Veckans Tips: Fair To Midland "Arrows & Anchors"

Och nu i Veckans Tips: svårbeskriven musik.
Jo, jag tycker faktiskt det när det gäller Texasgängets rock'n'roll. Anledningen är enkel - detta är visserligen rock, men det blandas så friskt och skamlöst att det inte går att likna med mycket annat, och för egen del befinner jag mig stundtals i periferin av vad jag mäktar med att smälta.
Kanske var det Snusgrop på Metal Bastard som beskrev det bäst i sin sammanställning över 2011 års bästa skivor (du hittar denna platta på plats 5):
A good example is Rikki Tikki Tavi which sounds like someone cut up a Coal Chamber song and a Queen song and pasted them together at random. Sounds fucking retarded, I know, but somehow they not only make it work, but also make it sound great.
Jo.
Helt rätt. 
Givetvis var jag tvungen att kolla in platan, som tydligen är bandets fjärde i ordningen.
Jag har haft den ett tag, men sugit på karamellen till nu.
"Rikki Tikki Tavi" är inte bästa låten på skivan i mina öron, men väl ett gott exempel på hur dte låter. Jag håller själv såväl "Whiskey & Ritalin", "Musical Chairs", "Uh-oh", "A Loophole In Limbo" och "Amarillo Sleeps On My Pillow" som bättre spår.

Det roliga är att även jag hade samma tanke som Snusgrop initialt, det där om sångaren Darroh Sudderth  (jo, nu avslöjas det om du läst vad han skrev...). Han gnuggar en lite fel väg, i alla fall först. Jag tänker faktiskt då och då på Coheed & Cambria, det är också jäkligt karakteristisk sång som inte alltid känns helt naturlig när man hör det första gången.
Ändå, med tiden vänjer man sig, och när man kommit över det hindret så sitter det här som en smäck. Det påminner inte direkt musikaliskt om varandra, därtill är som sagt Fair To Midlands musik rätt svår att beskriva i futtiga ord.
Det krävs nog att man lyssnar för att förstå hur man naturligt inkorporerar banjo i en episk rocklåt.
Lyssnar gör du här, och eftersom detta är en växare till platta så säger jag det med en gång: kör mer än ett varv. Låt den stå på i bakgrunden ett tag. Lev lite med den.
Du kommer inte att ångra dig!

Musikåret 2012: Okända kändisar

Okej, detta är sista veckan innan jul. Vi har ju tidigare börjat titta lite på vilka plattor som kan vara i vinnarhålet när det gäller årsbästalistan, och eftersom Werock har deadline på friggin' julafton när det gäller den där listan så utlovas härmed en intensifiering av denna koll under veckan.
Dessutom har Veckans Tips spelat ut årets sista kort, och Remasters och Live! lagt ut de sista korten någonsin (När, åh när kommer arkiven att uppdateras? Svaret är - när jag orkar och hinner. men snart!), så det passar ju väl.
Och vi kan väl starta denna tisdag med icke-kandidaterna.
Alltså, de jag helt enkelt inte har hunnit ge speltid, eller i vissa fall så lite att det är löjligt och därför inte kan räknas.
Varje år finns det förstås ganska många skivor som man missar och upptäcker i efterhand, så kommer säkert även detta år att vara. Därför har jag valt att kalla detta för okända kändisar, och fokuserar på ett knippe skivor som kommit från stora akter eller akter som jag egentligen gillar och helt enkelt bara...ja...inte fått tummen ur och satt mig in i.


Ja, du kommer att tycka att jag är hopplös.
Ja, du kommer att hitta flera skivor jag borde ha lyssnat på.
Nej, det finns inte tid till det nu.
Okej? 
bra, då kör vi.
Såhär ser de ut:

Från toppen då.
Aeon "Aeons Black". Rå döds, och jag gillar verkligen de tidigare skivorna. Fredriks recension på Werock borde dessutom inneburit att jag köpt skivan, men till mitt försvar får jag väl säga att den är rätt ny.

Coheed And Cambria "The Afterman: Ascension" har jag inte orkat med helt enkelt, trots att jag ju egentligen gillar bandet. Martins recension fick mig lite avog ändå, och jag tror den här kommer att få vila rätt länge innan jag plockar upp den. kanske. Eventuellt. 

