Så kallar Stones det, och jag förstår egentligen precis vad han menar - men ändå kan jag inte hjälpa att gilla det. Jag är rätt övertygad om att varenda rocker i detta avlånga land har haft en period av Bad Religion i sitt liv (och sanna mina ord, vi kommer att återvända till just min period i ett avsnitt av Besatt vad det lider), och sannolikheten är väl rätt stor att de flesta tänker tillbaka på bandets riktiga glansdagar runt 90-talets början (skivor som "No Control", "Against The Grain", Generator"...), men faktum är att bandet de senaste knappa decenniet haft en mycket bra svit med plattor som "New Maps Of Hell", "The Empire Strikes First" och förra given "The Dissent Of Man". På färska "True North" har man egen enligt utsago försökt söka sig tillbaka till just den förstnämnda tiden, och paradoxalt nog resulterar det i en aningen svagare skiva än sina närmsta föregångare.
Nä, den är verkligen inte dålig, det är ju Bad Religion vi pratar om, ett av de mest pålitliga banden i världen, men det är ändå inte samma svindlande höjder som bandet nyss befunnit sig på. Kanske är det resultatet av att man söker sig mot en aning snabbare låtar, eller så är det bara att låtmaterialet inte är lika bra överlag.
Ändå.
Vad är det här, bandets 17:e giv?
Det är inget annat än imponerande att då slita fram såna fullkomligt övertygande dängor som "In Their Heart Is Right", "My Head Is Full Of Ghosts", "Fuck You" och "Robin Hood In Reverse". Lyriken är lika snygg som träffsäker, och som exempel kan vi ta singeln "Fuck You", där man lindar budskapet så ruggigt snyggt. Eller vad sägs om rimmandet i refrängen?
"Just say Fuck You/Pavlonian rude/A menace too/Pay homage to/Your bad attitude"
Rätt läckert, eller hur, främst de två första raderna.
Annars är det som vanligt ett ganska stort kollektiv som härjar runt på skivan. Brooks Wackerman pucklar pukor, Jay Bentley hanterar basen och gitarrgarnityret är imponerande trion Brett Gurewitz, Greg Hetson och Brian Baker. På det har man som vanligt dels Greg Graffins sång, samt "oozin' aahs" från Greg, Brett och Jay. Rätt häftigt, faktiskt, att man kan hålla alla sysselsatta så att säga, och kanske ligger en del i bandets eviga driv här?
Att dynamiken gör att "gubbarna" fortsätter ha kul ihop och orkar hitta nya låtar?
Nåväl.
Du som hört Bad Religion förr vet vad du kan vänta dig.
Det är inga överraskningar, och det är fortsatt bra.
Förstås.
Även om man kan kalla det sandlådepunk...
Bästa Spår: Rätt svårt, faktiskt. Det har ju, som vanligt med det här bandet, en tendens att vara just den låt som spelas för tillfället. Ska jag ändå välja en, den som ekar oftast i mitt huvud efter att skivan rullat till slut, så är det nog "My Head Is Full Of Ghost". Det är inte den mest uppenbara låten, och det tar ett tag innan den klistrar sig fast - men just därför har den växt till sig med tiden. Vid första anhörandet är det snarare "In Their Heart Is Right" som fastnar.
Betyget landar på 4, även om det kanske snarare är i underkant än i överkant. Totalt sett är det dock inte mycket att snacka om. Bad Religion levererar, som vanligt, och det finns egentligen ingen anledning över huvud taget att inte trycka play!
Bad Religion "True North" - 4
Inlägg
Jag överdoserade på BR under tidigt 90-tal, så jag springer inte ut och köper deras skivor så fort jag kan nuförtiden. Har heller inte hört den nya än. Men härom veckan fick jag för mig att lyssna igenom Suffer, No Control och Against the Grain... och jösses, de skivorna sitter fortfarande som tre smäckar. Sen kom Bobby Schayer och det blev lite såsigare, mindre knock'n'roll, även om låtarna fortfarande höll sedvanlig klass. Och renässansen för nåt tiotal år sen sammanföll med ännu ett trummisbyte, så trummisarna har tydligen rätt stor betydelse för slutresultatet. Hur som helst behöver jag egentligen inte spela de där tidiga skivorna, varje takt och oozin' aah är inpräntade i skallen.
SvaraRaderaVet inte om jag tycker "sandlådepunk" är nån passande benämning, men det beror förmodligen på vad man menar med det. Jag associerar i alla fall snarare till NOFX och såna, som trampar sönder andras sandkakor och visar snoppen för tanterna vid lekplatsen - lite barnsligare på alla sätt. BR är väl mer en välartikulerad ung man (eller kvinna), upprörd över sakernas tillstånd, som ännu inte blivit vuxen nog att ta sitt förnuft till fånga. Och såna hittar man inte i sandlådan...
Radera"Vet inte om jag tycker "sandlådepunk" är nån passande benämning, men det beror förmodligen på vad man menar med det. Jag associerar i alla fall snarare till NOFX och såna, som trampar sönder andras sandkakor och visar snoppen för tanterna vid lekplatsen - lite barnsligare på alla sätt. BR är väl mer en välartikulerad ung man (eller kvinna), upprörd över sakernas tillstånd, som ännu inte blivit vuxen nog att ta sitt förnuft till fånga. Och såna hittar man inte i sandlådan.."
Väl talat kunde inte sagt det bättre själv....
Jag är förmodligen den enda musikskribenten/musikfanet/människan i detta helvetiskt urtråkiga och avlånga land som har koll på det mesta inom musiken men inte vet ett jota om Bad Religion.
SvaraRaderaDå får du fixa till det direkt!
RaderaSpiring -> Ja. Poäng på det, det var väl en bra beskrivning av BR's punk snarare än sandlådepunk.
SvaraRaderaGissningsvis är det nog ändå för att det som punk betraktat är rätt ofarligt som Stones har myntat begreppet. Eller?
Tom S -> Ja. Jag håller med Jarno. Läs Spirings kommentar så har du en tro skivor som bra ingång!
Då undrar jag vad som är "farlig" punk, eller åtminstone exempel på sånt som denne Stones anser vara motsatsen till sandlådepunk. Sitter det i texterna? Ska musiken vara "utmanande"? Finns det "farlig" musik överhuvudtaget? (Ja, om man lyssnar för högt i hörlurar, men det gäller väl alla typer av musik.)
RaderaSpiring -> Ja. För att vara tydlig så är det ju jag - inte Stones - som gissat här. Han får väl svara själv så småningom, men om jag ska fortsätta gissa så är det väl så att dte finns punk med mer aggressivt anslag än Bad Religion.
SvaraRaderaVilket som ger störst effekt låter jag vara osagt, men BR har ju en aning mer akademisk ådra och ett finurligare uttrck än, säg, Discharge. Typ.
Kanske har jag snurrat in mig helt nu då, och satt Stones ännu mer på det hala... :)
@Spiring -> "Sandlådepunk" Inget illa menat med det, en association som jag fick upp första gången jag hörde stilen, dvs en trallvänlig glad punkrock.
SvaraRaderaNå, jag trodde inte det var sagt med illvilja, men mina associationer löpte i en annan riktning.
Radera"Trallvänlig" kan jag väl hålla med om, men särskilt glada tycker jag inte de låter... de flesta låtarna går i moll, och de få "glada" låtarna de gjort hör inte till mina favoriter. Men det rör sig om typ en låt per album i snitt, kanske - som "Heaven is falling" eller "What can you do?". På Against the Grain finns det inte en enda. Så "trallvänlig" får i så fall inte förväxlas med "trallpunk" och sånt. I Bad Religions värld skämtar, eller ens småler, man inte ostraffat! Och världen är hård, liksom riffen.
"Trallvänlig glad punkrock"
RaderaKunde inte låta bli att som BR fan lägga mig i diskussionen.
Trallvänligt,ja.
Glatt,nej inte på långa vägar,läs igenom deras texter (finns på deras hemsida),så inser du snabbt att detta är (i dom allra flesta fall) allt annat än glatt.
Verkar vara en utbredd missuppfattning att BR är nå typ av "collace" pop punk typ blink 182 m,f.
Nej BR har kört sin grej i 30 år utan att ge vika för trender och annat trams det är riktig punk för mig iallafall.RESPECT.
Anonym BR-fan -> Musikaliskt är det ju ganska trallvänligt. Textmässigt tycker jag snarare att det är kritik levererat på ett väldigt sofistikerat och smart sätt snarare än nattsvart (och nej, jag har skivorna så jag behöver inte gå till webben för att leta texter).
RaderaVisst är bandet värda sin respekt för att ha hållit fanan högt i 30 år, och jag uppfattar det inte som om någon - vare sig jag som skribent eller Stones som läsare - gör annat?
Oavsett... välkommen hit. Hoppas du hittar mer du reagerar på och vill bidra till diskussionen!
RaderaHåller verkligen med dig angående deras texter.
Jag uppfattade inte heller att någon här inne "disrespectade" BR,ville bara dela med mig av mina tankar.Ber om ursäkt om någon kände sig påhoppad.det var då inte min avsikt.
Anonym -> Nä, inga tår under skor här. Som sagt, hoppas du stannar! :-)
RaderaNu har jag lyssnat igenom albumet ifråga en gång, på Spotify med rätt kassa hörlurar, och första intrycket var faktiskt att det lät lite väl glatt de första låtarna. Men det tog sig efter det. Min favorit efter en lyssning är i alla fall "Dharma and the bomb", kanske för att den sticker ut på två sätt - dels för att den evinnerliga tvåtakten kan bli lite tjatig, och dels för att det inte är Greg Graffin som sjunger. Även "Popular consensus" och "My head is full of ghosts" höjde sig över mängden. Fler lyssningar, på ordentlig anläggning och med högre volym, får säkert skivan att växa; men jag kan inte tänka mig att den kan hamna i närheten av Suffer och Against the Grain, det räcker liksom inte med tvåtakt för det...
SvaraRaderaDå var det väl dags att klä sig i säck och aska då, krypa till korset, äta mina ord och så vidare. Det här är en förbannat bra Bad Religion-skiva. Och, ja, den är förmodligen i närheten av Suffer och Against the Grain. Förmodligen, därför att dessa två album är så inpräntade i min hjärna att det inte går att jämföra dem objektivt med den nya. Utan att ljuga kan jag i alla fall säga att det är den BR-skiva som berett mig störst glädje på över 20 år, sedan just Against the Grain. I och för sig tycker jag mycket om alla skivorna sen Brooks Wackerman kom med i bandet, eller för den delen alla deras skivor överhuvudtaget, men det som utmärker True North är att den går hela vägen. The Process of Belief och The Empire Strikes First börjar visserligen lika starkt, men såsar ur efter ett tag. Men här finns inte ett svagt spår. Jag står till och med ut med tralliga låtar som "Robin Hood in reverse", en typ av låt som brukar vara sånt jag har mest svårt för i bandets produktion.
RaderaKort sagt: jag har MYCKET svårt att tänka mig nåt album som slår True North när det är dags att summera 2013.
Spiring -> Du har gjort det förr, och jag undrar om du är sugen på att göra det igen: skriva en gästkrönika.
RaderaDet du ger uttryck för ovan är nämligen mycket intressant tycker jag - hur påverkas man i sin objektivitet och uppskattning av skivor med tanke på andra erfarenheter? Hur kan det komma sig att du håller Suffer och Against The Grain som sådana höjdare även om kanske True North är bättre rent objektiv?
Spelar det någon roll om ett band presterar bättre senare i karriären när ett tidigare alster är så tätt förknippat med minnen, nostalgi och andra tankar? Och vad måste till för att man ska kunna frigöra sig från detta och ändra sig (som du gjorde så elegant ovan) avseende nyare material?
Det är ju inte bara BAD RELIGION som detta kan appliceras på, och som recensent av skivor brottas jag ofta med hur yttre faktorer påverkar min upplevelse av skivor.
Vore mycket intressant att läsa dina tankar om detta!
Hoppsan, den här kommentaren har jag missat och inte läst förrän nu. Ja, det kanske vore ämne för en krönika. Fast hur angriper man det? Börjar traggla sig igenom hjärnforskningens senaste rön? Eller ger uttryck för lite allmänna, ej genomarbetade, privata funderingar?
RaderaNå, när det gäller musik och annat man får såna överväldigande upplevelser av så har det säkert mycket att göra med hur mottaglig man är för just det man faller för vid just det tillfället. Sen blir det väl en definierande upplevelse, jag menar att om jag faller för Bad Religion för att jag gillar snabb musik i kombination med melodier att döda för så blir det nog ett steg i fel riktning om de börjar spela långsammare - även om jag skulle ha älskat den något långsammare musiken om jag hört den utan att ha haft definitionen av hur BR "ska" låta klar. Tycker jag att det är jobbigt med snabb musik så faller jag väl inte för det på samma sätt. Och tjugo år senare är kanske inte snabbheten så avgörande längre. Mitt 25-åriga jag skulle förmodligen ha reagerat annorlunda på "True North" om den varit uppföljare till "Against the grain", än vad mitt 47-åriga jag gör. Kanske tveklöst satt den högre.
Men med detta sagt så kan jag bara konstatera att jag, för andra gången, blivit närmast besatt av Bad Religion. (Första gången var runt 1992.) Och det som snurrast mest i stereon, iPoden, bilstereon och så vidare är en samling jag satt ihop från de fyra skivor som föregår "True North", alltså från 2002-2010. Dessa skivor ägnade jag sorgligt nog bara ett halvt öra när de kom, eftersom mitt BR-intresse avtagit allt mer under 90-talets sista år. Men jag som annars lyssnar en eller max två gånger på en skiva innan jag måste sätta på nåt helt annat har de senaste veckorna grävt ner mig totalt i Bad Religions 00-tal. Märkligt, och ett tecken på att man faktiskt kan drabbas av såna överväldigande upplevelser trots att man borde hört det mesta vid det här laget och därtill är Vuxen.
...ja, Spiring -> Men den här kommentaren är ju i sig en krönika! :)
RaderaApropå "trallvänligt" - nog är väl Slayer trallvänliga också? Ta introt till "Raining blood", till exempel: "Lalalalalalala - lalala - lalala"...
SvaraRaderaHar lyssnat på en hel del Bad Religion den senaste veckan, och måste säga att epitet som "trallvänligt" känns rätt långt bort. Åtminstone är det inte det första jag kommer att tänka på när de första låtarna på "The empire strikes back" drar igång. Hårda, tuffa riff, mangel rent ut sagt. Visst finns det melodier, främst i sången, men det är bra mycket hårdare än fisig trallmetall som Europe, Queensrÿche och Van Halen. Så, då var det sagt.