Mer Airbournebilder - och Black Spider

Dags att se till att kameran är redo för nya stordåd - vilket förstås innebär en urladdning.
Överst hittar du Black Spider, förband till Airbourne på Tyrol senast. Rätt kul band faktiskt, med låtar som "Kiss Tried To Kill Me" och "Blood Of The Kings" samt en hel del humor i mellansnacket.
De hade förresten en av de tuffare baksidor på en turnetrröja jag sett, alla orter hade fått "dra åt helvete" översatt till sitt språk. Allts, 25/10, Fuck Off Birmingham, 26/10, Dra Åt Helvete Stockholm, typ. Det är ju humor! :)

..sen blir det en hel del Airbourne här nedan. Håll till godo...

...gillar du det där så missar du väl inte den stora bildspecialen som las ut i samband med spelningen, eller hur?

Nä. Tänkte väl det!

Kvelertak på Kafé 44!

I lördags var norska Kvelertak i farten i stan, närmare bestämt på Kafé 44.

Grym spelning enligt Werock-kollegan Jonte, som bjuder på den här sammanställningen!

Dessutom är det dags för "mitt-i-månaden"-recensionerna.

Kollegorna har satt tänderna i ex Bring Me The Horizon och Rhapsody Of Fire, medan jag dissekerar ett stycke amerikans thrash i Helstars "Glory Of Chaos".

För övrigt kan jag dela med mig av ett riktigt moment som jag hade idag. Dio har släppt en dubbellive från Donnigton -83 & -87, och den spelades i bilköerna i morse.

När dte var dags för "All The Fools Sailed Away" var det nära på tårar, rentav.

Så.

Jävla.

Bra.

Han kommer att bli saknad, Ronnie James.

Recension: Kvelertak "S/t"

Norge är ett land som gett oss fantastiskt mycket bra musik. Det är också ett land vars språk ibland gör att man gör sig lustig på dem. Fantomen heter till exempel vad jag förstår Trikågutten, så ibland behöver man helt enkelt påminnas om storheten som finns i att hylla Satan på norska, eller hur tufft det kan vara med text på sitt modersmål om man tillhör Norge (ja, eller Sverige för den delen, personligen skulle jag nog kunna ge nästan vad som helst för att The Haunted skulle göra en platta under namnet De Hemsökta och köra sin vansinniga text med svenska texter).

Kvelertak betyder stryptag på svenska, och här har vi ett gäng norska gutter som är redigt förbannad, och villiga att köra ner sin säregna blandning av thrash, black, rock och punk i halsen på allt och alla.
Låtar med namn som "Ulvetid", "Mjød" och "Fossegrim" lyser som en fyrbåk och gör att bandet förtjänar alla sina hyllningar för debuten (skivan levereras nedklistrad med omdömen från norska medier, där enbart fullpoängare delas ut av i stort sett alla som är något, tillsammans med superlativ som "den bästa norska debuten någonsin"...).

För så här är det: Kvelertak har en äkthet och en ådra av inre energi som lyser igenom.
Jag tror det är omöjligt att känna sig oberörd av det här, även om man inte skulle gilla det så väcker det en reaktion.

Å andra sidan - varför skulle man inte gilla det?
Innan du läser vidare, öppna Spotify och lyssna t ex på det obarmhärtiga svänget i "Blodtørst", eller rock'n'rollöset som inleder "Offernatt". Det sprider nog ett leende på läpparna på vem som helst som inte är död...

Omslaget är ritat av en viss John Baizley, frontman i det här bandet, och kollar man in den lite skruvade, halvpsykedeliska skapelsen samtidigt som man lyssnar på musiken så stämmer de faktiskt rätt bra överens, på nått sätt. Så när som på en sak, tycker jag. Kvelertaks musik är mer energifylld än målningen som pryder deras konvolut.

Nåväl.

Skivan är grym, helt enkelt. Du hittar en fet dubbelrecension på plattan här, signerad Werock-kollegorna Stones & Metallbibliotekarien, och de beskriver den långt mycket bättre än vad jag kan. Jag nöjer mig med att fläska på volymen och få ett epileptiskt anfall av glädje när Kvelertak öser från hjärtat!

Du hittar bandets MySpace här, och var du en av dem som fick spana in bandet här i Stockholm häromdagen så vore det ju super om du ville dela med dig av upplevelsen!

Bästa Spår: Jaaaaaadu.. hur fanken spikar man det? Kanske "Mjød"? Eller tidigare nämnda "Fossegrim" och "Blodtørst"? Eller bandets enda låt med engelsk titel, "Sultans Of Satan"? Svaret är ju då - man kan inte. Inte jag i alla fall, och hela skivans styrka ligger faktiskt lite i att låtarna är ganska olika uppbyggda, men ändå helt klart lika i sitt sound.

Betyg då? Oj. Svårt, faktiskt. Initialt var detta en klockren femma, sen hittade jag lite småskavanker efter ett tag som lade plattan på en fyra (när smekmånaden gick över!), och nu har jag lärt mig leva med dem. Tror jag. Eller inte. Äh, vad fan, hellre fria än fälla. Svaret är ju nämligen att du inte får missa det här. Du behöver det. Så får vi se hur vi står om ett halvår eller år...

Kvelertak "S/t" - 5

Live!: Prong "100% Live"

Charm.

Så tänker jag när jag kollar på amerikanska Prongs livealbum "100% Live". För det här är stundtals rätt taffligt om man jämför med de stora liveproduktionerna, och det är helt uppenbart att skivan består av ett plockepin av upptagningar.

Inga mellansnack.

En ljudbild som skiljer sig lite mellan de olika låtarna.

