Jag kan inte hålla hemligheter. Kolla in The Konsortium!

Äh, jag är ju helt värdelös på att hålla en del hemligheter.
Speciellt bra musikaliska sådana.
Hade tänkt smyga lite med den här skivan, och dra fram den lite överraskande på den kommande Hårdrockskvällen, men det här är för bra för att gömmas undan.
Som en korsning mellan Kvelertak och sentida Satyricon, med Teloch (1349, Ov Hell) på gitarr och ett helt koppel medlemmar från just Kvelertak... detta är The Konsortium!

Glid över till deras MySpace och kolla in låtar som "Lik Ulven" och "Tesla" - men vet samtidigt att du då missar de bästa spåren på plattan. "Gasmask Prince", "Under The Black Flag" och grymma "Slangenes Barn" - som jag tror att Kvelertak körde på Sonisphere senast?
Det kändes i alla fall som om jag hört den förr när jag spelade den första gången.

Hur som helst - gillar du Kvelertak och Satyricon ska du kika på The Konsortium.
Jag blev så till mig att det skrevs en recension av bara farten. Kommer på Werock i nästa vecka, skulle jag tippa.
Se där, ett bra musik inför helgen!

Recension: Rev 16:8 "Ashlands"

Svenska Rev 16:8 har tagit sitt namn från Uppenbarelsebokens avsnitt med samma nummer. Där står följande:
The fourth angel poured out his bowl upon the sun, and it was given to it to scorch men with fire.
Med det i åtanke och ett omslag som det till vänster så förstår man ganska enkelt vad som bjuds på bandets andra epos "Ashlands".

Ja, vi pratar black metal!Referenserna som anges är band som Dissection, Watain och Ofermod, och för egen del skulle jag vilja addera även Dimmu Borgir (nä, inte de senare årens symfoniska utsvävningar, utan tidigare än så) helt enkelt för att jag ofta tycker att sångaren Talon låter rätt lik Shagrath. Eller, kanske är inte Dimmu Borgir rätt namn, det är faktiskt påfallande ofta som jag har tänkt på Ov Hell där samme man sköter gastandet. Den här skivan har starkare låtar dock!

Mest lättillgängliga och direkta är spåren "The Chase" - som bjuder på plattans enda mer melodiösa och lite svängiga inslag - och "Serenade" som kombinerar elakt piskande med en skön gitarrslinga.

De spåren sitter i stort sett omedelbart, medan låtar som titelspåret, "Agenda", "Blackline Sundown" och "Coal Mirror" initialt inte biter sig kvar utan snarare rinner av mig.

Med tiden händer dock något.

Låtarna kryper under skinnet.

Naglar sig fast med små små taggar.

Och fastnar.

Vore det inte för att de instrumentala passagerna "A Study Of Patterns And Habits" samt "Leave Me" är ganska tråkiga samt att jag gärna hade sett lite mer variation i form i tempo i låtarna så hade detta varit riktigt bra.

Ett eller två avbrott från piskandet, med lite insprängda delar sväng och episkt elak känsla tycker jag jag personligen skulle lyfta hela anrättningen till nästa nivå.

Fast, man kanske inte ska klaga.

Det är fortfarande bra.

Ljudbilden - utmejslad i Necromorbus studio - är riktigt bra, och bandet med Nefastus på gitarr och bas samt Pata på trummor till komplement till redan nämnde sångaren Talon gör en bra insats. Bandet backas också upp av AFM som bolag, så sannolikt får vi fortsätta följa detta gäng framöver, då de redan verkar ha nått relativt stora framgångar. Sånt brukar majorbolag rida på!

Som kuriosa kan förresten nämnas att skivan finns i en limiterad version på vinyl.

666 exemplar.

Förstås....

Nå, skivan hittar du på Spotify, samt att du kan kolla in gängets MySpace.

Bästa Spår: ...det får nog bli "The Chase". Jag är ju en liten mjukis som dokumenterat har en svaghet för när black metal infogar en extra dimension av känsla och sväng...

Betyget då? Jo, vi landar på en trea till slut, men den ska ses som stark. Detta är en skiva som växer, och gillar man dessutom black metal med bra produktion och starka låtar så är det ett givet köp.

