Recension: Gozu "The Fury Of A Patient Man"

I ena ringhörnan: ett skönt sväng och helt magiskt bra låttitlar.
I andra ringhörnan: det faktumet att jänkarna Gozu trots sina uppenbara lockelser inte riktigt lyckas få fäste.
Matchen slutar, efter otaliga varv, med en seger för det lite tråkigare slaget, för det är svårt att lura sig själv att man gillar något när hjärnan i stort sett vid samtliga gånger skivan spelas vill koppla bort musiken och bli mindre närvarande ju längre in på skivan och låtarna man kommer.
Tyvärr.
För det här är en sån där skiva som jag egentligen vill gilla.
Det är rock'n'roll som minner om öken (Queens Of The Stone Age) lika mycket som det känns som en buffel som mest är ute efter att välta mer eller mindre allt i sin väg (Soundgarden).
Starten på nästan alla spår är dessutom av sådan karaktär att jag påfallande ofta finner mig tänka att "nu, nu kommer en riktig höjdarlåt som möblerar om världen för mig" - och innan låten är slut har jag tappat intresset och slutat lyssna.

Bandet som sådan sparkade igång verksamheten runt 2008, och debuten "Locust Season" ramlade ut på världens skivdiskar 2010. Uppföljaren har alltså fått den ganska passande och lite finurliga titeln "The Fury Of A Patient Man", något som känns väl valt om man lyssnar på musiken. Det känns som om det är en återhållsam ilska och risk för utbrott som sjuder under ytan ganska stora delar av tiden.
Och, som sagt - på tal om titlar.
Det är en stor del av behållningen med skivan.
Låtarna heter saker som "Snake Plissken" (du har väl koll på dina post-apokalyptiska filmer så du vet vem det är?), "Irish Dart Fight" (som nog är bästa spåret på plattan, vill jag påstå, tillsammans med "Salty Thumb"), "Disco Related Injury", "Signed, Epsteins Mum" samt "Bald Bull".
Bandet med frontmannen Marc Gaffney på sång och gitarrljud av Doug Sherman, samt rytmsektion med basspel signerat Jay Cannava och trumspel av Barry Spillberg gör det bra, och klarar av att leverera såväl High On Fire-minnande bitar som "Charles Bronson Pinchot" som halvflummigt instrumentalt fribasande i "The Ceaseless Thunder Of Surf".
Ljudbilden matchar dessutom dessa titlar på ett bra vis, och läser man texten ovan så är det egentligen glasklart att jag verkligen vill att detta ska vara skitbra.
En ny, hittills oupptäckt, pärla som man kan gotta sig åt.

Så blev det inte denna gång, inte för min del i alla fall - men du kanske fastnar?
Kolla in Gozu på Spotify, tycker jag, speciellt om du tycker att referenserna och stilen verkar intressant.

Bästa Spår: "Irish Dart Fight" och "Salty Thumb". Dött lopp!

Gozu "The Fury Of A Patient Man" - 2