Nu peppar vi för Black Sabbath!

Imorgon är det fredag, och legenderna Black Sabbath kommer att vara i stan.
De spelar på Friends Arena, jag har biljett och tanken är att jag tillsammans med Jolly Jonny & Zappzott ska besöka spektaklet.
Peppandet börjar... NU!

Igår släppte man paketet "Gathered In Their Masses", inspelad i Melbourne under två dagar, och man kan konstatera att den samlade setlistan i detta paket är btydligt mer diger än vad bandet verkar klämma av under den pågående turnén. Under Sydamerikavändan i oktober (och vad jag förstår i Helsingfors igår) så hade man följande låtar på repertoaren:

• 1. War Pigs
  2. Into the Void
  3. Under the Sun/Every Day Comes and Goes
  4. Snowblind
  5. Age of Reason
  6. Black Sabbath
  7. Behind the Wall of Sleep
  8. N.I.B.
     (Preceded by "Bassically" Geezer Butler bass solo)
  9. End of the Beginning
  10. Fairies Wear Boots
  11. Rat Salad
      (Followed by Tommy Clufetos Drum Solo)
  12. Iron Man
  13. God Is Dead?
  14. Dirty Women
  15. Children of the Grave
  16. Encore:
  16. Paranoid
      (Sabbath Bloody Sabbath Intro)
  17. Zeitgeist
       
       

Rätt mycket från nya plattan "13" ändå, tre spår, och det är ju bra. På trumpallen sitter Tommy Clufeto, men det får ju funka.På det hela blir det nog en jäkla bra kväll, och jag kan utlova att det faktiskt inte blir en enda bild från kvällen, och sannolikt ingen text heller.
Jag ska vara helt civil, så att säga, och enbart njuta av att se och höra bandet samt ha världens bästa sällskap.

Med det sagt - ska vi ta en snabbvända och lista skivorna från Ozzy Osbourne-eran i bandets historia?
Såklart.

Bäst och vackrast: "Sabbath Bloody Sabbath"

Ett av världshistoriens bästa album alla kategorier, topp 5 på min personliga lista över de skivor som är/varit bäst. En fantastisk mix av rock, hårdrock, melodi, personlighet och helt makalös sång av Ozzy. Jag fattar att det inte blir ett enda spår från den skivan, han klarar inte av att sjunga detta numer. Ingen autotune i världen kan hjälpa honom att nå de höjderna. MEN... det förändrar inte faktum: detta är den bästa skiva man har släppt med Ozzy vid mikrofonen, vilket i sig är komiskt då Tony Iommi faktiskt hade en del skrivkramp i samband med att de skulle göra skivan.

Nästan lika bra men absolut inte lika vacker: "Sabotage" 

Ja. Inte mycket att orda om, det här omslaget är närapå ett skämt - men låtarna, herrejävlar! "Hole In The Sky", "Symptom Of The Universe", "Megalomania", "Im I Going Insane".... sicket pärlband. Det här är en sån där platta som jag alltid vill dansa/sjunga/spela luftgitarr till när jag hör den - till min familjs stora glädje. Delar av familjen vill dansa med, andra delar vill filma och lägga på Facebook.

Mest utnötta: "Paranoid"

...återigen ett skitfult omslag, och återigen ett knippe låtar som är så galet bra.
I detta fall så är jag dock, ska jag tillstå, en aning less på dem. Man kan inte förneka att "Iron Man", "War Pigs", "Paranoid" är dåliga, men eftersom de spelas så ofta när någon låt ska representera Black Sabbath så har jag faktiskt tröttnat lite på dem. Ändå... skivan är ju förstås riktigt bra, och spår som "Planet Caravan", "Rat Salad" och "Electric Funeral" har ju inte gått samma sönderspelade öde till mötes.

Tyngsta: "Master Of  Reality"

...visst, första självbetitlade given är tung den med, men det är med "Master Of Reality" som bandet etablerar låtar som "Sweet Leaf", "After Forever", "Children Of The Grave", "Into The Void" och "Lord Of This World" som man visar var skåpet ska stå när det gäller tyngd. Detta är likaledes ett av de bästa albumen som gruppen åstadkommit, och det finns en T-shirt med samma typsnitt och färskala där skivans titel är utbytt mot "Ruined My Life", en tröja min kompis Robert skulle ge mycket för att lägga rabarber på!


Nyaste och bättre än jag trodde: "13"

 ...jo, jag leker med tanken att ge den här skivan en plats på årets topplista. Jag tycker att den är mycket bra, och har med tiden faktiskt bara blivit stärkt i min åsikt. Fasen vet, jag kan tycka att det kanske är en bättre skiva än den andra som har namn efter en siffra, "Vol 4"!