Rev 16:8 "Ashlands" - 3

Tvekamp: Gorgoroth vs Gorgoroth

Julafton, kanske den mest kristna högtiden av alla. Ett perfekt läge för en rent av helvetisk Tvekamp, med andra ord!

Istället för Kalle så kan du nu läsa om när ett band med samma namn men helt olika sättning brakar samman... Gorgoroth!

Vi ställer den sista (?) skivan med sättningen där King Ov Hell spelar bas och Gaahl står får gastandet mot efterföljaren där gitarristen Infernus tagit kontrollen helt över bandet och istället har spelat in bland annat Pest som sångare.

Krångligt?

Jo, okej. Den här Tvekampen får börja med en liten resumé.

Det var så att bandet Gorgoroth bildades i Bergen -92, av just Infernus. Efter ett tag kom de kreativa krafterna King Ov Hell och Gaahl med i bandet, och var medlemmar länge. Tyvärr gick det troll i det hela, och efter skivan "Ad Majorem Sathanas Gloriam" (hädanefter kallad "...Gloriam") så bestämde sig dessa två herrar för att försöka ta kontrollen över namnet och rättigheterna.

Det gick sådär.

Tingsrätten dömde till fördel för grundaren, och hux flux hade sprickan blivit så avgrundsdjup att bandet var splittrat för gott. Gaahl har dragit sig tillbaka från musiken, medan King Of Hell har startat bandet Ov Hell. Infernus kom däremot tillbaka starkt till scenen med skivan "Quantos Possunt Ad Sathanitatem Trahunt" (hädanefter kallad "...Trahunt").

Vill du se hur bandet var när de var sams så kollar du in DVD-tipset "Black Mass Krakow", men för tillfället räcker nog det här som bakgrundsinformation.

Det är dags att istället kasta sig in den här bloggens svartaste Tvekamp. Black metal med ont blod mellan sig. Häng på!

Rond 1 - Omslag & Booklet
Vi börjar med att kolla in en relativt visuell sak. Omslaget, och den medföljande booklet man får. Snabbt kan man konstatera att "...Gloriam" är relativt oskarp i sin bild, men att motivet är föreömligt elakt. Ett odjur/demon som biter en man i halsen, det är grejer det! Medföljande häfte bjuder inte på några texter dock, men en knippe bra bilder på bandmedlemmarna samt ett bra livefoto. Snyggt.
"...Trahunt" är minst sagt enkel. Vit skalle på svart bakgrund, och papperet känns ganska högkvalitativt. Stilrent, men lite för banalt för att bli klassiskt, tycker jag, och det är en känsla som förstärks av den minst sagt spartanska bookleten. Eller, booklet... det är mer ett ensidigt blad med information om vilka som spelar på skivan på insidan.

"...Gloriam" - 4
"...Trahunt" - 2

Rond 2 - Låt 1-4
Är ni uppvärmda?
Hoppas det, för nu tar vi en tungviktaromgång!
Båda skivorna har ca 8 låtar (ja, "...Trahunt" har i o f s 9 spår, men det sista är så kort så det kan vi väl räkna in bland de sista 4...), så vi delar helt enkelt allt på mitten.
Först ut är låtarna i början av skivan. Och det är inte vilka låtar som helst!
"...Gloriam" startar på ett briljant sätt. "Wound Upon Wound", "Carving A Giant" och "God Seed" är alla riktigt bra spår som bjuder på både rens och känsla, och även om "Sign Of An Open Eye" inte håller samma fantastiska nivå så räcker det givetvis för maxbetyg. Fantastisk öppning!
Svaret från "...Trahunt" är inte dåligt det heller. "Aneuthanasia", "Prayer", Rebirth" och "Building A Man" är världsklass rakt igenom, även om det inte har samma ursinne och piskande som föregångaren så väger man upp det med ett helt makalöst sväng och en låtkvalitet som... ja, hissnande.

