Nu peppar vi för Black Sabbath!

Imorgon är det fredag, och legenderna Black Sabbath kommer att vara i stan.
De spelar på Friends Arena, jag har biljett och tanken är att jag tillsammans med Jolly Jonny & Zappzott ska besöka spektaklet.
Peppandet börjar... NU!

Igår släppte man paketet "Gathered In Their Masses", inspelad i Melbourne under två dagar, och man kan konstatera att den samlade setlistan i detta paket är btydligt mer diger än vad bandet verkar klämma av under den pågående turnén. Under Sydamerikavändan i oktober (och vad jag förstår i Helsingfors igår) så hade man följande låtar på repertoaren:

• 1. War Pigs
  2. Into the Void
  3. Under the Sun/Every Day Comes and Goes
  4. Snowblind
  5. Age of Reason
  6. Black Sabbath
  7. Behind the Wall of Sleep
  8. N.I.B.
     (Preceded by "Bassically" Geezer Butler bass solo)
  9. End of the Beginning
  10. Fairies Wear Boots
  11. Rat Salad
      (Followed by Tommy Clufetos Drum Solo)
  12. Iron Man
  13. God Is Dead?
  14. Dirty Women
  15. Children of the Grave
  16. Encore:
  16. Paranoid
      (Sabbath Bloody Sabbath Intro)
  17. Zeitgeist
       
       

Rätt mycket från nya plattan "13" ändå, tre spår, och det är ju bra. På trumpallen sitter Tommy Clufeto, men det får ju funka.På det hela blir det nog en jäkla bra kväll, och jag kan utlova att det faktiskt inte blir en enda bild från kvällen, och sannolikt ingen text heller.
Jag ska vara helt civil, så att säga, och enbart njuta av att se och höra bandet samt ha världens bästa sällskap.

Med det sagt - ska vi ta en snabbvända och lista skivorna från Ozzy Osbourne-eran i bandets historia?
Såklart.

Bäst och vackrast: "Sabbath Bloody Sabbath"

Ett av världshistoriens bästa album alla kategorier, topp 5 på min personliga lista över de skivor som är/varit bäst. En fantastisk mix av rock, hårdrock, melodi, personlighet och helt makalös sång av Ozzy. Jag fattar att det inte blir ett enda spår från den skivan, han klarar inte av att sjunga detta numer. Ingen autotune i världen kan hjälpa honom att nå de höjderna. MEN... det förändrar inte faktum: detta är den bästa skiva man har släppt med Ozzy vid mikrofonen, vilket i sig är komiskt då Tony Iommi faktiskt hade en del skrivkramp i samband med att de skulle göra skivan.

Nästan lika bra men absolut inte lika vacker: "Sabotage" 

Ja. Inte mycket att orda om, det här omslaget är närapå ett skämt - men låtarna, herrejävlar! "Hole In The Sky", "Symptom Of The Universe", "Megalomania", "Im I Going Insane".... sicket pärlband. Det här är en sån där platta som jag alltid vill dansa/sjunga/spela luftgitarr till när jag hör den - till min familjs stora glädje. Delar av familjen vill dansa med, andra delar vill filma och lägga på Facebook.

Mest utnötta: "Paranoid"

...återigen ett skitfult omslag, och återigen ett knippe låtar som är så galet bra.
I detta fall så är jag dock, ska jag tillstå, en aning less på dem. Man kan inte förneka att "Iron Man", "War Pigs", "Paranoid" är dåliga, men eftersom de spelas så ofta när någon låt ska representera Black Sabbath så har jag faktiskt tröttnat lite på dem. Ändå... skivan är ju förstås riktigt bra, och spår som "Planet Caravan", "Rat Salad" och "Electric Funeral" har ju inte gått samma sönderspelade öde till mötes.

Tyngsta: "Master Of  Reality"

...visst, första självbetitlade given är tung den med, men det är med "Master Of Reality" som bandet etablerar låtar som "Sweet Leaf", "After Forever", "Children Of The Grave", "Into The Void" och "Lord Of This World" som man visar var skåpet ska stå när det gäller tyngd. Detta är likaledes ett av de bästa albumen som gruppen åstadkommit, och det finns en T-shirt med samma typsnitt och färskala där skivans titel är utbytt mot "Ruined My Life", en tröja min kompis Robert skulle ge mycket för att lägga rabarber på!