Det får vara lite osagt, trots allt skiljer det ju smått magiska 41 (!) år mellan dem, så den tid "Vol 4" har haft att nöta sig in i det undermedvetna och erhålla klassikerstatus ska ju verkligen inte underskattas, men jag tycker att de nyare låtarna står sig väldigt bra - och jag är helt övertygad om att det imorgon kväll, när de blandas in i mer klassiskt material, kommer att bli än tydligare att de håller att jämföras med vad som räknas till de stora numren från fordom.

Mest underskattade: "Never Say Die" och "Technical Ecstacy"

 

Jag tycker nog att "Never Say Die" är bättre av dessa två, men frågan om vilket album som är mer underskattat är ju djupare än bara kvalitet då det helt klart väver in förväntningar och dåtidens press, försäljningssiffror och recensioner. Oavsett kan man konstatera att de - med Black Sabbaths mått mätt - är ganska modesta album eftersom de jämförs med giganter i övrigt, men att de faktiskt innehåller så mycket bra låtar och hög kvalitet att det står sig oerhört väl mot andra akter.

Sist men inte minst - där allt började: "Black Sabbath"

Nä. De hade nog inga tankar om hur stort allt skulle bli så småningom när man till slut fick ur sig debuten 1970, men faktum kvarstår ju: Black Sabbath är ett av de absolut viktigaste banden  (kanske det viktigaste) för skapandet av hårdrock som genre. Utan dem hade det inte låtit som det gör nu, och vem hade trott att en gitarrist utan fingertoppar skulle ta hem så prestigefulla och stora utmärkelser som när han blev framröstad som Världens Bäste Hårdrocksgitarrist på den här bloggen? Snacka om framgång!
Ska man vara lite mer seriös så tycker jag att en av de riktigt roliga grejerna är att man fortfarande spelar så pass mycket från debuten, snart 45 år efter att den kom.
Då har man gjort en skiva som håller för tidens tand!

Annars då?
Man skulle kunna kolla in livesläpp ("Reunion" känns ju väldigt aktuell), dyka i medlemmarnas böcker eller sidoprojekt (bland annat får du inte missa Geezer Butlers band G/Z/R) och ge sig i kast med att försöka analysera hur olika bandet Black Sabbath har låtit i sina olika tidsperioder (med Ronnie James Dio, Tony Martin och Glenn Hughes bakom mikrofonen är det ju i stort sett helt olika band om man jämför med hur man låter med Ozzy Osbourne på sång)... men... vi skiter i det nu.
Istället är det dags att vrida upp volymen, ratta in Black Sabbaths äldsta skivor och bara njuta av livet.

Ska du dit, du med?
 

Veckans Tips: Noctem "Oblivion" & Noctum "The Seance"

Det händer ibland, att Veckans Tips landar i dubbla skivor.
De får gånger som det har hänt har det varit med skivor som har ett sammanhang, Iommi haar haft en dubbelgenomgång likväl som Nuclear Blasts jubileumsskivor, men det som händer den här veckan är en förstagångsföreteelse - nämligen att två skivor som egentligen inte har ett smack med varandra att göra får dela på uppmärksamheten.
Det kommer sig av en relativ enkel anledning, dte var helt enkelt så att jag rullade runt i skivsamlingen och hittade dessa två alster. 
Svenska Noctum spelar hård rock med förkärlek för ett äldre och fuzzigare sound, medan spanska Noctem har ett modernt och aggressivt anslag som mixar döds, black och thrash.
Inte mycket likheter där, förutom namnet då, och det blev helt enkelt så att min lilla hjärna bestämde sig för att plocka båda skivorna bredvid varandra av den anledningen.
Två skivor, helt olika, men nästa samma namn på grupperna!

Noctem då, till att börja med. "The Seance" är utgiven av Transubstans Records, och det är just det fussiga och organiska ljudet som dominerar. Nästan alla låtar börjar med ett ganska enkelt smygande riff för att sedan veckla ut sig till en redig och svängig rockhistoria. Låtar som "Fortune Teller", "Insomnia" och "Lucifers Way" luktar gamla Black Sabbath i sina riff, lika mycket som det finns en underliggande svängigare ådra. Dessutom blandas texter på både engelska och svenska, så man får charmen av att sida vid sida erhålla låtar som "Den Onda Trollpackan" och "Children Of Darkness". Fint så. Framförallt imponerar David Lindelöf som hanterar både sång och gitarr, det är svängigt och framförallt ärligt och själfullt i sin leverans. Han har sällskap av Per Wikström på gitarr också, samt Tobias Rosén på bas och Gustaf Heinemann på trummor, och totalt sett är Noctum ett sånt där band som du bara ska kolla upp om du gillar retrohårdrock med mer fokus på sväng och känsla än driv och fart.