Deftones har ju upptäckt rätt nyligen (!), och senaste "Koi No Yokan" har fått fina vitsord från alla jag hört. Får skaffa den, men även den är ju ganska ny så här skäms jag inte speciellt mycket ändå.

Europe "Bag Of Bones", den skäms jag dock lite över att jag inte har hört. Den kom tidigt under året och är en sån där skiva man kan handla på ICA, typ. Fattar fan inte varför jag inte lyckats egentligen.

KISS "Monster". Rätt ny, i alla fall relativt, och en sån där skiva som jag nog inte tänkt köpa men sno till mig en kopia av, eller lyssna på via Spotify. Det har dock inte blivit av, av nån anledning...

Meshuggah "Kolossus". Nej, det finns inga ursäkter, men ändå är det sant. På nåt sätt har den alltså gått mig förbi?!??!!

Neurosis "Honour Found In Decay" är ju så löjligt snygg både till omslag och till titel att den borde man förstås ha införskaffat på stört. Dessutom bra recensioner överallt. Kan det vara dåligt? Nej, antagligen inte, så det är nog bara att försöka plocka upp den. Jag ska bara., som Alfons Åberg sa...

Propagandhi "Failed States". Här vet jag ju att jag missat något, även om rapporterna talar om en ojämnare skiva än den helt lysande föregångaren "Supporting Caste".
Bara att hala upp lädret. Här med.

Stone Sour "House Of Gold & Bones Pt1" har jag en elektronisk kopia på, men jag har tyvärr inte hunnit ge den nästan någon speltid alls. Inte ens ett helt varv i skrivande stund. Det torde väl ändå kunna åtgärdas lite under de kommande helgerna!

Ja.
Som sagt.
Det är inte en vacker lista (allvarligt, jag fattar faktiskt fortfarande inte själv att jag inte lyssnat in mig på Meshuggah, vad fan är det frågan om?), men så är det.
Det betyder att jag lovar att ingen av ovanstående skivor kommer med på Topplistan i år, oavsett deras kvalitet. Och det kan mycket väl vara fog för ånger när vi väl säger hej till 2013....

Recensioner Yngwieboken, The Sword och Winterfylleth!

Månadsskifte!
Yihaa!
Hur bra som helst, och som vanligt publicerar Werock ett helt knippe recensioner.
För egen del har jag bidragit med Anders Tengners bok "Yngwie J Malmsteen - Så Som I Himmelen, Så Ock På Jorden" (köp här, t ex, du behöver den!), The Swords fjärde och rykande färska platta "Apocryphon" samt vad som antagligen är årets vackraste black metal: Winterfylleth "The Threnody Of Triumph". 
En hel del läsning, och räcker nu inte det så har verkligen kollegorna laddat upp grejor denna gång. Njut av recensino av bland annat Enslaved, Hellhaven, Coheed And Cambria, Evocation och Nettlecarrier, samt liverecension av Dragonforce! 

Krossa spargrisen!

Ojoj. jag har ju ett vad med min hustru, ett vad som går ut på om antalet nya skivor blir fler eller färre än 100 på ett års sikt. Förra året förlorade (det landade på 114), och det ser faktiskt inte helt ljust ut denna gång heller. Inför oktober stod räknaren på 80, och det kan ju tyckas lugnt.
Till man kollar vad som finns i pipen den närmsta tiden.
Då inser man inte bara att det ser kört ut avseende mitt vad, utan även att det är dags att knäcka spargrisen.
Eller vad tänker ni om denna räcka plattor?

Topp till botten: 
Black Country Communion
God Seed
Graveyard
Khoma
Propagandhi
The Sword
Tiamat
...och då har jag inte ens kommenterat Enslaved, Coheed And Cambria och en hel drös fler intressanta släpp.
Nä.
Det blir nog ingen seger i år heller, jag gissar att min bättre hälft kommer att ta hem vadet denna gång också. Om jag nu har råd att handla alla skivor jag vill ha...

Bra jobbat. Verkligen. INTE!

