Recension: Accept "Stalingrad"

Den här bloggen är knappa tre år gammal.
Om någon vid starten hade sagt till mig att en av de grupper som först kommer att få två skivor recenserade är Accept så hade jag skrattat rakt ut.
Sannolikheten för det kändes då helt minimal.
Nu är vi ändå där, för faktum är att de tyska veteranerna har fått lite av en lidnersk knäpp (slå upp det) såhär på ålderns höst.
Eller, alltså, de har ju alltid varit bra så det kanske inte är helt sant med den lidnerska knäppen, men att de skulle gå och göra en sån här comeback... ja, det är det jag menar med en höjning i prestation.
Jag hade räknat ut dem.
Kanske är det nya sångaren Mark Tornillo (jodå, han kommer att få heta "nye sångaren" nu, oavsett hans ålder och hur många skivor de klämmer ur sig framöver...) och hans intåg som gett bandet ny inspiration, kanske är det bara herr Hoffman som bestämt sig för att han vill avsluta som en tvättäkta hårdrockshjälte.
Jag bryr mig egentligen inte om det, och tar istället bara emot resultatet med tacksamhet!
Förra given "Blood Of The Nations" hade överraskningsmomentet på sin sida, och var verkligen en fullskalig triumf.
Det innebär faktiskt att 2012 års "Stalingrad" har en liten nackdel, då förväntningarna helt plötsligt har trissats upp, och det ger mig också initialt en lite besvikelse över skivan.
Jag tycker inte att den lever upp till dessa högt ställda förväntningar.

Med tiden kommer det att rätta till sig ganska bra, och "Stalingrad" känns som en ganska naturlig fortsättning på just "Blood Of The Nations", men den är i mina öron ojämnare.
Lika bra som "Shadow Soldiers" och "Twist Of Fate" är, lika svaga tycker jag "Hellfire", "Flash To Bang Time" och "The Quick And The Dead" är.
Bäst är Accept i denna skepnad när de inte riktigt försöker spela heavy metal som är snabb (visst, inledande "Hung, Drawn And Quartered" är inte dålig alls). Då låter de som nästan vilket band som helst, och så vill jag inte ha mitt Accept.
Jag vill ha dem lite mer lutande mot tyngd.
Som i "Stalingrad", avslutande "The Galley" (som i o f s är som allra bäst i det gitarrplockande instrumentala outrot) och just duon "Shadow Soldiers" och "Twist Of Fate".
Då är det bara att kapitulera villkorslöst.
Wolf levererar som vanligt solon med ofelbar timing och precision. Han kanske inte är tekniskt snabbast och bäst i världen, men det finns få som slår honom när det gäller just timingen och att anpassa solot till vad just låten behöver. Mark sjunger bra som fan.
Så bra att när jag spelar "Revolution" i bilen så berättar min snart fyraårige son att "pappa... den här sången handlar om att kräkas". Vi brukar prata om vad låtar handlar om, jag och han.
Denna gång sjunger Mark så att även denna lilla kille fångar upp hur dedikerad han är!
Peter Baltes, Herman Frank och Stefan Schwarzmann kompletterar förstås med den äran, men jag undrar lite om inte producenten Andy Sneap ska hyllas mer än lovligt för hela bandets pånyttfödelse.
Det känns som om han inte bara rattat ljud utan även plockat fram urkraften i dessa gubbar!

Betyget kommer att landa på en fyra.
Det är inte mycket att säga om det. Skivan är ungefär lika bra som förra given tycker jag, men på ett annat sätt. Ojämnare, men med stadig växtkraft med tiden och antalet lyssningar.

Bästa Spår: Förstås "Shadow Soldiers". Klassisk Accept-hymn!

Accept "Stalingrad" - 4