Record Madness: R

Jaha.
Stones inte bara svarade snyggt på bokstaven L (härliga bilder, det är alltid lika kul att se ett sant fan gå bananer över sin favoritgrupp tycker jag), han passade tillbaka pucken på ett distinkt sätt.
Bokstaven R hamnade i inkorgen, och det har väl tagit ett litet tag att komma fram med ett svar, men så ska det ju vara. Hela idén med serien Record Madness är ju just det - det får ta tid, och det kommer att bli väldigt blandat i inläggen. Högt och lågt. Salt och surt. Och har man sagt A får man tydligen säga R?!

RECORD MADNESS: R

Såhär ser stora hyllan med skivor ut. 
Kollar du noggrannt så har jag markerat var bokstaven R finns, med televerksorange och lite svårtydlig färg. Rätt långt nere, lite till höger, totalt kanske en 45-50 plattor.
R.
Därunder finns en av mina absoluta svagheter. 
Red Hot Chili Peppers.
Det tror jag nog att den gode Stones visste, och vi ska återvända till dem lite senare i inlägget. All good things to those who wait.
Under R finns ju nämligen fler mer eller mindre givna husgudar, och det känns lite som om min skivsamling i just detta fall byggs upp av några få block.
Rainbow. Rage Against The Machine. Running Wild. Red Hot Chili Peppers.
Ta bort dem och bokstaven R blir skralt representerad...
Nå.
Vi kan väl börja med två av de där stora blocken jag hade tänkt belysa lite?

Längst upp - Rage Against The Machine.
Rapmetalfunkrock, typ, med attityd, och alla har väl hört den lysande självbetitlade debuten. Jag har hela sviten samt en DVD med sista livespelningen, och jag gillar bandet.
Återkommer alltid med jämna mellanrum till dem, och skulle kunna låta dem ta rätt mycket plats i detta inlägg om jag ville.
Men så blir det inte. Det blir visserligen mer än med Running Wild (som inte ens får finnas med på bild), och anledningen är rätt enkel - jag tycker inte det finns så mycket att säga egentligen. Liveskivan med Rage Against The Machine har stått i centrum såväl på CD som på DVD, och det är en essentiell del av en skivhylla värd namnet.
Running Wild-samlingen utsträcker sig till ett par fem-sex plattor på CD-format samt några till jag har elektroniska versioner av (försett mig från en inbiten Running Wild-kompis), och de jag har i hyllan har sedan tidigare fått en del tid i rampljuset (kolla in såväl Remasters- som Live!-arkiven).
Mindre intressant att skriva om.
Det gäller dock inte den andra bilden här just ovanför.
Rainbow.
Visst, det är klart att mästerverken "Rising" och "Long Live Rock'n'Roll" varit i fokus förr, men här finns det ändåp lite att reflektera över och kommentera, tycker jag.
Notera främst mittenuppsättningen av skivorna på bilden.
Tre stycken vita saker.
Den översta är klassikern "On Stage", som jag egentligen inte själv fattar att jag inte haft i Live!-serien. Den understa är hemmaritad (!), och själva skivan ett hemmabränningsprojekt.
Sådär lagom tjusigt, men ändå kul att se. Hade själv nästan glömt att det var så det var, tror jag fick en bränd kopia någon gång som jag ville ha i hyllan, därav detta spektakel.
men.
Mitten mitten.
Har du kollat den?
Det gjordes liksom häftigare promos förr...

 Specialskiva som skickades ut till radiokanalerna, med utdrag ur låtarna från dubbelgiven "On Stage" som blandats med intervjuer med Ritchie Blackmoore och Ronnie James Dio (främst den tidigare pratar). 
Ett stycke raritet och rätt kul sak, där bland annat historien om låten "Starstruck" beskrivs (texten handlar om Myriel, ett av Ritchies fans som bland annat dök upp i hans trädgård en kväll när han åt frukost...), samt hur bandet lägger upp olika spelningstyper beroende på hur publiken vill ha det och annat.
För oss som vill veta lite om vad som händer bakom bandet är det en guldgruva!

Guldgruva avseende Veckans Tips - det har däremot inte bokstaven R varit.
Ynka två stycken från hyllan so far (vilket ju är patetiskt lite med tanke på hur många tips som flödat genom bloggen nu).

Bilden är dassig, men hey - lev med det. Ibland blir det så.
Det är i alla fall Rotting Christ "Aelo" och Rwake "Rest" som avbildas, och har du missat dem får du skylla dig själv. 
Däremot gav grävandet i hyllan en del andra skivor som jag nog minsann törs utlova att vi ska titta på förr eller senare. Här ligger de och väntar på att få bli Veckans Tips!

Längst upp Red Fang, till vänster Riot, till höger Royal Thunder och längst ner Rev 16:8.
Spretigt, men bra. Alla dessa kommer under året/närmaste åren att få sin tid i solen som Veckans Tips. Det är de värda allihop.
Precis som förra gången tänkte jag också att vi skulle kolla lite på en del av de skivor som befolkar hyllan och som inte är hårdrock. Vi hoppar en del mer eller mindre väntade akter (hej R.E.M!) och tar istället fram detta knippe:

Jaha, tänker du.
Vafan är det här?
Överst har du de tre skivor jag hade tänkt plocka fram. Radiohead, samlingsskiva (jag har en del samlingsskivor ändå i hyllan, fast jag nästan inte tror det själv, och inställningen till samlingsskivor är väl generellt ganske svalt...), Dizzie Rascal (hip-hop, köpte den när jag var lite lost över vem jag egentligen är och lyssnade en del på den stilen... tror det var Per Sinding Larsen på SVT som tipsade, och det ångrar jag - detta är nämligen inte en bra platta, utan påminner snarare om förpackade fekalier) och Raising Sands (med Robert Plant och Alisson Krauss på sång, en väldigt finstämd men fin skiva som jag gillar skarpt).
Tänkte nog att det blir en bra mix att visa, och sen... igår kväll när mina grabbar badade och jag som vanligt stod och stirrade lite på skivhyllan.. så stod den ut.
På fel bokstav.
Eros Ramazotti.
Sorterad under E. Inte under R. It must be a sign, tänkte jag, och knäppte av en bild med telefonen.
Ja. Jag har en samlingsskiva med Eros i hyllan. Det är kanske inte hevvy mettall, men så är det, och nu kommer frågan.. sortera under E eller R?
Jag hade den under E, där tanken antagligen var att han kallas Eros. Lite som Kylie Minogue som heter Kylie på skivorna (jodå, jag har en skiva med henne också, men det blir under K så småningom...), men det står ju faktiskt även Ramazotti på den här plattan.
Så, nu fick han inte bara sin tid i solen på denna blogg, smörsångaren från Italien, utan även en ny bostad i skivhyllan. Under R.
R.
Där Red Hot Chili Peppers bor.
Nu ska det handla om dem.
Jag gillar nämligen dem, lite lätt sådär.
Inte så att min skivsamling är fullständigt out of this world med bandet, men ändock så att jag ska starta sektionen med denna vackra bild, tagen några jular sen (ingen tatuering på vänster arm där, men det kommer väl såna bilder också vad det lider:

Okej.
Lagom lätt illamående?
Beredd på resten?
Fint.
Så här då!

 

 

 Så, vad har vi här?
Jo, först kommer de tidigare åren med bandet.
De som gjorde att jag fastnade för dem en gång i tiden. Mer funkstök än numera, och Anthony Kiedis sjunger verkligen rätt illa - men ärligt, och hela bandet har en inställnig som blandar total glädje och av att det är på liv och död på ett helt annat sätt än de sentidare skivorna. Det var väl "Mothers Milk" som verkligen fäste bandets unika sätt att närma sig musiken hos mig, och efter "Blood Sugar Sex Magic" var det helt kört. 
På tal om Besatt, liksom.
De senare skivorna är ojämnare, även om väl "Californication" förstås får räknas till bandets höjdpunkt av gemene man, men jag kan ändå inte hjälpa det.
Bandet har för evigt en plats i mitt hjärta, och ett år med en ny skiva av bandet är ett bra år.
Liveplattorna får en egen bild.
 2 officiella, en inte så officiell. "Live Q" har inte förekommit i Live!-serien, men "Live In Hyde Park" har förstås varit i fokus. Trion ovan kompletteras av en bootleg med förvånansvärt braljud, från Holland -92 och med det småfyndiga namnet "Red Hot And Rainy".
En av de saker jag verkligen gillar med bandets livegivar är att man plockar in unikt material. Covers, olika versioner eller helt enkelt osläppta låtar som spelas live - det är att ge det lilla extra även för oss fans som har rubbet med bandet.

Till näst sist i denna dykning ner i bokstaven R så ska vi lyfta fram en udda skiva. Till skillnad från förra gången, med bokstaven "A" så är det inte en skiva som är överdrivet bra. 

Den här skivan är med tyska Rage.
"The Missing Link" är inte dålig, och hyggligt hård power metal för att vara -93, men ändå var det hela tiden en sån där skiva som aldrig riktigt fäste eller lyfte för undertecknad.
Jag borde ha älskat den, den tiden i mitt liv, men...nä.
Detta är och förblir den enda plattan med tyskarna, trots att de varit i farten så länge, och det är i sig ett faktum värt att reflektera lite över och belysa, såhär när man står och glår på en skivhylla.
Borde jag ha fler skivor med dem, verkligen?

Den frågan får dessutom avsluta kollen på bokstaven R.
Som du sett blev det ingen detaljfotografering av hur skivorna ser ut. Orkade inte, och ljuset från taklampan föll lite snett ner över hyllan när det blev så långt ner.
Det sista, det enda som återstår, det är nu att skicka utmaningen tillbaka till Stones, och denna gång ska han få en utmaning på ett annat sätt.
En bokstav som jag tror kan bli lite svår att skriva om helt enkelt för att det inte finns så många skivor där. tror jag. 
Bokstaven Q.
Det ska bli mycket spännande att se om han klarar att skriva nästan något alls om den!