Nä, allvarligt. Ibland överträffar ju sanningen fiktionen, och jag undrar om inte detta är en sån gång. Michael Todd, basist i Coheed & Cambria, har alltså fått sparken efter att han försökt råna ett Apotek, misslyckats och åkt fast. Snyggt.
Sannolikt ett missbruk bakom det geniala beslutet, men ändå.
Ett Apotek?
Fantastiskt karriärdrag.
Bandet verkar dock inte alltför brydda, och säger att det var ett gemensamt beslut. Bra det. Förra skivan "Year Of The Black Rainbow" var ju ganska stark, även om den nog inte nådde upp till samma nivå som "No World For Tomorrow", som ju varit Veckans Tips en gång i tiden.

Den största frågan är väl dock... krävs det droger för att hitta på en ny historia, nu när man har gått i mål med följetången om just Coheed och Cambria - och ska bandet behålla namnet eller börja med en annan mastodontsaga?

Konsertspecial på Werock - Deftones och Job For A Cowboy!

Du har väl inte missat att det just nu är något av en frossa i liveberättelser på Werock?

Spelningen med Deftones, Coheed & Cambria samt Khoma får sig en rejäl genomgång av BiblioteKarin, medan det något hårdare paketet med Trigger The Bloodshed, Annotaions Of An Autopsy samt huvudakten Job For A Cowboy erhåller en dubbelrecension av Martin och Fredrik.

Bra läsning, mycket läsning, sköna bilder.

Dessutom är den månatliga Spotifylistan uppdaterad, så nu hittar du exempel på decemberreleaserna i spellistan. På framsidan!

Deftones, Coheed & Cambria samt Khoma i stan

Jodå, ett av höstens intressantare konsertpaket landar idag i Stockholm och Arenan.
Deftones är huvudband, men personligen har jag inte speciellt mycket relation till det bandet.
Coheed & Cambria däremot, det är en annan sak. Senaste skivan har recenserats för Werock, och jag har haft med ett av deras kapitel som Veckans Tips.
Därifrån hämtar jag också laddningsvideo för er som ska dit, en av bandets absoluta höjdpunkter "The Running Free"!




Dessutom följer ett av Sveriges intressantaste band med.
Umeås Khoma har ett helt eget sound, och även där finns recension av senaste alstret "A Final Storm", likväl som att "The Second Wave" har varit Veckans Tips. Det är ett band som jag även sett live, och för er som ska dit väntar något bra.
Jan Jämte är inte bara en grymt bra livesångare, han är även en intressant scenpersonlighet!

Månadsrecensioner på Werock

...och inte bara några. Tror faktiskt att det är rekord för siten i antal recensioner, dryga 20 stycken ligger uppe här!
Ett flertal riktigt stora släpp behandlas, så som Burzum, Danko Jones, Hole, Keep Of Kalessin (som får en ruggigt lång och träffsäker recension), Misery Index och Nevermore.

För egen del har jag satt tänderna i Bullet For My Valentine, Coheed And Cambria och Candlemass. En fläskig trio, och jag kan avslöja att den innehåller både en positiv och en negativ överraskning...!
Med andra ord - här finns mycket läsning för dig som undrar vad du ska använda kvällen till. Hugg in!

Jäkligt bra musikperiod

Egentligen är det helt galet just nu.
Musikperioden alltså.
Utan att avslöja för mycket om kommande recensioner på bloggen och Werock (där det är på gång tidernas stjärnsmäll när det gäller recensioner, tror det är rekordantal som laddas upp när som helst... håll ögonen öppna!) så kan jag ju säga att det är en extrem bra musikperiod nu.

Khoma, Keep Of Kalessin, Misery Index, Bullet For My Valentine, Coheed & Cambria...
Riktigt jäkla bra. Och då står Grand Magus, Nevermore, Ozzy, Watain och Soilwork runt hörnet och knackar. Det är nästan så att jag tycker lite synd om ett band som Exodus, vars platta "Exhibit B: The Human Condition" är bra - och lik förbannat förbisprungen i den nu stenhårda konkurrensen!

Undrar om inte 2010 kommer att gå till historien som ett av de vassaste skivåren någonsin.
Bäst hittills?
High On Fire. Tror jag. I alla fall av de som hitills recenserats...

Leveranser

Den gångna veckan har verkligen varit extrem avseende "inkorgen" hos Rebellängeln.

Close Up, Sweden Rock Magazine & I Am Ozzy på lässidan. Coheed & Cambria, Bullet For My Valentine, Khoma när det gäller nya skivor.

Unleashed, Tyrant, Kongh, Accept för att täppa till hål i skivhyllan.

Har börjat läsa boken om Ozzy, och den verkar mycket lovande (det betyder också att jag läst ut den där boken om Hypnositören, vilket visade sig vara en helt okej sak - men blodig). Coheed och BFMV ska recenseras till Werock, och i övrigt är det ju en hel rad pärlor som införskaffats.

Samtliga har dock få stå tillbaka i helgen.

Jag har helt enkelt haft en liten klump i magen, funderat mycket på Ronnie James Dio's tillstånd, och varit lite ledsen över att han inte kommer hit till sommaren - och kanske aldrig mer?

Det har förstås hyllats genom att spela karl'n, främst Rainbow-åren, faktiskt.

Hoppas verkligen han klarar sig igenom det här och kan stå på scen igen...

Coheed & Cambria samt Amon Amarth till Metal Town

Metal Town - dit jag ju tyvärr inte åker - utökar med fler band.
8 nya band är klara, och de mest namnkunniga får nog Coheed & Cambria och Amon Amarth sägas vara, men förutom dessa är även Garcia Plays Kyuss, Hatebreed, The 69 Eyes, Brian Head Welch, Raunchy, Adept, Antichrist och Between The Buried And Me klara.

Totalt sett fortsätter Metal Town att boka artister utan att bränna va en riktig bomb, tycker jag.

Recension: Jupiter Society "Terraform"

Söker du svulstig musik som gjord för hörlurar, gärna liggandes på rygg i ett nedsläckt rum?

Gillar du bra sång, dynamiska låtstrukturer och konceptalbum?

Sluta leta - Jupiter Society "Terraform" är svaret!

Detta är andra given från kaptenen Carl Westholms besättning, men den första jag bekantar mig med, och det är en giv som andas kvalitet rakt igenom. Musiken är byggd nästan som en rockopera, och genremässigt har jag lite svårt att placera verket. Det låter inte likt Coheed & Cambria alls, men jag kan aldrig skaka av mig känslan av att du som gillar just dem antagligen gillar det här också. Redan från första låten "New Universe" sätts standarden med känslosamma inledningspartier och episka refränger. Herr Westholm hanterar keyboards som vanligt, och har med sig en hel del av Sveriges rockkändisar i olika roller och omfattning. Att basen trakteras av en viss Leif Edling garanterar exempelvis föredömlig tyngd, men det som verkligen står ut på den här skivan är sången.

Mats Levén, Nils Eriksson och Öivin Tronstad, och alla gör ett helt fenomenalt jobb. Medan du läser detta rekommenderar jag att du surfar in på projektets hemsida, och öppnar låten "Rescue And Ressurection" (den ligger lite till höger som en mp3:a). Stycket som kommer mellan 3:30 och 4:00 på originallåten (runt 0:45 till 1:15 på provsmakningsfilen på hemsidan) fick håret på hela kroppen att resa sig rakt ut första gången jag hörde det. Helt tagen spolade jag tillbaka och höjde volymen igen - samma effekt! Just där är det Öivin Tronstad, men det finns gott om riktigt bra partier på hela plattan, och samverkan mellan musikens dynamik och sången är grymt bra hela tiden.

Låtmässigt så är inledningen på skivan bäst, nämnda "New Universe" och "Rescue And Ressurection" är fantastiska i all sin svulstiga prakt, men även "Cranial Implant" och "Siren Song/Black Hole" är bra. Dessutom avslutas hela skivan med en låt som kanske har en av årets bästa titlar; "Beyond These Walls You Are Not My Master" heter den. Tyvärr är titeln aningen bättre än själva låten, men ändå!

Du hittar plattan här på Record Heaven, och hemsidan bjuder som tidigare nämnts på en del lyssning samt intressant information. Gillade du rockoperan Nostradamus från Nikolo Kotsev så ska du absolut kolla in även detta!

Bästa Spår: "Rescue And Ressurection"

Betyget blir "bra", men helt klart har den här skivan sådana höjdpunkter och ett sådant djup att det är mycket möjligt att den kommer växa till sig under åren...