Ett band som är olika taggat i låtarna, och framförallt en sångare i Tommy Victor som låter klart olika bra i de olika låtarna.

Egentligen har den här röda skivan alla ingridienser för att vara en kalkon, när jag tänker efter - men så blir inte fallet.

Den har som sagt istället en charm som gör den.. ja, oumbärlig i din skivhylla!

Låtmaterialet är totalt sett starkt. "Rude Awakening", "Snap Your Fingers, Snap Your Neck", "Beg To Differ", "Prove You Wrong" finns förstås alla med, och det är gott att höra bandets helt egna sound och låtar. Man bjuds på en resa från det obarmhärtiga svänget i ""Whose Fist Is This Anyway" till det nästan industriella låtsnickeriet i "Another Worldly Device", och förutom att slås över de grymt tuffa titlarna så framkommer med tydlighet att Prong var ett band som egentligen borde ha slagit större när det väl begav sig.

Det lossnade väl aldrig på riktigt ändå, tyvärr, och det känns inte som de senaste åren halvhjärtade comeback har lyft bandet heller, tycker jag.

Tyvärr.

För "100% Live" sätter ett stort grin av glädje i ansiktet på Rebellängeln varje gång den spelas!

(och, för dig som inte alls fattar vad Prong är så har du hemsidan här)

Lördagslyx: En Skivaholics Bekännelse del 2

Välkommen. Detta är den andra delen av En Skivaholics Bekännelse, och nu befinner vi oss tidsmässigt i första halvan av 90-talet. Här ska du få en liten inblick i några av de skivor som jag under den här tiden hade en ohälsosamt nära relation till, på ett eller annat sätt.
Den här tiden i Rebellängelns liv bestod av skolgång, förskaffande av egen bil, sommararbete och en tro på att jag mer vuxen än vad jag egentligen var. (Är du nyfiken på den första delen så hittar du den här)

Det som skrivs är ärligt och ganska utlämnande, och det ska med en gång erkännas över att det är lite nervöst att dela med sig av så pass mycket. Jag hoppas dock att läsningen ska falla i smaken, och till denna Lördagslyx rekommenderar jag förstås snacks som du egentligen inte borde äta - men inte kan låta bli...

-----------------------------------------------------------------------

Candlemass - "Tales Of Creation"


Svenska doommästarna Candlemass fanns i mitt liv sen tidigare. de hade trots allt mästerverk som "Nightfall", "Epicus Doomicus Metallicus" och "Ancient Dreams" under bältet, och jag diggade dem hårt. Något man fick lite spott och spe för, på samma sätt som jag trakasserade mina vänner för deras kompromisslösa kärlek till Iron Maiden, AC/DC och Black Sabbath.
Riktigt galet blev det dock inte förrän den här skivan kom.
"Tales Of Creation". En konceptskiva som fick mig att gå fullständigt bananer. Jag hade den på LP, och jag var förälskad i hela paketet. Musiken, texterna, omslaget - rubbet.
Utan att överdriva så kan jag säga att jag har lyssnat på den här skivan 1000 gånger.
Det är sjukt mycket.
Men så var mitt förhållande till just den här skivan också sjukt...

Nu är det länge sen den fick sitt utrymme, men det är sant det som sägs - gammal kärlek rostar aldrig...



---------------------------------------------------------------------
Alice In Chains - "Facelift"
I början av 90-talet marscherade grungen in i Rebellängelns liv på riktigt. För min del var det främst två plattor som tuggades sönder och samman, och som jag älskar än idag; Soundgardens "Badmotorfinger" och Alice In Chains "Facelift".

Egentligen antar jag att jag skulle kunna ha valt vilken som helst av de två som representant för den maniska besatthet som jag utvecklade för dem (i o f s, i ärlighetens namn var det nog lite värre med Soundgarden..), men jag tänkte att just "Facelift" är lite av en doldis, så den är värd att lyfta fram. Alice In Chains är ju inte direkt obekanta, och deras mästerverk "Dirt" känner de flesta till.

Att föregångaren från 1990 är i stort sett lika bra är dock mindre spritt! Det som fällde mig och fångade mig med den här skivan var främst inledningen. "We Die Young", "Man In The Box", "Sea Of Sorrow" och "Bleed The Freak" sparkar faktiskt stjärt så det står härliga till, och den här skivan fick mig att göra små försök att odla bockskägg.

Det gick förstås inte. Jag gick i nian när den kom, inte fan har man skäggväxt då...

-------------------------------------------------------------------------


Millencolin - "Tiny Tunes"

Enter den trallvänliga och smittande punkrocken. Eller, nja, den hade redan kommit via Bad Religion, men det tog till den här skivan innan jag fattade att det fanns fler band (jo.. jag är kanske inte supersnabb alltid...)

Nå, bättre sent än aldrig kan man ju säga, och låtar som "Mr Clean", "Chiquita Chaser", "Leona" och "Da Strike" förgyllde verkligen mina dagar, och eftersom jag den här tiden arbetade som Kamratstödjare i en högstadieskola så kändes det rätt att vara i en sån här ungdomligare musikstil. Eller, ja. vafan, jag gillade det, helt enkelt.

Dessutom hittade jag den här bilden inlagd i skivan nu när jag kollade på den för första gången på vansinnigt många år. Det är jag, utklädd till tant, som matar min lillebror.

Att han blev så bra är minst sagt ett under...!

-----------------------------------------------------

Danzig "III - How The Gods Kill"

1992 var ett bra år för besatthet, tydligen. Elake Elvis kom ut med sin tredje "soloskiva" (jo, jag vet att det var ett band, men vafanken, det var ju ändå Glenn som bestämde) "How The Gods Kill".

