Ronnie James Dio - 4 års frånvaro

Va, tänker du?
Inget Veckans Tips - det är ju fredag. Vafalls?
Lugn. Det kommer, men det är skjutet till imorgon.
Idag är det nämligen inte vilken dag som helst.
Det är den 16:e maj.
Den dagen Ronnie James Dio lämnade jordelivet. Det var 2010, fyra år sen, och eftersom Ronnie får sägas vara min favoritsångare genom tiderna så har jag skrivit oändliga mängder text om det där.
Krönikan "I Slutet Av Regnbågen - Himmel och Helvete".
Werockredaktionens omedelbara raktioner.
Vännerna och kollegornas citat om Ronnie.
Förra årets konstaterande av att tiden går fort.
Recensionen av den alldeles färska hyllningsplattan.

Det här året tycker jag att det är en markant förändring i mitt egna förhållningssätt till att han är borta. Kanske beskrivs det allra bäst av Alice In Chains albumtitel: Black Gives Way To Blue. Precis så känns det nu, tycker jag.
Saknaden och känslan är inte svart längre.
Den är snarare mörkt blå, och det är med mer värme och glädje jag tittar tillbaka på hans karriär och prestationer.
Sorgen är helt enkelt på väg att dra sig tillbaka.

Därför blir det inte speciellt mycket mer än det traditionella "hail to Ronnie James" idag.
Inga långa krönikor eller utlämnande texter.

Faktum är att "gillar" man Ronnie James Dio på Facebook så känns han mer levande än många andra. Det är en rasande aktivitet, och jag tänker hylla honom genom att lägga en beställning på senaste livegiven.
 

"Live In London" från 1993.
Det blir ett fint sätt att hålla fanan högt ett tag till.

Dessutom kommer ett inlägg på söndag om Dio, och vilken skiva som egentligen är den ultimata plattan att ha liggande i bilen at all times. 
Till dess spelar vi väl valfria skivor med Ronnie?
Det är Dio-dags!

Ronnie James Dio. "This Is Your Life"

Kolla in bilden.
Spännande va?
Det är promobilden för hyllningsskivan till Ronnie James Dio (vila i frid) och som verkligen har lockat spännande artister.
Så här ser skivan ut "på riktigt":

Du känner igen en del av de medverkande va?
Lemmy från Motörhead.. Scott Ian från Anthrax... Rob Halford från Judas Priest....
Skivan släpps i början av April, och hela låtlistan ser ut såhär.

 Jag har förbeställt min, och egentligen är det konstigaste av allt kanske att man inte släpper den i alla fall i närheten av den 16/5 som ju är Internationella Dio-dagen.
4 år har gått denna vår, och precis som jag skrev förra året och i krönikan "I slutet av regnbågen - himmel och helvete" så kan jag liksom inte nog understryka hur stor betydelse den lille mannens sång haft på mitt intresse för hårdrock.
Ibland undrar jag på fullt allvar om den här bloggen verkligen funnits idag om det inte var för Ronnie James Dio!

Så.
Förhandsboka skivan du med. Om inte annat för chansen att få höra Corey Taylor sjunga "Rainbow In The Dark"...!

Bästa versionen av "Mistreated"?

Hemma hos Rebellängeln finns ett inbyggt logistiskt problem.
På övervåningen finns mitt rum där skivorna bor - och stereon bor på undervåningen.
Det är förstås ett problem modell "i-land", men det får rätt ofta till följd att jag hämtar ner ett knippe plattor jag är sugen  på att spela, och att dessa körs på mer eller mindre repeat en vecka innan jag masar mig upp för att byta uppsättning. Det brukar bli allt från två till tio skivor åt gången som får spelas i "finstereon" hemma (därtill kommer förstås allt som spelas i bilen och iPod och så vidare, men det är en annan femma).

Denna långa inledning av meningslöshet har den senaste veckan mynnat ut i att skivan på bilden här ovanför har regerat när det gäller speltid.
Rainbow "Live In Munich 1977".
Det är ett skapligt band på scen,l Ritchie Blackmore - Ronnia James Dio - Cozy Powell - Bob Daizley - Dave Stone, och ljudbilden är riktigt skön.
Detta är dessutom från den tiden då bandet i ena vändan kunde lira en ganska distinkt och rakt hållen "Kill The King" för att sedan fullständigt låta inspirationen flöda och spela improviserade jam som gör en låt som "Man On The Silver Mountain" nästan 15 minuter lång.
Allt som allt är det en dubbelskiva men bara 8 låtar (+ ett intro, men det räknas väl inte?), så ni fattar att det är ganska mycket fokus på instrumentala partier som fyller ut tiden.
Den här skivan har faktiskt - av någon outgrundlig anledning som jag inte är säker på själv - inte medverkat i serien Live!, men det spelar faktiskt ingen roll.
Den är riktigt bra, och du behöver ett ex i din hylla.
Så.
Med det sagt... låt oss närma oss vad rubriken på det här inlägget frågar.
Anledningen till inlägget över huvud taget.
Som spår nummer två (ja, tre om man räknar med introt men då är vi ju där igen: det räknas egentligen inte!) ligger nämligen mästerverket "Mistreated".
10.00 lång i den här versionen, och kanske kanske är det här den bästa versionen som finns bevarad i inspelad version.
Jag tycker att det är intressant att gräva lite i, för den här låten har ju en bakgrund som gör att den dyker upp i mycket spännande varianter.
Den är skriven av Blackmore och David Coverdale tillsammans, och dyker upp första gången på Deep Purples fantastiska platta "Burn".
Då får man en sånginsats av en ung Coverdale som i stort sett sjunger brallorna av samtiden. Kan man tro.
För jag undrar om inte Ronnie James Dio på just den här tagningen mästrar Coverdale?
Eller så är det kombinationen av sången och att bandet är inspirerat som gör det, men..
...min känsla är att detta är så själfullt och träffsäkert att det är rent av löjligt.
Och just "Mistreated" är ju en låt som gjorts live fler än en gång, av fler än en riktigt bra sångare. 
Whitesnake har en fin version på "Live...In The Heart Of The City" från 1980, men den står sig ändå ganska slätt mot den här versionen tycker jag.

