I Backspegeln: Symphony X

I somras släppte virtuoserna i amerikanska Symphony X sin kanske mörkaste platta "Iconoclast", och när den recenserades här på bloggen var nog de bestående tankarna:
1) Jävlar, vilket bra ljud de har fått till på skivan...
2) ...och visst är den lite sämre än förväntat, trots att den är bra?
Sen dess har den rullat lite då och då, och det har faktiskt kliat lite i fingrarna när det gäller önskan att göra en Backspegel på skivan.
Ovillig att låta det bli för nära i tid så har jag ändå hållit mig.
Till nu.
Nu är det dags, känner jag!
För det är ju såhär - Symphony X levererar.
Skivan är en liten koloss, och dte tar sin lilla tid för låtarna att smälta in. Dels för att de är så fyllda med detaljer, men även för att de faktiskt är jäkligt intensiva denna gång (ja, utom avslutande "When All Is Lost" då, en låt som för min del gått från att vara riktigt bra till att bli.. ja, lite tråkig och en av de låtarna jag oftast inte lyssnar klart på).
Och inledande titelspåret är helt enkelt makalöst bra och har lyft än mer med tiden.
När det begav sig balanserade skivan på fel sida av gränsen mellan betyget 3 och 4.
Idag vill jag nog lägga skivan på andra sidan det strecket, och diggar med på ett annat sätt.
Tiden läker alla sår, kanske?
I alla fall de som åtsadkoms av höga förväntningar, verkar det som, och nu håller jag nog skivan högre än vad jag först gjorde.
Så det kan gå...

I Backspegeln: Rev 16:8 "Ashlands"

Till helgen väntar spelningar med Watain och Gorgoroth för dig som befinner dig i huvudstaden. Det innebär att denna lilla blogg fokuserar lite extra på black metal just nu, och som ett led i detta så får du en I Backspegeln på ett av de jämnare släppen som kommit i år. Svenska Rev 16:8 kammade med plattan "Ashlands" hem en stark betygstrea med mersmak när den recenserades, och en av detaljerna som noterades var att detta är en skiva som växer med tiden.
Frågan är då - har den verkligen gjort det?
Växt ?
Svaret är faktiskt - ja.
Jag har spelat plattan sporadiskt sen den kom, men det är en sån där skiva som jag reagerar över varje gång. Den är högkvalitativ, helt enkelt, och det är en mycket skarp insats av bandet. Dessutom har inledningen växt på mig extra mycket, och jag spelar gladeligen lufttrummor till "Agenda" och titelspåret "Ashlands" numera.
Pepp, alltså, och i dagsläget skulle jag nog ha landat på den positiva sidan när jag väger gränslandet 3 eller 4.
Varför bandet heter som de heter?
Du får läsa recenensionen, helt enkelt. Den fanns ju här!

I Backspegeln: Vreid "V"

Nästa helg smäller det i Stockholm.
På fredagen intar Watain Münchenbryggeriet, och på söndagen kommer Gorgoroth till stan.
Det är Halloweenfirande med mörkrets makter för den som känner sig manad (och befinner sig i stan, själv ska jag tyvärr ut på resa...), och för att peppa lite extra så kommer det på den här bloggen att bli lite extra fokus på just black metal ett tag.
Vi börjar med ett släpp som kom tidigt på ret, och ett som för undertecknads del landade in på en stensäker betygsfyra. Norska Vreids femte album är döpt till just "V", och för egen är det första kontakten med bandets lite meckigare och svängigare typ av black metal.
Och - detta är faktiskt, såhär på höstkanten - en definitiv kandidat till årsbästalistan.
Jag har spelat den här skivan riktigt mycket under året, både enstaka spår i "lösnummer", så att säga, och skivan som helhet.
Anledningen är förstås att detta är jäkligt egen och tilltalande musik som sätter klorna i sin lyssnare.
Låtar som "Wolverine Bastards", "The Blood Eagle", "Welcome To The Asylum", "Then We Die" och "The Sound Of THe River" har växt... och växt... och växt.
Betygsfyra känns alltås helt klockren och stundtals nästan svag.
Ändå vill jag inte höja den riktigt, för trots att detta är en riktigt bra skiva är det inte världsklass på den. Den får mig inte in i den maniska, besatta zonen som black metal ibland lyckas åstadkomma.
Den stora frågan är snarare - varför har jag fortfarande inte utforskats bandets backkatalog?

I Backspegeln: Foo Fighters

Snart är det årsskifte.
Det är, rent krasst, bara två månader till jul.
Givetvis innebär det att det börjar dra ihop sig när det gäller årsbästalistan.
För undertecknad är det en rolig grej. Att namnge årets besvikelser, toppar, överraskningar...
Dock - musikåret 2011 är ingen lätt sak att reda ut.
Framförallt eftersom kvalitén som serverats varit läskigt hög, och det innebär att det är hög tid att börja kolla lite mer på de plattor som erhållit högt betyg i sin recension, men icket fått chansen till en ny bedömning i Backspegeln.
Foo Fighters sopade hem maxbetyget 5.
Välförtjänt?
Såhär i efterhand.. kanske inte.
Jag står absolut fast vid recensionens lyriska text avseende låtarnas enkla självklarhet, och att varje spår är bra på plattan.
Jag vidhåller dessutom att produktionen är suverän, men med tiden sen den där recensionen har det hänt något.
Och det har lite med dagens tidigare inlägg att göra.
Det där med hur man lyssnar på skivor.
Och jag har nästan slutat lyssna på Foo Fighters "Wasting Light" som helhet.
Det har istället blivit en hel del lyssnande på olika låtar via iPod.
"Walk" rullar frekvent, liksom "Arlandria", "Rope" och "These Days" - men som helhet har jag tyvärr inte lyssnat på plattan så vansinnigt många gånger, ska erkännas.

Jag tvekade tidigare om beslutet om en fyra eller femma, men förblindades kanske av min förtjusning i Dave Grohl. Idag tror jag nog att jag hade landat på det lägre betyget snarare än det högre!

I Backspegeln: In Flames

Måndag, och i Stoclholm ser det ut som om undergången närmar sig om man kollar utomhus.
En helt perfekt dag alltså för att ge en tillbakablick på ett av de stora släppen detta åre, In Flames "Sounds Of A Playground Fading".
Serien I Backspegeln gör ju just det, tar upp en recension med lite tid på nacken och ser hur skivan har mognat... eller ruttnat. Just denna platta kammade hem en relativt svag 4:a när den recenserades, och med lite tid på sig kan man säga att jag nog står kvar på betyget 4:a, men att den stärkts. Det finns ett knipe riktigt starka låtar på plattan (titelspåret, "Deliver Us", "Fear Is The Weakness", "Darker Times, exempelvis), och även om jag inte alls tycker att det är bandets finaste stund så är det bra.
Lite trist emellanåt ("All For Me", "The Puzzle är rätt banala) och jag är i skrivande stund tveksam till om jag kommer ha med den här skivan på toplistan när året summeras.

Däremot är jag ganska sugen på att göra en Tvekamp mellan "Sounds Of A Playground Fading" och The Haunteds brott med sina bojor, "Unseen". Kan det vara nåt, tycker ni?

Annars kan jag glänta på förlåten lite, och avslöja att du får fler åsikter om just In Flames senaste giv under veckan. På den här siten. 3 Röster om "Sounds OF A Playground Fading" ligger laddad...

I Backspegeln: Crowbar

Det var en deal jag hade med poolare Per.

Han propsade på att jag skulle kolla in Crowbar, och i gengäld skulle han delta i 3 Röster om Crowbar.

Vi pratar förstås om skivan "Sever The Wicked Hand", en platta som av många hyllats hejvilt och som jag för egen del alltså var skeptisk till!

Recensionen landade till slut på en stark trea, och det skrevs en rolig 3 Röster om plattan.

Men - redan i recensionen lovade jag att återkomma till skivan och se om den växt eller krympt.

Dags för det nu!

Fortfarande tycker jag att den här skivan innehåller en del rätt tråkiga spår, även med tid och en hel del spelningar så är till exempel öppningsspåret "Isolation (Desperation)" mördande trist.

Däremot har konstiga saker hänt med andra låtar.

Jag har kommit på mig själv att nynna "Let Me Mourn" för mig själv. Bara sådär. Ur ingenstans. Och jag har gärna spelat skivan i iPoden på jobbet när jag inte riktigt bestämt vad jag vill ha på morgonen.

Klart oväntat faktiskt.

Topplåtarna är dessutom fortfarande bra, så totalt så kanske... kanske...betyget skulle varit snäppet högre. Det verkar som om "Sever The Wicked Hand" vinner i längden!

I Backspegeln: The Haunted "Unseen"

The Haunted senaste alster "Unseen" har verkligen varit föremål för diskussion bland rockers under året.

Bandet har valt att gå sin egna väg, och släpper en skiva med material som de själva vill.

Inga kompromisser för att fansen som vill ha samma skiva om och om igen ska få sitt.

Ingen mer framstressad platta för att skivbolaget ska få sitt (som de uttalat att det var med förra given "Versus", ett faktum som verkligen belyser vilken sjukt hög lägstanivå detta band håller).

Bara The Haunted som visar vilken riktning de vill gå.

Redan vid recensionen så såg jag fram emot att återkomma till den här skivan för att se hur den mognat - eller falnat. Då delades en 4:a ut, och den starkaste invändningen jag hade var att detta var riktigt bra men inte riktigt kändes som The Haunted. Det är nästan ett nytt band.

Den åsikten finns kvar, men inte så stark.

Alltså, visst kan jag sakna det där ursinnet när jag lyssnar på "Unseen", men mest tänker jag att detta är jävligt bra.

Det har verkligen mognat.

Kanske var det jag som inte vågade tänka tillräckligt fritt förrut, men nu tror jag att den här skivan kommer att stå ut från resten av bandets katalog som en fyrbåk. Det är skivan när bandet vågade förnya sig själv totalt, och det är en väldigt hållbar platta.

Många spelningar har det blivit!

Live antar jag att detta material kommer att fungera väl och även lyfta de tidigare mer aggressiva låtarna till högre höjder (kontraster kan som bekant göra underverk), och om jag nu hade satt betyg är frågan om jag hållit mig till "enbart" en fyra.

Antagligen.

Men en stark sådan.

Fortsätter plattan att växa i den här takten så känns den som en mycket stark kandidat till en bra placering på årsbästalistan så småningom.

Så länge man vågar släppa ramarna man är van vid när det gäller The Haunted, alltså.

Men det är ju min eventuella svaghet som lyssnare, snarare än bandets svaghet avseende insats....

I Backspegeln: Masterplan

Det var ju inte direkt oväntat.

Efter att ha botaniserat lite i hyllan förra veckan så hamnade ju bland annat bokstaven "M" i skottgluggen, och där var jag ju sen tvungen att börja plocka lite. En av skivorna som loggat en hel del speltid efter det inlägget är senaste given från tyska Masterplan, med en inte helt okänd herre vid namn Jorn Lande vid mikrofonen.

För inte allt för länge sen recenserade jag skivan för Werocks räkning, och landade då på ett betyg som sa 7/10.

Nu då?

Jo, detta är faktiskt en av de recensioner som jag är riktigt nöjd med, poängmässigt. Texten kanske hade kunnat bli bättre, men jag tycker att betyget 7/10, eller en stark 3/5 är precis rätt.

Ska man lyssna på Masterplan så rekommenderar jag debuten istället, men detta är inte oävet. Och detaljen med strängglidningen som kommer runt 2:45 in på "Far From The End Of The World" är sinnessjukt snygg!

I Backspegeln: Black Country Communion

Idag släpper supergruppen Black Country Communion sitt andra alnbum, fantasifullt döpt till "2". Det är synnerligen raskt marscherat, måste jag säga, för det är inte länge sedan den självbetitlade debuten dök upp. Hughes, Bonamassa, Bonham måste gilla att jobba ihop, och personligen är jag mycket spänd på var detta tar vägen. Så spänd att jag spelat förra given en hel del, och då är det väl läge för en Backspegel?

Just det. Recensionen landade på en fyra, och redan där konstaterar jag att det är möjligt att detta växer vidare. Det har det till viss del gjort, jag är helt förälskad i svänget som bjuds i "Down Again", "Beggarman" och det febriga basspelet som driver "Black Country".

Bäst av alla är dock "Song Of Yesterday", det har Stones helt rätt i!

Nu då. Är det en femma?

Nej. Inte riktigt. Men det är förbannat bra, och det sätter ett lyckligt flin på mina läppar varje gång. Speciellt i bilen, på morgonen. Och det ska gudarna veta att det behövts den här veckan...

I Backspegeln: Accept

Allt det där pratet om blod gjorde mig lite sugen på Accepts senaste skiva "Blood Of The Nations". En gång i tiden fick jag en kopia av R2, men sen dess har jag förstås köpt mitt eget ex (med en rätt bra bonuslåt i form av "Time Machine"), och den här skivan spelar jag lite då och då.

Jag delade ut en 4:a i recensionen, och såhär i efterhand kan man med spår som "Shades Of Death", "New World Coming", "Blood Of The Nations" och "No Shelter" så äär det bara att konstatera en sak - detta är en stark och solid 4:a!

PLattan loggade dessutom en hel del spelningar under senaste Hårdrockskvällen, och det får mig att fundera lite på kommande Hårdrockskväll. Längtar redan, och det ska bli jäkligt spännande att se om vi får en kategori som heter "Bästa Comeback/Återförening". Kanske är detta en kandidat?

Bra är det i alla fall.

Jävligt bra!

I Backspegeln: Hardcore Superstar "Split Your Lip"

Hardcore Superstar är ju ett sånt där band som alltid får ett litet uppsving hos mig när sommaren nalkas.

Deras livsglada musik passar helt enkelt bra på sommaren, och det tycks mig som om det blir fler tillfällen att spela deras plattor när solen skiner än när mörkret härskar.

Senaste alstret "Split Your Lip" kom dock i vintras, och i den recensionen landade mitt omdöme på en trea, med främsta anledning till att inte dela ut högre betyg i att skivan känns en aning forcerad.

Framstressad.

Såhär ett knappt halvår senare kan jag inte annat än att konstatera att jag är nöjd med den betygssättningen.

Det är bra musik för stunden, Jocke Berg sjunger riktigt jäkla bra (även om jag kanske inte tycker att han var värd Bästa/Mest Passande Sång på Hårdrockskvällen 2011, något som Magnus gjorde och som gav en hel del diskussin, vill jag minnas...) och låten "Last Call For Alcohol" är en av de bästa bandet spottat ur sig.

I ljuset av de skivor man skapat sen den sjävbetitlade svarta plattan 2005 så är dock detta aningen svagt. Fortfarande bra, men inte riktigt lika högt och jämnt som de andra skivorna!

I Backspegeln: Istapp och Winterfylleth

Stockholm drabbades ju lite oväntat av snö i veckan.
Lite roligt att se allas reaktion över det hela, och även om jag nog helst också ser att det är grillväder så är det väl inte såååå farligt?
Nåväl, det ger i alla fall anledning att ha ett litet tema på dagens I Backspegeln.
Snö, vinter och kyla.
I fokus denna gång är två skivor som recenserats för Werocks räkning. Winterfylleth "The Mercian Sphere" landade på 7 av 10 i betyg, och stora delar av min recension gick egentligen ut på att klaga över att det var för mycket musik att sätta i sig med en gång...
Det kan man konstatera att jag gjort nu, och bland annat hade jag faktiskt med med låten "A Valley Thick With Oaks" som Årets Bästa Upptäckt till Hårdrockskväll 2011.
Betyget som en gång delades ut var förstås för lågt, och den här skivan har stundtals spelats massor hemma hos mig. Det känns som en självskriven kandidat för Veckans Tips så småningom.
Och - vad har den då med vinter att göra?
Inget, egentligen, mer än att Stones döpt om gruppen på ett roligt sätt.
Han kallar dem Vinterfylla....!

Mer klart vad det har med vinter att göra blir det ju om man kollar in svenska Istapp.
Alla låtar handlar om vinter på ett eller annat sätt, och till och med i min intervju med bandet verkar man fokusera enbart på saligheten som vinter innebär.Skivan "Blekinge" kammade även den hem 7/10 i betyg när den recenserades och i detta fall så står jag nog fast vid den siffran.
Skivan är bra, och stundtals har den enorma höjder. Dock spelas den inte så vansinnigt ofta, och det beror nog på att det inte blir den där maniska besattheten som bra black metal ibland blir.
Inte för mig i alla fall.

Märkligt förresten, att det är black metal som ligger främst i pannloben så fort det kommer lite snö. Det borde ju kunna vara annan musik också, men ett band som Winter's Verge kom jag inte på förrän nu när jag skrivit i stort sett klart. Fast den skivan recenserats för Werock den med, och jag till och med intervjuat bandet.
Stuck in my ways?
Jag?