Och jag vete fan vad som hände, men den där blev en fullständig hang up för mig. Det är ju inte ens Danzigs bästa skiva, och jag tycker att den får smisk av sin föregångare, egentligen.

Men något hände som gjorde att den fick ta över mitt liv under flera månader i sträck. jag spelade den överallt - hemma hos kompisar, hemma hos mig, i hörlurar, i bilen... helt sjukt, jag kan fortfarande sjunga med i massor av texterna fast jag knappt lyssnat på skivan på de senaste 15 åren, typ!

Dessutom minns jag att kompisen Nicke skaffade en T-shirt med det lite speciella omslaget i tryck över hela tröjan, och jag tyckte den var så sjukt häftig att jag knappt visste vad jag skulle göra av mig själv - för att köpa en likadan själv gick ju liksom inte. Så stort var inte Bureå...

-------------------------------------------------------------------------------------

Bathory - "Hammerheart"

Jag upptäckte inte extremmetal speciellt tidigt. Det fanns absolut en tid när jag tyckte det var riktigt dåligt, och inte fattade varför man skulle lyssna på skrikljud. Det var hårdrock a lá Dio som gällde.

Tack och lov har det ändrats (och jag har fått göra en fantastisk resa bakåt i tiden när det gäller sådan musik, en resa jag verkligen inte ångrar), och det kan man tillskriva två grupper äran för. Slayer, och Bathory. För mig var dubbel-LP-versionen av "Hammerheart" den första riktiga kontakten med något som skulle kunna kallas black metal, och det var en omtumlande sådan kontakt.

I mitt kompisgäng var det lite udda att lyssna på skrikmusik (även de var helt inkörda på Dio-hårdrock), så det här blev en skiva jag spelade när jag var själv. Och det gjorde jag mer eller mindre hela tiden när jag var själv!

Låtar som "Shores In Flames", "Baptised In Fire And Ice" och den helt otroliga "One Rode To Asa Bay" var 10-minutersepos med rätt skräpigt ljud och en brutalitet som jag inte hade stött på förrut. En lockande sådan.

Att skivan dessutom är helt vansinnigt snygg är en annan sak som drog mig in. I mitten av skivan, när man vek upp den, så finns en otroligt fin bild på en kustremsa, med vy ut mot havet.

Det blev sinnessjukt många timmar i mitt rum med "Hammerheart" i mina skräpiga Yamaha-högtalare samtidigt som jag stirrade på den utvikta skivan som stod på högkant på stereotornet.

Förresten, den skivan har nog Stones nu, den åkte nog med i paketet till BBMV (Bättre Behövande Med Vinylspelare). Njut av den, min vän!

---------------------------------------------------------------------

Stone Temple Pilots - "Core"

Sist men inte minst kommer en skiva som jag haft ett ganska märkligt förhållande till. Jag upptäckte Stone Temple Pilots lite senare än de andra stora banden i grungevågen, och genom en rätt avlägsen bekant (tack Anders!). När skivan väl kom in i mitt liv startade den en flodväg av kärlekskänslor, och jag har mycket starka minnen av att röra mig i princip överallt med just den här skivan i hörlurar. Det var en sån skiva för mig, en sån som spelades i hörlurar på min Panasonicversion av en Walkman.

Och det roliga med skivan är att den är så jämn och ändå naken, att varje gång jag lyssnar på den genast vill uppdatera min lista över de fem bästa skivorna genom tiderna.

Så bra är den egentligen inte, men den tar fram enormt många bra minnen för mig.

Speciellt av bussresor till och från skolan inne i stan.

En kul detalj med skivan som jag upptäckt på senare år är att den är producerad av brendan O'Brien, samma man som rattat så många andra andra kanonplattor på senare år. han kunde redan då, tydligen!

--------------------------------------------------------------------------

Ja. Det var allt för den här gången. Kanske inte så utlämnande egentligen, men eftersom jag vet vad som kommer i den sista och avslutande delen så känns det lite nervigt i alla fall...

Hoppas att du haft en trevlig stund med läsningen - nästa lördag fortsätter vi med den sista delen av mina bekännelser, och då är vi inne i modern tid, så att säga!

Kvelertak!

Ikväll finns det goda möjligheter att ta emot en käftsmäll om du känner dig manad.
Lördagkväll, och Årets Bästa Debutanter står på scen på Kafé 44.
Japp, vi pratar om Kvelertak.

Själv ska jag inte dit, så är du på plats och vill dela med dig av spektaklet så är du välkommen.
Har du inte upptäckt bandets storhet ännu så spelar du den här videon..



Ska du inte dit så får du istället nöja dig med den planerade del två av kvällens Lördagslyx, En Skivaholics Bekännelse. Laddas upp runt 19-snåret, och du hittar den första delen här.

Har du inte bestämt dig än så kan du alltid läsa dubbelrecensionen av Kvelertak på Werock. Matig läsning.

Hammerfall in i studion

Det kom ett mejl från Triada (som hjälper till att fixa med intervjuer och annat för oss "Werockare"). Mejlet var en pressrelease för Hammerfall, ett band som jag har en mycket ambivalent inställning till.