Gillar du snarare modern metal, svärtad döds för att vara mer exakt, så är det den undre av dessa två skivor som passar dig. Jag recenserade plattan för snart ett år sen, och skivan är som helhet en rätt trevlig upptäckt (ja, om man nu gillar svärtad döds, growl och trumsmatter...). Spår som "The Arrival Of The False Gods" och "Abnegation And Brutality" visar på både ett gott hantverksskap och ett bra sväng i renset, men det som kanske är bäst med plattan är, återigen om du läst recensionen, den timing bandet har, samt känslan för när ett riff eller brygga ska levereras.
Det gör skivan till en bra resa hela vägen, det blir inte trist trots att bandet håller sig i en ganska smal fåra hela vägen.. utom sista spåret. Det är fortfarande, så här ett år efteråt, totalt sugigt.

Dubbla Veckans Tips alltså, och i ärlighetens namn kanske det är så att båda skivorna var för sig är på gränsen till vad jag vill lyfta fram i denna serie. De klarar kanske inte att stå på helt egna ben var för sig, men tillsammans blir det en ganska mastig grej tycker jag. Personligen lutar jag nog att det lite ruffigare Noctum är mer min smak än moderna och aggressivare Noctem, men det kanske är mindre väsentligt.
Dubbel lyssning, dubbel glädje?

På Spotify finns Noctum men vad jag kan se inte Noctem. 
Kanske, jag har ju haft fel förrut... 

Att skriva eller inte skriva. Det är den officiella frågan.

I våras läste jag ut den här boken. Mick Wall har skrivit den, en insatt och ganska bra skildring av Metallica och deras karriär, inklusive figurerna bakom bandet.
Helt okej läsning, och det är lite av en trend det där.
Att skriva böcker om ett band eller en person, istället för att personen (eller bandet då) själv skriver i biografiform. I vissa fall är det till och med så att boken i fråga inte sanktionerats av huvudfiguren själv, som därmed gör sitt bästa för att lysa med sin frånvaro (bra exempel på det är väl Anders Tengners bok om Yngwie Malmsteen).
Det där tänkte jag kan passa sig för lite sommarfunderingar. I just det fallet visar sig ju en av de mest intressanta sakerna vara funderingen om hur huvudkaraktären själv skulle ha kommenterat boken - eftersom det egentligen inte är en officiell biografi - men om vi glömmer det där med officiell medverkan och istället fokuserar på perspektiv för ett tag.
Vilket är egentligen "rätt"?

För, å ena sidan - det är onekligen så att en skribent som är skicklig och dessutom inte hämmas av att man måste försöka skriva saker ur en rockstjärnas perspektiv verkligen kanvara kritisk när så behövs, och inte presterar en bok som blir någon form av romantiserande förhärligad historia. Eller, behöver inte bli, det kan ju bli så. Beror väl lite på skribenten, förstås, och dennes inställning.
Å andra sidan så innebär det ju att man oftast förlorar just huvudkaraktärens perspektiv.
Knepigt det där.
Ett exempel på rent svammel är den här boken.

Joe Shoomans biografi om Bruce Dickinson är träig, som bäst.
Undvik den.
Ska du istället läsa intressanta och bra biografier så tycks det mig som om ett säkert kort är att gå på de som handlar om en företeelse, genre eller flera olika artister.
Kanske passar formatet som bäst då, där skribenten eller skribenterna kan tillåta sig att väva samman flera olika saker till en stark bild, och därmed också enkelt peka på udda och svaga saker inom ett bredare spektra utan att behöva riskera att komma på kant med sitt enda objekt.
Bra tips?
Dessa!

Riktigt bra saker allihop, och böcker för hängmattan.
Tjocka, insatta, intressanta.
Och alla i biografiform, som berättar historien utifrån.

Ändå är det klart, de gånger huvudfiguren själv har "skrivit" boken (det är väl i stort sett alltid en spökskrivare eller riktig skribent med på tåget, som gör själva boken) så kan det förstås bli bra och dåligt då med. Ett svagt exempel är, med lite tidsperspektiv, den här.