Rainbow från 1977.
Är det den bästa "Mistreated" som spelats in?
Jag tror baske mig det!
 

Nu peppar vi för Black Sabbath!

Imorgon är det fredag, och legenderna Black Sabbath kommer att vara i stan.
De spelar på Friends Arena, jag har biljett och tanken är att jag tillsammans med Jolly Jonny & Zappzott ska besöka spektaklet.
Peppandet börjar... NU!

Igår släppte man paketet "Gathered In Their Masses", inspelad i Melbourne under två dagar, och man kan konstatera att den samlade setlistan i detta paket är btydligt mer diger än vad bandet verkar klämma av under den pågående turnén. Under Sydamerikavändan i oktober (och vad jag förstår i Helsingfors igår) så hade man följande låtar på repertoaren:

• 1. War Pigs
  2. Into the Void
  3. Under the Sun/Every Day Comes and Goes
  4. Snowblind
  5. Age of Reason
  6. Black Sabbath
  7. Behind the Wall of Sleep
  8. N.I.B.
     (Preceded by "Bassically" Geezer Butler bass solo)
  9. End of the Beginning
  10. Fairies Wear Boots
  11. Rat Salad
      (Followed by Tommy Clufetos Drum Solo)
  12. Iron Man
  13. God Is Dead?
  14. Dirty Women
  15. Children of the Grave
  16. Encore:
  16. Paranoid
      (Sabbath Bloody Sabbath Intro)
  17. Zeitgeist
       
       

Rätt mycket från nya plattan "13" ändå, tre spår, och det är ju bra. På trumpallen sitter Tommy Clufeto, men det får ju funka.På det hela blir det nog en jäkla bra kväll, och jag kan utlova att det faktiskt inte blir en enda bild från kvällen, och sannolikt ingen text heller.
Jag ska vara helt civil, så att säga, och enbart njuta av att se och höra bandet samt ha världens bästa sällskap.

Med det sagt - ska vi ta en snabbvända och lista skivorna från Ozzy Osbourne-eran i bandets historia?
Såklart.

Bäst och vackrast: "Sabbath Bloody Sabbath"

Ett av världshistoriens bästa album alla kategorier, topp 5 på min personliga lista över de skivor som är/varit bäst. En fantastisk mix av rock, hårdrock, melodi, personlighet och helt makalös sång av Ozzy. Jag fattar att det inte blir ett enda spår från den skivan, han klarar inte av att sjunga detta numer. Ingen autotune i världen kan hjälpa honom att nå de höjderna. MEN... det förändrar inte faktum: detta är den bästa skiva man har släppt med Ozzy vid mikrofonen, vilket i sig är komiskt då Tony Iommi faktiskt hade en del skrivkramp i samband med att de skulle göra skivan.

Nästan lika bra men absolut inte lika vacker: "Sabotage" 

Ja. Inte mycket att orda om, det här omslaget är närapå ett skämt - men låtarna, herrejävlar! "Hole In The Sky", "Symptom Of The Universe", "Megalomania", "Im I Going Insane".... sicket pärlband. Det här är en sån där platta som jag alltid vill dansa/sjunga/spela luftgitarr till när jag hör den - till min familjs stora glädje. Delar av familjen vill dansa med, andra delar vill filma och lägga på Facebook.

Mest utnötta: "Paranoid"

...återigen ett skitfult omslag, och återigen ett knippe låtar som är så galet bra.
I detta fall så är jag dock, ska jag tillstå, en aning less på dem. Man kan inte förneka att "Iron Man", "War Pigs", "Paranoid" är dåliga, men eftersom de spelas så ofta när någon låt ska representera Black Sabbath så har jag faktiskt tröttnat lite på dem. Ändå... skivan är ju förstås riktigt bra, och spår som "Planet Caravan", "Rat Salad" och "Electric Funeral" har ju inte gått samma sönderspelade öde till mötes.

Tyngsta: "Master Of  Reality"

...visst, första självbetitlade given är tung den med, men det är med "Master Of Reality" som bandet etablerar låtar som "Sweet Leaf", "After Forever", "Children Of The Grave", "Into The Void" och "Lord Of This World" som man visar var skåpet ska stå när det gäller tyngd. Detta är likaledes ett av de bästa albumen som gruppen åstadkommit, och det finns en T-shirt med samma typsnitt och färskala där skivans titel är utbytt mot "Ruined My Life", en tröja min kompis Robert skulle ge mycket för att lägga rabarber på!


Nyaste och bättre än jag trodde: "13"

 ...jo, jag leker med tanken att ge den här skivan en plats på årets topplista. Jag tycker att den är mycket bra, och har med tiden faktiskt bara blivit stärkt i min åsikt. Fasen vet, jag kan tycka att det kanske är en bättre skiva än den andra som har namn efter en siffra, "Vol 4"!