Deras liveplatta skulle helt enkelt kunna få precis samma behandling som den här - alltså att jag egentligen inte gillar den speciellt, men ändå anser att den bör finnas i varje sann rockers skivhylla... Nå, såhär sa pressreleasen:

HAMMERFALL SPELAR IN NYTT ALBUM I NASHVILLE MED AMERIKANSKA PRODUCENTEN JAMES MICHAEL:

Inom två veckor kommer Sveriges genom tiderna mest framgångsrika heavy metal band HAMMERFALL att gå in i studion för att spela in deras uppföljare av guldsäljande albumet ”No Sacrifice, No Victory”. Låtskrivandet är nästan klart och gitarristen Oscar Dronjak avslöjar ”Nya materialet innehåller många nya fräscha sätt att se på våra musikaliska idéer, vi försöker behålla grundtanken med HammerFall men försöker samtidigt att uppdatera och förändra genomförandet. Det kommer bli tyngre och inte riktigt lika rakt på som tidigare album, men såklart kommer vi att fortsätta vara trogna till vad vi tycker att Heavy metal handlar om”.

Förvänta er det oväntade! Kvintetten har också beslutat sig för att arbeta med en ny producent, vilket är ett stort steg för de senaste fyra albumen har producerats av Charlie Bauerfeind. Valet föll på amerikanska James Michael som nyligen arbetat med artister såsom MÖTLEY CRÜE, SCORPIONS, MEAT LOAF, PAPA ROACH m.fl. James Michael kommentarer samarbetet”Vi kommer göra ett fullkomligt fantastiskt album. Bandet har tänt till på alla cylindrar och jag är mycket exalterad över att vara en del av detta projekt”.

Oscar Dronjak fortsätter: ”Att arbetar med James Michael kommer bli väldigt spännande. De två Mötley Crüe album som James har varit involverad i (Låtskrivare på ”New Tattoo” och låtskrivare/producent på ”Saints of Los Angeles”) är fantastiska och står absolut upp emot de klassiska albumen från 80’talet. Detta och faktum att HammerFall använt sig av samma producent (Charlie Bauerfeind) sedan 2002 gör mig väldigt spänd inför detta samarbete, det kommer per automatik skapa ett nytt sätt att se på produktionerna. Mycket av det som HammerFall var och är renodlades genom att vi började samarbete med Charlie, jag är säker på att vi kommer nå samma reaktion i detta samarbetet. Lite som att få en spark framåt, för att komma i rätt riktning”.

Sångaren Joacim Cans lägger till en annan viktig aspekt: ”Jag ser James Michael som en av mina favorit sångare idag och hans arbete med SIXX:AM är fullkomligt fantastiskt. Albumet är inte bara en av de bästa albumen produktionsmässigt, men James levererar en sång insats som de flesta sångarna idag inte är kapabla till. James kommer vara en perfekt co-producent för oss och jag är säker på att han kommer kunna få upp mig ytterligare ett pinnhål sångmässigt.”

Det hittills titellösa albumet planeras att släppas i Europa 20 Maj 2011.

Bra nyheter för dig som gillar bandet, förstås! Dessutom gav det mig en anledning att ta med bilden ovan av Caroline Rosmark. Skönt epig lagbild á la rockband 1985...

Grattis Radiogirl - ditt huvud kan nu värmas!

Ja, menvisst!
Som alla vet så är Entombeds bästa skivor:

1) Wolverine Blues
2) Morningstar
3) Clandestine

Jag föll för två saker hos Radiogirl... den uppkäftiga motiveringen likväl som snabbheten. Sånt premieras, förstås!
Jag menar... kolla in:

Wolverin blues. Måste man fråga, så fattar man inte ;)

Släpp ett mejl till chief-rebel-angel@hotmail.com så kommer mössan med posten.
Övriga jobbade bra (helt rätt Grimgoth, smicker might just take you anywhere...nästa gång!), och jag tänker hitta nån form av tröstpris till signaturen D. Vi gamlingar måste hålla ihop!
Samma mejl gäller för dig, så får vi se vad jag kan skrapa ur lådan...

Stay tuned för mer tävlingar. Den där lådan med grejer måste tömmas snart, jag ska ändå göra om lite här hemma... så, grattis Radiogirl. Övriga - better luck next time!

Recension: Airbourne live på Tyrol

Airbourne rockade som du sett i bildspecialen röven av Tyrol.
Nu ligger den fulständiga recensionen ute på Werock, med ytterligare lite bilder. Läs den här.

Har du dessutom fredagsmys på jobbet och letar mer artiklar så rekommenderar jag kollegan Henriks recension av Amorphis live i Köpenhamn.

2 lagom tunga artiklar att sätta tänderna i en fredag!

Veckans Tips: The Sword "Age Of Winters"

Superhiten på den här skivan är förstås den låt som gjorde bandet riktigt stort via TV-spelet "Guitar Hero". "Freya" heter den, och den drivs av ett riff som de flesta av oss förmodligen skulle ge högra armen för att ha skrivit!

The Sword som står bakom det här riff-monstret till skiva skulle ha spelat igår på Göta Källare här i Stockholm, och undertecknad hade plåt tillsammans med Per - som faktiskt tipsade om skivan en gång i tiden - men hela Europaturnén har ställts in pga sjukdom och därmed flygförbud. Istället får du en noggrannaree genomgång av skivan i övrigt - förutom "Freya" - om du fortsätter läsa här.

Det är nämligen inte så att skivan står och faller med det nämnda spåret.

Här finns gott om material som håller alldeles själv!

"Celestial Crown" som öppnar skivan är en ganska kort sak som inleds med intuning av gitarrer innan ett gungande, hypnotiskt riff drar igång och vi åker rakt in i skivan. "Barael's Blade" följer upp inledningen med en blandning av heavy metal, doom och sludge som träffar lyssnaren rakt i hjärtat. "Winter's Wolves", "Lament For The Aurochs" och March For Ior" är likaledes starka nummer, och totalt sett är Texasbandets debutskiva från 2006 fängslande stark.

Du hittar bandets MySpace här, och plattan finns på Spotify så att du kan lyssna själv. Eller så kan du ju alltid kolla upp det gamla TV-spelet, för även om övriga låtar håller hög klass så är "Freya" den skinande pärlan här. Och det räcker ganska långt...

Gillar du The Sword så ska du förstås inte heller glömma att kolla in recensionen av senaste alstret "Warp Riders". Garanterat på min årsbästalista!

Bildspecial: Airbourne på Tyrol, 10/11

Om förra bildspecialen på den här bloggen var en riktig svartmässa med Watain, så är det idag dags för svettig, stökig, högljud och sexig rock'n'roll! Helt vansinnig konsert på Tyrol, med en frontman i världsklass - som spelade på bardisken ute i publiken, från räcket på balkongen, öppnade ölburkar med huvudet och.. ja. Låt oss säga såhär - det skulle faktiskt inte förvåna mig om det visar sig att Angus Young från AC/DC är farsa till Joel O'Keeffe i Airbourne!
Helt galen, faktisk.

Nå, här har du ett gäng bilder så länge. Håll till godo!

Häng kvar för recension på Werock. Jag ska bara... ehh... ja, skriva den först!

Diostaty?

Tja, varför inte?

Nu kan man i alla få en egen liten sådan, i numrerad och begränsad upplaga om 3000 stycken.

Knucklebonz heter bolaget som ger ut dem, och de kostar $115 stycket.

Kanske värt det, kanske inte. Delar av vinsten går i alla fall till "Stand Up And Shout Cancer Fond", så det är inte bara kommersiella bakgrunder.

Ska fundera lite för egen del. Det är ju en del pengar - men å andra sidan så är han ju verkligen en husgud.

Vore inte fel att pryda arbetsplatsen med en liten staty heller.

Stand Up And Shout!

Onsdag. Svammel - och Airbourne!

Idag är det onsdag. Igår snöade det, idag är det slask här i Stockholm.

Eftersom jag tillhör den minoritet av befolkningen som faktiskt gillar att skotta snö och skrapa rutan på bilen så var jag glad som en lite speleman igår!

Köpte blommor till frugan. Skottade snö med lillkillen.

Idag får man hitta andra anledningar till att glädja sig.

Som att Airbourne är i stan, t ex. Jag har plåt, och ska dit är det tänkt. Funkar allt som det ska så hittar du bilder här, och en recension på Werock imorgon!

Dessutom innebär onsdag att det är uppdatering i spellistan. En skön blandning denna vecka, Stonewall Noise Orchestra och Crystal Caravan har tagit rejält med tid, och ska recenseras för Werock till månadsskiftet. Dessutom blev jag fast hos Yngwie efter helgens Lördagslyx... Senaste Bad Religion är även den flitigt spelad, riktigt bra kvalitet på den. Men det jag tänkte orera mest om är Ghost.

Har du lite koll på vad som är hett så vet du att just Ghost är hetare än en bastukamin just nu. Det går inte att öppna en större rocktidning utan att hitta artiklar om det anonyma och hemliga bandet. Hyllningarna står som spön i backen för gruppens trallvänliga rock'n'roll med texter som hyllar Den Onde, och den här skivan har gått ganska varm hos mig senaste veckan. Grejen är bara den att jag inte riktigt kan bestämma mig vad jag tycker om det!
Det är - helt klart - inte så bra som hypen vill göra gällande i alla fall. Fullständig recension?
Jodå. Nästa vecka tror jag.

Den här veckan har förresten poolare Per hittat kamerafunktionen på sin telefon. Ramlar in mms med bara bra innehåll! Först kom den här. Behemoths "Evangelica Heretica" borde förstås bli Årets Julklapp om det finns någon rättvisa i världen, och jag tänker faktiskt själv vänta med inköpet till efter helgerna. Har "lite" annat att sätta tänderna i just nu...


Nästa mms att ramla in var den här bilden.
Pers kommentar: Snygg Tee, synd på bandet. Mitt svar: Snygg Tee, har hört värre band...
(fan, nu börjar jag låta som den här killen. Rabbla sms-konversationer...vad är det frågan om?)
Hur som helst, rätt snygg T-shirt.



...och när jag ändå pillade lite med bilderna så adderade jag fler bloggar i listan här till höger.
Välkomna Radiogirl och Woodsmanfred. Även 666 Skulls har adderats sen senast, likväl som Film och Musikbloggen. Det händer grejer.

Ja, just fan. Airbourne var det. Ostrukturerat inlägg det här, men vi kan ju avsluta med lite pepp i alla fall. Tyrol ikväll, jag antar att vi får höra den här låten...



"Runnin' Wild", fast kanske inte med Lemmy. Även om det vore coolt som fan!
Vi ses där va?

Månadens DVD-tips: Alice Cooper

Månadens DVD-tips på Werock är en grek som jag nog aldrig skulle kommit på tanken att köpa själv, i alla fall inte spontant.

Kollegan Ida på Werock är däremot ett fan, och hon har denna månad satt tänderna i "Theater Of Death - Live At Hammersmith 2009" av Alice Cooper, och läser man texten så inser man snart (eller, man och man... jag i alla fall!) att detta är en artist som smugit lite under ytan.

Här finns ju massor av klassiker, och en hel del bra lite äldre musik som kanske avfärdats för tidigt!

Du hittar månadens DVD-tips med skräckmästaren här, och där kan du bland annat läsa om hur veteranen blir avrättad på scen. 4 gånger!!!

Fryser du huvudet? Vinn en Entombedmössa!

Vintern verkar smyga sig på vårt avlånga land.
Lätt att frysa då, och som alla minns så har mamma rätt - det är viktigt att hålla huvudet varmt!
Ta därför chansen att kamma hem ovanstående mössa i modefärgen svart, prydd med logga från inga mindre än Entombed!
Mössan är förstås oanvänd och i storleken "one-size-fits-all".
Så, hur gör man då?

Enkelt. Du kommenterar i detta inlägg, och besvarar följande fråga:
Vilket är Entombeds bästa album, och varför?

Tävlingen är öppen till fredag, så du har inte speciellt mycket tid på dig!

I Backspegeln: Candlemass "Death Magic Doom"

Idag är det ju måndag, och igår kväll fick jag ett mejl från min nätkompis Slusk (jo, jag kallar dig det, lite sådär på chans... hoppas det inte tar illa upp!) med den här bilden ovan.

Det kallar jag inspiration!

Du kommer att få chansen att tävla om målningen ovan vad det lider - håll koll på Werock! - men till dess blev det en backspegel på bandets senaste platta. Recensionen är en av de första som skrevs på den här bloggen, och då fick den betyget 4:a.

Såhär snart 1,5 år efter att skivan kom så kan jag konstatera att jag spelat den ganska frekvent, att ljudbilden är otroligt maffig och bra (t ex tar jag upp lite sådana detaljer i Krönikan Hårdrock och Hifi), och att den innehåller några riktiga dräparspår.

Nej, den är inte lika bra som de gamla klassikerna, men den är bättre än nästan allt bandet har presterat på de senaste 15-20 åren. Bättre än den sjävbetitlade vita plattan från 2005, lika bra som "King Of The Grey Islands" (som lider av att ljudbilden är rätt dassig i jämförelse, även om den kanske har bättre låtar..).

Betygsfyran känns faktiskt klockren, och har växt sig stark.

Jag har dessutom en snygg T-shirt med dödsängeln på omslaget ritad på. Den har jag ofta, och känner mig ganska tuff i den varenda gång.

"Hammer Of Doom"?

Jodå. Bra sån också!

Blev så inspirerad att jag tjackade plåt till 25-årsjubileet (det fanns kvar platser, förvånande nog).

Skivor köpes...

...av mig.
Som du kanske läst i den första delen av En Skivaholics Bekännelse så är jag mer eller mindre galen i just skivor. Och det finns några stycken som jag inte lyckats lägga mina feta fingrar.
Besitter du någon av följande plattor på CD, och kan tänka dig att bli av med dem?
Skicka ett mejl till chief-rebel-angel@hotmail.com med ditt pris!

Gamma Ray "Heading For Tomorrow"
Helloween "Walls OF Jericho"
King's X "Dogman" (som för övrigt varit Veckans Tips en gång i tiden, men jag saknar ett eget, riktigt ex!)
Black Sabbath "TYR" (som också varit Veckans Tips, men även där saknar jag ett "riktigt" ex, har bara en bränd CD...)
Black Sabbath "Forbidden"

...säkert finns det fler också, men dessa kommer jag på spontant.
De saknas i min skivhylla.
Hjälp!

Remasters: Gary Moore "After The War"

Gary Moore är trist.

Ja, numera i alla fall.

Men det fanns en tid när det inte var så, inte alls.

Herregud, karl'n står ju bakom klassiker som "Wild Frontier", "Victims Of The Future", "Friday On My Mind" bara för att nämna några, och får väl ändå räknas till en av de ursprungliga gitarrhjältarna. Att det då på senare år kanske har falnat gör ju bara de remastrade utgåvorna till än större "måste-köp"!

Den här gången kollar vi in ett av de album som fått stryk under åren, och som försäljningsmässigt hörde till Irländarens sämre försäljningsframgångar - det röda "After The War".

Precis som föregångarna så bjuds här melodiös, välspelad och refrängstark hårdrock med starka nummer som "Speak For Yourself", "Running From The Storm" och titelspåret "After The War", men det finns några små extra guldkorn som gör att bloggen pushar för just den här skivan.

Vi pratar om gästspelet.

Tunga, lite aviga "Led Clones" har sång av ingen mindre än Ozzy Osbourne och i mitt tycke ligger den perfekt placerad på skivan och lyfter även kringliggande spår. Det roliga i historien är ju att Gary Moores band består av Cosy Powell poå trummor och.. Bob Daisley på bas! Ozzy och Bob har som bekant varit som hund och katt under åren, men på den här plattan som ursprungligen kom -89 så samsas de alltså stundtals.

Den återutgivna versionen kom 2003, och som extraspår får man dels högkvalitativa "Emerald", samt 3 stycken livespår i form av "Over The Hills And Far Away", "Military Man" och "Wild Frontier". Bra så!

En Skivaholics Bekännelse, Del 1

"Hej, jag heter Robert, och jag är en skivaholic."

Så skulle man kunna inleda en presentation av den person som döljer sig bakom namnet Chief Rebel Angel. Jag har helt enkelt en relation till skivor som inte alltid är helt hälsosam.

Jag spenderar massor med pengar på att köpa skivor (Nedladdning? Nix), och jag spenderar antagligen lika mycket tid med att kolla i dem, läsa booklets, kolla laguppställningar och sortera runt dem. Jag bär runt dem överallt - i min arbetsväska, i bilen och mellan husets våningsplan, och det händer tyvärr då och då att jag knappt vågar berätta hur mycket skivor jag konsumerar.

Nä, det är inte ett missbruk som kan liknas med droger, och min mening är inte att raljera eller trycka tummen i ögat på dem som har sådana problem.

Men likafullt kan jag konstatera att deta har följt med mig hela livet.

Just nu har jag råd att göra så, men det har alltid funnits där, i stort sett, med undantag för en mörk period i mitt liv. Den där besattheten av en skiva. Att fanatiskt lyssna, läsa, insupa en skiva med total hängivenhet.

