Kombiinerar man det med det faktumet att bandet själva säger sig vilja hitta bra element från alla olika hårdrockens subgenrer och smälta samman dem till ett eget sound så har man förstås ingredienserna till en aning förväntansfull recensent.
Skivan anlände i promoformat, men snyggt levererad från bandet, och rent generellt är en av de utmaningarna undertecknad har haft att bedöma hur recensionen ska landa.
Inte mitt tyckande, utan om detta ska bedömas som en demo eftersom bandet är osignade, eller som en regelrätt recension.
För mig är det en skillnad, och kraven är högre i det senare fallet.
Resultatet blev helt enkelt som en vanlig recension, eftersom detta är så löjligt mycket bättre än den vanliga inspelningen man förknippar med demo, och som sådan förtjänar skivan att bedömas och mätas med övriga "riktiga" skivsläpp.
Nå.
Det om det, vad är det då Nox Vorago serverar på "Obsidian Stonemirrors"?
Atmostfärisk och filmliknande black metal, skulle jag vilja påstå, där ett band som Dimmu Borgir känns ganska nära till hands om man vill ge en referens som är enkel att förstå sig på. Allra bäst är sångaren, Johannes "Ûduun" Nyström imponerar i sin variationsrikedom och sin förmåga att trycka ur sig såväl kraftfull som känslig skriksång.
Bra.
Även övriga delar av bandet gör ett habilt jobb och levererar riff där riff ska levereras, smattrande trummor där man vill ha det och så vidare, men den stora behållningen är egentligen helheten.
Bandet är noggranna där, och lämnar inget åt slumpen - hela skivan hänger ihop.
Enligt egen utsago vill man se det som en film, och det är ingen dum beskrivning. Åtminstone när det gäller känslan, och det vore rätt kul att se hur bandet klarar att leverera det på scen.
På skivan funkar det nämligen ganska bra.
Jag tycker inte riktigt att det håller precis hela vägen, faktiskt så blir vissa av de instrumentala inslagen lite av dalgångar, på samma sätt som jag tycker att avslutningen är en riktig topp. Från titelspåret, låt nummer sex, och hela vägen in i mål (dvs även låtarna "The Plateu Of Unicarnation" och framförallt avslutande "Ad Cinereo", om man bortser från mellanbiten och instrumentala "II") lämnar skivan ett fint avtryck.
På det hela är skivan en sådan som tjänar på repetitiv spelning, och växer med tiden.
Kanske är det så att låtmaterialet är bättre mot slutet av skivan, eller så vaggas man som lyssnare in i bandets sätt att uttrycka sig och tar enklare till sig låtarna mot slutet - det låter jag vara osagt.
Det blir bra till slut i alla fall, det kan vi konstatera, och allra bäst är det i sista spåret "Ad Cinereo" som står ut på den här skivan.
Betyg då?
Jo... eftersom jag nu gjort bedömningen att detta ska hanteras som en "riktig" skiva så får den bedömas som en sådan. Det betyder att jag är imponerad av vad bandet har spikat ihop ur ett debutsammanhang, men att skivan inte riktigt klarar att hålla mitt intresse låst hela vägen och i konkurrens med andra plattor i skivfloden.
Vi stannar på betyget 3, men det ska bli väldigt spännande att se var Nox Vorago tar vägen framöver. Helt klart är man på scenen för att stanna!
Du hittar skivan på Spotify, och jag lånar kollega Martins slutord till även denna recension: Gillar man episk progressiv svärtad dödsmetall tycker jag verkligen att man gör sig själv en stor tjänst att kolla in ”Obsidian Stonemirrors”. Man kommer inte att ångra sig.
Nox Vorago "Obsidian Stonemirrors" - 3
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar