Veckans Tips: HIM "Dark Light"

"Men... nu har han väl ändå blivit fullständigt knäpp?"
Det går faktiskt nästan att höra att många av er tänker så nu. Svarta november, och så ett Veckans Tips med folkkära hårddansbandet HIM från Finland? Därtill kanske den mest lättillgängliga skivan bandet klämt ur sig? Vad är det frågan om? 
Men det är faktiskt sant.
HIM, med Ville Valo i spetsen, är ett band som jag faktiskt gillar rätt mycket. Tycker att de gjort bra grejor, även om det kanske bär emot att erkänna det ibland. Man vill ju inte gärna bli placerad i samma fack som en kajalmålad ångestladdad tonåring (vilket jag föreställer mig är sinnebilden för deras fans), men personligen tycker jag att de passar väldigt bra in som ett Veckans Tips i november.
Det finns svärta här, och en form av sorgsenhet.
Det finns också kontraster, speciellt ställt mot de övriga skivor som vi nagelfarit.
Visst är det snällare, bra mycket snällare, men det vilar en melankoli över bandets musik, och jag tycker personligen att detta är deras bästa skiva.
Den passar väl vid flera olika tillfällen, och spår som "Behind The Crimson Door" eller "Killing Loneliness" har inte spelats sönder och samman av radiokanalerna heller.
Mjukt. Lättlyssnat. Men med svart botten.
Som Kent fast på finska. Och då ska det vara lättlyssnat.
Mer rock, mindre goth.
Som på "Dark Light", även om jag gissar att fansen främst gillar inledningen med "Vampire Heart" och "Rip Out The Wings Of A Butterfly", spår som är mer traditionella HIM-låtar.
2005 var året den här plattan kom, och jag spelar den faktiskt fortfarande.
Kanske gör det mig till den där ångestfyllda tonåringen, i alla fall mentalt?
Tanken svindlar.
Jag tror inte det, man kan nog gilla skivan ändå. Eller så jag faktiskt blivit knäpp. Vad säger ni?

Inte hört den? Spotify här, så kan du också ge din åsikt!

Början på slutet av 2013 - och förändringar på bloggen.

...vänner, det är ungefär mitten av november och jag har sett att ett flertal av mina bloggande kollegor kört igång sin sammanfattning av året. Genomgångar av vilka skivor som varit bäst, störst och vackrast - listor som är en ren fröjd att ta del av och som dessutom är temat för nästa nummer av de "stora drakarna" Close-Up Magazine och Sweden Rock Magazine.
Motsvarigheten på denna blogg kommer att bli... inget.
Nada.
Om det föregående år varit en hel del sådana genomgångar så blir det i år inget av det, möjligtvis en snabb koll på vilka skivor jag faktiskt vet att jag missat eller inte hunnit med att lyssna in mig på, men annars kommer jul- och nyårspubliceringen att följa ett ganska strikt mönster.
Det blir en Tvekamp på julafton.
Det blir en genomgång av vad som varit bäst detta år i mellandagarna, delat på ett inlägg som avhandlar musiken och ett inlägg som tar hand om resten.
Det blir en publicerad årsbästalista på Nyårsafton.
Precis som vanligt.

Men det blir ingen genomgång över vilka skivor som är heta i racet efter en plats på just den där topplistan.
Som det ser ut blir det däremot en längre topplista, lite av samma tanke som en viss Metal Bastard som kör Topp 30 varje år, ett inlägg som faktiskt innebär en av mina personliga höjdpunkter varje år då det brukar finnas ett helt knippe guldkorn att hitta.
Sannolikt blir det ingen kristallkula heller, det inlägg som brukar ligga i början av året och sammanfatta lite mer eller mindre seriösa förhoppningar för det kommande året... men det får vi se. Det kan bli så att jag är för exalterad över kommande alster (bland annat ska ju Gorgoroth släppa "Instinctus Bestialis" och Behemoth "The Satanist" tidigt nästa år... och dessutom har Opeth aviserat nytt album till våren, som enligt Åkerfeldt kanske inte blir dödsigt men ändå hårdare än "Heritage") och inte kan hålla mig, men tanken som det är just nu är ändå att istället försöka hantera de släppen när de väl kommer.

Dessutom händer andra saker.
Besatt-serien kommer att gå i graven.
Det blir två skivor till, sen kommer serien att försvinna.
Jag leker (som vanligt vid den här tiden på året) också med att låta Citatet gå i graven, men skillnaden mellan dessa två serier är i huvudsak hur krävande de är.
Besatt har varit kul, men tagit såväl tankemöda, tid som en del vånda i anspråk.
Citatet rullar lite av sig själv och är ganska lätt att skriva.
Den ena kommer att försvinna just för att jag inte hålla den vid liv med den stringens jag tycker en serie ska ha, den andra ligger i riskzonen för att det tvärtom är nästan lite för enkelt och kan bli...rutin.
Vad tycker ni om Citatet?
Vill ni ha serien kvar, och i vilket format i så fall?

Kvar blir dock Veckans Tips och Record Madness, så långt är klart.
Kvar blir också recensioner och tips om skivor.
Återkommer gör Lördagslyx, tänker jag. Jag har ett knippe inlägg jag vill göra i den serien (den bärande idén där är att det är ett längre inlägg som publiceras på lördagkväll runt 7-tiden, och som ger er läsare ett lite udda inslag att sjunka ner i på kvällskvisten), bland annat ska vi dyka ner i 70- och 80-talets skivförsäljning, tröjmerch och lite andra "spaningar", men det kommer inte att bli den strukturerade publiceringstakt som andra serier har hållit med nya inlägg varje eller varannan lördag.
Därför undrar jag lite om vad du skulle vilja se och läsa?
Jag leker med tanken att göra en fortsättning på "Metalbloggen lyssnar på..." som publicerades i samband med Iron Maiden-spelningen i somras, eller att göra en genomlyssning av de olika skivbolagen som är verksamma inom genren och deras stall, men jag har inte bestämt mig.
Trenden med gästbloggare är också intressant, som bekant har ju undertecknad härjat runt lite på Tune Of The Day under flaggan The Rebel Angel Ramblings, och lite lockad är jag över att ge andra chansen på den här siten.
Det beror lite på vad och vem, eftersom jag egentligen inte har något koncept eller någon filosofi runt det.
Så.

Kära läsare (ni är ändå en del, under detta år har antalet besökare ökat stadigt och i skrivande stund brukar ni vara en 3-4000 besökare i veckan som kikar in) - frågan är lite öppen här.
Om det är närmar sig slutet av året och det är dags att önska sig julklappar...

...vad vill du helst av allt läsa det kommande året på den här bloggen?

Recension: Zodiac "A Hiding Place"

..så kom ännu en skiva från ingenstans och rockar koncepten från undertecknad. Typ.
Tyska Zodiac har visserligen en skiva under bältet ("A Bit Of Devil" från 2012), men de har flugit helt under min radar fram till nu.
Det ändras fullständigt i samband med "A Hiding Place", en skiva som direkt kan placeras på listan över skivor som tävlar om att bli "årets bästa rock-platta".
Kvartetten förvaltar arvet från akter som Led Zeppelin, Deep Purple och Thin Lizzy men klarar av att gifta ihop dem med en mer melankolisk och bluesig sida, där ett fint exempel är avslutande coverlåten "Cortez The Killer", som hämtas från Neil Young "Zuma" (1975) och genomförs på ett mycket övertygande sätt.
Resan dit, genom bandets egna låtar, har på vägen bjudit på såväl sväng, rivig rock som svävande gitarrtoner som svävar bort mot en esoterisk bakgrund.
Man sparkar igång med "Downtown", en låt som känns som en given singel eftersom refrängen sätter sig hårt, och samt plattans kanske bästa spår "Free" där man avhandlar livet som ett band som försöker slå sig fram i musikindustrin men ännu ej lyckats göra sig ett namn och kommit åt de stora framgångarna.
Sen kommer pärlbanden på rad, funksvängiga "Underneath My Bed", nedtemposångerna "Believer" och "Leave Me Blind" (som återfinns i en förlängd version som extraspår), smittande avslappade rockarna "I Wanna Know" och "Moonshine"
Detta är inget för dig som söker growl, stenhårda riff och dubbeltramp, men gillar du laid back rock som låter och smakar som förr... då har du en fantastiskt skön upptäckt framför dig. Produktionen är dessutom sådär lagom fuzzig och varm som man vill ha den, och lämpar sig lika väl för lite slöslyssning på modest volym som att fläska på för att man vill rocka med.

Bandet stammar från München, och består av fyra snubbar som på promobilderna ser ut ungefär som du kan tänka dig, men med aningen mer moderna kläder. Den stora stjärnan är sångaren och leadgitarristen Nick van Delft, han gör en rent av storartad insats, men även resten av bandet (Stephan Yall på rytmgitarr, Ruben Peixoto Claro på bas och klaviatur samt Janosh Rathmer på trummor) tar plats på ett fint sätt, och läser man lite om bandet framgår ganska tydligt att man jobbat stenhårt med att spela live.
Det märks, för känslan är att Zodiac är en väloljad maskin, som levererar oavsett om det är finstämd känsla eller rock'n'roll som eftersöks.
Kort sagt - detta är en skiva jag gillar riktigt mycket, och som jag fastnade för efter första provsmakningen via Spotify.
Det är bara att addera debuten till skivor man måste ha i hyllan, och lägga beställning.

Bästa Spår? Svårt, för det är så varierat och jag tycker att bandet klarar alla olika uttryck - men ska jag tvingas välja så är det väl "Free". Den låten har ett så grymt skönt häng att det inte går att bortse från.

Betygsmässigt ska vi stanna på en 4:a i det här läget, men det är faktiskt inte utan att jag känner mig lite snål...

Zodiac "A Hiding Place" - 4

Besatt: Clawfinger "Deaf Dumb Blind"

Helt ärligt - det är inte alla skivor som besatt mig som jag såhär i efterhand är stolt över.
Det finns en inte obetydlig andel som jag med tiden helst vill gömma undan lite i skivhyllan, och som jag har svårt att förstå att jag själv diggat så pass mycket som jag faktiskt gjort.
Ändå.
Hela konceptet för denna serie är ju att våga vara lite naken, våga visa saker som det faktiskt är och då kan jag ju lika gärna plocka fram en sån skiva.
Clawfinger slog ju igenom med dunder och brak i samband med denna giv. Tror inte det finns någon som lyssnade på musik runt den där tiden, alltså -93, som inte hörde låtarna "Nigger" och The Truth", och trots att jag ju var så pass gammal att jag borde haft bättre smak så spelades det här flitigt hemma hos undertecknad.
Idag finns den inte ens inlagd i min iPod (trots att jag ju lagt över i stort sett alla skivor jag kunde tänka mig att jag någonsin skulle vilja lyssna på, och sen några till utöver det), och jag hade nog fan inte hört den på i alla fall ett decennium innan jag grävde fram den ur hyllan när detta skulle skrivas.

Det är en påminnelse om en tid snarare än en specifik händelse för min del.
Här var jag mitt mellan att vara barn och att vara vuxen.
Precis där man tror att man är mer vuxen och klarar sig bättre än vad man egentligen gör, och där man ändå - om något går emot i livet - behöver få krypa hem och få hjälp och stöd.
Att jag befann mig där i tid och rum gör ju inte att jag blir mer stolt över att jag gillade det här så mycket, men jag var ju i alla fall inte ensam.
Nåväl.
Det vi ska prata om är sommarnätter.
Sommarnätter i den där magiska brytgränsen mellan barndom och vuxenliv.
Sommarnätter där det var okej att bada i en mer eller mindre kolsvart insjö där vattnet värmts upp under en het sommarsol och därmed är betydligt varmare en den nattfriska luften, ljuset som finns i Norrlandsnatten till trots.
Sommarnätter där det inre barnet ville hänga med när kompisgänget bestämde sig för att grilla och dricka folköl på en strand medan det vuxna inre jaget hävdade förnuftets väg och att det minsann var dags för jobb om bara några skälvande timmar.
En märklig tid att förknippa med Clawfinger, men så är ju också hela "Deaf Dumb Blind" en rätt märklig skiva, egentligen. 
Rap-metal. Vad fan är det egentligen?