Det får vara lite osagt, trots allt skiljer det ju smått magiska 41 (!) år mellan dem, så den tid "Vol 4" har haft att nöta sig in i det undermedvetna och erhålla klassikerstatus ska ju verkligen inte underskattas, men jag tycker att de nyare låtarna står sig väldigt bra - och jag är helt övertygad om att det imorgon kväll, när de blandas in i mer klassiskt material, kommer att bli än tydligare att de håller att jämföras med vad som räknas till de stora numren från fordom.

Mest underskattade: "Never Say Die" och "Technical Ecstacy"

 

Jag tycker nog att "Never Say Die" är bättre av dessa två, men frågan om vilket album som är mer underskattat är ju djupare än bara kvalitet då det helt klart väver in förväntningar och dåtidens press, försäljningssiffror och recensioner. Oavsett kan man konstatera att de - med Black Sabbaths mått mätt - är ganska modesta album eftersom de jämförs med giganter i övrigt, men att de faktiskt innehåller så mycket bra låtar och hög kvalitet att det står sig oerhört väl mot andra akter.

Sist men inte minst - där allt började: "Black Sabbath"

Nä. De hade nog inga tankar om hur stort allt skulle bli så småningom när man till slut fick ur sig debuten 1970, men faktum kvarstår ju: Black Sabbath är ett av de absolut viktigaste banden  (kanske det viktigaste) för skapandet av hårdrock som genre. Utan dem hade det inte låtit som det gör nu, och vem hade trott att en gitarrist utan fingertoppar skulle ta hem så prestigefulla och stora utmärkelser som när han blev framröstad som Världens Bäste Hårdrocksgitarrist på den här bloggen? Snacka om framgång!
Ska man vara lite mer seriös så tycker jag att en av de riktigt roliga grejerna är att man fortfarande spelar så pass mycket från debuten, snart 45 år efter att den kom.
Då har man gjort en skiva som håller för tidens tand!

Annars då?
Man skulle kunna kolla in livesläpp ("Reunion" känns ju väldigt aktuell), dyka i medlemmarnas böcker eller sidoprojekt (bland annat får du inte missa Geezer Butlers band G/Z/R) och ge sig i kast med att försöka analysera hur olika bandet Black Sabbath har låtit i sina olika tidsperioder (med Ronnie James Dio, Tony Martin och Glenn Hughes bakom mikrofonen är det ju i stort sett helt olika band om man jämför med hur man låter med Ozzy Osbourne på sång)... men... vi skiter i det nu.
Istället är det dags att vrida upp volymen, ratta in Black Sabbaths äldsta skivor och bara njuta av livet.

Ska du dit, du med?
 

Att skriva eller inte skriva. Det är den officiella frågan.

I våras läste jag ut den här boken. Mick Wall har skrivit den, en insatt och ganska bra skildring av Metallica och deras karriär, inklusive figurerna bakom bandet.
Helt okej läsning, och det är lite av en trend det där.
Att skriva böcker om ett band eller en person, istället för att personen (eller bandet då) själv skriver i biografiform. I vissa fall är det till och med så att boken i fråga inte sanktionerats av huvudfiguren själv, som därmed gör sitt bästa för att lysa med sin frånvaro (bra exempel på det är väl Anders Tengners bok om Yngwie Malmsteen).
Det där tänkte jag kan passa sig för lite sommarfunderingar. I just det fallet visar sig ju en av de mest intressanta sakerna vara funderingen om hur huvudkaraktären själv skulle ha kommenterat boken - eftersom det egentligen inte är en officiell biografi - men om vi glömmer det där med officiell medverkan och istället fokuserar på perspektiv för ett tag.
Vilket är egentligen "rätt"?

För, å ena sidan - det är onekligen så att en skribent som är skicklig och dessutom inte hämmas av att man måste försöka skriva saker ur en rockstjärnas perspektiv verkligen kanvara kritisk när så behövs, och inte presterar en bok som blir någon form av romantiserande förhärligad historia. Eller, behöver inte bli, det kan ju bli så. Beror väl lite på skribenten, förstås, och dennes inställning.
Å andra sidan så innebär det ju att man oftast förlorar just huvudkaraktärens perspektiv.
Knepigt det där.
Ett exempel på rent svammel är den här boken.

Joe Shoomans biografi om Bruce Dickinson är träig, som bäst.
Undvik den.
Ska du istället läsa intressanta och bra biografier så tycks det mig som om ett säkert kort är att gå på de som handlar om en företeelse, genre eller flera olika artister.
Kanske passar formatet som bäst då, där skribenten eller skribenterna kan tillåta sig att väva samman flera olika saker till en stark bild, och därmed också enkelt peka på udda och svaga saker inom ett bredare spektra utan att behöva riskera att komma på kant med sitt enda objekt.
Bra tips?
Dessa!

Riktigt bra saker allihop, och böcker för hängmattan.
Tjocka, insatta, intressanta.
Och alla i biografiform, som berättar historien utifrån.

Ändå är det klart, de gånger huvudfiguren själv har "skrivit" boken (det är väl i stort sett alltid en spökskrivare eller riktig skribent med på tåget, som gör själva boken) så kan det förstås bli bra och dåligt då med. Ett svagt exempel är, med lite tidsperspektiv, den här.