"...Gloriam" - 5
"...Trahunt" - 5

Rond 3 - Låt 5-8
En sak blir tydlig när man kollar in båda skivorna.
De är starkare i början än i slutet.
Där "...Gloriam" inleder helt makalöst starkt så tappas farten en del. Visst bjuds man på ett infernaliskt larm i "White Seed" och en bra och elak känsla i avslutande "Prosperity And Beauty", men det är är ändå svagare än starten. Inte så konstigt i o f s, men ändå inte den enorma toppen.
Även "...Trahunt" har en svagare andra del, men här tycker jag att det håller lite bättre.
Låtar som "New Breed", "Cleansing Fire" och "Human Sacrifice" är riktigt bra, och hade det inte varit för den bländande inledningen av skivan så hade de kanske fått lysa klarare.
Bra, riktigt bra till och med - men ändå svagare än inledningen!

"...Gloriam" - 3
"...Trahunt" - 4

Rond 4 - Bandets insats
Ja, det går ju liksom inte att komma ifrån.
En av de mest intressanta sakerna med denna Tvekamp är ju hur de olika sättningarna uppträder. Hur taggade de är, hur bra och inspirerat de spelar och sjunger.
Låt oss börja med det mest framträdande - sången.
Gaahl ylar, väser och skriker som en besatt på "...Gloriam", och jag gillar hans insats. Han har en ganska hög pitch i sin sång, och jag tycker nästan att man kan känna hur galenskapen ligger på lur precis under ytan. Nackdelen kanske är att han inte är så varierad, det är samma sak mer eller mindre hela tiden, och ibland kanske det kan bli lite mycket av det goda. Pest har en mer kontrollerad sång, och varierar sig mer mellan olika tonarter och sätt att sjunga. Han kan väsa han med (lyssna på väsningen i "Rebirth", när han förkunnar att kriget är i gång med meningen rebirth of Gorgoroth... grymt bra), men han känns inte lika farlig.
Bandet piskar också mer på "...Gloriam", och även om de känns tajta och hungriga så finns det ännu en nivå av hämnd och revanchlusta i efterföljande "...Trahunt", något som också framkommer mer i den typen av produktion.

"...Gloriam" - 4
"...Trahunt" - 4

Rond 5 - Produktion
Ja, eftersom rond 4 slutatde med en hänvisning till just produktionen så är det väl lämpligt att vi kastar oss in i det som rond 5, eller hur?
Just det.
Och här skiljer sig hela grundtanken en hel del.
"...Gloriam" har nämligen en brutal produktion som känns rätt hårt ihoptryckt - det är inte mycket luft i den musiken alls, och det finns i stort sätt ingen stund som är tyst (något som framkommer extra tydligt när spåret "White Seed" helt plötsligt tar tvärstopp - då undrar man närapå om det blivit något fel på skivan!). Det är dock bra gjort, och i allt piskande så har man ändå lyckats få fram detaljerna. Jag gillar speciellt trummorna!
Helt motsatt tanke verkar ha fått härska på "...Trahunt".
Här finns en känsla av att tonerna svävar i luften i ett mörkt rum, och det finns gott om utrymme mellan noterna. Produktionen är helt kristallklar, och det är bara att erkänna - jag anser att detta är en av de bästa producerade black metal-skivor jag har hört! Jag gillar verkligen känslan som sitter i låtarna, och kan finna mig vid att det där vitglödgade ursinnet och raseriet inte är så framträdande.
Det är mer som en ständigt närvarande låga som flammar upp ibland istället för en hetsig svetslåga. Och för mig funkar det!

"...Gloriam" - 4
"---Trahunt" - 5

Rond 6 - Elakhet
Jo, man måste ha en sån rond om man kollar på två skivor från black metalgiganterna Gorgoroth. Man kanske kan kalla den "ondhet" eller "djävulskap" eller nåt, men det är i korta ordalag den känsla av att bli skrämd som jag är ute efter. Vilken skiva som helt enkelt känns elakast.
Och där har vi en rätt tydlig vinnare, tycker jag. "...Trahunt" har mer än känsla av revanch i sig än komplett galenskap. "...Gloriam" är däremot en skiva som jag får för mig kan ställa till med vad som helst. Det är liksom soundtracket till ett vansinnesdåd.