I Backspegeln: Allen/Lande "The Showdown"

Ojoj, att Symphony X kommer med nytt till sommaren väckte suget efter mer Allen. Hans röst är verkligen helt fenomenal!

Nå, senast det begav sig var inte så länge sen, och då i kombionation med Jorn Lande.

Allen/Lande är kanske ett av de bästa sidoprojekten som finns, med en enorm kvalitet i produktion, låtsnickeri, musikalisk fingerfärdighet och givetvis sång, men den senaste given var ändå lite av en besvikelse för min del. "The Showdown" är lite mjukare än sina föregångare, och recensionen kammade hem en 6:a av 10 möjliga.

Såhär i efterhand kan jag konstatera att Allen/Landes låtar har en förmåga att äta sig in i min hjärna, och fastna där. Varje gång jag lyssnar på en av de skivorna tycker jag att det är bra, men jag står ändå fast vid att det är lite för mjukt denna gång för att det ska bli vågen. Jämför gärna med första given "The Battle" som varit Veckans Tips på den här bloggen, så är det lite mer... ja, "kant" över låtarna. I brist på bättre ord.

Så, hur skulle betyget hamna nu då, på "The Showdown"?

Svaret är nog att jag skulle lagt mig knäppet högre. 7/10 är den värd, trots mina invändningar.

Jag får skylla på förväntningar. De kan lätt spela ett spratt ibland...

I Backspegeln: Topplistan 2009

2009 framstår, när man kollar in det årets 12 bästa plattor, som ett grymt musikår. Idag är det därför dags för en lite annorlunda backspegel, en där topplistan granskas. Översta bilden är också den platta jag hade som nummer ett. Mastodon "Crack The Skye" är en skiva som faktiskt dessutom har växt än mer efter att den kom - den verkar inte gå att spela sönder! Jag vet att jag velade en massa om jag skulle ha den på nummer ett eller nummer två, men såhär i efterhand kan jag konstatera att det var helt rätt att placera den som etta. Värdig vinnare, och bästa 2009. Trots att även tvåan Amorphis "Skyforger" också var bra, men det är faktiskt lite som R2 sa häromdagen. Den går att spela sönder. Bra skiva, bra band (som antagligen kommer explodera till superstardom snart) - och du hittar recensionen här.

Som trea hade jag svenska ynglingarna Tribulation. Jo, jag vet att plattan "The Horror" egentligen kom 2008, men det var precis i slutet av 2008 och den gick knappt att få tag på förrän i början av 2009... Nå, detta kan vara en av de bästa dödsmetallplattorna på år och dar, och den spelas faktiskt frekvent fortfarande. Hållbarheten höjs med hjälp av de små detaljer som fyller plattan till bredden. Inte recenserad, men den var faktiskt denna bloggs första Veckans Tips!

Topp tre alltså. Är jag nöjd med denna trio?

Nja. Sådär.

Bra skivor allihop, helt klart. Inte tu tal om det.

Kruxet är bara att jag hade detta knippe på de efterföljande platserna...:

The Devil's Blood "The Time Of No Time Forevermore"

Paradise Lost "Faith Divides Us - Death Unites Us"

Pearl Jam "Backspacer"

I alla fall den översta plattan borde ha knuffats upp ett pinnhål eller två om man dömer efter hur mycket spelningar den haft. Jag gillar verkligen den skivan. Skarpt.

Idag hade jag nog placerat den som trea. Minst...

I den senare delen av listan så hittar vi guldkorn som exempelvis Immortals "All Shall Fall", Baroness "Blue Record" och Ghost Brigade "Isolation Songs".

Bra skivor allihop, och värda sin plats.

Jag spelar dem ofta, och skulle ha dem på topplistan nu med!

Däremot - det finns skivor som jag idag inte skulle ha på Topp 12.

Katatonia "Night Is The New Day" har faktiskt, i ärlighetens namn, inte fått speciellt mycket spelatid alls, och den är inte en av de 12 bästa skivorna som kom 2009.

Då saknas istället plattor som Kreator "Hordes Of Chaos". Och just utanför listan skulle jag nog ha Heaven & Hell "The Devil You Know" och Candlemass "Death Magic Doom"...