Där skiner det igenom att Tony Iommi berättat sin historia för TJ Lammers och att det skett vid ett flertal, ganska korta tillfällen där man aldrig tillåtit sig att komma ner på djupet utan bara diskuterat enstaka episoder. Händelser.
Och en bok som bara rapar upp saker som hänt blir inte kul.
För min del räddas det en hel del av att jag är sjukligt intresserad av just Iommi, men jag inser att det som bok betraktat är en ganska svag skapelse.
Bäst i klassen får väl Neil Strauss räknas som, han har skapat sig ett namn inom just detta gebit. Jag vet inte om han är så mycket bättre på att skriva eller locka fram det intressanta eller om han bara lyckas ro i land kontrakten med de mest intressanta objekten, men han har ju ett knippe läsvärda och bra böcker på sin meritlista.
Mina personliga favoriter är nog ändå dessa två:

Boken om Lemmy (Motörhead, du vet...) är fantastiskt rolig och bjuder på huvudkaraktären med oslagbar distans. Boken om Anthony Kiedis (Red Hot Chili Peppers, min svaga punkt) är så bra eftersom den är naken. Det döljs prick inget. Ja, åsså gillar jag ju bandet på gränsen till ohälsosamt mycket...

Nå.
Mest av allt vill jag just nu har en bok om Ronnie James Dio, en riktigt bra och insatt biografi (det blir ju, rätt naturligt, otroligt svårt att skriva en självbiografi i det fallet..) samt om King Diamond.
Och där vill jag ha berättelsen ur Kim Bendix Pedersen/King Diamonds perspektiv...

Recension: Black Sabbath "13"

Det är få - om det ens har skett förr - gånger jag närmat mig en skiva med så blandade känslor som med denna, "återföreningen" av legenderna Black Sabbath och deras nya studiogiv "13".
Rädslan av att herrar Tony Iommi, Geezer Butler och Ozzy Osbourne (saknas gör ju Bill Ward vars trumstol istället besitts av Brad Wilk) ska göra ett magplask som ger det gamla arvet en lyster av tragikomik är helt uppenbar, samtidigt som jag innerst inne litar på att en man som just Iommi faktiskt besitter förmågan att skriva riff på ett sätt som vanliga människor skulle döda för, och egentligen inget hellre önskar än att bandet ska återvända för att visa alla unga uppkomlingar var skåpet ska stå.
Som vanligt vid ett skivsläpp som jag sett fram mot länge så har jag undvikit alla singlar och möjligheter till förhandslyssning, och närmar mig skivan i sin helhet, med produkten (och därmed texterna, bildspråket och alla fakta) till hands.
Den version jag har köpt är standardversionen, med 8 spår och inget extramaterial.
Precis som en skiva med Black Sabbath egentligen ska vara, like the good old days.

Först  - låt oss konstatera en sak.
Bandet gör inte bort sig.
"13" håller en sådan nivå att även om det finns en del skavanker (det återkommer vi till) så är det en värdig skiva som på intet sätt kastar skugga över de gamla plattorna som är sådana kära kamrater.
Det är kanske det absolut viktigaste av allt, och känns oerhört skönt att konstatera.

När detta faktum är satt, såväl i min hjärna som i denna text, så kan vi därför titta mer på själva plattan och dess innehåll.

Skivan bjuder på en hel del nickar och referenser till de gamla dagarna, och jag tycker att det hörs tydligt att det är just Black Sabbath som levererar musiken, dvs det är Iommi som skrivit och spelar riffen. Röster har höjts för att detta skulle vara en modern Ozzy-platta, men det tycker inte jag. Sångaren är alltjämt den svaga länken, men med hjälp av autotune så blir insatsen oväntat bra och jämn. Gott så, även om man kan ha farhågor på hur det ska låta live. Geezer Butler är som vanligt stabiliteten själv, och har ett karakteristiskt basspel som slår an mer än bara basens fyra strängar - även nostalgin berörs på ett behagligt sätt.
Störst funderingar har jag över trumspelet.
Det är... inte Bill Ward.
Brad Wilk är en bra trummis, jag gillar hans sätt att spela på i Audioslave och Rage Against The Machine, men trots att han gör sitt bästa så upplever jag att han har mindre sväng i sitt spel än originalmedlemmen. Det blir mer maskinellt och nästan lite för.. perfekt?
Ward har ett lite släpigt sätt att spela, och ett bra exempel på det jag försöker peka på kommer faktiskt redan i första - för övrigt utmärkta - spåret  "End Of The Beginning".
Riffet som sparkar igång låten på riktigt, runt 2:40 in, är svängigt som fan, och här känns det tycker jag. Med Ward (den gamla Ward då, den som lirade på ursprungsskivorna och klarade av det då - hans nuvarande form vet jag tyvärr inget om) så hade det stycket svängt så jävla hårt att Vägverket antagligen sett sig nödgade att befästa skivan med varningsetiketter.
Nu svänger det, men inte lika överjävligt.
Å andra sidan, jag har inte helt enkelt att peka på en ledig trummis som passat så mycket bättre för jobbet, och jag tycker att Wilk gör ett fullgott jobb i låtar som exempelvis sköna "Damaged Soul".

