Orden yttrade av min dåvarande arbetskollega Sara, sen jag hade piskat på inledningsspåret "Devilution" som öppnar 2005 års "Blessed Black Wings" från High On Fire.
Hon var redigt förbannad, och det kan man väl kanske förstå.
Man gör ju inte så, egentligen, i ett kontorslandskap. Jag kunde ju bara inte riktigt hjälpa det, det där är en låt med drivet och smutsigheten hos Motorhead och ändå stöpt i en helt egen form, och jag hade läst om High On Fire i Close-Up Magazine innan jag plockade upp skivan. Den låten satte sig direkt hos mig, och det här var en sån där morgon som Stockholmstrafiken hade visat sig från sin obästa sida. Jag behövde, med andra ord, en rejäl spark i fejset för att komma igång.
Hence, "Devilution" på hög volym.
Inte så poppis kanske, men egentligen tycker jag att hon borde diggat med istället!
Nå. När jag först köpte skivan så var det egentligen bara den låten som satte sig. Resten av plattan var lite för... ja.. brötig, i brist på andra ord, för mig. Lyssnade på den men inte helhjärtat.
Det var först efter att jag fallit fullständigt för tokhiten "Snakes For The Divine" år 2010 som jag fattade grejen och gick tillbaka för att lyssna på den här plattan med lite nya öron.
Hoppla - tydligen hade jag missat något då!
Låtar som "Cometh Down Hessian" och "Blessed Black Wings" är ju faktiskt grymma, och så kan jag numera leva med den lite skitigare ljudbilden på ett helt annat sätt.
Riff som kan försätta berg.
Raff som kan tumla om grunder.
Riff raff som skulle få Lemmy att önska han hade skrivit dem, så som "Devilution".
Ja. Inte mycket att snacka om.
Du har "Blessed Black Wings" här. Så kan du också spela värsta hårdrocken på skithög volym!
Inlägg
High on Fire är ett sådant där band som jag missat till stora delar, men ändå på något sätt gillar. Lyssnar på dem lite då och då, men äger inte själv någon platta med dom, så jag kan inte påstå att jag gjort några riktiga strecklyssningar. Men dom har ett antal riktigt bra låtar i bagaget.
SvaraRadera