Där skiner det igenom att Tony Iommi berättat sin historia för TJ Lammers och att det skett vid ett flertal, ganska korta tillfällen där man aldrig tillåtit sig att komma ner på djupet utan bara diskuterat enstaka episoder. Händelser.
Och en bok som bara rapar upp saker som hänt blir inte kul.
För min del räddas det en hel del av att jag är sjukligt intresserad av just Iommi, men jag inser att det som bok betraktat är en ganska svag skapelse.
Bäst i klassen får väl Neil Strauss räknas som, han har skapat sig ett namn inom just detta gebit. Jag vet inte om han är så mycket bättre på att skriva eller locka fram det intressanta eller om han bara lyckas ro i land kontrakten med de mest intressanta objekten, men han har ju ett knippe läsvärda och bra böcker på sin meritlista.
Mina personliga favoriter är nog ändå dessa två:

Boken om Lemmy (Motörhead, du vet...) är fantastiskt rolig och bjuder på huvudkaraktären med oslagbar distans. Boken om Anthony Kiedis (Red Hot Chili Peppers, min svaga punkt) är så bra eftersom den är naken. Det döljs prick inget. Ja, åsså gillar jag ju bandet på gränsen till ohälsosamt mycket...

Nå.
Mest av allt vill jag just nu har en bok om Ronnie James Dio, en riktigt bra och insatt biografi (det blir ju, rätt naturligt, otroligt svårt att skriva en självbiografi i det fallet..) samt om King Diamond.
Och där vill jag ha berättelsen ur Kim Bendix Pedersen/King Diamonds perspektiv...

Besatt: Dio "Sacred Heart"

Den första skivan med Dio som jag hörde och älskade var "Holy Diver". Jag hade en kasset (C90!) med den och "The Last In Line" på andra sidan, inspelad hos min morbror som var min första mentor in i hårdrockens underbara värld. I hans rum fanns inte bara den första riktiga stereon jag kom i kontakt med (stereotorn, silverfärgade enheter med separat equalizer, dubbla kassetdäck, vinylspelare längst upp och plats för kanske 50 LP's längst ner under själva elektroniken. Märke: okänt, i alla fall minns jag det inte...), utan även ingången till världens bästa musik. Plattor med Black Sabbath, KISS och Saxon, och någon som dessutom fattade tillräckligt mycket för att kunna koppla ihop hur ett band (som vi kallade kassetter) skulle komponeras. Hade man "Lick It Up" på ena sidan så var det ju helt otänkbart med "Born Again" på den andra, det krävde lite finess för att para ihop det på rätt sätt. Subtilt hantverk, men han kunde det. Kanske var det där min kärlek till Ronnie James Dio tog sin början, i Anders (min morbrors fina namn, uttalas på norrländskt vis med betoningen på första "A", inte på Stockholmares vis med betoning på "e") förmåga att matcha ihop bra fram- och baksidor på banden, och just det där bandet - det var nog av märket Maxwell, om jag inte minns fel - med de två första Dioplattorna.
Så kom då skiva nummer tre.
"Sacred Heart".
Det är den det här nedslaget i serien Besatt kommer att handla om, egentligen, trots den något ambitiösa inledningen.

Det här var, rent generellt, en tid i misär för vår familj.
Anledningen är lika enkel som smutsig, fadern i familjen hade helt enkelt tagit alla pengar och försvunnit. Till Stockholm, till en annan kvinna. Han ringde en fredagkväll från Arlanda och sa att han inte kommer hem mer. Det finns förstås en massa saker att säga om det, och vad som hände efter, men det är detaljer som inte behövs. Ni fattar nog ändå.
Det där lämnade i alla fall min mor ensamstående med tre ungar i åldrarna 1-8, utan stålar eller inkomst. Åren närmast efter att detta hänt var, på ren svenska, inte så lätta.
För någon av oss, även om det förstås var på helt olika sätt. Tuffast för morsan förstås, hur hon höll ihop då är en sån där sak som jag egentligen inte kan fatta, nu med en vuxens förståelse i bagaget. Hon härjade runt med vår bruna Ford Taunus (Riktig skitbil, varje vinter var man tvungen att ha sandsäckar i bagageluckan för att bakhjulen skulle få fäste i snön - motorn fram var för tung annars. Perfekt vinterbil i Norrland...) i hela kommunen för diverse vick och timmar inom barnomsorgen och skolan. Mormor och morfar fick förstås ställa upp hårt, både med tid, kärlek och pengar (ja, kopplingen är uppenbar, morbror Anders bodde hemma så jag spenderade all tid där i hans rum). Speciellt var det tufft med pengar. Det var en sån där tid när vi inte kunde utnyttja erbjudanden som köp tre, betala för två, eftersom vi inte hade cash för ens två.
Misär.
Och massor av kärlek och smmanhållning, tillsammans med en otrolig stolthet och envishet som sa att det här ska fan gå ändå.
Därför är den julklapp jag fick det året, 1985, så tung.
Den var ju helt onödig, men på något sätt fattade min kära mor att jag var körd, jag hade en livslång kärlek med hårdrocken framför mig.
Rätt gissat.
Det platta paketet innehöll "Sacred Heart"!

På radion hade man innan kunnat höra "Hungry For Heaven" (kan ha varit Rockbox med Pär Fontander?), och den låten hade min mor tvingat sig till att gilla också.
Kanske var det därför hon spenderade den relativa förmögenheten 85 kr på skivan.
Kanske var det bara rätt sak att göra för en äldsta son som var lite på glid på grund av alla omständigheter, och hade börjat tappa intresset för skolan och hamnat i en del småbråk.
Oavsett vilket - detta var förstås total förälskelse från min sida.
Att man börjar skivan med genidraget att lägga på liveljud till "King Of Rock And Roll" tror jag personligen har en direkt återverkan i min nuvarande förtjusning över liveskivor.
Skivan i sig visar sig i efterhand vara relativt svag i Ronnie James Dio's fantastiska karriär, men den var rätt för mig då.
A- och B-sidan var ungefär lika bra dessutom.
A-sidan hade fyra spår, eftersom titelspåret log där och var lång (med den tidens mått episka sex och en halv minut), men just att man ville vända skivan och lyssna på båda sidor bidrog till att jag fastnade fullkomligt i den där skivan. Låtar som "Rock And Roll Children", "Another Lie" och "Just Another Day" tar mig fortfarande, ögonblickligen, tillbaka till den tiden.
Jag har idag skivan på annat plastformat (CD), men jag tror också att jag tog undan den när jag gav bort vinyler i övrigt, och således torde den ligga i en kartong på vinden.
Denna respit från misären.
Vändpunkten, skulle det nästan visa sig.

För till saken hör att det blev till det bästa, alltihop, även om det skulle ta lite tid innan allt var på banan. Pappan som stack är borta, och idag tyvärr en tragisk spillra av sitt forna jag. Ingen i familjen har kontakt med honom.
Min mor träffade en ny gubbe. En fantastisk gubbe. En klassisk norrländsk, envis hockeyälskande fantastisk och tjurig gubbe som kommit att bli min riktiga pappa. En gubbe som besatt en skivsamling som innehöll både "Sabbath Bloody Sabbath" och "In Rock", och som dessutom lärt mig allt jag vet om hur man skjuter handledsskott med puck och klubba.
Det kanske vore en lämplig aktivitet, såhär när undertecknad tagit en walk down memory lane.
Skjuta handledskott på en tom målbur till tonerna av Dio "Sacred Heart"...

Veckans Citat: Ronnie James Dio

Denna vecka har jag rätt. Jag vet det. Det är maj nu. För ganska så prick en månad sen så vimsade jag till det lite, och fick för mig att det var maj. Det var ju inte det. Det var april..

Och varför är det så viktigt då?

Jo, mina vänner, den 16/5 är nämligen ett inte så lite viktigt datum.

Det är datumet då Ronnie James Dio gick ur tiden. Detta år är det två år sedan.

För en månad sen publicerades en fet och lång historia med många citat om mannen, och även om det nu var en månad för tidigt så var det väl läsvärt.

Denna Veckans Citat hämtar vi istället från kar'ln själv.

De handlar om den mörka sidan av människan och musiken. Ondskan. Djäfulen!

"Hårdrocksmusiker skriver ofta i moll och när man gör det blir folk lite rädda."

"Nästan inga hårdrocksband propagerar egentligen för djävulen, men de propagerar heller inte för godheten."

Ronnie James Dio

Ja. Så är det. Och visst finns det band som propagerar för både den onda och goda saken, men oftast är det just en vilja att beskriva, belysa och beskåda på ett sätt som ger lyssnaren en skärva oförfalskad observation som är just hårdrockens själ.

En röst som aldrig går att tysta.

Orättvisor ska bekämpas genom texter.

Genom brinnande engagemang.

We will live forever, vi som älskar hårdrocken.

You will live forever Ronnie!



...ja, just det ja... krönikan om Ronnie hittar du här!

Vansinneslångt onsdagsyrande

 ...är du en följare av denna lilla blogg så vet du att det händer ibland. Yrandet. Inläggen som sveper med bred hand över mer eller mindre vad som helst, och som har en tendens att bli rätt så jäkla långa.
Är du inte en följare av bloggen och besöker svamlandet för första gången så är det bara att gratulera/beklaga - det är nämligen dags för ett sånt inlägg nu.
Och, vi börjar med bilden längst upp.
Baksidan på senaste Close-Up Magazine, reklamsidan för spelningar på Gröna Lund i sommar.
Det blir till att skaffa grönt kort, helt enkelt, inte bara för att komma in gratis med ungarna sen, utan för att ordet folklig får en ny innebörd.
Okej, Opeth har kanske med senaste plattan tagit ett rejält kliv i den riktningen, men det kan man väl inte direkt säga om Machine Head?!
De tuggar på hårdare än någonsin, och det ska bli mig en fröjd att beskåda när Robb Flynn låter gitarren och skriken gå på Gröna Lund. Barnkalas, modell hårdare...
Hur som helst, visst är det ganska fascinerande vilken status den hårdare musiken har nått?
Det känns som om det var helt osannolikt att dessa bokningar skulle kunna vara dragplåster för nöjesfältet Gröna Lund för bara ett par år sedan.
Kul, och kanske har det ett samband med den mycket vitala musikscenen.
Det är ju, som Spader Ess så vasst kommenterade i samband med mitt beklagande över den extrema skivfloden just nu, ganska kul att notera hur levande det ändå är, trots skivbolagens klagosång...
Förresten, med tanke på mängden skivor:

 Det där är förstås det stående vadet som jag har med min hustru.
Antalet skivor köpta under ett år. Förra året var vadet mer eller mindre än 100 (samma i år), och då stannade vi på 115 stycken plattor. I år har det väl startat hyggligt, efter april - en tredjedel av året - så ligger inköpen på 33 st, alltså en tredjedel av den tillåtna mängden.
Kruxet är bara att skivperioden just nu ju är vansinnigt bra, och att september/oktober brukar vara stora månader också.
Hm.
Kanske dags att börja fundera på förlustpresenten redan nu...

Och nu, byte av ämne.
Böcker och filmer.
Plöjer böcker just nu ganska friskt, det har blivit så.
Ligger i sängen relativt tidigt, avnjuter en skiva i hörlurarna (igår Primordials "Redemption At The Puritan's Hand", en av förra årets allra bästa skivor med en inledning som tar andan ur mig varenda gång!) samtidigt som jag läser lite.
Senast i raden var denna historia.
Mons Kallentoft "Midvinterblod".
Första gången jag läser Mons, och hans språk var till en början rätt avigt och kanske väl mustigt. Det kräver lite närvaro av läsaren, både till tonen och till dispositionen av själva berättelsen. Initialt var jag därför rätt skeptisk till denna första del om Linköpingspolisen Malin Fors. Dessutom påstår Mons att det är så jävla kallt jämnt i boken, men han rör sig i temperaturer (typ 20 minus...) som är rätt larviga om man har min bakgrund.
När väl den irritationen hade lagt sig och jag hade knäckt koden till språket så är det en bra bok ändå. Bra persongalleri, bra beskrivningar.
Blir nog till att läsa de andra i serien.

Något man inte kan säga i denna:

Jävla skitfilm, rent ut sagt. Det bästa med den är det faktumet att regissören en gång gjort en annan film ("300", som ju är rätt tuff), och det säger en del.
Det var faktiskt ett tag sen jag såg en riktigt bra film nu, tycker jag, och därför undrar jag om det är mig det är fel på, eller helt enkelt så att det inte kommit något bra på ett tag?

Nä, det har en tendens att bli musik, bok och kanske en öl när familjen kramar kudden på helgen istället för en bra rulle. Bra grejer:

Båda dessa öl är standardsortiment på vårt kära Systembolag, och även om de kanske inte är de mest exotiska och bästa IPA/Pale Ale's som någonsin gjorts så väger annat upp.
De är båda helt okej prissatta, och de finns alltid.
Bra så.
Det duger nåmligen alldeles utmärkt att slå ihjäl en timme med en bra platta, ett mastigt och väl genomarbetat texthäfte (Hej King Diamond, såg att du var på framsidan till senaste Sweden Rock Magazine - välkommen tillbaka!) och en god öl.
Hej hå, vad det inte går så bra som det borde när det gäller mitt löfte om att springa 500 km. Ca 100 avverkade bara, och alla fattar ju nu att det krävs kraftig skärpning för att det ska bli uppfyllnad av löftet. Får nog spetta på lite i maj och juni för att komma ifatt en del.
Dags att ladda iPoden med ny musik, det brukar ge lite push.
Kanske med Billion Dollar Babies?
De hörde i alla fall av sig i veckan och ville att jag skulle pusha lite för deras senaste påhitt - en tredelad release.
Så - push!

 Det som är riktigt intressant tycker jag är valet att inte släppa en fullängdare, utan att under 2012 släppa EP'n "House Of Dreams" i tre delar.
Jag frågade förstås varför. Jag är nyfiken på sånt, det där med förändringar i hur band och konsumenter tar till sig musiken, och svaret var relativt enkelt. Direktcitat:

Ja det finns väl många olika små anledningar till att det blivit tre-delat, dels ville vi gör anåt som inte så många andra gör, sen är ju både skiva i fysisk form och album inte alls lika viktigt nuförtiden känns det som. Vi vill gärna sprida ut materialet i tid också så att man är aktuell med nytt material lite oftare, och sen ser vi till att varje EP bara innehåller det absolut bästa vi har för tillfället, istället för att fylla ut ett album med ett gäng tveksamma låtar.:)



Nackdelen är ju dock att det kostar lite mer och tar mycket mer tid men det är bara att bita ihop och kötta på.:)

Det där är jäkligt intressant, tycker jag.
Jag tror att vi kommer få se mycket mer av denna typ av releaser, och egentligen väntar jag bara på att någon ska lansera en prenumeration (kanske via en app?) där du får en ny låt i månaden, typ. 12 låtar på ett år. Som en fullängdsplatta, fast över tid...
Hur som helst, du lyssnar på första delen av "House Of Dreams" här!

Nå, fler som vill ha lite push är de här lirarna:

End Of September har dock följt den mer traditionella mallen och kommer med sin debut under senvåren. Du hittar mer om bandet - och deras video - på hemsidan, och det kan vara värt att kolla in tycker jag. Alla kan ju inte få hjälp av Anders Fridén och In Flames att komma framåt. Som Port Noir. Fortfarande får jag gåshud av In Flames-spelningen på Debaser Slussen förra veckan, men jag hittade faktiskt lite bilder på förbandet när jag blippade på telefonen häromdagen.

 Totalt sett får man väl säga att bandet gjorde en rätt bra spelning. Det var deras allra första, och basisten spelade med gipsad högernäve. Sånt är ju alltid tufft. Bandet som sådant kan nog vara något att kolla upp, speciellt på skiva - jag tyckte att sången var lite gäll och inte riktigt höll hela vägen live i onsdags - och framförallt minns jag att tredje låten de spelade svängde bra.
Vad den hette?
Inte den blekaste aning...