Produktionen är okej, men aningen torr och icke-organisk. Det blir tydligare för varje stort projekt att producenten Rick Rubins riktiga styrka kanske inte är just ljudbilden, utan förmågan att visualisera målet och dra lite knepiga projekt i hamn (som med förra plattan med Metallica). Ändå stör jag mig inte så mycket på produktionen, jag kan leva med den trots att den nog hade varit skönare med mer organisk känsla.

Det som till sist är det viktigaste är förstås låtarna.
Kärnan.
Och här tycker jag att man lyckats ganska bra, framförallt är skivan jämn och jag tycker inte att någon låt egentligen faller ur ramen.
Allra bäst är inledande "End Of The Beginning", "God Is Dead?", "Age OF Reason" samt "Damaged Soul", men det är som sagt en jämn platta överlag.
Så pass jämn och bra att jag tycker den håller för en betygsfyra, även om det snarare är med känning nedåt än uppåt. 
Ändå. Jag tror att när 2013 summeras så kommer detta vara en av de skivor jag har spelat mest, och det säger en del.
Med de farhågor och den oro jag hade när jag gav mig på plattan så är jag mer än nöjd.
Att skivan dessutom poetiskt avslutas med samma ensamma ringande klocka, åska och regn som bandets karriär en gång startade med känns poetiskt.

Black Sabbath "13" - 4

Veckans Tips: In Mourning "The Weight Of Oceans" & "Monolith"

Svenska In Mourning kom i min väg i samband med att flera goda tipsare sagt att "det här gänget borde du gilla". Till sist fick jag tummen ur och införskaffade 2012 års "The Weight Of Oceans" för att verkligen kolla in dem (hade tjuvlyssnat en del på Spotify innan iofs, men inte riktigt kommit åt att få bra tid, plats och ljud).
Det var ju jävligt tur, vill jag påstå, för sanna mina ord - "The Weight Of Oceans är helt jäkla fenomenal!
Det första varvet var lovande, det andra ganska bra, sen påminde de följande tio snarast om ett Formel 1-lopp.
Varv direkt på varv, med endast ett fåtal pauser i form av pitstopp.
Fullkomligt fascinerande!

Bandet klarar av att tillverka melodisk, progressiv döds (ja, stundtals tänker man på en akt som Opeth, men ändå inte) som är helt egen. Det svänger, det rockar, det sitter fan som berget med bara några varv. Sen blir det bara bättre!
Så.
Det var inget att fundera över, bara att beställa mer av bandet.
Köpte den du ser överst på bilden också, föregångaren "Monolith".
Också riktigt bra, om än kanske inte riktigt lika magisk som den senare skivan (det har uppenbarligen skett en del utveckling mellan de två skivorna för bandets räkning, kanske främst i förmågan att skriva låtar - jag tycker att materialet är vassare på den senare given än på sin föregångare), men fortfarande riktigt bra.
men den börjar sådär.
"Monolith" inleds med låten "For You To Know". 
Den är bra, men det första riffet i den låten är nog fanken det sämsta och mest icke-originella på dessa två skivor sammanlagt. Man måste lyssna förbi det.
Sen blir det toppklass. På "Monolith" heter de bästa spåren "Debris" och "A Shade Of Plague", men skivan är jämn.
På efterföljaren "the Weight Of Oceans" har man som sagt höjt ribban, och ska jag plocka de bästa där så är det inledande "Colossus", "Convergence", "The Drowning Sun" och "A Wow To Conquer The Ocean" som hamnar längst fram i sinnet.

Bandet består av Tobias Netzell på sång och gitarr, Björn Pettersson på gitarr och stödsång, Tim Nedergård på gitarr, Pierre Stam på bvas och Christian Netzell på trummor, och killarna har övat. Mycket. Och envisats med att skapa en näst intill perfekt produkt, för är det en sak som kan vara värd att lyfta fram på båda dessa Veckans Tips (det händer ju inte ofta att det är två plattor i rampljuset, så att säga, men det har hänt - Iommi och Nuclear Blast är exempel på det) så är det just känslan av att man arbetat med dem till dess att allt sitter. 
Alla detaljer, placeringen på låtarna, kompositionen ska vara fläckfri.
Och det, i kombination med att låtarna är relativt komplexa och långa svepande saker, gör att skivorna håller för många lyssningar.

