Recension: Ghost "Infestissumam"

Svenska Ghost (eller Ghost B.C som de kallar sig i alla fall i Nordamerika, detta på grund av rättigheter) lyckades med sin debut "Opus Eponymous" med konststycket att slå en hel hårdrocksvärld med häpnad. Skivan hyllades i press, av fans och andra artister så till den milda grad att i alla fall undertecknad stundtals funderade om en hel värld tappat konceptet fullständigt.
Skivan är bra - och vinner dessutom i längden - men vi pratar ändå bara om vanlig rock'n'roll draget genom ett ockult filter.
Skivan får, förstås, dyngstryk om man jämför den med de historiska klassikerna, oavsett vad du läst annorstädes.
Live bjuder bandet på en svartmässa och ett upplägg som vida överstiger vad den första skivan gav i utbyte i sin inspelade form, och att bandet valt att inte släppa på sin image och sin anonymitet har antagligen spätt på populariteten.
När vi nu är framme vid den så svåra uppföljaren, "Infestissumam", så ska jag försöka ge mig på en recension utan att hänga upp mig eller skriva särdeles mycket om just denna image och attityd. Det enda jag ska konstatera är att jag nu tycker att bandet på skiva kommer betydligt närmare det uttryck man vill ha live.
Uppföljaren är mer svåråtkomlig och mindre direkt än sin yngre bror, och jämför man dem båda så framstår "Infestissumam" som betydligt mörkare och elakare, närapå så att jag har en känsla av att "Opus Eponymous" blev för glättig för bandets egna smak.

Efterföljaren är producerad och mixad av en bigshot i form av Nick Rasculinecz, och kanske är det hans förtjänst att djupet i skivan känns betydligt större denna gång. Ljudbilden är riktigt skön, man kan liksom sjunka in i den, och framförallt tycker jag att men har lyckats med helheten på ett bra sätt. Det är en produkt som vinner på att lyssnas på från start till mål, som en helhet, och som tjänar på många varv - detta trots att det givetvis fortfarande finns en del givna och tilltalande singelsläpp som fäster mer eller mindre direkt.
Jag kan ärligt säga att jag nog inte trodde att bandet skulle vara kapabla att prestera detta som uppföljare, och har haft en ganska ljummen inställning till plattan innan jag väl gav mig i kast med den. Nu, efter att den snurrat otaliga varv, så ska jag erkänna att jag är imponerad.

Skivan inleder med det sakrala körerna i titelspåret som sedan går över i plattans kanske hårdaste riff som sparkar igång "Per Aspera Ad Inferi", en låt vars refräng är den stora behållningen. Över 10 låtar håller sedan Ghost lyssnaren i ett järngrepp, och ömsom viskar fram sin övertygelse ("Ghuleh/Zombie Queen") och ömsom bjuder in till allsång ("Monstrance Clock", "Year Zero"). Däremellan guidar nya frontmannen Papa Emiritus II sina namnlösa gastar i en svartmässa som alltid är intressant och fascinerande. 
Det blir, precis som på debuten, aldrig hårt. Det håller sig bedrägligt lättillgängligt och smittsamt, som för att locka gemene man i fördärvet. Äpplet som såg så läckert ut i Edens trädgård, typ, och det är förstås en sökt effekt från bandets sida.
Det man lyckas bättre denna gång är att hålla integriteten, tycker jag. 
Att lyckas vara så uppenbara med vad man vill åstadkomma men ändå skapa en skiva som faktiskt känns äkta snarare än sökt.
Igen, jag får tillstå mig imponerad.
Ghost har med "Infestissumam" skapat en skiva som överträffar debuten, framförallt när det gäller komplexitet och djup.

De bästa spåren är de som svänger och ändå inte studsar ut mot en vid första genomlyssningen. Jag är väldigt svag för "Jigolo Har Megiddo", till exempel, samt avslutning "Depth Of Satan's Eyes" samt "Monstrous Clock". Det går heller inte att snacka bort "Year Zero", vill jag påstå.
Ändå - jag är inte helt benägen att trycka betygsknappen helt i maxläge.
Måhända finns det anledningen att ändra på det över tiden, men i skrivande stund är det här en fyra för mig. Med mersmak visserligen, men ändå.
Lyssna själv.
För oavsett vad du tycker så är det en intressant skiva som du bör ha hört, och som kommer att berika din musikaliska mångfald.

Ghost "Infestissumam" - 4