Och den här gången så handlar Lördagslyx om just det, ett par av de skivor som jag - av en eller annan anledning - haft en fullständigt ohälsosam närhet till.

Det är långt ifrån alla, men det är ändå en bra representation. Det är dessutom skivor som kanske inte alltid är helt logiska, jag har försökt rensa från en del "uppenbara" storsäljare från akter som Metallica eller Iron Maiden.

Det kommer att bli ganska utlämnande, och jag ska erkänna med en gång att det känns lite läskigt att vara så öppen - och samtidigt bra. Det är ju faktiskt den där galenskapen runt skivor som skapat den här bloggen!

Så. Slå upp ett glas gott rödvin, ladda en skål med smågodis och slå dig tillrätta. Denna första del av min bekännelse handlar om de tidiga åren...

-----------------------------------------------------------------------------------

Slade - "The Amazing Kamikaze Syndrom"

Min allra första helt rabiata skivkärlek var kanske inte ens hårdrock. Det var Slade, som med skivan "The Amazing Kamikaze Syndrom" hade ett par riktiga dunderhits i Sverige (du minns kanske låtar som "My Oh My" och "Run Runaway"). Eftersom jag inte var speciellt gammal så tog jag dessutom till mig skivan på det sätt som barn gör: jag spelade sönder mina favoritspår på skivan genom att nöta just dem om och om igen. Det luriga är att hela skivan är riktigt bra, och så här i efterhand skulle jag verkligen ha velat ha en räknare på hur många spelningar den fick. Att morsan inte fick frispel och knäckte skivan säger en hel del om hur bra hon var.

När det var som värst med min besatthet så gick jag i mellanstadiet, och jag minns en episod där jag ville veta vad titeln betydde. Jag frågade Siri, min lärare. Hon kunde inte svara (det var liksom inte så viktigt att kunna engelska på den tiden, verkar det som), och i sann Bureskolan-anda så svarade hon istället med en chansning. "nja, jag är inte helt säker, men det har nog något med djävulen att göra".

Obetalbart.

Jag menar, om man nu aldrig har hört talas om "kamikaze" så kan man ju kolla upp det.

Eller påpeka det farliga i musikstilen rock genom att hota med djävulen. Det funkade ju bra...

-------------------------------------------------------------------------------------------------------

Manowar - "Battle Hymns"

På den här skivan finns låten som satte spiken i kistan. från den sekund jag hörde den första gången så var det helt självklart att jag skulle bli hårdrockare.

"Metal Daze".

Varenda gång jag hör introt så rinner rysningar av välbehag nerför ryggraden, och jag måste erkänna att jag än idag tycker att detta är den finaste Manowar snickrat ihop någonsin. Gruppen är dessutom lite förknippad med skam, för egentligen vill inte jag gilla Manowar.

De är ju för bövelen pajasar!

I sina tidiga dagar var de dock riktigt stora hos mig, och den här skivan fick jag inspelad på kassett av min morbror Anders en gång i tiden. han var min idol då, och den som födde en svältfödd unge med bra musik.

Jag är skyldig honom mycket, min morbror. Tack för all utbildning, och all lyssning på Saxon, Black Sabbath, Kiss och Rainbow. Bland annat!

----------------------------------------------------------------------------------------------

Dio - "Sacred Heart"

Man kan ju säga vad man vill, men bättre skivor än just "Sacred Heart" har han ju medverkat på både före och efter, den store sångaren.

För min del kommer jag dock alltid att ha ett speciellt förhållande till just "Sacred Heart" då det var en julklapp från min mor. Den första skivan jag önskat mig och faktiskt fått.

Anledningen var antagligen låten "Hungry For Heaven" som spelades på radio (Rockbox, va, om jag inte minns helt fel... med Pär Fontander?) och som jag hade spelat in från radion på kassett. (Herregud vad gammal jag kände mig nu när jag skrev den meningen!)

Det var en låt som funkade även hos morsan, och en hårdrockslåt jag fick förälska mig fullständigt i. Spelade den på vår familjegemensamma silverfärgade stereo av nåt okänt märke, och så en dag kom då julafton.

Platt paket som jag inte hade fått se under granen innan, så det var en fullständig överraskning, och en god sådan. Vi hade inte så mycket stålars, så att få en skiva var en ynnest utan dess like.

Och som jag spelade den! Med tanke på det min morbror fött mig med så var detta som att hälla bensin på en brasa, och mitt behov av hårdrock flammade upp till en klart lysande låga.

Tack, mamma. Du är bäst!

----------------------------------------------------------------------------------------------------

KISS - "Animalize"

Okej, KISS har aldrig varit några av mina absoluta favoritband. Jag gillar dem, och respekterar verkligen allt bra de har gjort. "Lick It Up" var dessutom flitigt spelad hos nämnde morbror Anders, men för mig var det den glättiga "Animalize" som lyfte KISS.

Den stora låten, som blev en hit t o m uppe i byn Sjöbotten där jag bodde, utanför samhället Bureå (som ligger utanför schtaaan som vi kallar det, alltså Skellefteå) var förstås "Heaven's On Fire". Magiskt enkel låt som krokade fast mig och drog mig in i den här glättiga sexiga skivan.

Och det ska jag erkänna - jävlart, vad jag har hånglat till den här plattan!

Mellanstadiet var helt sjukt, faktiskt.

Partyn hemma hos någon varenda helg, och då fick man pussas med någon av tjejerna i klassen, oftast helt olika dessutom. helt sjukt. Att inte våra föräldrar spöade på oss eller undrade framstår som en av de stora gåtorna i mitt liv, men skit i det - "Animalize" var skivan som snurrade under tiden de gånger jag bestämma!