Dessutom minns jag att jag tyckte det var lite småfult att herr Fridén kommenterade att de kommer att släppa världens bästa skiva under året, för mina tankar var direkt att det nog är på hans egna skivbolag. En petitess kanske, men det är som när man läser mannens krönikor i Allt Om Whisky - det kommenteras ofta om hans stalls band, men mycket sällan att det är just band i hans stall.

Och, från whisky är ju inte steget långt till vin. Kan vi säga.
Det landade mejl igår, från Åkesson. Det blir vin till årets Sweden Rock i år också!

Nedräkningen inför Sweden Rock är igång på allvar och för att komma i rätt stämning inför festivalen lanserar Åkesson nu årets rockvin i begränsad upplaga. Nytt för i år är att rockvinet lanseras både som rött och vitt vin.
Förra årets rockvin blev en stor hit och sålde slut på bara några veckor. I år släpps Sweden Rock Festival Edition i två varianter, en röd Shiraz från Australien samt en vit Chenin Blanc från Sydafrika.

Sweden Rock Festival Edition Shiraz är ett medelfylligt fruktigt rödvin med jordgubbstoner och liten örtighet.
Sweden Rock Festival Edition Chenin Blanc är ett fruktigt vitt vin med äppeltoner och inslag av tropisk frukt.


Sweden Rock Festival Edition är ett samarbete mellan Sweden Rock Festival och Åkesson Vin. Rock-vinerna ingår i Systembolagets beställningssortiment och finns att köpa från den 2 maj. Sweden Rock Festival äger rum i Norje boke utanför Sölvesborg den 6-9 juni.
Sweden Rock Festival Shiraz 2011
Ursprung: Australien
Alkohol: 13,5% vol.
Systembolagets beställningssortiment, nummer: 75394–01
Pris: 69 kr


Sweden Rock Festival Chenin Blanc 2011
Ursprung: Sydafrika
Alkohol: 12,5% vol.
Systembolagets beställningssortiment, nummer: 75243–01
Pris: 69 kr

Rätt kul ändå, att satsningen funkar så bra.
Förra årets vin provades ändå nyligen av undertecknad, och jag ska se om det inte går att få tag i flaskorna ovan också för en uppföljning.

Till sist denna onsdag - uppdatering av "Mest I Spelaren.
Ut med Lakei, Ronnie James Dio, Accept (recension snart...) och Odyssey. Kvar blir bara Soen, den skivan har mig i ett järngrepp, men den får sällskap av bandet In Flames, Paradise Lost "Tragic Idol", Black Breath "Sentenced To Life" och Unleashed "Odalheim".
Inte för att det saknas annat som spelas, men för att i kampen om speltid har nog dessa snurrat mest frekvent.
Och, på tal om frekvent (nu tänker du, vad fan, ska den här dynghögen till inlägg aldrig ta slut? Svaret är ja, alldeles strax...) så kan man ju konstatera att det liksom rullar på med inlägg just nu. Runt ett om dagen. Hoppas ni gillar det, jag gilalr det - men kan nästan lova att det kommer svalna av lite ju närmare sommaren vi kommer.
Under sommaren blir det också lågsäsong, då tar serierna om Live!-, Remasters- och Veckans Tips-skivor ledigt som vanligt. Det ger också ett bra tillfälle för dig som läsare att tipsa om just sådana skivor som du inte fått se belysta.
Gör det.
Så kanske det hela lever ett tag till.

Och nu, nu är det slut för idag.
Imorgon - recension av Soen. Missa inte det!

EDIT - tack Nicke, för informationen om Opeths frontman Mikael Åkerfeldt som besökt sjukhuset i USA med ett kluvet huvud (!). Galet!

Veckans Citat: om Ronnie James Dio, R.I.P

Idag är det två år sedan Ronnie James Dio gick bort. Han var i mitt tycke världens bästa hårdrockssångare, och jag lyssnar intensivt på hans musik än idag. Klickar du på bilden ovan så kommer du till förra årets minneskrönika, och vill du läsa mer om varför just denna man har namngivit webzinet Werock.se så hittar du skribenternas minnestexter här.
Det är dock inte så vi ska minnas Ronnie idag.
Det ska vi istället göra genom en specialversion av Veckans Citat, där vi gör nedslag i flera av hans mer eller mindre kända medmusikers tankar och minnen av mannen.
Samtliga dessa guldkorn är hämtade från Sweden Rock Magazine #89, och gillar du just Dio så är det ett absolut köp. Det numret innehåller allt du behöver, och ger både historien ur ett objektivt och mångfacetterat sätt såväl som varma minnen och tankar.
Okej - då kör vi!

I samband med första Rainbowskivan spelade Craig Gruber bas. Det var skivan som skulle komma att definiera Rainbow, och citatet hämtar vi avseende Craigs minne när det gäller textförfattande och låten "Man On The Silver Mountain".

"Jag frågade Ronnie vad fan han sjöng om och han svarade "Bruce Payne och pengar". Bruce Payne var Ritchies manager som Ronnie inte alls gillade. Han pratade alltid om alla pengar som vi skulle tjäna och texten skildrar honom som en bakslug man på ett silverberg, uppbyggt av våra pengar, som han inte kan komma ner ifrån.
Bruce fattade aldrig piken."

Craig Gruber, Rainbow

...även nästa citat är från tiden med Rainbow. Det är keyboardisten Tony Carey som får äran denna gången, en man som alltås medverkade på en av de absolut bästa plattorna som Dio har sjungit på - "Rising". Även denna gång är det textförfattande vi tittar närmare på, och då i låten "Stargazer", men nu är det inte riiiiiktigt lika fina ord som yttras...