Veckans Tips, In Mourning, är ett av de mest intressanta banden jag sprungit på de senaste åren, skulle jag till och med vilja påstå. Kolla in Spotify själv, så förstår du nog snart vad jag yrar om...!

Recensioner This Gift Is A Curse och WhoCares. Med mera!

 Måndagmorgon, och där letar du efter lite bra läsning att vakna till/fördriva tiden och se upptagen ut.
Passar bra det, det kommer nämligen här.
Werock är platsen, och det är inte bara en sak som du bjuds på.
Från undertecknad kommer dubbla recensioner.
This Gift Is A Curse och plattan "I, Guilt Bearer" kan vara det svåraste jag gett mig på, och det är en skiva som ger mig huvudvärk... men som jag lik förbannat inte kan låta bli.
Till det lite sköna mustascher och rock'n'roll-hår i form av Ian Gillan och Tony Iommi med vänner. Det är dubbelgiven "WhoCares" som avses, en skiva som passar finfint in som pusselbit för min del.

 Kollegorna har dessutom sågat (!) Testament, delat ut maxpoängen till In Mourning (en riktigt bra platta, det håller jag med om, men... max? Det vet jag inte om det är rätt!) och Martin går i spinn över instrumentala If These Threes Could Talk.
Och, som om det inte var nog - du får också bildspecial från Getaway Rock Festival (signerat sitens antagligen bästa fotograf Kitty), samt möjligheten att både läsa recension av och vinna den här saken:

Inte illa, eller hur?
Själv ska jag jobba lite. Avsluta. Nu startar sista kapitlet i sagan om mitt liv på företaget Cygate, den sista augusti är det finito med det. Sen väntar nästa utmaning, mer om det vad det lider.
Ja, just det ja - jag ska försöka färdigställa min egen Testament-recension också...!

Metalbloggen, var god dröj...

...just nu är det extremt mycket som ligger i pipen för bedömning och recension. Kul, men det innebär också att alla ni som hör av er och vill ha era plattor och demos recenserade kommer lite i kläm, tyvärr. Värst ute är just nu Vapenlicens, som väntat länge på att få plattan "Hat 101" bedömd, men jag får mana till lite fortsatt tålamod.
Den som väntar på något gott gör det bäst någon annanstans, den som orkar hänga kvar kommer att få recensioner av:

Kreator "Phantom Antichrist"
Testament "Dark Roots Of Earth"
Gojira "L'Enfant Sauvage"
Barren Earth "The Devil's Resolve"
Vapenlicens "Hat 101"
The Wiped Out Generation demo
Jess And The Ancient Ones - och, dessutom, på Werock: This Gift Is A Curse samt Ian Gillan & Tony Iommi "WhoCares" samt - om promotjejen håller vad hon lovat - Eclipse nya platta.
Bland annat. Bilden ovan är ett exempel på vad som kan hända en vanlig dag på stan, och då fattar ni ju hur det blir med efterverkningar!

Imorgon återgår jag dessutom till jobbet, så just ikväll får ni vara lite snälla med mig och visa extra tålamod...

Who Cares?

Vem bryr sig. Who cares. Eller, WhoCares, Ian Gillans och Tony Iommis satsning för att skrapa ihop pengar till en musikskola i Armenien (ja, det är riktigt, det är vad barnen i Armenien verkligen behöver, en musikskola).
DubbelCD.
Proppfull med undangömda godisar och udda bitar. Här finns en vital nyinspelning av "Thrashed" (tillsammans med originalet "Zero The Hero") från underbara "Born Again" sida vid sida med låtar som "Slip Away" som inte togs med i samband med Iommis och Glenn Hughes samarbete "Fused". Här finns spretigt funkiga rock-nummer som "Get Away" med Gillian på sång.

Det är riktigt kul, speciellt för oss som gillar både Iommi och Gillan.
Vem som bryr sig?
Jag, tydligen. Stay tuned för recension....

Werock-bonanza: Iron Man, Pekheavy, Danko Jones & Metal Town!

 Okej, skribenterna på Werock kanske är glada amatörer, men stundtals faller man verkligen in i en vansinnesperiod och publicerar å det grövsta.
Just nu är en sån.
Från min penna (säger man så, numera, när man inte skriver för hand?) får du en recension av Tony Iommis biografi "Iron Man", en bok som jag tvingades läsa på fyra dagar eftersom deadline ist krieg. Det är ingen lätt uppgift för en småbarnsförälder, och ändå är en av mina invändningar i recensionen att boken faktiskt är... för kort!

Fast - vill man ha ännu kortare så går det med. Och är man småbarnsförälder kanske det bara är att plocka upp nedanstående bok. Pek Heavy!

 ...vill du ha något till pappa också?
Okej då.
Janne sätter tänderna i en fläskig dubbel-DVD med Danko Jones, och verkar gilla det han ser och hör.
Den här ska du hålla koll på dessutom, då du kommer att kunna vinna "Bring On The Moutain" (som den heter) på Werock vad det lider.
Inte illa.
Och medan du väntar på det så ska du förstås ta del av Karins redogörelse från årets Metal Town.
Första bilden nedan är Vader, andra är Candlemass in action.

Överlag verkar det ha varit en bra festival, om man läser allas reakltioner.
Gojira och Slayer har levererat, och det största problemet tycks nästan ha varit att Primordialgiget krockade med just Gojira. Det kallar jag lyxproblem...! (och ja, det är tydligen dags att lägga in en beställning på nya Gojiraplattan "L'Enfant Sauvage" (vad betyder förresten det...? Elefantkorven? Den enfaldiga Såsen? Ingen aning, jag kan inte franska....) som drar hem grymma betyg i alla recensioner)

Lite som för dig som läser denna blogg. Det publiceras just nu väldigt mycket läsning, känner jag.
Lyxproblem, alltså...!

Veckans Tips: Iommi "DEP Sessions" + "Fused"

Äntligen är det dags för Veckans Tips igen – och vi börjar precis som vi slutade innan sommaruppehållet… med en dubbel.
Denna gång är det två legendarer som träffats lite då och då, lekt lite i studion och producerat två plattor under namnet Iommi. Bakom den fasaden döljer sig – förstås – Tony Iommi, legendaren från Black Sabbath, och kompisen Glenn Hughes som står för både de vokala insatserna och basspelet. Trummorna hanteras av Jimmy Copley på 2004 års ”DEP Sessions” (även om det i den första inspelningen som figurerade som bootleg vid namn ”Eight Star” var Dave Holland som satt på trumpallen, något man ändrade på till utgivningen på riktigt eftersom herr Holland dömts för sexbrott…), och för keyboards finns både namn som Don Airey och Geoff Nicholls noterade.

Skivan heter egentligen till och med ”The 1996 DEP Sessions” efter när den spelades in, men gavs alltså ut först 8 år senare, och det som serveras är förstås hårdrock av den modell man kan tänka sig. Tony Iommi snickrar ihop ett makalöst riff som verkar ha legat i luften hur länge som helst utan att någon annan sett det, och Hughes lägger vass sång på det.
Allra bäst är det i spår som går lite i halvballad, tycker jag, och låtar som ”From Another World”, ”Don’t Drag The River”, ”I’m Not The Same Man” och ”It Falls Through Me” står ut som både bra och känslosamma. Produktionen är signerad Iommi själv, och det innebär att även om det är snabbare och tyngre spår som exemplvis inledande ”Gone” så är det ju bra ändå.

Det finns ju liksom lite tyngd att luta sig mot hos den riffmakaren – av Metalbloggens läsare faktiskt framröstad som Världens Bästa Hårdrocksgitarrist. Tung titel!

Efterföljaren ”Fused” bjuder på mer av ungefär samma vara, även om jag nog personligen tycker att den har ett låtmaterial som inte riktigt når samma höga höjder.
Kanske beror det mest på att jag verkligen gillar Hughes sätt att sjunga mellantempo, och här finns det visserligen sådana spår (exempelvis ”I Go Insane”), men det är ändå mindre av den varan på denna skiva från 2005.
Trummorna hanteras denna gång av Kenny Aronoff och keyboards av Bob Marlette, och här fläskar gänget hellre på med mer klassiska Black Sabbathspår. ”Dopamine” och ”Grace” är väl mina två favoriter förutom tidigare nämnda ”I Go Insane”, och egentligen är väl kanske tipset att ta båda dessa skivor – ”DEP Sessions” och ”Fused” – och göra en av dem i din iPod eller liknande.

Den skivan knäcker nämligen det mesta!

The Rebel Angel Allstars - sättning 1!

Det där med att Tony Iommi knep förstaplatsen i omröstningen om Världens Bästa Hårdrocksgitarrist har fått mig att fundera lite.

Hur skulle man bestycka sitt eget band om man fick göra en Allstaruppsättning?

För egen del skulle jag nog skilja det lite, beroende på musikstil.

Uppsättningen för ett band med inriktning mot extremmetal skiljer sig helt enkelt mot uppsättningen som spelar mer rock, hårdrock.

