Recension: Katatonia "Dead End Kings"

Dystopins musikaliska mästare är svenskar. Fanns det någon tvekan om det innan "Dead End Kings" så torde det vara fastställt nu.
Inga andra klarar att linda sina melodier och sina låtar i ett lika mörkt men ändock lockande paket som Stockholmarna, och det är förstås en del av lockelsen med bandet.
Att sjunka in i sin egen värld, gärna via lyssning i hörlurar så att man kan stänga ute resten av oljudet som finns runt omkring och bara försjunka i en stunds melankoli.
Det är också, för min del, en av anledningarna till att Katatonia inte spelas alltför frekvent. Förra given "Night Is The New Day" är en sån där skiva som är bra, men som jag - om jag ska vara 100% ärlig - knappt har lyssnat på sen nyhetens behag har lagt sig. Jag har helt enkelt inte befunnit mig på den platsen där jag varit sugen på Katatonia speciellt ofta, och de gånger det har hänt så har antingen "Live Consternation" eller "The Great Cold Distance" istället.
Anledningen till detta är att jag stundtals tycker att bandet - i alla fall på NITND - ibland lägger mer fokus på stämningen än på själva låten, och visst ger det en fin inramning... men baksidan av det är förstås att själva låten kan bli bortglömd. Missförstå mig rätt, det finns grymma låtar på den skivan, och den är bra, men i alla fall.
Dessutom är det inte med Katatonia som med andra band. Med många andra band kan man efter ett fåtal varv säga om en låt är bra eller mindre bra, om den kommer att passa ens smak. Det omvända gäller nästan i detta fall - det tarvas minst 10 varv med ett spår från Katatonia innan man vet om det är bra eller inte. 
Dolda rum, oväntade kammare och hemliga krokar dyker upp med tidens gång.
Med det i åtanke har 2012 års giv "Dead End Kings" fått mycket tid innan jag ger mig på den här recensionen.
Werock-kollegan Henrik delade ut maxbetyget 10 av 10 i sin recension, men så pass bra tycker jag inte att skivan är. Ändå är den ett snäpp bättre än förra given, vill jag påstå - och anledningen är att tyngdpunkten ligger på låtarna denna gång. De backas upp av fina element som bygger stämningen, men det är alltid låten i sig som står i centrum. 
Dessutom anser jag att Jonas Renkse gör sin kanske bästa vokala insats hittills på plattan, och det höjer hela arrangemanget.
Inledningen är urstark.
Den smygande starten på "The Parting" som sedan följs av starka "The One You Are Looking For Is Not Here" sätter tonen. De följs av "Hypnone", ett okej spår som kanske mest tar fart för att servera en av årets bästa låtar: "The Racing Heart". 
Här sammanfattar bandet egentligen allt vad man är, och det blir inte så mycket bättre än så. Fantastisk refräng!

Resterrande skiva är dock inte lika stark, anser jag. "Undo You" och "Lethean" är riktigt bra, men efter mången varv så vävs återstoden av spåren ihop lite till en massa.
Visst är det bra, men ändå. Om jag nu ska vara kinkig så har jag just den känslan.

Nåväl, betyget vill jag sätta på 4. Jag förstår att bandets die-hard fans håller den högre, och jag gissar att den kommer rätt högt i diskografins toppranking till slut, för onekligen har bandet hittat rätt här, men ändock är det inte en perfekt passform för min del. Det är antagligen jag och Katatonias dystopi som inte alltid matchar. Lyssna själv på Spotify, och ge din tanke!

Bästa Spår: "The Racing Heart". Helt givet!

Katatonia "Dead End Kings" - 4