Nå.
Skivan då.
Jag är som sagt säker på att du hört hela eller delar av den, och kanske har du ett eget ex någonstans. Det är inte osannolikt. Plattan kom -93, och bandet bestod av Zakk Tell, Jocke Skog, Erlend Ottem och Bård Torstensen. En norsksvensk union, alltså, det minns man inte idag. Det enda man faktiskt är väl Zakk Tell, som hade ett ganska särpräglat och karakteristiskt utseende (det kanske han har än idag, om det vågar jag inte sia).
Clawfinger fick komma ut och spela en hel del i Sverige på den tiden, jag vill minnas att de spelade på Skelleftefestivalen bland annat, och visst spelades det en del Clawfinger i de där ljumma ljusa sommarnätterna däruppe. Jag var, som sagt, inte ensam om att falla för bandet, och jag kan bland annat minnas en episod där vi skulle bevista Trästock, alltså den lokala gratisfestivalen som mest spelade mindre kända akter (vilket, med Skelleftemått mätt, fortfarande innebär snudd på världselit inom indiepop eftersom man hade skivbolaget A West Side Fabrications lokalt, och akter som This Perfect Day, The Wannadies, Bear Quartet med flera därmed faller inom ramarna). Festivalen var förstås döpt med kärlek och humor efter den något mer berömda Woodstock, och eftersom den var gratis så var det varje år ett måste att besöka den.
Den var även drogfri.
Det var väl okej vissa år, men någonstans här ikring, 93 eller 94 ungefär, så kom öl med i bilden under just de där sommarnätterna. 
Och då minns jag hur vi satt under en gammal träbyggnad, en stuga som står nästan som på pålar så att det bildas en "krypgrund" på närapå 1 meter i höjd, utanför entrén på Nordanåområdet och spelade Clawfinger på en medhavd bandare och drack öl.
Utanför festivalområdet var det ju svårt att hålla koll, och eftersom det var just gratis kunde man ju komma och gå som man ville. Alltid var det någon i gänget som stod över en konsert för att passa platsen medan andra kilade in för att kolla ett band.
En gång i tiden hade jag också ett gäng t-shirts från festivalerna. Det var kul, då var det också enklare att minnas vad man såg varje år, men det är ju säkert 15 år och 10 kilo sen. Minst...

Annars är det en romantisk bild jag har av de där nätterna.
Just ljuset som finns en sommarnatt i Västerbotten och norrut, det är ett skimmer som är svårt att förklara i text och dröjer sig kvar i minnet. Hur konstigt det nu är att det är just "Deaf Dumb Blind" som tar mig tillbaka till den där tiden så är det ändå tacksamt.
Det var vackert och svårt på samma gång, och tittar jag tillbaka på den jag var då, och trodde att jag kanske skulle bli så tycker jag ändå inte att det är så otroligt stor skillnad. 
Trots att jag under livets gång varit iväg på krokiga stigar som tagit mig bort från mig själv så är jag, just nu, ändå ungefär där jag trodde att jag skulle vara.
Konstigt.
Precis som Clawfinger "Deaf Dumb Blind", att den en gång besatt mig kan jag nu tycka är konstigt.
Det verkar ju ha blivit bra ändå till slut!

Recension: Witherscape "The Inheritance"

Dan Swanö.
Det namnet är knappast okänt för dig som läsare, med tanke på den mannens bakgrund och närapå legendstatus - kanske främst skapad via huvudrollen i Edge Of Sanity (även om listan på grupper han medverkat i kan göras närmast kilometerlång), för att sedan ta en pole position som producent inom hårdrocksgenren.
Med Witherscape återvänder han till dödsmetallscenen, och med hjälp av gitarristen/basisten Roger Widerberg gör han det på precis det där sättet man som lyssnare vill: med en progressiv dödsmetallpärla i form av en spökhistoria, förpackad på ett sånt sätt att man som skivköpare blir genuint glad av att äga produkten.
Helheten är magnifik.
Omslagets återspeglande av hur musiken låter, texthäftet som ger såväl låtarnas lyrik som en kapitelindelad historia som gör att man kan följa allt från start till slut och en produktion som - förstås - är perfekt anpassad till den musik som presteras.
Ändå tog det faktiskt ett par varv innan kronan trillade ner för undertecknad, kanske främst för att jag först lyssnade på relativt låg volym på min arbetsplats, via Spotify.
Utan själva den fysiska skivan i handen.
Det vände rejält när jag kunde följa med i allt på ett bättre sätt (även om herr Swanö både sjunger rent och growlar fantastiskt och med en förmåga att artikulera så att man hör texten) med hjälp av texthäftet och spela skivan på riktigt, på volym, på en stereo som klarar av att göra produktionen rättvisa.

"The Inheritance" påminner inte så lite i sin stil och sitt uttryck om Opeth, även om låtarna är kortare och mer direkta. Inledningen är stark med såväl "Mother Of The Soul" och "Astrid Falls" som perfekta lockbeten för att man ska lyssna vidare, men de riktiga topparna återkommer senare på plattan. Det är med yttersta svårighet man värjer sig mot en refräng som den i "Dead For A Day" eller den geniala enkelheten med handklappet i "The Math Of The Myth" - och då har man kvar det bästa spåret "The Wedlock Observation" mot slutet av skivan. Styrkan kanske ändå ligger i att dalarna inte är speciellt djupa, det faller aldrig ur ramen, blir aldrig ointressant - i alla fall om man bortser från extraspåren "Last Rose Of Summer" och "A Cry For Everyone" som avslutar digipackutgåvan. 
De är egentligen helt onödiga och drar bara ner totalkänslan, där skivan egentligen borde tona ut till ljudet av gräshoppor i mörkret när titelspåret avslutar historien.

Värt att notera när det gäller framförandet - förutom den fullkomligt lysande vokala insatsen - är gitarrspelet. Jag vet inte mycket (ingenting!) om herr Widerberg, men jag kan inte annat än att hålla med Werockredaktör Martin som beskriver det så bra i sin recension:
Här bjuds det på gitarrspel så fantastiskt bra att det inte går att stå emot. Det finns både en köttighet i Widerbergs spel när detta behövs, men också ett skirt och försiktigt anslag när detta tarvas.