"...Gloriam" - 5
"...Trahunt" - 3

Rond 7 - Hållbarhet & Kvalitet
Det börjar närma sig slutet på den här Tvekampen, och med det så kommer de där lite luddiga kategorierna. De där som inte är så lätta beskriva eller avgränsa.
Med hållbarhet och kvalitet så menar jag hur skivan har förmåga att locka in mig som lyssnare, att bita sig fast och att hålla för en mängd spelningar. Slitstyrka, kanske är ett bra ord. Lockelse ett annat.
"...Gloriam" är en bra skiva, och den åker rätt ofta fram de gånger jag vill ha black metal som rensar. För renset på den här skivan är svårslaget. Däremot är det just de gångerna jag plockar fram den, jag plockar inte fram den så ofta annars. Det är skillnad om man jämför med "...Trahunt", för det är en skiva som jag tycker passar när jag lyssnar i min ensamhet i lurar, på bussen, i ett mörkt rum, i stereon hemma, som bakgrundsmusik... ja, i stort sett alltid. Och den håller, oj vad den håller!

"...Gloriam" - 3
"...Trahunt" - 5

Rond 8 - Känsla
Sista ronden. Luddigaste ronden. Den där jag försöker klä i ord mina känslor för skivan.
Och sen sätta poäng på eländet!
Nåväl.
"...Gloriam" är en skitbra skiva. Den får mig att vilja slå sönder saker så som mitt vardargsrum när jag spelar den, och det är ju aldrig fel.
"...Trahunt" är en skitbra skiva. Den får mig att vilja uppgå i ett högre äsen när jag lyssnar koncentrerat på den. Och det är ju aldrig fel.
Svårt att sätta de sista poängen alltså, men såhär får det bli:

"...Gloriam" - 4
"...Trahunt" - 5

Sammanfattning
Nu ska jag erkänna en sak. Jag har skrivit en del Tvekamper, och i vanliga fall skriver jag bara alla ronder rakt upp och ner, och räknar samman i slutet. I detta fall så visste jag att det var oavgjort inför den sista ronden, och satte poängen något högre på "...Trahunt".
Varför det då?
För att jag egentligen innerst inne tycker att den skivan är något bättre.
Slutresultatet blev således:

"...Gloriam" - 32
"...Trahunt" - 33

Rätt eller fel?
Det vet man inte. Och det spelar kanske mindre roll, trots de olika sättningarnas ilska mot varandra. Det viktiga är väl att båda skivorna är riktigt bra, och att du som läsare fått sätta tänderna i en lagom blasfemisk läsning såhär på julen!

Veckans Tips: Sagh "I"

King Ov Hell, låter det namnet bekant?

Vore inte så konstigt, han har ju en lång historia i Gorgoroth, och nu senast i egna bandet Ov Hell.

Att han däremot besitter förmåga att skapa annan musik än rensande black metal kanske inte är lika bekant, och möjligtvis blir det ännu mer förvånande när man kollar in Sahg.

Det som bjuds är nämligen hårdrock med kraftiga influenser från 70-talet, och där honnörsorden är sväng, groove och känsla.

Sångaren Olav Iversen står för texterna, och har en röst som låter passande distat och bra för den här typen av musik.

Denna debut från 2006 är fantastifullt döp till 1 (ja, det finns två uppföljare också, som heter...håll i er nu... 2 och 3!), och vilka låtar den innehåller!

"The Executioner Undead" och "Rivers Running Dry" är ren magi i mina öron, men resten av skivan är inte långt efter. "Repent", "Soul Exile", "The Alchemist"... grym hårdrock som gjord för att digga iklädd stora pilotsolbrillor, skägg och polisonger.

Mitt exemplar av skivan (Regain Records) är dessutom extremt snyggt, i grått och svart relieftryck på digipack, en detalj som gör att jag gillar helhetspaketet.

Och, på tal om att gilla.

Gillar du den här typen av bluesig hårdrock så ska du förstås inte missa Sahg. De finns på Spotify här, samt på sin alldeles egna websida, och naturligtvis i recensionen av det senaste alstret... Enjoy!

Ny avdelning på Metalbloggen - 3 röster om...

Förra helgen sparkade Metalbloggen igång en återkommande rubrik som efterfrågats av Johanna, den som kallas "Blogg i Fokus" och ger en närmare titt på andra bloggar i cyberrymden. Nu är det dags för ännu en läsarförfrågan att få sitt svar - Per ville se flera personers kommentarer om samma skiva.

"3 Röster om...", får den heta, och vi börjar med att bloggens läsare R2, Per och The Woan får säga sitt om ett gäng alster som är aktuella. För att få extra skjuts i det hela så får du en hel del sådant godis den här veckan - vi ska avhandla bland annat Astral Doors, Throwdown, High On Fire och dagens recension Dark Tranquillity. Vi börjar dock med ett stycke black metal, Ov Hell!

Är du själv sugen på att delta som en av rösterna?
Skicka ett mejl till chief-rebel-angel@hotmail.com i så fall!

3 Röster om Ov Hell

Ov Hell är black metal, tillverkad av Norges absoluta elit inom genren. Metalbloggen recenserade den för en tid sedan, med betyg 2. Men vad tycker läsarna? Först ut i 3 röster är "The Underworld Regime"!

Per:
Helt ok black metal utan att det lyfter till några högre höjder.
Hade förväntat mig mer med tanke vilka herrar som ligger bakom detta projekt.
Köp nya Gorgoroth istället!
Betyg: 3

The Woan:

Blakk som låter väldigt lik Immortal. Ov Hell gör det bra med väsande sång, blasting och sköna riff. Dock så gör många blakk band detta bättre.
Betyg: 3

R2:
Jag ser på denna genre med humor, svårt att ta det på allvar. Men denna platta bjuder på bra musik, men jag klarar bara att höra halva skivan åt gången. Det blir för mycket.
Betyg: 2

Snittbetyg: 2,66.

Vad tycker ni andra?

Skivleverans!

Igår väntade paket 1 av 2 från Record Heaven i brevlådan.
Innehöll bland annat nya High On Fires "Snakes For The Divine", och redan efter de inledande 2 lyssningarna kan jag ju säga att detta är bra. Början är riktigt riktigt bra, t o m, och har du tvekat på om det är värt tiden och pengarna så kan du sluta med det nu..!
Dessutom godbitar som Death Angel live, 1349 och Jupiter Society.
Med andra ord kommer den kommande veckan att domineras av ny musik i spellistan - men tills vidare får ni hålla till godo med förra veckans vanligaste:

• Astral Doors
• Dark Tranquillity
• Badlands
• Bolt Thrower
• Ov Hell

En rätt blandad kompott, med andra ord.

För övrigt präglas tiden för eder Rebellängel av arbete. Det börjar komma igång efter pappaledigheten nu, på riktigt. Dessutom har den senaste tiden inneburit lite avslut här på bloggen - tävlingen med Dark Tranquillity är klar, samarbetet med Record Heaven är lanserat, Tvekampen mellan AC/DC och Metallica - med efterföljande omröstning - är avklarad.

Det är med andra ord dags att ta ett djupt andetag och börja jobba lite bakom kulisserna med nya idéer och nytt material. Jag ska bara, som Alfons Åberg sa, och jag gör det till de krossande tonerna av High On Fire!

Recension: Ov Hell "The Underworld Regime"

Ov Hell skulle kunna beskrivas som en form av allstar-projekt, bestående av norsk black metal-elit - om man nu visste att det bara var ett projekt. Det vet man inte, för initiativtagaren och skaparkraften King Ov Hell (bas) säger att mycket av materialet skrevs som en ny Gorgorothskiva, och vad som händer framgent står skrivet i stjärnorna. Det kanske blir en fortsättning på Ov Hell, eller inte. Det som talar mot en fortsättning kanske är just den stjärnspäckade uppställningen, då i stort sett alla har fullt upp med sina huvudsysslor. Sången hanteras av Shagrath (till vardags i Dimmu Borgir), trummorna av Frost (Satyricon, 1349), gitarrerna av Teloch och Ice Dale (Enslaved). Extra fundersam blir man då alla dessutom anges som enbart studiouppsättning, inte som fullvärdiga medlemmar.

Nå - vi lämnar den frågan därhän ett tag, och fokuserar istället på den musik som ges.

Det är - föga oväntat - traditionell black metal med både rens och svängiga partier, och detta ska väl antagligen ses som Kings svar på Infernus nyligen släppta Gorgorothplatta (recension med bakgrundshistoria här), och en sak är enkel att konstatera:

Gorgoroth äter Ov Hell till frukost!

Med den besättning Ov Hell förfogar över så blir det aldrig dåligt. Hela tiden ges habil, kvalitativ black metal - men allt är tyvärr ganska trist. Efter bara 8-10 varv är jag personligen rätt trött på plattan, och inser att detta inte är något jag kommer plocka fram i fösta taget när jag är sugen på denna typ av musik. Bra black metal får mig alltig att vilja uppgå fullständigt i musiken och blir en del av den, oavsett om det rör sig om sväng, piskrens eller onda stämningsfulla partier. Här händer det exakt noll gånger.

Visst, "Post Modern Sadist" och "Ghosting" svänger stundtals, och "Krigsatte Faner" har ett ursinne som känns ganska äkta, men... visst kan man kräva mer än så av ett så rutinerat gäng?

En gissning är att detta är både första och sista skivan vi ser under namnet Ov Hell. King kommer naturligtvis tillbaka, han är alldeles för begåvad och kreativ för att vila på hanen, men jag tror det blir i andra former. De"The Underworld Regime" känns lite hafsig och forcerad, och jag kommer ofta på mig att fundera över hur pressad King varit att svara med eget material. För mycket, tror jag...

Du hittar plattan på Spotify här, och bandets MySpace finns här. Vill du handla så gå direkt till bloggens nya samarbetspartner Record Heaven - då hittar du plattan här!

Bästa Spår. "Krigsatte Faner"

Ov Hell "The Underworld Regime" - 2

Media Overload?

Ja, kanske.

Om det var lite stiltje i skivfloden under helgerna så har det absolut kommit igång nu.

Närmast på min egen inköpslista återfinns exempelvis nedanstående alster:

Dark Tranquillity "We Are The Void", release 24/2
Grotesquery "Tales Of The Coffin Born", ute nu
Airbourne "No Guts, No Glory", release 10/3
Ov Hell "The Underworld Regime", release 5/2 - men verkar inte finnas i lager hos nätshopparna ännu...
High On Fire "Snakes For The Divine", release 10/3

Dessutom släpps ett gäng högintressanta DVD'er; Primordial, At The Gates & Meshuggah i absolut närtid. Det blir till att försöka absorbera en hel del spännande släpp, alltså. Båt ska det åkas också, ser verkligen fram emot Close Up-kryssen nästa vecka - trots att spelprogramet inte känns ultimat (mer om det en annan gång dock!).

Risk för media overload. Tur det är bra saker man får sätta i sig!

Glöm inte att det är sista dagen att ge din syn på bloggens innehåll heller. Läsarundersökningen är öppen till midnatt!

Ov Hell!

Ni minns kanske turerna runt Gorgoroth och God Seed? (om inte, friska upp minnet lite här: http://metalyze.blogspot.com/2009/10/veckans-tips-gorgoroth-ad-majorem.html )

Nu händer det nya saker.
Gaahl har kastat in handuken, och kvar står King ov Hell med stridsyxan i kläm.
Nu verkar han få hjälp av Shagrath från Dimmu Borgir i nya projektet Ov Hell, och redan finns låtar uppe på deras hemsida MySpace. Där kan man också läsa om vilken studiolineup som står listad... vad sägs om Frost (Satyricon, 1349), Ice Dale (bl a Enslaved) och Telloch (bl a 1349)?
Läs mer om detta på eminenta blackmetalbloggen Shadows of the North, följande länkadress: http://shadowsofthenorth.blogspot.com/2009/10/ov-h.html

Vill du hoppa direkt till MySpacegrejorna så har du dem här... http://www.myspace.com/ovhell
Ja. Det låter jävligt bra redan nu!