Ozzy, min vän!

 Förra fredagen var han ju här med sitt följe. Prinsen av mörker. Världens charmigaste 70-åring (ja, typ). Ozzy Osbourne. På Stockholms Stadion.
Jag var där.
I det ena tornet vajjade den svenska flaggan i vinden, i det andra den brittiska. Lite i skuggan, sådär symboliskt.
För det var ju så.
Egentligen skulle ju detta ha varit en återförening av Black Sabbath och deras originaluppsättning.
Tony Iommi.
Geezer Butler.
Bill Ward.
Ozzy Osbourne.

Min gissning innan var ju att Bill Ward skulle ha ersatts för att han inte klarade att turnera, men att Iommi skulle ställa in pga cancer... det var ett hårt slag, och, faktiskt - jag hade ett stänk av melankoli i mig hela kvällen.
Hade jag köpt plåt om det redan från början stått klart att det var Ozzy & Friends?
Knappast, faktiskt.
Det var jag nog inte ensam om. Klientelet på plats var en stor del äldre gubbar som förmodligen ville se just återföreningen, men som likt undertecknad behållt biljetten i alla fall när det nu blev som det blev. Vem vet, det kanske var sista gången man fick se Ozzy på scen, live?

Hur som helst.
Bra väder, fint sällskap, Black Label Society som förband.
iPhone med obefintlig zoom, vilket löste sig genom att jag fuskfotade på de stora videoskärmarna (som du kommer att se nedan).
Indelat set där inledning var låtar från Ozzys solomaterial, med Gus G på gitarr.
Han gjorde inte bort sig, men jag var ju ändå där för att se Sabbath, så jag gillade nog de låtarna bäst. Då fick man Zakk Wylde på gitarr och Geezer Butler, kvällens höjdpunkter.
Även om det är roligt att höra hur Zakk inte ens kan låta bli att lägga in de där övertonerna även när han spelar en låt som "Into The Void".
En gång Zakk, alltid Zakk!

Nåväl, jag skulle ge spektaklet en solid trea i betyg, på en skala 1-5. Ozzy orkar 3-4 låtar innan det måste till ett break som gör att han får vila rösten, men det tar han igen med det mått av charm han har. Han gillar att stå på scen, och det går ju förstås ut till publiken!