra än Van Halen-fans att bry sig om "A Different Kind Of Truth"?
Nej. Inte nämnvärt.
Jag gillar ju bandet, framförallt att de alltid haft en form av sorglöshet som en naturlig komponent i sin musik, så för mig och mina likar finns anledning att kolla närmare på vad som bjuds på denna återföreningsplatta.
Och det är ganska blandat.
Skivan öppnar relativt starkt, inledande "Tattoo" är en sån där låt som inte känns speciellt märkvärdig första gången man hör den, men som ändå sätter sig och får en att nynna på refrängen i efterhand. Febrigt intensiva "She's The Woman" är också helt okej, likaså "China Town" och "Blood And Fire".
Grejen är att det blir mest så.
Okej.
Och det funkar ju förstås inte riktigt på en hel skiva. Det finns dessutom lite för många svaga spår för att det ska hålla styrfart över 13 låtar. "Bullethead" är i och för sig helt okej, men det är en låt som jag anser vara under Van Halens värdighet och den luktar fritidsgård, en sån där låt som vilket lokalt band från Skellefteå hade kunnat prestera. "HoneyBabySweetieDoll" är rent skräp, och det är tur att det i slutet tar sig lite med sköna "Outta Space" och "Big River".
Sista låten kanske ändå förklarar skivan bäst, i alla fall med sin titel.
Den heter "Beats Workin´".
Och det är väl det allt egentligen handlar om.
Att slippa jobba.
Att överkomma drogmissbruket (för Eddies del då). Att begrava all ont blod efter splittringen med basisten Michael Anthony (som ju som bekant ersatts av Eddies tonåring till son, Wolfgang, och själv spelar med forne Van Halen-vokalisten Sammy Hagar i Chickenfoot). Att komma ut på vägarna och fortsätta dra in pengar genom utsålda shower i USA.
Och det kan ju vara helt okej, "A Different Kind Of Truth" saknar som sagt inte ljuspunkter.
De är bara lite luriga att upptäcka eftersom de inte har en chans mot bandets gamla gnistrande örhängen.
För så är det ju.
"A Different Kind Of Truth" kommer kanske att bidra med en låt till en setlista, eller två - och det mest för att bandet vill spela något nytt. Fansen kommer att köpa skivan (hej, jag gjorde ju det också!), men inte bry sig om de får höra något av den live.
Så - gillar du Van Halen ska du kolla in plattan. Om du nu inte redan gjort det. Det känns nämligen som om de som väntat på skivan redan köpt numera, det var ju ett tag sen den landade på skivdiskarna, och jag förutspår att den kommer att återfinnas i reabackarna ganska snart.
Frågan är då - plockar du upp den då?
Precis som inledningen antyder finns facit i en fråga och ett svar.
Gillar du Van Halen?
I så fall tar du tillfället i akt. Om svaret är nej så finns ingen anledning att försöka ge sig på det nu.

Bästa Spår: ...får nog bli dött lopp ändå, det är bäst i början. "Tattoo" och "She's The Woman", som i sitt sound är helt olika.

När det gäller betyget är det inte mycket att bråka om, tycker jag. Speciellt inte med förklaringen av betygsskalan. Låt oss läsa innantill: 2: Godkänt. För fans & samlare.

Van Halen "A Different Kind Of Truth" - 2