Recension: Unleashed "Odalheim"

Svenska Unleashed har tragglat och gnuggat i sjukt många år. De är en del av den kärnan inom den svenska dödsmetallen, och därför är det lite märkligt att konstatera att min första "riktiga" kontakt med dem (ja, bortsett från lite strölyssningar sen innan) egentligen var först med förra plattan "As Yggdrasil Trembles".
Skumt.
Nåväl, det där ledde mig tilbaka till utmärkta "Hammer Battalion", samt diverse nedslag via andra elektroniska media. Det hela har gett mig känslan av att bandets musik är lite som en trygg gosefilt, här finns inte mycket till överraskningar och det är av godo.
En konstant i tillvaron som alltid gör att bandet levererar kvalitetsfylld dödsmetall med vikingatema.
Det ger mig också lite av en chock när jag första gången lägger "Odalheim" - som berättelsemässigt är en ren fortsättning av föregångaren "As Yggdrasil Trembles", och här berättar historien om vad som händer när världen gått under efter att livsträdet Yggdrasil skakat klart - och här öppningslåten "Fimbulvinter".
Vafan?
Detta är ju Necrophobic?
Unleasheds klassiska döds är nämligen mycket färgad av just den black metal-anstrukna musik som deras Stockholmskollegor åtsadkommer på sin episka "Hrimthursum" i detta öppningsepos. Det är förstås av godo, då just "Hrimthursum" är en fantastisk platta, och inte gör det något att det vintriga textbudskapet stämmer väl heller - tre år av mörker och kyla inleder resan mot den nya världen. Odalheim.
Unleashed återställer sedan ordningen under kommande spår. "Odalheim" och "White Christ" drivs båda av brottartunga riff och lagomt köttig produktion.
Många av spåren startar med en form av inledning, antingen i folkmusikkänsla eller annat, för att sedan veckla ut (ja... så mycket nu en låt med klassisk dödsmetall som format kan tänkas veckla ut sig...), och det är en riktigt bra nivå på låtarna.
Ingen faller faktiskt ur ramen, och spår som "By Celtic And Brittish Shores", "The Soil Of Our Fathers" och avslutande "The Great Battle Of Odalheim" är pur kvalitet.
Det slutar som vanligt, egentligen, trots att Unleashed har skruvat upp tempot lite på denna skiva - med andra ord, bandet fortsätter att vara den konstanta snuttefilten.
En fast punkt i en föränderlig värld.

Bandet känns tundtals som Amon Amarths smutsigare och elakare lillebror, då Johhny Hedlunds raspiga stämma och hela produktionen ger Unleashed en mer råbarkad ton när han beskriver synen av långskepp mot horisonten. Av någon anledning känns det heller inte riktigt lika ostigt med det konstanta vikingatemat när Unleashed går loss.
Ändå stannar betyget på en stark trea, med rejält mersmak. Förpackningen är riktigt bra, med ett genomarbetat helhetskoncept som innehåller hela historien och kopplingarna till alla låtar, och det är snudd på att jag vill dela ut en pinne högre.
Det som ändå hindrar mig lite är faktiskt också bandets styrka, att alltid leverera det som förväntas. Än mer inslag av black metal hade tippat betyget i överkant från min sida, och just "Fimbulvinter" är nog det spår som framstår som ett av de vassaste helt enkelt för att det står ut en del från övriga.

Unleashed "Odalheim" - 3