Sammantaget förstår du att skivan är mycket bra, och att den är med i diskussionen om placeringarna på årets topplista.
Betygsmässigt är detta en fyra med mersmak, kanske med tiden än starkare (det får vi se, helt enkelt), och du bör kolla in plattan om du gillar referenserna. Börja på Spotify, men bär med dig vetskapen om hur paketeringen är gjord, så att du - om du vid provsmakningen tycker att det verkar lovande - vet om att du har en helt annan upplevelse framför dig när helheten är på plats.

Witherscape "The Inheritance" är ett synnerligen gott sätt för Dan Swanö att återvända till dödsmetallen, helt enkelt, även om det nästan känns lika mycket klassisk hårdrock stundtals!

Witherscape "The Inheritance" - 4

Veckans Tips: Vildhjarta "Måsstaden"

Djent.
Jävla ord, egentligen.
Lite som "hen", ett ord som förskolor börjat svamla om för att slippa genus (vilket i min skalle blir helt jäkla fel, istället för att ge ungarna ett vettigt språk som innehåller han och hon och istället arbeta med själva essensen i allt, människors lika värde - oavsett kön, färg eller sexuell läggning), men istället för att beskriva en viss sorts hårdrock.
Matematikermetall.
Metal som innehåller udda tonarter, mycket vändningar och vridningar och ruggigt svåra saker att spela.
kort sagt - musik som kunde varit uppfunnen av Meshuggah, men inte är det.
Djent.
Ibland gillar jag det, ibland inte, men denna gång - i svarta november - passar det sig väldigt väl.
Vi ska nämligen till "Måsstaden", norrlandsbandet Vildhjartas plats där man fyllt upp med just svärta. Den här skivan lämpar sig för lyssning på rygg i ett mörkt rum, eller, som en av internetvärldens bästa skribenter Blasphemedia, live (läs här, scrolla ner en bit så får du en härlig beskrivning av det hela live).
För det är så med riktigt snygg "svårmusik". Den är som mest imponerande live, eller när du kan ge den din fulla uppmärksamhet. Motsatsen till hissmusik, kan man säga.

Nå, ser du omslaget ovan?
Precis så är Vildhjartas värld.
Mörk, vindlande och hänförande.
Allra bäst tycker jag fortfarande att "Traces" är, den är enklast att ta till sig och dessutom hållbar - men givietvis finns här fler fina bitar. "Shadow" som inleder, "Dagger" och "All These Feelings", till exempel, men egentligen är det helheten som gör det.
Sjuka effekter skapade med strängar.
Galna taktarter.
Mörka vansinniga tankar.
Klockrent som Veckans Tips i november.
Djent.

Record Madness: H

...Record Madness. I korta ordalag ett gemensamt projekt mellan undertecknad och Stones på Tune Of The Day där vi turas om att göra en djupdykning i respektive skivhylla, för att avsluta med att kasta en bokstav till den andra, och...

...jag börjar egentligen först nu fatta vilket sjukt jätteprojekt detta är.
Vi startade vid årsskiftet, ungefär, och detta inlägg, det som behandlar bokstaven H för min del, är min det sjunde jag skriver. Eftersom jag startade så har Stones en färre än mig, dvs sex stycken. Det finns ju något fler bokstäver i alfabetet, så det är bara att inse att detta kommer att rulla rätt så jävla evigheter om vi ska vandra igenom allt..!
Helt galet, egentligen, men det blir väl också en form av garanti för att bloggen lever vidare i alla fall till serien har rullat ut. Man vill ju ogärna avsluta en så pass kul sak innan det är klart.
Hur som helst - det är lite som vanligt.
Stones har en skivhylla som inte är av denna värld, ett resultat av en livstids besatthet av vinyler och plattor (läs gärna mitt Rebel Angel Rambling om att vara en Skivaholic så fattar du), min är rätt banal i jämförelse...men där finns en del godbitar trots allt.
Det finns ju också en hel del musik med distade gitarrer däri, och antagligen är det en av huvudanledningarna till att du hänger på den här platsen mer eller mindre frekvent.
Dominerar fullständigt gör CD-skivor.
Jag har gett alla mina vinyler till just Stones, och även om det händer att jag drar fram skivor som jag enbart har elektroniskt (det är ju lite av syftet med denna serie, att visa på konstiga mångfalder som kan bli när man skärskådar musik man har) så är det fysiska skivor som är i fokus....eller avsaknaden av. Det brukar faktiskt bli lite så, att när jag verkligen kollar på vilka skivor som finns i hyllan så hittar jag (ibland med er läsares hjälp, ibland utan) en massa hål som finns där av en eller annan anledning.
Så. 
Med detta svammel - låt oss kasta oss över bokstaven i fråga för att se vad som finns där. Och saknas!

RECORD MADNESS: H
H är en sån där bokstav där jag tror att det ska finnas en hel del skivor, bara för att upptäcka att... hey.. det gör det inte alls. När jag tittar närmare. Tänker förstås på akter som Hardcore Superstar och Helloween när jag funderar över vad som finns där, men synar man den mängden i sömmarna så är det inte speciellt många skivor som letat sig fram till en plats i hyllan. Av någon anledning, och med tanke på bandens ganska digra diskografi.
Såhär ser det i alla fall ut.

 

Jag har liksom tappat lite av intresset för Hardcore Superstar på slutet. Tror det har att göra med deras enorma produktionstakt, de släpper liksom för många plattor för att jag ska hålla uppe intresset. Dessutom...i ärlighetens namn...så fort jag är sugen på just detta band så åker deras självbetitlade giv från 2005 på, och synnerligen högst sporadiskt någon av de andra plattorna. Och det är kanske inte så konstigt, med tanke på hur bra just den där platan längst till vänster på bilden är...
Raka motsatsen till skivan längst ner på Helloween-raden, faktiskt.
"7 Sinners" från 2010 är inget annat än rent bajs, och helt ovärdigt om man tittar på hur bra bandet en gång i tiden var. Ändå förvånar det mig lite vilket glapp som finns i diskografin. Från andra "Keeper..." så är det en samling och sen tomt fram till magplasket "7 Sinners".
Blev rätt förvånad över det, trodde nog att jag hade gjort lite nedslag i bandets historia däremellan. Det blir liksom ganska avslöjande hur ofta jag lyssnar på bandet dock, när jag trodde det och upptäcker ovanstående sanning... hehe...

Två band som däremot hade fler plattor i hyllan än vad jag tänkte mig var dessa kolosser.

