om "Heritage" och Opeths diskografi

 Det var ju Jonte som startade tankebanan. (du får läsa alla kommentarerna också)
om Opeths senaste alster "Heritage", och dess syfte i bandets backkatalog. Jag har ju historiskt varit lite besviken på plattan (och den efterföljande konserten), även om jag inte tycker att den är dålig.
Dessutom har en av mina frågeställningar varit när jag egentligen ska lyssna på den.
Och det är här som mina tankar är på väg att svänga lite.
"Heritage" har som du vet loggat en del speltid den senaste veckan, och det är med anledning av det nya ljuset den framstår i.

Först - låt oss konstatera en sak. "Heritage" är inte en fantastisk platta. Det är inte heller en dålig platta. Det är, på det hela taget, en platta som jag tycker förtjänar betyget 3, fortfarande. Det är en skiva som innehåller fantastiska stunder ("The Devil's Orchard" sparkar röven med det mesta!) samt rätt tråkiga stunder ("Nepenthe" är mer än lovligt seg och träig), men min besvikelse bestod nog mest i att skivan inte var en fortsättning på den här:

 "Ghost Reveries". Skivan där jag tycker att bandet hittar den perfekta balansen mellan hårdhet och mulligt ljud.
Jag kan absolut leva utan growl från big Mike, men jag vill nog att bandet ska köra lite chugga-chugga emellanåt.
Om vi nu ska släppa det där dock, den besvikelsen, och försöka se lite nyktert och objektiv på det så är ju "Heritage" ett helt annat djur och ska kanske bedömas därefter.
Och det är här tankarna och liknelsen med Paradise Lost och deras senaste platta "Tragic Idol" fått fäste. Givetvis har ju banden inte mycket gemensam vad gäller ljudet, men... som Jonte sa, i hans öron är "Tragic Idol" en bra platta - men han förstår inte varför han ska lyssna på den istället för exempelvis "Draconian Times" eller kanske senare "Faith Divides Us - Death Unites Us".
En relevant fråga.
För min del så tycker jag att "Tragic Idol" är så bra att den står på egna ben, men jag förstår tanken - som ju förstås kan appliceras på nästan vilka veteraner som helst, eller hur Slayer, Iron Maiden och Metallica? Med detta i diskussionen så anser då Jonte att exempelvis "One Second" har större lyssningsvärde än "Tragic Idol", eftersom den sticker ut som mer annorlunda (...och fortfarande har en viss kvalitetsnivå, förstås).

Och det är i detta ljus som mina tankar om "Heritage" ska ses.
För vad man än tycker om skivan så är en sak klar - den liknar inte det andra som Opeth klämt ur sig speciellt mycket!
Personligen lyssnar jag på just Opeth i vågor. Antingen nästan inte alls, eller intensivt.
De första tre skivorna "Orchid", "Morningrise" och "My Arms, Your Hearse" spelas inte speciellt mycket. De flyter lite ihop för mig, om jag ska vara ärlig, även om jag gillar när bandet plockar upp någon av dessa äldre spår live.
Vilket tar oss till nästa platta, en skiva som spelas en hel del.
"Still Life", och jämförelsen med "Deliverance".

 ...alltså, "Deliverance" är en fantastisk platta. Grymt bra. Men jag lyssnar fan inte på den speciellt ofta, får jag erkänna. Det blir istället "Still Life", eller kanske en av liveskivorna.
Och det är ju märkligt.
"Deliverance" är klart bättre än just "Heritage", till exempel. 
Den är ju faktiskt också klart bättre än sin kollage "Damnation".

 Ändå. Det tycks mig (utan att jag nu har bevis för det) att jag spelar "Damnation" lika ofta eller oftare än just "Deliverance", ett faktum som nog beror på att den är rätt så udda i bandets totala katalog.
Och om det är så, att en skiva måste sticka ut lite för att logga speltid när bandet uppnått ett tiotal fullängdare... då är ju "Heritage" helt rätt väg att gå för bandet.
Vem vet. Med några fler år under bältet kanske det är just "Heritage" som spelas en hel del, även om den fortfarande känns sämre än exempelvis "Deliverance"?
Kan det bli så?

Kanske.
Jag håller i alla fall på att omvärdera betydelsen av just "Heritage", även om jag inte är benägen att revidera mitt omdöme om dess kvalitet...