Recension: Year Of The Goat "Angel's Necropolis"

Norrköpings oheliga rockers Year Of The Goat skapade med debut-EP'n "Lucem Ferre" en grannlaga uppgift för sig själva: att följa upp de massiva förväntningarna med en riktig debut.
Det tog rätt lång tid, och i slutet av året avtäcktes den.
"Angels' Necropolis" är namnet, och lika givet som en bakfylla efter julfesten kommer delar av diskussionen att handla om huruvida man lyckas infria förväntningarna man skapat.
Enklast är kanske att börja med konstaterandet att musikaliskt är bandet ute på samma resa som man inledde.
Det är rock med förförisk pop-ådra, och av ett sådant snitt att dess enkla och till synes lättsmälta låtstruktur gör den alldeles utmärkt för att lura folk i fördärvet med.
Ska andra akter inom fåran nämnas så antar jag att band som The Devil's Blood och Ghost hamnar på kartan, även om jag väl kan tycka att Year Of The Goat har en egen ton jämfört med dessa akter.
Låtarna är 8 till antalet, och personligen gillar jag sluttampen allra bäst. Den avslutande trion "This Will Be Mine", "I'll Die For You" och "thin Lines Of Broken Hopes" inger gott hopp om fortsättningen för bandet. Det får mig också att undra om det är så pass enkelt som att man initialt känner av pressen att man måste prestera, och därför är aningen mer krampaktiga i inledningen av skivan för att sedan slappna av ju mer tid som går. 
Fast å andra sidan har jag ingen aning om i vilken ordning låtarna är skrivna, så det är ren spekulation och kanske lika gärna en reflektion av min mottaglighet....

Nåväl, skivan börjar helt okej. Inledande "For The King" och tredjespåret "Spirits Of Fire" är representativa för bandet och funkar väl. Titelspåret är okej men inte så mycket mer, och mittpartiet ("Circle Of Serpents" och "Voice Of The Dragon") tappar i glans ju mer man lyssnar för att till slut hamna i ett rätt tråkigt slutskede.
Thomas sång är ju inte fantastisk, men passar ändå fint till den musik som bandet levererar, och på det hela gör man det enkla på ett bra sätt. Plus för digipacken från Van Records också, den är läcker med mattsvart papper, men ändå är en av de bestående tankarna och känslorna när skivan snurrat otaliga varv att det faktiskt saknas något. 
Det där lilla extra.
Det där som kanske fanns på "Lucem Ferre", eller som jag i alla fall tyckte mig höra då.

Werockkollegan Jarno satte fingret på delar av vad jag tycker saknas i sin recension, nämligen att det inte fäster emotionellt då det känns för producerat, för sökt, men kanske är det ändå bäst beskrivet i en av tidningarna Sweden Rock Magazine eller Close-Up Magazine (jag minns inte vilken och orkar helt enkelt inte leta reda på svaret eller vilken skribent det var...): Det flyter ihop lite. Var för sig står sig låtarna bra, och det skulle nog lyfta vilket blandband (ja, eller spellista som man säger nu för tiden) som helst, men sammantaget så blir "Angels' Necropolis" tyvärr ganska jämntjock.
Och det är ju inget man vill skriva om när det gäller Year Of The Goat.

Med det sagt... hur bra är det då?
Nej, det är inte lika bra som "Lucem Ferre" (och, som nämnts, jag lämnar hela diskussionen avseende om det är musiken eller jag som ändrats sen dess till en annan tid och plats), men det är ju fortfarande ganska bra. Jag spelar den gärna i bilen eller hemmavid när jag vill lura hustrun att bli djävulsdyrkare. Betyget 3, med lite mersmak, känns korrekt.

Bästa Låt är nog avslutningen, "Thin Lines Of Broken Hopes".
Spotify? Visst. Här!

Year Of The Goat "Angel's Necropolis" - 3