Umeåbandet Crowdburn och deras debut "Ignition" är en sån platta, och den har snurrat av och till under ett par veckors tid nu.
Musiken är modern metal som blandar såväl thrash- och hardcoreinfluenser som stänk av groove metal (det har nog spelats en del Pantera i replokalen eller i samband med bandfester...), men det är i refrängerna som bandet verkligen släpper sargen och går all in för att maxa lyssnarupplevelsen...ibland faktiskt en aning på bekostnad av resterande dela av låten. Lyssna på "Stars" så har du ett fint exempel, där ingången till och sedan själva refrängen är av en sån sort att det är närapå omöjligt att sitta still eller vara tyst. Man vill spela luftgitarr, lufttrummor och sjunga med, Resten av låten minns man däremot inte mycket av, helt enkelt för att det mest är en transportsträcka för att ta sig till den där refrängen.
Med den aggression som uppvisas i vissa av spåren så löper ett sånt här projekt uppenbar risk att bli enformigt, men det klarar man sig ifrån genom att installera kontraster i spår som "Sign Away Your Life" (det spår som nog är enklast att ta till sig på plattan, den refrängen sitter som ett klistermärke), smittande "Burning Crowd" och svängiga "Spiders Nest".
I sina bästa stunder är "Ignition" en skiva som verkligen lever upp till sitt namn - det tänder verkligen till och startar något. i sina svaga stunder ("Fire In The Hole" och till viss del "Pray") går det lite på tomgång och försöker kompensera det med attityd.
Bandet själva har filmat en video till låten "Confronted", och låten "Alligator" ligger först i spellistan på bandets hemsida - något som får mig att gissa att dessa spår är de man helst lyfter fram. De är dessutom ganska lika, och ligger någonstans mitt emellan de mest arga insatserna och de mest lättsjungna refrängerna på skivan.
Oaktat så är det en väldigt intressant debut, och jag är övertygad om ett par saker.
För det första att detta är musik som egentligen ska upplevas live, där energin kan släppas helt fritt.
För det andra att bandet kommer att fortsätta utvecklas. Man bildades 2010 (även om medlemmarna inte är några duvungar och har en bakgrund i bland annat Apostasy och Plector) , och att man ligger på Discouraged Records är dessutom en god grund för fortsatt växande då det bolaget som bekant inte släpper dåliga akter, och dessutom driver sin egen festival med möjlighet att möta publik i bra sammanhang.
Killarna i bandet är en kvintett bestående av:
Aron Andersson - Vocals
Christoffer Lindmark - Guitar(Lead Guitarist)
Patrik Wall - Guitars
Jonathan Holmgren - Bass
Andreas Grehn - Drums
...och det som verkligen sticker ut är väl just sånginsatsen, där Aron Andersson sjunger, skriker, growlar på ett väldigt diverserat och mångfacetterat sätt (om jag inte har helt fel så har översteskrikare Aron vunnit pris på den här bloggen någon gång. Vill i alla fall minnas att jag skickat något ditåt någon gång).
Hela gänget gör i alla fall ett bra jobb, det är drivet och snyggt levererat.
Betyget är däremot väldigt lurigt, och en av anledningarna till att jag sugit på den här karamellen ett tag. Jag vacklar mellan tre och fyra, och egentligen skulle jag vilja lägga ut en öppen fråga - vad tycker ni?
Skivan finns för avlyssning på Spotify från igår (den släpptes väl just igår?)
Ska jag i detta skede själv sätta ner fötterna så är jag väl på en stark trea, men det är så löjligt nära det högre betyget att jag redan är nästan är säker på att jag kommer att revidera det uppåt vad det lider. Anledningen till att jag slutligen väljer att inte kliva över strecket är ändå att skivan som sådan är bra, men slår inte ut i stort sett alla andra skivor som ligger för avlyssning. I de fall en skiva verkligen biter sig fast hos mig och får mig att närapå aktivt försöka lyssna på annat som ska recenseras eller kollas bara för att sedan återvända så fort jag kan - då är det verkligen fall för de högre betygsgraderna.
Men. Som sagt. Jag velar. (mer om våndan att sätta betyg här, förresten).
Hjälp mig!
Crowdburn "Ignition" - 3
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar