Recension: Bombus "The Poet And The parrot"

Göteborgsbandet Bombus har med sitt andra album "The Poet And The parrot" dragit in snygga recensioner och hyllningar i press och på nätet. Blandningen av Motörhead-rock, punk och black metal har dessutom gett bandet ett kontrakt med Century Media, och jag gissar att vägen till än större uppgifter ligger mer eller mindre öppen efter detta, speciellt som man dessutom gjort sig kända för att leverera en bra show när man spelar live.
Personligen har jag faktiskt inte sett dem live, och just det är något som tydligt saknas när jag spelar den här plattan. Hela resan igenom är det extremt tydligt att detta material, inklusive framförande, egentligen är avsett att avnjutas live snarare än på skiva.
Ändå är ljudbilden närapå optimal för den här typen av musik, det är organiskt och man lyckas med konststycket att lyfta fram alla instrument utan att för den skulle tappa den brötande känslan. (Snyggt jobb av Olle Björk och Per Stålberg på Welfare Sounds.)
Det saknas ändå något.
Den där extra energin och det där extra vansinnet som nästan bara kan uppstå i samspelet mellan ett band på scen och en lätt rusig och överlycklig publik på golvet framför.
Svetten. Glädjen. Dynamiken.
För det är egentligen bara i inledande "Enter The Night" och låten med mest black metal-känsla "A Safe Passage" som jag tycker att Bombus är riktigt intressanta.
De flesta övriga låtarna hamnar lätt i kategorin "bra låt som dock inte fäster riktigt eller sticker ut tillräckligt för att jag kommer aktivt söka upp skivan i skivhyllan när jag är sugen på musik", och ett bra exempel på det är nog titelspårets inledning. Refrängen och versen är bra, men inledningen är för lång. Det maler på för mycket för att jag ska orka hålla intresset uppe hela vägen, och ser man över hela skivan så är det ganska mycket som känns som om det rullar i samma mellantempo.
Resultatet är att jag spelat skivan ett par 15-20 varv, och att jag diggar med och stundtals gillar det som fanken, men efter att skivan rullat slut så minns jag nästan...ingenting.
Det fäster liksom inte som jag tycker att det kanske borde, och ett tydligt tecken på det är att det bara är ett ytterst fåtal gånger som jag i efterhand nynnat på någon del av skivan.
Det brukar jag annars göra ganska fort när jag intensivspelar en platta såhär.

Nå. "The Poet And The Parrot" är antagligen en skiva som man antingen älskar sönder eller får samma inställning som mig till. Jag kan liksom inte tänka mig att det finns folk som tycker att skivan är dålig, därtill är spår som "Let Her Die" och "Master The reality" för bra, men jag är ändå lite förvånad över att jag till slut inte hyllar plattan reservationslöst.
Så kan det gå. Även snart 40-åriga wanna-be-skribenter kan tydligen också bli överraskade!

Bästa Spår är ändå singeln och öppningsspåret "Enter The Night" tillsammans med tidigare nämnda "A Safe Passage" (sämsta spår är för övrigt evighetsmalande "Liars", om du är nyfiken). Du hittar plattan på Spotify så kan du lyssna in dig själv.

Betygsmässigt är det inte mycket att tjafsa om. Detta är en stabil trea, vill jag säga. Bra, helt enkelt, men inte mer än så!

Bombus "The Poet And The Parrot" - 3