Jupiter Society "Terraform" - 3

2007

Robb Flynn och pojkarna i Machine Head gjorde äntligen den ultimata skivan, den där de haft i sig hur länge som helst men inte riktigt hittat fram till. På "The Blackening" stämmer allt, och trots att 2007 bjöd på en del konkurrens så är det här den skivan som jag förknippar med just det året. Hatten av, bra gjort!

De andra då?

Ja, generellt var topparna höga men bredden inte lika otroligt imponerande som föregående år. Dark Tranquillity "Fiction", Watain "Sworn To The Dark", Primordial "To The Nameless Dead", Bad Religion "New Maps Of Hell", Soilwork "Sworn To A Great Divide", Symphony X "Paradise Lost", Marduk "Rom 5:12", Throwdown "Venom & Tears", Coheed & Cambria "No World For Tomorrow", WASP "Dominator"... en bra lista, men sen tunnar det ut lite om man jämför med 2006.

Bästa rock: Coheed & Cambria, om man nu kan kategorisera det som rock...

Bästa döds:Dark Tranquillity, även om det kanske är på gränsen för snällt för att kallas döds..

Bästa black: Watain. Men det var ett bra år, även Marduk & Glorior Belli "Manifesting The Raging Beast" bör omnämnas. Och inledningen av Dimmu Borgirs "In Sorte Diaboli", fast den inte riktigt håller hela vägen tycker jag.

Denna veckas spelare!

Har du hängt med lite på den här bloggen så vet du att casa Rebellängel härjats av magsjuka.
Det innebär att det inte krävts speciellt många spelningar för att knipa en plats på denna veckas Mest i Spelaren - bara 2 varv för en CD och en 3-4 spelningar för en specifik låt.
Mest har ju tiden gått åt till att försöka undvika att få spya på (gud förbjude!) stereon...

Så här har det hela förändrat sig!

W.A.S.P "Babylon" -------> Yngwie Malmsteen "Eclipse"
Straight Frank "And we walked by..." -----> Witchery "Plague Rider"
Baroness "Blue Record" -------> Baroness "Swollen and Halo"
Coheed & Cambria "No World for Tomorrow" är kvar i spelaren!
Immortal "All Shall Fall" -----> Necrophobic "Death to All"

Kort sagt... Necrophobic har jag spelat en del för att få en jämförelse med Immortal (du har väl inte missat recensionen av Necrophobicplattan? http://metalyze.blogspot.com/2009/08/recension-necrophobic-death-to-all.html ), och Baroness har fått dra ner sin speltid till en enda låt. Dessutom har jag spelat dunderdängan "Plague Rider" med Witchery en hel del - måste ju hämta energi... :)

Yngwie fins på listan mest för att jag hade ett litet projekt på gång med Zappzott & Jolly Jonny - ett projekt som skulle innefatta ett spår med den svenska galningen (you have unleashed the fucking fury!) på gura.
Nu ser det ut att bli nada av det projektet för den här gången, men man vet ju aldrig... det kanske återkommer!

Veckans Tips Coheed & Cambria - No World For Tomorrow"

Veckans Tips är svårt att beskriva - musiken är en gröt av rock, progg och hårdrock - allt serverat med en rätt udda sångröst till. Hela skivan är som vanligt ett konceptalbum som behandlar science fictionberättelserna om The Amory Wars, och den här skivan är den senaste i raden.

Plattan är av den sorten att du behöver ge den en hel del tid för att den ska sätta sig - bloggen har lyssnat på den av och till i flera omgångar, och det krävde en del för att det skulle slå väl ut - men det var det absolut värt, för när den sitter där så vill du aldrig bli av med den!

Den omedelbara hiten heter "The Running Free", men bloggen anser nog att låten "The Hound (of Blood and Rank)" är strået vassare. Dessutom finns här skönt sväng i "Feathers" och härlig rock i låtar som "Gravemakers and Gunslingers" och "Justice in Murder".

Info om bandet hittar du på deras officiella hemsida: http://www.coheedandcambria.com/us/home och naturligtvis kan du kolla in lite gratislyssning på http://www.myspace.com/coheedandcambria

Bloggen fick tipset om Coheed & Cambria av Zappzott för ett par år sedan - och det har blivit en följeslagare sedan dess. Låt det bli så även för dig - plocka upp denna patta så fort du kan!