Gillar du hård rock av samma snitt som finns hos exempelvis Audioslave? Lättlyssnat, med hög kompetens i framförandet utan att man gör avkall på låtarnas kvalitet eller på svänget?
I så fall ska du kolla in debutbandet med massor av erfarenhet - The Winery Dogs. Trion består av Richie Kotzen (med ett förflutet i Mr Big och Poison), Billy Sheehan (som också har ett förflutet i Mr Big, men även lirat med Steve Vai) samt MIke Portnoy (som ju då hamrat skinn i Dream Theater), och med det bagaget kommer förstås snacket om supergrupp som ett brev på posten.
Det tycker jag väl själv att vi kan lämna därhän, och istället fokusera på det som presenteras på The Winery Dogs självbetitlade debutplatta.
Sväng.
Avslappnad spelglädje.
Okomplicerad och rak hård rock som stundtals är hårdrock.
Ljudbilden är finfin, produktionen kristallklar och det är snygg vuxen musik som strömmar ur högtalarna. Sången är stundtals så förvillande lik Chris Cornell att man hajar till, och överlag är det här en skiva som jag personligen tycker passar lika fint i kontorslandskapet som i bilen.
Genom hela
skivan löper givetvis hantverksskickligheten som en röd tråd, men som
bekant är avancerat spel och hög nivå på det tekniska kunnandet ingen
garanti för att gott slutresultat - det är när dessa egenskaper
förpackas och levereras i välskrivna och fungerande låtar som vi
lyssnare verkligen kan tillgodogöra oss det på ett enkelt sätt.
Låtmaterialet sträcker sig från merrockande och svängiga alster som inledande "Elevate", "Not Hopeless" och "Six Feet Deeper" till snygga rockballader ("I'm No Angel", "Damaged") och mer episk melodisk rock ("We Are One", "One More Time").
Skivans svaga punkt är ändå att det faktiskt är något spår för mycket.
En platta av den här sorten - där man egentligen inte satsar på att det ska bli din nya kärlek, din nya besatthet som du vill gå upp fullständigt i, utan snarare en bra platta som du kan plocka fram vid nästan vilket tillfälle som helst och njuta av utan att i förväg memorera texten eller förbli sittande med fullt fokus och bookleten i handen - vinner faktiskt egentligen inte på att fylla speltiden med mer av samma sak.
Less is more, och även om materialet generellt är väldigt jämnt i sin nivå så tror jag att skivan som helhet hade varit vassare med något färre låtar.
Bästa spåren tycker jag personligen är de som rockar mest, en låt som "Six Feet Deeper" och kanske framförallt svängiga "Not Hopeless" tilltalar mig mer än när bandet drar ner på tempot. I de lugnare låtarnas skara tycker jag att "The Dying" sticker ut på ett bra sätt.
Betyget hamnar egentligen mitt mellan 3 och 4, men eftersom jag är en sucker för lättlyssnad och snygg amerikansk hård rock av den här sorten (och, let's face it, jag gillar när gubbarna som trakterar instrumenten har såväl kompetensen som glädjen i det man gör) så väljer jag snarare att fria än att fälla.
Det högre sifferbetyget, således, och du lyssnar på plattan på Spotify för att avgöra om det blev rätt eller fel.
The Winery Dogs "S/t" - 4
Fredagslistan 2024, vecka 44: Power of Speed
1 dag sedan
Det här var ju hur bra som helst! Hade gärna sett en lite ruffigare produktion, men det gör inte så mycket när både låtar och framförande håller så här hög nivå!
SvaraRaderaEn mycket trevlig platta. "The Dying" är en av årets bästa låtar.
SvaraRaderaif (10 låtar. 8 rökare. 2 ballader.)
SvaraRadera{Årets skiva}
else
{Lätt att tröttna på pga transportsträckorna}