Jag gillar svenska Talisman, det är ingen hemlighet (läs annars denna Tvekamp så är du helt med på vad jag svamlar om).
Speciellt de första skivorna, men jag tappade bort bandet sen. Redan efter "Genesis", den andra plattan, försvann mitt intresse och jag fokuserade på annat av någon anledning.
När så Zappzott för några år sen satte denna platta i nävarna på mig och sa "det är som gamla Talisman igen" så blir man ju nyfiken och ger det en chans.
Bra det.
Den sjunde plattan, svanesången för bandet från 2006, är nämligen ruggigt bra. Jag tycker kanske inte att det är så vansinnigt likt det band som slog igenom med den självbetitlade debuten 1990 (den var hårdare än vad detta är), men det är ett band som leker sig igenom en platta som bjuder på just spelglädje, melodier och riktigt starka låtar.
Inledande "Falling" är tyvärr kanske det svagaste kortet i leken, men sen kommer pärlbanden på rad. "Nowhere Fast", "Rhyme Or Reason", "On My Way", "Troubled Water"... det är så fint så fint, och så lättlyssnat och glädjefyllt att det känns som en helt naturlig skiva att använda som det sista Veckans Tipset innan vi går in i svarta november och betydligt dystrare tongångar.
Tyvärr finns det ju en mörk kant på denna skiva också.
Jeff Scott Soto sjunger förstås fantastiskt bra på denna platta - och fortsätter sitt musikaliska liv - men den andre av bandets grundare ger med denna skiva avskedsföreställningen. Basisten Marcel Jacobs blev 45 år gammal, och är ännu ett exempel på stora musikaliska kreatörer som gått bort i förtid.
Vi får hylla denne underskattade basist och låtskrivare med Talismans sjunde platta, fantasifullt döpt till "7". På Spotify här!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar