Recension: Spiders "Flash Point"

Göteborgsbandet Spiders har något bra på gång.
Sedan starten 2010 har man sakta men säkert manövrerat sig framåt. Liveframträdanden på Roadburn Festival, Way Out West, turné med Graveyard och ris i Close-Up Magazine är några av troféerna man samlat på sig, och nu i början av oktober är det dags för albumet "Flash Point", det som är tänkt att vara nästa steg i karriärstegen. Skivan ges i Sverige ut på Crusher Records som varit vänliga nog att förse Metalbloggen med ett exemplar för recension, ett faktum jag är glad över - det är inte alls säkert att bandet hamnat på min radar annars, i den flod av bra musik som kommer ut är det inte helt lätt att plocka upp allt!
Nå, bandet levererar rock'n'roll med hårdrockskant, allt stöpt och rotat i hur musiken lät på 70-talet... men ändå modernt, för att sammanfatta det enkelt. De 9 spåren på "Flash Point" är föredömligt korta och direkt, precis som bra rock ska vara. De kräver inte att man hört dem innan, utan vem som helst kan i stort sett komma in i skivan precis hur som helst. Det spelar ingen roll vilken av låtarna man egentligen hör, eftersom de alla talar till det primala jaget, det där som gillar svängig och bra musik.
Trots det ansamlade gänget på framsidan så består bandet av fyra personer. Frontas gör man av Ann-Sofie Hoyles, och jag gillar hennes röst som är tidlös och passar väl till musiken och denna typ av svängig hårdrock. Övrig leverans sker av John Hoyles (gitarr), Matteo Gambacorta (bas) och Richard Harryson (trummor), och det är som ett lag dessa herrar är starkast. Ingen glänser över de andra, vilket enbart är en styrka då laget i detta fall känns starkare är jaget. Detta lyfts också fram av en rätt bra och välbalanserad, mullig produktion.
Låtmaterialet då?
Överlag bra. "Loss & Trouble" är lite halvseg i sig själv, men ger fin inramning till rockigare "Love Me" och "Fraction" som omringar den. Inget spår faller ur ramen, och när man lyssnar på skivan har man ofta en känsla av att detta, detta är nog min favoritlåt.
Tyvärr finns faktiskt en baksida på det också, och det är det faktum att det inte är speciellt många av låtarna som sitter som berget.
Antalet gånger jag nynnat vidare på en låt efter att skivan spelats är förvånande få, med tanke på hur mycket jag diggar med när jag väl spelar skivan. Inledande "Weekend Nights" och tidigare nämnda "Fraction" är de spår som innehåller mest av den egenskapen, och det blir också de spår som jag gillar mest.

Kommer "Flash Point" att innebära nästa steg för bandet då?
Säkert.
Man har som sagt något bra på gång, och jag gillar att detta blir nästa pusselbit för att fortsätta logga spelningar (man kommer bland annat till Sthlm den 12/10 och spelar i hemstaden Gbg den 13/10), och eftersom man har just kvalitén att kunna attrahera helt utan att man som åhörare är insatt sedan tidigare så gissar jag att man kommer att vinna massor av arbetssegrar framöver.
Så är det också när det gäller betyget, faktiskt. Jag startade med att tänka att detta var en klar trea, men med tiden har bandet fått mig att fundera. Är det "bra" (dvs 3) eller "mycket bra" (dvs 4)? Lite samma tankar som med recensionen av Huntress, faktiskt, och det är inte utan att jag tänker en hel del på just känslorna med den skivan. Inte för att de låter lika, men just känslan. 
Detta är bra. Det svänger som fan, och egentligen vill jag lägga mig mitt emellan 3 och 4...

Till slut vill jag ändå hålla detta som en trea. Stark sådan, och med stor risk att jag får äta upp det med tiden, men i alla fall. Tyvärr finns skivan i skrivande stund inte på Spotify (den lär dock dyka upp där snart, skivan släpps egentligen 5/10), men jag kan bjuda på en mer välhållen recension på sidan Rockbladet för den som vill veta mer! 

Spiders "Flash Point" - 3