"No Sun In The Shadow Of The Wizard? Alltså, seriöst?
Ronnie hade många talanger, men att skriva texter var inte en av dem.
Det blev bara "Drakar & Demoner" av alltsammans."

Tony Carey, Rainbow

Från mindre kända namn till mycket känt namn. Tony Iommi, och förstås landar vi då i Black Sabbath-eran med skivorna "Heaven and Hell" och "Mob Rules". I detta fall den förstnämnda, och där Tony ska få beskriva känslan de hade avseende samarbetet med Ronnie.

"Ronnie och jag kunde slå oss ned i ett rum, börja skriva och veta att vi skulle komma ut därifrån med en ny låt. Vi var ett suveränt team, helt enkelt."
Tony Iommi, Black Sabbath


Nästa man till rakning är en man som spelade med Ronnie på slutet, trummisen Vinny Appice. Läser man allt han har sagt om Ronnie så är det tydligt att de var nästan som släkt - det finns lika delar kärlek och frustration i uttalandena. De man har närmast är ju också de man kan bli mest upprörd över. Här är det kärleken som lyser, och det berör mannens röst i samband med solodebuten.

"Han sjunger givetvis fenomenalt i alla låtar, men "Holy Diver" var hans baby."
Vinny Appice, Dio

Om föregående citat var kort så är det tvärtom med detta, som vi hämtar från "Last In Line"-tiden och keyboardisten Claude Schnell.

"På det området var Ronnie ett geni. En gång testade jag ljudet av marimba, ett xylofonliknande instrument. Ronnie ville genast veta vad det var, även om jag avfärdade det som ovidkommande. När vi sedan gjorde mittpartiet i "One Night In The City" sa Ronnie till mig "spela den där marimbagrejen över det här". Ensamt lät ljudet idiotiskt, men men på sitt magiska vis uppfattade Ronnie att det skulle passa perfekt just där och det gjorde det ta mig fan.
Det var samma ska med introt till "Egypt (The Chains Are On)".
Ronnie skrev det på min lilla synt. Jag trodde jag skulle få skämmas ihjäl över att spela det partiet. men... ljudet kommer från en barnleksak och ändå passar det in. Mer än så, utan det introt skulle låten ändå vara stark men inte lika stark."
Claude Schnell, Dio

Nu ska vi kolla in en svensk. Det är ju inte speciellt många svenskar som spelat med Ronnie genom åren, men det finns en. Jens Johansson, keyboard. Det var under soloeran, med plattan "Lock Up The Wolves" - en skiva som jag anser är gravt underskattad i katalogen.

"En kväll gick Ronie och jag ut själva.
Jag drack Jägermeister tills jag spydde genom näsan. Vad värre var försökte Ronnie dricka lika mycket, trots att han var mindre.
Han låg i sängen i två dagar efteråt utan att kunna röra sig. Schemat var ganska tajt och vi hade bara tre veckors studiotid för hela plattan.
Jag fick skulden för de där två förspillda dagarna.
Det hjälpte inte att jag sa vadå, det var Ronnie som drog med mig ut"
Jens Johansson, Dio

Vem fasen är snubben ovan då? Bandana, det går ju inte ihop med Dio?
Nä. Det kan man nog säga.
Detta är Tracy Grijalva, gitarrist under de där skivorna som inte riktigt var Dio. "Strange Highways" (som ju faktiskt är jävligt bra egentligen) och floppen "Angry Machines". Citatet kommer från den förstnämnda, och det handlar om det annorlunda sättet som Ronnie sjöng på vid denna tid.

"Att musiken var så arg så tror jag fick honom att ta i ännu hårdare.
Han var lika suverän vad han än sjöng, men själv gillade jag honom allra mest när han pressade sig till låta ännu mer förbannad. Det lät så bra att jag ville klippa till honom."
Tracy Grijalva, Dio

Det sista sista citate vi ska fånga är från killen på bilden ovan. Det är Craig Goldy, en snubbe som faktiskt lirade gitarr på plattorna "Dream Evil", "Magica" och "Master Of The Moon" och ändå räknas som en parantes i Dios gitarristhistoria (i alla fall av undertecknad). Intressant är dock att det var på väg att komma en "Magica II" om man får tro vad han säger, och förutom förstasingeln "Electra" från den så verkar det finnas substans i just detta. Får vi höra nytt eller halvfärdigt material från Ronnie, trots att han inte finns bland oss längre? Vem vet, förutom Wendy Dio....

"Ronnie och jag hann skriva en del innan han dog, före en annan turné som jag hade inbokad. Då hade Ronnie just lämnat sjukhuset med en hoppfull diagnos och när Wendy frågade vad han ville göra sa han "skriva med Craig".
När jag kom hem från turnén var Ronnie på sjukhuset igen och den här gången kom han aldrig tillbaka."
Craig Goldy, Dio

Fan, jag saknar Ronnie rejält, fast jag kan njuta av hans musik varenda dag och jag aldrig kände honom personligen. Märkligt det där. Som en tonåring som förälskar sig en jävla affisch, typ.
Nå, det blir till att hylla honom denna Dio-day.
Konstant spelning av Rainbow, Black Sabbath, Dio.
The world is full of Kings and Queens. Who blind your Eyes and Steal your Dreams.
It's Heaven And Hell!