Med lite spontanitet så får du här The Rebel Angel Allstars of extremmetal!

På sång, Thomas Lindberg med ett förflutet i At The Gates och ett nuvarande åtagande i Disfear. Detta är en bra frontman på scen, ett energiknippe som samtidigt levererar skriksång av yppersta kvalitet. En bra sångare som kommer garantera ett bra liveframträdande, typ!

Härnest - gitarristerna.

Jag anser att jag har rätt att ta två, och jag väljer här två stycken gitarrister som kan bidra med både bländande gitarrspel, bra scenframträdande, låtskrivarkompetens samt varsin strupe av guld för mer dynamik i sånge. Mikael Åkerfeldt från Opeth på ena kanten, Robb Flynn från Machine Head på andra!

Så - dags för ryggraden. Trumspelet och basen utgör ju rytmsektionen, och även om jag gillar exempelvis Thomas Haake från Meshugga så finns det en trummis som levererar maskinlikt smisk, sväng och karaktär på ett sätt som ingen anan. Frost, förstås, från Satyricon och 1349. Vilken stjärna!

Han får sällskap av riffmakaren, tyngden personifierad. Leif Edling, Candlemass. Ett tag var jag verkligen inne på att ha Geezer Butler här (jasså, du tvekar på om han kan lira extremmetal? Kolla in hans soloprojekt G/Z/R då, det svänger stenhårt!), men i slutänden anser jag att herr Edling bör ta den platsen. Då får jag dessutom ännu en gudabenådad låtskrivare!

Så, det är The Rebel Angel Allstars of Extreme Metal.

Imorgon blir det mer rock och hårdrock i Allstargänget.

Hur skulle ditt Allstar ser ut?

Finalomröstning - Världens Bästa Hårdrocksgitarrist!

Jajamen, nu är det dags.
Flera olika kvalpooler ledde fram till kvartsfinaler, som ledde fram till semifinaler, som nu lett fram till denna punkt.
Finalen.

En viss kung av blytunga riff, Tony Iommi, tog sig ganska lätt vidare efter siffrorna 48-23 mot Dave Mustaine. Inte helt oväntat, men ändå ganska lätt seger till slt.

I den andra semifinalen svängde det flera gånger, och både Zakk Wylde och Yngwie Malmsteen hade stundtals ledningen. Till slut föll dock läsarnas val på den sistnämnde, och det slutade 36-30 i svenskens favör.

Nu är det dock dags att ta av silkesvantarna.
Nu väntar slutspurten.
Finalen.

Tony Iommi vs Yngwie Malmsteen!

Jag har inte den blekaste vem av dem som får räknas som favorit, om ens någon av dem kan vara det.
Jag vet bara att det här blir spännande.

Tack alla läsare för ett intensivt röstande hitills - nu är det dags att lägga i sista växeln och avgöra det här. Häng på!

Recension - Heaven & Hell "The Devil You Know

Som de flesta väl vet är Heaven & Hell egentligen en sorts Black Sabbath. Ronnie James Dio, Tony Iommi, Geezer Butler & Vinnie Appice utgör sättningen, och detta är den första fullängdaren efter de senaste årens framgångsrika turnérande (vilket bland annat fångats på film & band i den utmärkta given "Live at Radio Hall").

Musikaliskt kan man inte säga att det är någon överraskning. Den innehåller allt från fint Iommi-plock, via sköna patenterade Geezer-basgångar till klassisk Dio-sång. Karl'n må ha kommit till åren och tappat en oktav, men han sjunger fan brallorna av de flesta i branchen för det!

Låtarna som så är i vanlig ordning när Iommi är inblandad ganska riffdrivna. När det håller - som i öppningsspåret "Atom and Evil", singeln "Bible Black" och avslutande "Breaking Into Heaven" så är det rejält bra, men tyvärr gäller det inte för alla låtar. Det finns för svaga kort för att plattan som helhet ska vara en hit.

Jag kan faktiskt inte låta bli att tänka på de tre bonusspår som bandet gav ut på Sabbath-given "The Dio Years" för något år sen. Alla de tre (Shadow of the Wind, The Devil Cried, Ear in the Wall) hade kunnat ersätta de tre svagaste på nu aktuella "The Devil You Know", och då hade betyget hissats upp...

Å andra sidan.

Det är ju rätt kul att ett gäng legender fortfarande är aktiva.

De här gubbarna är ju för bövelen stundtals ansvariga för att det finns en hårdrocksscen!

Bästa spår: "Atom and Evil"

Heaven & Hell - "The Devil You Know" - 3