Nyaste och bättre än jag trodde: "13"

 ...jo, jag leker med tanken att ge den här skivan en plats på årets topplista. Jag tycker att den är mycket bra, och har med tiden faktiskt bara blivit stärkt i min åsikt. Fasen vet, jag kan tycka att det kanske är en bättre skiva än den andra som har namn efter en siffra, "Vol 4"!

Det får vara lite osagt, trots allt skiljer det ju smått magiska 41 (!) år mellan dem, så den tid "Vol 4" har haft att nöta sig in i det undermedvetna och erhålla klassikerstatus ska ju verkligen inte underskattas, men jag tycker att de nyare låtarna står sig väldigt bra - och jag är helt övertygad om att det imorgon kväll, när de blandas in i mer klassiskt material, kommer att bli än tydligare att de håller att jämföras med vad som räknas till de stora numren från fordom.

Mest underskattade: "Never Say Die" och "Technical Ecstacy"

 

Jag tycker nog att "Never Say Die" är bättre av dessa två, men frågan om vilket album som är mer underskattat är ju djupare än bara kvalitet då det helt klart väver in förväntningar och dåtidens press, försäljningssiffror och recensioner. Oavsett kan man konstatera att de - med Black Sabbaths mått mätt - är ganska modesta album eftersom de jämförs med giganter i övrigt, men att de faktiskt innehåller så mycket bra låtar och hög kvalitet att det står sig oerhört väl mot andra akter.

Sist men inte minst - där allt började: "Black Sabbath"

Nä. De hade nog inga tankar om hur stort allt skulle bli så småningom när man till slut fick ur sig debuten 1970, men faktum kvarstår ju: Black Sabbath är ett av de absolut viktigaste banden  (kanske det viktigaste) för skapandet av hårdrock som genre. Utan dem hade det inte låtit som det gör nu, och vem hade trott att en gitarrist utan fingertoppar skulle ta hem så prestigefulla och stora utmärkelser som när han blev framröstad som Världens Bäste Hårdrocksgitarrist på den här bloggen? Snacka om framgång!
Ska man vara lite mer seriös så tycker jag att en av de riktigt roliga grejerna är att man fortfarande spelar så pass mycket från debuten, snart 45 år efter att den kom.
Då har man gjort en skiva som håller för tidens tand!

Annars då?
Man skulle kunna kolla in livesläpp ("Reunion" känns ju väldigt aktuell), dyka i medlemmarnas böcker eller sidoprojekt (bland annat får du inte missa Geezer Butlers band G/Z/R) och ge sig i kast med att försöka analysera hur olika bandet Black Sabbath har låtit i sina olika tidsperioder (med Ronnie James Dio, Tony Martin och Glenn Hughes bakom mikrofonen är det ju i stort sett helt olika band om man jämför med hur man låter med Ozzy Osbourne på sång)... men... vi skiter i det nu.
Istället är det dags att vrida upp volymen, ratta in Black Sabbaths äldsta skivor och bara njuta av livet.

Ska du dit, du med?
 

Meh? Hur sorterar man den här?

 Vafasen?
Kolla in den här skivan.
Bra, modern metall med industriella förtoner, men det är ju inte det som blev grejen.
Det är sorteringen.
Detta är ju Geezer Butlers band G/Z/R. Eller Geezer, som den här skivan "Black Science" heter.

Och då uppstår ju direkt ett problem.
Kolla på den samlade traven med samma band. Speciellt på stavningen. 

Tänk er att detta ska in i skivhyllan under bokstaven G.
Det blir ju problem.
Sorterar man den under samma bandnamn (och sen i tidsordning), eller ska det vara en egen grupp?
Samma grupp känns som svaret blir när det gäller den fysiska skivan, men iTunes fattar ju inte att G/Z/R och Geezer är samma grupp, så där blir det en annan grej.
Jäkla märkligt att byta stavning mitt i allt, men gissningsvis har det väl med skivbolag/korrekturläsning och annat världsligt att göra.

Musiken är bra i alla fall.
Han kan, gubben...!

