EP: Zephyra "Kämpaglöd"

Zephyra har attityd.
Kvinnlig frontfigur som levererar growl? Check.
Kaxighet i inställningen? Check.
Tuff byline? Check.
Just den sistnämnda låter ""A badass high five. In The face. With a chair."
Bra så, jag gillar den typen av inställning och därför tänker jag att det blir spännande att kolla in EP'n "Kämpaglöd", utgiven digitalt under 2013 och bandets andra EP efter den enda demon som startade historien år 2010.
Tyvärr har inte bandet låtarna att riktigt backa upp sin kaxiga attityd, i alla fall inte riktigt än.
Paradoxalt nog är det nästan kaxigheten som ibland sätter en del käppar i hjulet, en sak som märks allra tydligast i inledande spåret "Route 611", bandet försöker här tränga ihop så många idéer och tankar och sätt att visa sin önskan om att uttrycka sig att det blir alldeles för mycket av det goda. Det är som 4 låtar kladdats ihop i ett.
Bästa låten är andra spåret "Forced Family", och bandet har överlag i de 5 vanliga spåren (skivan avslutas med det instrumentala titelspåret) då och då fina refränger som sitter bra (förutom "Forced Family" är "Imprisoned Queen" ett bra exempel på det).
På det hela känns det dock lite för rörigt för min smak. 
Det blandas mellan growl och rensång, rena Nightwish-pasticherna och dubbeltrampande dödstrash på ett halsbrytande sätt.
Min absoluta känsla är att bandet, egentligen, befinner sig på demostadiet snarare än att man ska bedömas som ett flygfärdigt band med officiella releaser - helt enkelt av anledningen att det känns som om man fortfarande söker efter vilket form av band man vill vara. 
Jag har, för säkerhets skull, frågat dem om hur de ser på sig själva, och de anser att EP'n är en riktig produkt som bör bedömas med de glasögonen på, och då blir också kraven högre.
I alla fall i mina öron.

Bandet då.
Det är de två starka krafterna Åsa & Tony Netterbrandt som hanterar sång, growl och gitarr. Med sig har man Tobias Oja som står för basleveransen, och dessutom söker man efter en trummis (mer info o det på bandets hemsida, om du är sugen)

Som helhet klarar sig gänget hyggligt musikaliskt.
Det är absolut inget fel på kunnandet, och man känner att bandet är viktigt för alla inblandade. Det hamnar förstås på plussidan, om man nu ska väga upp lite av kritiken för att man är för spretig. 
Du hittar "Kämpaglöd" på Spotify om du vill lyssna själv, och det tycker jag att du ska göra så att du har koll på bandet. 
Attityd är trots allt kanske det viktigaste av allt när det gäller att ta sig någonstans, och även om det här inte passade mig än så kan det mycket väl lyfta med tiden. 
Renare låtar, lite mindre rörigt och lite vassare spår där man hittar timingen i när man ska växla från ren sång till growl så är Zephyra ett band som på allvar kommer att uppvaktas av skivbolagen.
Fram till dess är det nog bra om bandet står lite på tillväxt!