Veckans Tips: Ne Obliviscaris "Portal Of I"

Ibland, bara ibland, fegar jag.
Struntar i att försöka skriva en recensino på en ny skiva, och tar den enklare vägen ut - gör den till Veckans Tips.
Så är fallet denna gång.
Anledningen är tveeggad, dels anser jag att Martin har levererat en äckligt bra recension på Werock när det gäller denna skiva, en sådan recension som täcker i stort sett allt jag vill säga, och dels är dte så att den här skivan är episk och inte helt enkel att sätta ett sifferbetyg på.
Det kommer nog ta många månader innan jag är beredd att sätta ner mina tankar i recensionformat avseende australiensiska Ne Obliviscaris debut "Portal Of I".
Korta basfakta då, ifall du nu är så slapp att din läst recensionen (trots min uppning av den):
Bandet släppte en demo för 5 år sen. Man är från Australien, och består av 6 snubbar som har följande roller: Xenoyr - harsh vocals, Tim Charles - Violin och clean vocals, Matt Klavins - gitarr, Benjamin Baret - lead gitarr, Brendan "Cygnus" Brown - bas och Nelson Barnes - trummor.
Jo, du läste rätt. Fiol.
Och två sångare.
Ska man förkorta skivan så kan man nog säga att den låter rätt så jäkla mycket som omslaget ser ut. Bombastiskt, progressivt, döds men ändå inte.
Bandet väljer att blanda harsh och clean vocals samtidigt, och attt jobba mycket med kontraster. Det är snabba partier, sköna lugna partier och mycket växelverkan som gäller under de långa spåren.
Visst, det är Opeth-långa låtar, och många gånger är det svårt att inte tänka på just Opeth, men ändå är det helt eget. Fiolsolon, plockande gitarrer, black-metal-growl, dubbelkaggar, sväng av klassiskt snitt i en enda gegga som funkar så fantastiskt mycket bättre än vad man kan tro när man läser det.
Inledningen är "Tapestry Of The Starless Abstract", dryga 12 minuter som tar andan ur en - och sen fortsätter det. "Xenoflux", 10 minuter. Korta "Of The Leper Butterflies" på bara dryga fem minuter innan ett av skivans riktiga mästerverk får breda ut sig.
"Forget Not" är 12:02 examensarbete med toppbetyg, men ändå inte min favorit på skivan.
Det är istället avslutande "And Plague Flowered The Kaleidoscope", med sitt black metal-sväng.
Överlag älskar jag alla partier på skivan när bandet tar sats ur ett lugnare parti och går in i ett hårdare, och är det något man kan vara tveksam över så är det väl det som antyds i låttitlarna... det är pretentiöst så det förslår.
Köper man inte in på konceptet så är nog detta en skiva man kan tycka illa om, rent av.
För oss som sväljer det med hull och hår så är det en av årets pärlor, och ett perfekt Veckans Tips. Kolla upp!