Record Madness: G

Ahhh.... Stones smällde ju ganska nyligen upp svaret på bokstaven Q, och han gjorde dte verkligen snyggt. Där fanns faktiskt en hel del skivor, betydligt fler än vad jag har själv i alla fall.
Sen passade han tillbaka en stabil bokstav till mig. G.
Och eftersom den är just stabil i min hylla så är det väl ingen idé att vila på hanen, lika bra att bara köra på. Here goes!

RECORD MADNESS: G
Det kanske står ett 40, 45-tal plattor i min hylla sorterade på G.
Faktiskt inga konstiga saker alls, utan nästan bara väntade och framförallt stabila utgåvor.
Generellt byggs samlingen upp av ett par förväntade grupper med en 2-5 plattor vardera, i alla fall för det mesta. Det finns lite udda saker, men vi sparar dem lite, och startar sådär lagom i mitten av förväntade/mindre förväntade skivor.
Vad sägs om de här tjusiga sakerna?

Det är The Gates Of Slumber och Ghost Brigade, två akter som verkligen är bra och som spelas en hel del av mig (det känns faktiskt ganska mycket så med skivorna under denna bokstav, att mängden speltid är överrepresenterad jämfört med mängden skivor, så att säga). 
Givetvis är amerikanska The Gates Of Slumber sorterad under "G" trots att man börjar med "The", en sak som för mig är helt given och genomgående i skivhyllan.
Båda dessa akter har jag upptäckt med den mellersta skivan (Hymns Of Blood And Thunder" respektive "Isolation Songs", ett av de där lyckade blindköpen på enbart omslag, referenser och skivbolag), haft den tidigare skivan (till höger i bild då) som Veckans Tips (Arkivet för det här), och därefter tyckt att den senaste skivan visserligen är bra, men kanske inte lika bra som föregående alster (plattorna till vänster i bild). 
Men visst är väl "The Wretch" helt sagolikt snygg, som en parentes?

Snygg är också samlingen med black metal under denna bokstanv, tycker i alla fall jag.

Översta raden - Gorgoroth, i bild och ljud. Jag borde ha fler plattor med dem, men det har jag av någon anledning inte. Får se om jag ska åtgärda det under året, det beror lite på om jag hittar dem till en bra peng. DVD'n "Black Mass Krakow" är riktgt bra tycker jag, och en gång i tiden skrev jag om den som Månadens DVD på Werock. Härlig fredagskvällssysselsättning med den, döda djurhuvuden och nakna människor på kors är som bekant ett ypperligt sätt att runda av veckan på...
Den nedre raden är två stycken skivor med franska Glorior Belli som flankerar norska God Seed. Har du inte sedan tidigare koll på framförallt fransoserna tycker jag du ska skaffa det, främst den vita skivan till höger, "Manifesting The Raging Beast" som är finfin black metal med lika delar rens och sväng.
Och på tal om sväng - det finns det ju en masse på dessa skivor. Får mig dessutom osökt att tänka på X-Models gamla hit med textslingan "Det finns bara två av oss - och det är vi.."

Kai Hansen, FTW!
Gamma Ray, samma skiva, i två utgåvor. Varför?
Jo, för jag hade inte denna och hittade den inte. Efterlyste den på bloggen, och fick en länk som gjorde att jag kunde köpa den övre, en dubbelutgåva med både "Heading For Tomorrow" och "Sigh No More". Innan den hade levererats så hade snälla läsare (brorsan, vill jag minnas?, eller var det Nicke?) skickat sitt gamla ex.
Hepp - två exemplar i min hylla!

Sen då. Vad finns det mer för alster?

 Grand Magus, detta svenska toppband, finns förstås. Jag har försökt köpa lite remastrade versioner av äldre plattor som ibland dyker upp som beställningsbara (ex hos Record heaven), men det slutar alltid med att de inte går att få hem och ordern stryks.
Synd.
Men jag har i alla fall de senaste fyra, och de logar en hel del speltid.
Liksom Graveyard. Förstås.
Tre plattor släppta, tre plattor i hyllan, och fattas bara annat. 
jag står nog fortfarande fast vid det jag sa i samband med jubileet, att "Hisingen Blues" är den bästa skiva som släppts sedan bloggen startade!
Sista trion är kanske mer oväntad.
Godsmack, tre plattor som jag i stort sett aldrig spelar.
"IV" hade jag som Veckans Tips, och det var i samband med att jag hörde den skivan som jag köpte dessa tre. Vill minnas att det var i samband med något erbjudande på typ Bengans, ta tio plattor för en spottstyver eller nåt sånt.
Jag tycker fortfarande att "IV" är en bra skiva, men de andra har jag nästan inte hört. De står där och samlar damm, om jag ska vara ärlig...