-----------------------------------------------------------------------------------------

Yngwie Malmsteen - "Marching Out"

Det fanns en tid när jag ville spela gitarr. Kunna det, riktigt bra. Spelade i skolan, och min kära mor ställde upp och fixade på något sätt en akustisk gitarr.

Det var egentligen bara två problem... för det första är jag inte speciellt musikalisk, och för det andra (och detta är nog ändå den största anledningen till att jag idag inte kan ett skit) så var jag lat. Jag ville inte öva, jag ville ju för fasen bara kunna det med en gång! Det slutade med att jag och Peter och Christoffer i min klass hade tidernas sämsta band i en av replokalerna på skolan, helt utan talang någon av oss...

Men - det bidrog förstås också till en besatthet.

Yngwie, gitarrgudarnas gitarrgud!

På skivan "Rising Force" upptäcktes han, men det var först när Jeff Scott Soto tilläts briljera på sång och låtarna blev "riktiga" hårdrockslåtar i mitt tyucke som det hela lyfte. "Marching Out" blev grejen hela dan!

Sjukt bra låtar, även man i efterhand måste skratta sig harmynt över en del av texterna (på allvar, lyssna på "I Am A Viking" och hör på texten... vafaaaan?!?!?). Dessa låtar kommer dock alltid att vara inympade i mig. "I'll See The Light Tonight", "Anguish And Fear", "Caught In The Middle", "Don't Let it End"...listan kan ju göras prick lika lång som skivan!

För övrigt är det coolt att ha brödrarband, och jag tycker bröderna Johansson är lite bortglömda i svensk hårdrockskreditering. Leve dem.

Undrar man vem som fick musikaliteteten i vår familj så är svaret min bror. Han hade också den goda smaken att spela bas i ett band som bland annat körde Entombedcovers på Folket Hus i Bureå. Det är hårt. Han är hård, min bror!

--------------------------------------------------------------------------------------

Red Hot Chili Peppers - "Mothers Milk"

Min livslånga besatthet med detta funkrockband är egentligen Peters fel, min kompis i samband med sommararbetet på HSB. Han satte dem i näven på mig (tillsammans med Billy Idol, för övrigt), och sen dess blev livet aldrig detsamma.

Uppkäftigheten, den funkiga rytmen och de busiga beteendet som lysde igenom i låtarna tog mig med storm, och jag har alltid gillat bandet bäst när de är som mest stökiga och funkiga - inte det raka rockband som de blivit under senare år.

"Mothers Milk" får symbolisera mitt förhållande med just red Hot Chili Peppers, men jag hade samma beteende för varje skiva jag kom över.

Den här fick dock en lite speciell plats eftersom den kom i en tid när jag fick börja vara lite själv på små korta utflykter till skidbackar och så, skidresor till Riksgränsen och annat.

Och då spelades denna hela tiden eftersom dessa resor var tillsammans med just Peter.

Galet bra.

Och en typisk sån där skiva som jag kan snöa in på fullständigt, proppfull med detaljer som träder fram efter ett antal lyssningar, och lika bra för intensiv lyssning på egen hand som för gemensam bakgrundsmusik när man är ett par grabbar eller tjejer i ett rum.

Denna skiva markerar också ett viktigt brott i livet för mig.

Den symboliserar steget till de övre tonåren, när det blev möjligt att skaffa bil och körkort, när det stod klart att jag aldrig skulle bli hockeyproffs och att det fanns annat i livet än ishockey och hårdrock (eller... vänta nu.. finns det verkligen det? Det verkar ju inte vara någon skillnad idag!).

Det är en bra skiva att sätta punkt för de tidiga åren med.

----------------------------------------------------------------------------------------------------

Hej. Jag heter Robert, och jag är en skivaholic.

Och det där var min bakgrund, mina tidiga år.

Vill du veta mer får du vänta till nästa lördag, men till dess vill jag be dig om en sak.

Don't leave me hanging.

Bjud tillbaka med dina besattheter och skivförälskelser - för jag tror inte att jag är ensam!

Gillar du för övrigt idén med en lite längre läsning på lördagen och vill ha mer så har Lördagslyx förekommit en gång tidigare, då med temat musik och film. Du hittar den artikeln här.

Vi ses!

Dags för lördagslyx!

Imorgon är det dags igen.
Det är lördag.
Och du får en längre artikel under samlingsnamnet Lördagslyx.
Denna gång är det del 1 av 3 i en serie som är döpt till En Skivaholics Bekännelse, och jag ska avslöja redan nu att jag är lite nervös för det hela.
Det kommer att vara mer utlämnande än någonsin för min del.

Vill du ha lämpligt tilltugg denna gång så säger jag rödvin och smågodis, det är grejen.
Artikeln publiceras vid sjusnåret, så du har gott om tid att bunkra.
Idag är det dock "bara" fredag, och kanske tänker du att du vill ha lite läsning idag med?
Det går fint det.

Du kan antingen kolla in förra lördagslyxen som kikar på musikgenrer och film, eller så glider du över till werock och kollar in Stones eminenta reportage från Alter Bridge-spelningen i veckan. Slash överraskningsspelade på slutet, och pratade dessutom med Stones! Det tycker jag är prick hur häftigt som helst...

Själv ska jag slappa lite med senaste numret av Close Up. Långt reportage om hank Von Helvete som spelar rollen som Cornelis, något jag kommer skita fullständigt i - men alltid hittar man nåt i tidningen. Nu börjar jag vänja mig med den nya layouten också.
Hepp!