 

The Haunted och High On Fire, även om jag nu faktiskt inser att de sistnämnda har släppt en dubbelvolym liveskivor i år, och jag har nog inte ens hört dem.
Får bli bot och bättring på den fronten, helt enkelt, speciellt som jag verkligen gillar i stort sett allt det bandet har gjort.
The Haunted är ett sånt där band som jag är periodare med.
Inget alls under långa tider, för att sen snöa in på någon av plattorna helt fullständigt.
Bäst av alla är nog "rEVOLVEr", men jag måste säga att även den senaste - klart annorlunda - skivan "Unseen" är en sån där som jag gillar mer och mer varje gång den spelas, och som har vuxit sig rejält stark.

Totalt kanske bokstaven H drar in på ett 50-tal plattor, och kollar man på de fyra grupper som avverkats hitttills så står de för 19 stycken. Typ två femtedelar, alltså, och det gör att resten är ett jäkla hopplock av udda skivor i ental, tvåtal eller tretal.
Vi kan väl kika på dem just så, för att göra något annorlunda?

Tretalen heter The Hellacopters samt HIM.
Jag kan avslöja att en av de skivor du ser avbildad ovan kommer som Veckans Tips...snart.
Cliffhanger, eh?
Just det.
Men så är det lite med båda dessa grupper, jag tycker att de är rätt bra och återkommer till dem förvånansvärt ofta - även om jag inser att det saknas en del "must have" i katalogen, framförallt från svenska The Hellacopters tidiga år.
Vete fan varför, har ingen ursäkt. Det har visst bara inte blivit av, gissar jag...

Okej, efter det heliga tretalet
 kommer vi till grupperna som har två skivor vardera representerade.

 

 

 

Idel toppenplattor.
Från toppen Heaven & Hell, som ju tyvärr (R.I.P Ronnie....) inte kommer att släppa fler plattor och därför stannar på två stycken, en studiogiv och en liveplatta.
Därefter Hypocrisy, som ju har massor av skivor i katalogen men där jag är begränsad till två stycken. Båda bra, kanske främst den senare av dessa två, "A Taste Of Extreme Divinity". Fläskigt röj, och man kan inte komma ifrån att Peter Tägtgren growlar jääävligt bra...

Glenn Hughes är representerad med två projekt, dels med Joe Lynn Turner i Hughes Turner Project som fångat sig själva live i japan, dels med Pat Thrall i en helt magisk självbetitlad rockarrökare från fordom. 

Sist i dubbla-plattor-i-hyllan är jänkarna High Spirits. 
Detta är nog de två skivor jag spelat mest under året om man kollar på bokstaven H, helt enkelt för att jag inte riktigt kan värja mig mot den glada, ösiga och supercharmerande hårdrocken som bandet levererar. Att starta dagen med ett träningspass med "Another Night" i lurarna är svårslaget. Kolla upp, omedelbart, så slipper du vänta på att det blir Veckans Tips (för det blir det, men det lär dröja eftersom det ligger en lång kö med skivor före...).

Enkelplattorna klumpar vi ihop va?
Icke-hårdrock och hårdrock.

The non-rockers är Jimi Hendrix - som av någon anledningen enbart finns representerad , med en samlingsplatta? - Staffan Hellstrand, Lauryn Hill och Louise Hoffsten. Jäkligt spretigt, men ändå en ganska liten mängd skivor, det är på något sätt så att det är ganska homogent i den här bokstaven totalt sett.

Den undre bilden är Huntress - som jag gillade som fasen när den kom, men sen har tappat intresset för helt och nu inte ens orkat kolla in uppföljaren - Hammerfall som knappt finns i min hylla helt enkelt för att jag inte gillar dem något vidare (har någon fler på elektronisk kopia, men jag lyssnar i stort sett aldrig på dem så det struntar vi i), Hell med sin säregna hårdrocksthrash, Hellish Outcast med sin svarta thrash (med Thebon från Keep Of Kalessin på sång, en intressant skiva) och Hate Eternal som kör över prick allt i överljudsmangel.
Sista skivan är en som jag nästan glömde, men eftersom jag inte vet om den ska placeras i rockande eller icke-rockande facket så kanske det är lika bra. The Hives.

Sen är det slut på skivor i hyllan.
Finito.

Ska man kolla på den helt digitala sidan så finns det fler, och ett spontant nedslag bland dem skulle kanske lyfta fram band som A Hero For The World, Hellyeah och Hong Faux, men jag har istället valt att avbilda en enda av de som finns.
Den här.

Helstar "Glory Of Chaos", för dig som gillar thrash.
Rätt bra platta, faktiskt, och en typisk sån där som man kanske inte lyssnar på så ofta (för min del krävs ju då att tummen stannar på just den när jag rullar runt i iPoden, då den inte finns fysiskt), men som man tänker att det här var ju bra...

Men.
Jag tänker inte gå in mer på det digitala utbudet, vilket beror dels på att det inte är speciellt stort, och dels på att.. ja.. jag har inte mer tid.
This is it, och egentligen återstår bara att kasta en bokstav till Stones.
Det blir E.
Han har fått så mycket konsonanter, så det är dags för en vokal, tänker jag.
Dessutom tror jag nog att det kan finnas lite Europe under E, och som vi alla vet är det ju aldrig fel med lite allsång till "Carrie"...!
 

Hårdrockskväll 2014 - Nytt blod

...det är nu 2 månader kvar till Hårdrockskväll 2014.
Samma glada och aningen överförfriskade gäng som du ser på idolbilden ovan kommer då att samlas (och denna gång är det nästan hos grannen för mig sett, krypavstånd!) för att spela musik med distortion som gemensam nämnare.
För att fira det ska jag avslöja hur min skiva med 8 valfria låtar skulle se ut om jag hade temat "Nytt Blod".
Idel debutskivor - och naturligtvis betyder detta att ingen av nedanstående låtar kommer att föräras en plats på den skiva som jag egentligen spelar när det väl är dags, Trettondagsafton. Hemlighetsmakeriet fortgår ju alltjämt.

Så, okej, då kör vi. Länkar till recensioner på respektive gruppnamn...
----------------------------------------------------------------------------------------
Låt 1 - Anciients "Raise The Sun"
 

Ska man börja kvällen på ett bra sätt så är väl inledningen på en av årets bästa skivor alldeles utmärkt? Detta är en debut som heter duga, och jag har detta år sett det lite som mitt uppdrag att sprida ordet om just Anciients. Alltså - "Raise The Sun", där riffet sparkar igång själva låten, är ett givet val som inledning i detta sammanhang.

----------------------------------------------------------------------------------------
Låt 2 - Scorpion Child "Polygon Of Eyes"

...finns förstås ingen anledning att vila på hanen, utan vi brakar på med lite högkvalitativ rock'n'roll från andra sidan pölen. Scorpion Child har med debuten imponerat på mig, och vi hämtar därifrån singelspåret "Polygon Of Eyes". 
En bra uppföljare från den lite meckigare och hårdare starten.

------------------------------------------------------------------------------------------
Låt 3 - Necrowretch "Purifying Torment"

Jävla ungar.
3 snorvalpar från Frankrike bildar bandet Necrowretch och lirar i stort sett brallorna av den etablerade svärtade dödsscenen. Driven och svängig platta med bra attityd, och även om man väl kanske skulle kunna ta i stort sett vilken låt som helst så har jag fastnat lite extra för "Purifyin Torment".

---------------------------------------------------------------------------------------------
Låt 4 - Vidunder "Summoning The Not Living"

 ...ibland kan man undra hur många bra svenska grupper inom genren "hårdrock med influenser från 70-talet" som egentligen kan komma fram. Finns det en gräns?
Vidunder har med sin självbetitlade debut hur som helst tagit en plats bland dessa band, och därifrån hämtar vi öppningslåten "Summoning The Not Living".
Bra ljud, bra riff, bra sång, bra låt!

----------------------------------------------------------------------------------------------
Låt 5 - Witherscape "Astrid Falls"

Debutant och debutant.
Dan Swanö är ju ingen duvunge direkt, men projektet Witherscape - där han har med sig Ragnar Widerberg - är i alla fall nytt och får räknas in i debutantskaran i detta sammanhang.
Progressivt, med både growl och rensång, och vi hämtar in skivans andra spår "Astrid Falls" för att representera plattan "The Inheritance"!

--------------------------------------------------------------------------------------------------
Låt 6 - The Winery Dogs "Elevate"

Fler gamlingar som debuterar - The Winery Dogs!
Rutinerade herrar som levererar rak men ändå svängig hård rock.
Det är måhända inte skivan som du tar med dig till graven, men det är avslappnat, snyggt producerat och bra. Jag väljer just nu låten som öppnar skivan, "Elevate", kanske inte så mycket för att den är bäst på plattan utan snarare för att den är av sorten som sätter sig direkt.
Man behöver inte ha hört den innan, liksom, och det passar sig ju bra en sån här kväll när musiken förmodligen är lite ny för de flesta.

-------------------------------------------------------------------------------------------------
Låt 7 - Black Trip "No Tomorrow"

Mer rutinerade herrar som debuterar, svenskt denna gång.
Black Trip (med bland annat Peter Stjärnvind i sättningen) lirar okomplicerad heavy metal. Det luktar lite gamla Iron Maiden, Saxon, Scorpions, och det tilltalar hjärtat snarare än hjärnan.
Som näst sista låt en sådan blöt kväll passar dte förstås perfekt, och jag väljer sköna "No Tomorrow" som representant för skivan.

------------------------------------------------------------------------------------------------------
Låt 8 - Colossus "Kingdoms"

Sist men verkligen inte minst är svenska trion Colossus, där jag väljer "Kingdoms" från fullängdsdebuten "Wake". Det är lite meckigt, halvsludge-doom-rockigt, och både enkelt att ta till sig samtidigt som det finns djup och egensinne i skivan.
Det är en av de intressantare debuterna som jag har sprungit på under en längre tid, och ska man ha tema "nytt blod" på en Hårdrockskväll så känns den helt given.
Jag har också sparat den till slutet, så att lite av det bästa kommer sist...

----------------------------------------------------------------------------------------------------------

...ganska enkelt att konstatera: det har varit ett bra debutantår, eller hur?
Nästan lite synd att mitt tema inte kommer vara just det, för ovanstående radda låtar hade absolut varit fina att spela. 
Tur det som kommer att spelas också är bra.
Bara två månader kvar nu...

Recension: Pearl Jam "Lightning Bolt"

Jänkarna Pearl Jam har på senare tid (man kanske inte kan säga på ålderns höst, men det är ju ändå ett par decennier in i karriären) funnit en riktig inspiration som tagit dem till något av en formtopp.
Förra given "Backspacer" var en fullkomligt fantastisk platta. Essensen av rock'n'roll, och även den föregående självbetitlade given hade sådana höjder att man får lite svindel.
2013 års "Lightning Bolt" följer i stora drag samma spår, men är en aning mindre rock och en aning mer laidback country.
Fortsatt så håller bandet låtarna korta och koncisa, på samma sätt som man kan sväva ut lite i livesammanhang så är det låtens väl och ve som står i fokus på skiva.
"Lightning Bolt" består av 12 spår, och jag ska med en gång säga att jag anser det vara 2 för många.
Skivan är mycket stark ända till sluttampen, där framförallt avslutande "Yellow Moon" och "Future Days" är av sorten som faktiskt känns som utfyllnad.
Det händer inte speciellt mycket i de spåren, och det känns lite onödigt när skivan i övrigt känns så genomarbetad.
Första halvan av plattan är starkast, möjligtvis för att den är mest varierad och mest...ja, ösig. Låtar som "Mind Your Manners" och titelspåret ger välbehövlig puls till anrättningen, och som ger fina kontraster mot de mer emotionella spåren som "Sirens" och "Infallible".
Bandet är, precis som vanligt, riktigt imponerande, framförallt i sin förmåga att få det att låta så enkelt i alla lägen - och det var länge sen man hörde frontmannen Eddie Vedder stå för en så inspirerad insats.
Han sjunger helt enkelt riktigt jäkla bra på den här plattan.

Ändå tycker jag att låtmaterialet - trots en del riktigt bra låtar - är en aning sämre än på föregångaren "Backspacer". Det blir lite för mycket avslappningsövning över skivan ibland, och det är inte utan att jag kan tycka att det är lite för...gubbigt. 
Missförstå mig rätt, jag gillar den fåran också, och tycker att få - om något - band gör det bättre än Pearl Jam, men för att det ska hålla en hel platta vill jag att det ska vara mer kontrastrikt. Det behövs ett knippe rökare, helt enkelt, för att man ska kunna njuta av de lugnare stunderna.
"Lightning Bolt" är ett för övrigt ett ganska logiskt steg i bandets utvecklingskurva.
Det som en gång startade som renodlad grunge har sedan länge övergått i ren rock, och det har alltid funnnits ett drag av det country-amerikanska vissångar-draget hos framförallt Vedder (kolla in den här soloplattan, t ex), och med den här skivan så går de två senare underkategorierna ihop.
Man smälter ihop lägereldens gitarrslinga med rock'n'roll, och jag kan faktiskt inte komma på ett enda annat band som låter som Pearl Jam.
Extra plus ska också delas ut till digipackversionen som jag har. Formad som en bok, men rätt snygga bilder där allt går i rött, svart och vitt. Pearl Jam har ju haft en tendens att göra sina omslag och förpackningar i udda storlekar så de knappt går att ha i hyllan, men denna gång är formfaktorn fin samtidigt som det är stilrent. Bra!

Bästa Spåret är inte helt enkelt att nämna, jag är för tillfället mycket förtjust i svängiga inledande "Getaway" och titelspåret "Lightning Bolt", men det är lite flyktigt och varierar sig. 
Lyssna själv för att avgöra, tycker jag.

Betyget är rätt klockrent dock. Vi pratar solid betygsfyra, sålunda snäppet under förra given men ändå helt klart mycket bra!

Pearl Jam "Lightning Bolt" - 4

Citatet: Alice Cooper

...du vet ju att det har varit Allhelgonaafton och Halloween.
Spökenas och gastarnas helg.
Skräckfilmer på TV. 
Så varför inte låta skräckrockaren nummer ett hålla i Citatet denna gång?
Just det.
Alice Cooper.
En man och ett band som egentligen inte har speciellt mycket speltid hos undertecknad, jag har aldrig fallit riktigt för den musik som presterats. Varken den äldre mer rock-orienterade eller den nyare som var så poppis is just Sverige, där det är lika delar pop som rock ("Man Behind The Mask", "Poison" och de där dängorna..).
Har en enda platta - den här:

Den är väl sådär. Det är egentligen mest bara "No More Mr Niceguy" som jag tycker är riktigt jävla bra, resten...drar liksom förbi.
Däremot har jag den yttersta respekt för vad han åstadkommit, och den föregångare som han och bandet varit vad gäller scenshow, skräck och blod i artisteriet.
Hade Kiss, Venom, King Diamond och hela black metal-scenen kommit fram på samma sätt utan Alice Cooper?
Kanske.
Men de var inte först.
Och det känns väl lagom att låta originalet tala denna gång?

"Jag gillar när publiken reagerar på musiken, även om dom hoppar upp på scen och försöker nita oss.
Jag tycker det är en fantastisk reaktion.
Det måste ju betyda att de verkligen lyssnat."
Alice Cooper

NP: Mutemath "Odd Soul"

 

Den här vansinniga inläggstakten fortsätter (två!! inlägg igår, och Citatet imorgon betyder minst 4 inlägg på 3 dagar den här helgen... WTF!) och det ska - oväntat kanske - INTE handla om Sweden Rock Festivals bokning av Electric Banana Band (som i sig är helt vansinnig, tycker jag, även om festivalen såklart är så stor att den utan problem kan svälja en plojbokning så tror jag att man ska akta sig för att driva med de stingsliga hårdrockarna - och förutspår faktiskt att detta kan vara första tecknet på blivande problem i framgångssagan från mitt i ingenstans) - utan om ett fint tips jag fick häromdagen.

Hade chansen att äta en bit med hjältarna Zappzott och Jolly Jonny, och givetvis pratades det musik.

Upp kom denna platta, och då speciellt spåret "Allies".

Mutemath spelar inte traditionell hård musik som du normalt hittar på denna site, men hey - det svänger, det rockar och det är bra som fan. Då pushar jag det gärna!

Du hittar skivan på Spotify, och är ute efter lite avslappnad, cool rock med helt andra värdegrunder än skitiga naglar och röjarattityd så ska du kolla detta.

Rekommenderar att du börjar med låten "Allies", då det är en sån där som man liksom inte kan värja sig mot...!

Werockrecensioner - Mygrain, Pyramido, Witherscape...

...det har ju varit månadsskifte, och vi är inne i november.
Det betyder ju inte bara att vi ramlat in i hösten på allvar, det betyder ju också att Werock publicerat ett knippe recensioner igen.
Som vanligt, även om det faktiskt är något färre än vad det brukar vara i samband med månadsskifte.
Jag är delvis skyldig till det.
Brukar försöka leverera minst två recensioner till varje ny månad, men det har jag faktiskt inte mäktat med denna gång. Det stannar på en, det melodiska dödsmetallbandet Mygrain från Finland.
Deras fjärde platta "Planetary Breathing" är musik som jag egentligen inte vill gilla alls, men som liksom inte riktigt går att tycka illa om. Det blir en ganska udda recension av det, tycker jag nog.

Annars är väl de stora och högkvalitativa släppen som täcks dessa två:

 

Har lyssnat sporadiskt på båda via Spotify, men såväl Pyramido "Saga" som Witherscape "The Inheritance" är sådana skivor som ligger på listan med "kolla noggrannare innan köp".
De drar också in fina betyg från chefsredaktör Martin, så du borde ha dem på din radar du med.
Werock.se
Där det händer.

Och händer mer gör det förstås när vi närmar oss årsskiftet. Nämnde überstormbandredaktör Martin har som vanligt skickat mejlet man fruktar.
Deadline för årsbästalistan.
Julafton. Som vanligt.
Däremot är det inte riktigt som vanligt med allt.
Jag har nämligen inte speciellt mycket ångest detta år.
Visst kan det ju som vanligt dyka upp skivor som ställer till det i slutet av året, men som det känns nu vet jag i alla fall vilka 5-6 skivor som kommer att belägga de översta placeringarna.
Åtminstone på ett ungefär.
Till det ska ytterligare 4-5 plattor sållas fram, men även i det skiktet finns några som känns hetare än andra, så det ska nog gå bra till slut.
Den nya månaden innebär också att det blir lite skivköparrestriktioner.
I alla fall på nya skivor.
Ska försöka summera året istället.

Det kan dock hända att det blir lite gamla skivor.
Läste ut den här boken nyss:

Rätt bra, faktiskt, även om jag inte är ett superfan av just Bruce Springsteen eller besitter massor av kunskaper sen innan. Det får mig dock sugen att täcka lite hål i katalogen, framförallt bland de äldre plattorna och en del livespelningar som får betraktas som klassiska. Och sådan lyssning borde man ju med säkerhet kunna klämma in utan att behöva rucka på årsbästalistan 2013...?!

Veckans Tips: Inter Arma "Sky Burial"

Nu, mina vänner, är vi här igen.
Svarta november, den månad som generellt firas på denna blogg genom att Veckans Tips antar en mörkare form. Skivor som passar sig till höstrusk, snöglopp och mörka dagar.
Och vi börjar med en skiva som faktiskt kom i våras, men som i mina öron passar väldigt väl för just som höstmusik.
Ett tag hade jag till och med planer på att involvera den här plattan i mitt hemliga projekt och alltså spara den till Hårdrockskväll 2014, men eftersom jag till slut har väldigt svårt att plocka ut en enskild låt som skulle passa - det är en helhet snarare en särskilda låtar som gör det på jänkarnas platta - och det dels är rätt långa låtar i sig så har det under året blivit allt mer tydligt att det egentligen inte passar sig i det forumet. Inter Arma "Sky Burial" är istället en ganska svår nöt att knäcka och som kräver en del tillvänjning. Det är, kan man säga, motsatsen till glättigt.
Musiken är en blandning av sludge, black metal och oerhört skira och ljusa toner, och ett bra exempel på vad som bjuds får man om man lyssnar igenom de tre första spåren "The Survival Fires", "The Long Road Home (Iron Gate)" och "The Long Road Home". Vi  pratar på bara de tre spåren om nästan 25 minuter musik, och en resa som gör att man som lyssnare får uppleva nästa hela spekrat av känslor.
10 minuter inledande "The Survival Fires" är hård. Det är som att promenera i en höststorm, regnet piskar mot ansiktet och de arga vindbyarna sliter och drar. Man känner sig lite som om man spenderat tiden i en tvättmaskin, blöt och mörbultad när man äntligen kan komma inomhus till lugnet och värmen. För första delen av "The Long Road Home" är lugnet efter stormen, känslan av att det blir sådär tyst när man väl tagit sig igenom stormen.
Fridfullt.
Man kan nästan höra den öppna elden spraka efter ett tag, och värmen sprider sig åter sakta i kroppen efter den inledande påfrestningen. så småningom stegrar stormen utanför, och gör sig påmind genom att slå mot rutan. Innan låtens andra del är klar så har rutan slagits upp av stormen igen, och man drabbas av att raseriet slår in i rummet en gång till.

Resten av skivan är lite av samma stil.
Det varierar från monotont hamrande mörker i "Destroyer", singeln "sSblood" (nej, det är inte felstavat, det ska vara så...),till ett spår som "Love Absolute", med sin svävande känsla - men hela tiden är det mörkt och ganska dystert. Många gånger vackert, dessutom, likt kala mörka trädgrenar mot en stålgrå himmel.

Inter Arma har en säregen stil, och är du ute efter en skiva som kan vara ditt soundtrack till den annalkande vintern så är detta ett bra alternativ. 
Plattan är lång dock, och det är en skiva som kräver ett par varv, så ge inte tappt om den inte fäster direkt. Dra på dig ett par bra lurar och ta en promenad, gärna i lite rusk och regn så ska du se att det ramlar på plats...

På Spotify här!

November, ditt mörker är över oss

Idag är det sista oktober.
Det betyder att vi - som vanligt - träder in i svarta november imorgon, och att bloggens Veckans Tips kommer att vara musik lämpad som soundtrack till detta.
Det kommer att vara ganska spretigt, och jag kan utlova i alla fall en skiva med "dansbandskänsla" som jag både tror och hoppas kommer att överraska en hel del.
Men inte nog med det.
Jag kommer också att sprida ut mig.
Till Tune Of The Day, där The Rebel Angel Ramblings kommer att få en serie inlägg som sprids över månaden, med samma tema. Premiär idag, faktiskt (så gå dit och tryck uppdatera mest hela tiden!)

Alltid kul att gästinlägga.
Även på A Fair Judgement har ju en del gästinlägg i "Låtsnacket" rullat i slutet av förra veckan, hoppas att du inte missade det. Det var en riktigt rolig omgång denna gång dessutom. Som ju kan lysa upp i höstmörkret.
Dessutom är det ju, det har du inte missat, såväl den svemerikanska högtiden Halloween som den helyllesvenska Allhelgona.
Det betyder en bisarr blandning av vackra ljus som tänds på gravar medan vi saknar de som försvunnit ur våra liv och grannskapets ungar som klär ut sig till allsköns monster och skelett och går runt och tigger godis.
Jäkla märklig grej.
Personligen ska jag försöka hinna med båda.
Alltså ge bort godis och tända ljus. Och lyssna på musik (borde egentligen kolla en skräckis, men jag är ju helt skitkass på det så vi får se om det verkligen blir något av det...).
Tror det blir den här skivan, mest.

Pallbearer "Sorrow And Extinction" passar såväl årstiden som högtiden.
En typisk skiva att avnjuta i hörlurar, på rygg i ett nedsläckt hus.

Till näst sist... du har väl inte missat att polska Behemoth är på gång igen? På riktigt?
Ny skiva ("The Satanist") runt hörnet, och dessutom landar man i Sverige i februari.
En ljusglimt att se fram mot när det känns som vintern kommer bli lång.

Roligast med det är (ja, förutom att det ger chansen att se bandet igen, ett av världens bästa liveband) att In Solitude spelar förband, och av kommentarerna på olika sociala medier att döma så vill många betala för att slippa Cradle Of Filth - medan just Uppsalasvenskarna hyllas.

 Sist då, det är väl frågan om vilken musik du anser passar bäst till vad vi kallar svarta november?
Vilka plattor tar du fram som sällskap i det kommande mörkret?