Okej.
kanske dags att sparka in lite öppna dörrar då.

Guns'N'Roses och Green Day finns, förstås, bland de akter som utgör samlingen på G.
Det roligaste/konstigaste med detta är att jag nu, i skrivande stund, inser att jag av någon helt outgrundlig anledning saknar "Use Your Illusion 1". Det är förstås inte okej, och jag fattar egentligen inte alls hur det har gått till, men det är ju ingen ursäkt.
"Chinese Democracy" är lika frånvarande i min hylla som det är i verkliga livet. Den finns inte. Däremot finns det faktiskt en elektronisk kopia, och kanske bord jag köpa även om fysisk. Den dagen jag inte hittar något vettigare att handla, dvs... aldrig.
Plattan i mitten av Guns-skivorna då? 
Vad är det?
Dubbelliven "Double Talkin' Live" med världens sämsta ljudbild.
"night Train" på den skivan har rent av episka mått av uselhet, speciellt sången är så usel att det gör ont. En bedrift i sig, förstås, och med det givetvis en värdefull ägodel i hyllan, och en skiva som faktiskt spelas lite då och då (...kan det verkligen ha varit sååååå uselt?)
Green Day behöver man inte säga så mycket om, tycker jag.
Jag har lite, inte allt, och det funkar när man är på det humöret.
Lite som det här, faktiskt:

Mjukisskivorna i samlingen heter Ghost, Garbage och David Gray.
Snart kommer ju nya Ghost-plattan, och vad jag förstår så är den ett snäpp bättre. Ska bli spännande att höra. De andra två akterna då... ja.. David Gray har ju rösten i sin enkla singer-songwritermusik, och Garbage lite tuff rockdisco. Jag kan dock avslöja att en av skivorna på bilden just ovan kommer att medverka i Besatt rätt snart.
Inte alla skivor i den serien är stenhårda karameller....

Okej.
Nu har vi snart avverkat mer eller mindre varenda skiva i hyllan.
De som återstår är dessa!

 

 

  Jag borde ha mer Gojira.
Jag har inte det, men det kommer nog ordna sig med tiden.
Great White är en gåva från Magnus Ö, en kul sån. Skivan är en coverplatta, och ska väl ses med en inte så liten portion humor.
De sista två skivorna är dock på blodigt allvar, och den vänstra av dem är den skiva jag absolut vill framhålla i denna sektion av hyllan.
G/Z/R är alltså Geezer Butlers soloprojekt, och det som bjuds är stenhård industriell metal av yppersta snitt. Här har du ett bonustips om skivan, och har du missat den så bör du åtgärda det med en gång. Ruggigt bra skiva!

Så. Är det slut nu?
Nästan - för nu finns inga mer skivor i hyllan.
Däremot är "G" en sån där bokstav där det visar sig att jag har en hel del elektroniska saker.
Inte lika kul för det är lurigare att ta bilder på, och inte alls lika kul att stå och rota i.
Men ändå... vi kan väl slå en kik?
En icke fullständig lista över några av de intressanta plattorna ser ut som följer:

Gallows End "Nemesis Divine"
The Gate "Earth Cathedral"
The Generals "Stand Up Straight"
Ginger Trees "Along With The Tide"
Grift "Fyra Elegier" (snart i recension på en blogg nära dig...)

Så.
Egentligen borde jag kanske klistra in bilder och dyka in i iTunes för att visa antalet spelningar och annat, men det sparar vi nog till en annan bokstav. G har ändå så många guldkorn tycker jag.
En stabil bokstav.
Sist ut - utmaningen tillbaka till Stones.
Han ska denna gång få sätta tänderna i en bokstav som jag tror innehåller ganska många plattor, men det är lika bra att börja beta av. Beta. B.
Utmaningen är alltså bokstaven B.
Fortsättning följer!

Live!: Dio "Dio At Donington"

På etiketten står det "His Music Will Live On Forever", ett citat av Geezer Butler (Black Sabbath, Heaven And Hell, GZR).
Så sant så.
Och kanske är detta ett av de bästa sätten att låta musiken leva vidare på, med en dubbellive av yppersta mått?
"Dio At Donington" är två spelningar på samma festival, tagna 1983 samt 1987.
Det innebär att den första skivan är precis när Dio har grundats, alltså som egen fristående grupp, och då enbart första plattan "Holy Diver" finns ute. Låtmaterialet innefattar då förstås rätt mycket spår från just den plattan (men ändå innan "Rainbow In The Dark" blev en dunderhit som borde avsluta showen), och det kompletteras med låtar från både Rainbow-karriären ("Stargazer", "Man On The Silver Mountain"(som delas i två delar), "Starstruck") och från åren med Black Sabbath ("Heaven And Hell", förstås, samt "Children Of The Sea").
Ändå är det Dio, med Vivian Campbell på gitarr, Jimmy Bain på bas, Vinny Appice på trummor och Claude Schnell på keyborad och inget annat.
Ljudet är bra, avskalat och rättfram.
4 år senare består bandet av samma spelare förutom att det är Craig Goldy som spelar gitarr, och det har hänt saker. Ljudbilden är mer "80-tal", med en framlyft keyboard, och materialet har fått sällskap av låtar från skivorna "The Last In Line", "Sacred Heart" och purfärska "Dream Evil".
Dessutom har en låt som "Rainbow In The Dark" fått en särställning som den största egna hiten, och ligger nu sist som avslutningslåt.
Jag gillar verkligen konceptet med dubbla spelningar på samma ställe, från två olika år.
Det ger möjlighet att jämföra bandet, ljudsättningen, sånginsatsen (klanderfritt, som vanligt...) och setlistan - precis som jag skrev när denna platta recenserades en gång i tiden.
Att man också får läckra backstagepass från dessa Monsters Of Rock-spelningar är ju bara extra strössel på tårtan, och ännu en aledning till att du behöver den här dubbelliven i skivhyllan!

Bonustipset: G/Z/R

En gång för vad som känns för länge länge sedan startade metalbloggen.

Lika fort, nästan, började också serien Veckans Tips, där du som läsare får tips om en riktigt bra skiva varje fredag morgon.

Ibland är skivan relativt välkänd, men många gånger kan det nog vara en relativt okänd historia som hamnar i rampljuset, och som författare av dessa tips är det kanske de där sistnämnda som verkligen känns bra. När man kan bjuda på något oväntat, okänt och skitbra.

Just därför får du idag ett bonustips.

I början skrevs nämligen Veckans Tips betydligt kortare, och det var betydligt färre läsare.

Det kan nästan kännas som slöseri att ha slängt ut en sån fantastisk sak som den här plattan, så tidigt!

Geezer Butler, legendarisk basist i Black Sabbath, gör här slag i saken och visar var skåpet ska stå. Han ställer Burton C Bell (Fear Factory, City Of Fire) framför mikrofonen, adderar Dean Castronovo på trumpallen och kryddar med Pedro Howse på gitarr - och sen ångvältar de under namnet G/Z/R över precis allt.

Du hittar ursprungstipset här, men egentligen kan du lika gärna hoppa direkt och kolla upp "Plastic Planet" på Spotify.

Musiken som serveras är grymt tung och hård industrimetall med ett vansinnigt sväng. Sjukligt bra låtar. "Drive Boy, Shooting", "Giving Up The Ghost", "Plastic Planet", "Catatonic Eclipse"... ja, man skulle nog kunna rapa upp hela skivan.

Gillar du vad du läser men har kvar att upptäcka den här skivan så är jag faktiskt avundsjuk på dig!

Veckans Tips: City Of Fire "S/t"

Den här skivan sprang jag på av en ren tillfällighet. Eller kanske rättare sagt - ett missförstånd.

Jag trodde att jag skulle recensera den för Werocks räkning och började lyssna in mig lite på den. Det visade sig ju helt klart att jag var ute och cyklade, och den hade precis recenserats av Stones!

På sätt och vis var väl det ändå tur, för det gjorde ju att denna lilla pärla kom i radarn.

Burton C Bell (Fear Factory) på sång borgar för att bandet i sina ruffigare stunder - inledande "Carve Your Name" är ett bra exempel - låter ganska industriella i sin metal, även om det inte är lika rått och brutalt som exempelvis den här skivan av G/Z/R. Terry Murray, som hanterar gitarren samt produktionen, har istället skapat en relativt polerad produkt istället, utan att för den skull tappa en egen råhet som passar väl ihop med Burtons röst.

Det gör också att de riktiga höjdarna på den här skivan är de som är lite mer episka och innehåller en hel del sång.

"Gravity", "Spirit Guide", "Hollow Land" och framförallt den absoluta toppen "Rising" är de främsta företrädarna, men hela skivan är verkligen fylld med bra låtar. Avslutningen med en fenomenal cover på The Cults "Rain" är också exceptionellt bra.

Helt klart ett tips för dig som söker lite ny musik med ett ganska eget sound!

Bandets hemsida hittar du mer information på, men som vanligt är väl det bästa tipset Spotify om du vill provsmaka. Själv säger jag som Burton sjunger... "the fire between us is rising!"

The Rebel Angel Allstars - sättning 1!

Det där med att Tony Iommi knep förstaplatsen i omröstningen om Världens Bästa Hårdrocksgitarrist har fått mig att fundera lite.

Hur skulle man bestycka sitt eget band om man fick göra en Allstaruppsättning?

För egen del skulle jag nog skilja det lite, beroende på musikstil.

Uppsättningen för ett band med inriktning mot extremmetal skiljer sig helt enkelt mot uppsättningen som spelar mer rock, hårdrock.

Med lite spontanitet så får du här The Rebel Angel Allstars of extremmetal!

På sång, Thomas Lindberg med ett förflutet i At The Gates och ett nuvarande åtagande i Disfear. Detta är en bra frontman på scen, ett energiknippe som samtidigt levererar skriksång av yppersta kvalitet. En bra sångare som kommer garantera ett bra liveframträdande, typ!

Härnest - gitarristerna.

Jag anser att jag har rätt att ta två, och jag väljer här två stycken gitarrister som kan bidra med både bländande gitarrspel, bra scenframträdande, låtskrivarkompetens samt varsin strupe av guld för mer dynamik i sånge. Mikael Åkerfeldt från Opeth på ena kanten, Robb Flynn från Machine Head på andra!

Så - dags för ryggraden. Trumspelet och basen utgör ju rytmsektionen, och även om jag gillar exempelvis Thomas Haake från Meshugga så finns det en trummis som levererar maskinlikt smisk, sväng och karaktär på ett sätt som ingen anan. Frost, förstås, från Satyricon och 1349. Vilken stjärna!

Han får sällskap av riffmakaren, tyngden personifierad. Leif Edling, Candlemass. Ett tag var jag verkligen inne på att ha Geezer Butler här (jasså, du tvekar på om han kan lira extremmetal? Kolla in hans soloprojekt G/Z/R då, det svänger stenhårt!), men i slutänden anser jag att herr Edling bör ta den platsen. Då får jag dessutom ännu en gudabenådad låtskrivare!

Så, det är The Rebel Angel Allstars of Extreme Metal.

Imorgon blir det mer rock och hårdrock i Allstargänget.

Hur skulle ditt Allstar ser ut?

Veckans Tips - GZR "Plastic Planet"

Veckans tips är ett sidoprojekt med Geezer Butler i huvudrollen. I normala fall hanterar han ju basen i Black Sabbath och Heaven & Hell, men här får han leka fritt med en helt annan typ av musik. Han har sällskap av bland annat Burton C Bell från Fear Factory på sång och Dean Castronovo från Journey på trummor, och musiken drar åt industri- och gothmetalhållet, samtidigt som den behåller känslan av metal hela tiden.

Tänk Marylin Manson med mer aggression, så är du på rätt spår.

Detta är den första plattan. Geezer har i olika konstellationer gett ut fler plattor under namnet GZR (däribland en som är extremt svår att få tag på, och som min vän MadAxeman påstår är än vassare än "Plastic Planet").

Veckans Tips är sylvasst, lyssna bara på början med spåren "Catatonic Eclipse", "Drive Boy, Shooting" ocg "Giving up the Ghost"... stenhårt!

Har du inte hört den här skivan är det bara att kasta sig på nätet och köra Spotify eller köpa den.

Du behöver det här!