Annorlunda Backspegel. Men kul. Såhär såg förresten Werocks skribenter på året - hur såg din lista för 2009 ut?

I Backspegeln: Iron Maiden "Final Frontier"

Med tanke på gårdagens fundering kan det ju vara läge att kolla lite i backspegeln på just det senaste alstret som brittiska veteranerna Iron Maiden släppt. Sommarens "Final Frontier"!

Recensionen från sommaren landade på en trea, men jag lutade då åt ett något högre betyg också.

Såhär, ett par månader i efterhand och med en alldeles färsk lyssning i bagaget så kan jag konstatera följande:

1) När jag lyssnar på skivan så tycker jag att den är rätt bra.

2) Jag lyssnar inte på skivan.

Faktum är att jag alltid väljer annat med bandet när jag är sugen på Iron Maiden, och att jag alltid väljer något annat när jag är sugen på progressiv rock.

Betyget just nu är således snarare åt det lägre hållet. 2:a, kanske en svag 3:a?

Fast det är väl antagligen mig det är fel på. Jag som inte klarar att ta till mig bandets förnyelse och kreativa fas just nu. Som är fast i "Powerslave"...

I Backspegeln: Ghost "Opus Eponymous"

Få rockers missade antagligen den enorma snackis som bubblade upp under hösten 2010, den om hemliga gruppen Ghost. Bandets debutskiva "Opus Eponymous" rosades i stort sett överallt, och den med påvehatt och liksmink utsmyckade frontmannen syntes i stort sett överallt, tycker jag.

Själv var jag ganska skeptisk i min recension, och delade ut en trea.

Däremot plockade jag med låten "Ritual" som Bästa Black/Death i den senaste upplagan av årets Hårdrockskväll, så uppenbarligen lockas jag av bandets sound på något sätt...

Såhär i efterhand ska jag säga att jag spelar plattan ganska ofta, speciellt i sammanhang där hårdare musik inte rikigt funkar. Det känns bra att bejaka Satan i ett kotorslandskap, till exempel! Jag står fast vid att The Devils Blood är en väsentligt bättre grupp, men jag får ändå erkänna att Ghost har växt till sig. Det här är bra, och idag är skivan värd en fyra!

I Backspegeln: Candlemass "Death Magic Doom"

Idag är det ju måndag, och igår kväll fick jag ett mejl från min nätkompis Slusk (jo, jag kallar dig det, lite sådär på chans... hoppas det inte tar illa upp!) med den här bilden ovan.

Det kallar jag inspiration!

Du kommer att få chansen att tävla om målningen ovan vad det lider - håll koll på Werock! - men till dess blev det en backspegel på bandets senaste platta. Recensionen är en av de första som skrevs på den här bloggen, och då fick den betyget 4:a.

Såhär snart 1,5 år efter att skivan kom så kan jag konstatera att jag spelat den ganska frekvent, att ljudbilden är otroligt maffig och bra (t ex tar jag upp lite sådana detaljer i Krönikan Hårdrock och Hifi), och att den innehåller några riktiga dräparspår.

Nej, den är inte lika bra som de gamla klassikerna, men den är bättre än nästan allt bandet har presterat på de senaste 15-20 åren. Bättre än den sjävbetitlade vita plattan från 2005, lika bra som "King Of The Grey Islands" (som lider av att ljudbilden är rätt dassig i jämförelse, även om den kanske har bättre låtar..).

Betygsfyran känns faktiskt klockren, och har växt sig stark.

Jag har dessutom en snygg T-shirt med dödsängeln på omslaget ritad på. Den har jag ofta, och känner mig ganska tuff i den varenda gång.

"Hammer Of Doom"?

Jodå. Bra sån också!

Blev så inspirerad att jag tjackade plåt till 25-årsjubileet (det fanns kvar platser, förvånande nog).

I Backspegeln: Pearl Jam

En av förra årets stora överraskningar för Rebellängelns del var veteranerna i Pearl Jam. Inte att de släppte en platta, men att de släppte en platta som var så otroligt glödhet!

Jag kommer förstås alltid att ha fantastiska minnen till den här skivan, då den gjorde mig sällskap på massor av promenader med barnvagn (jag var pappaledig med grabben den hösten, och han sov alltid som bäst under en timmes promenad - perfekt tid för lite musik i lurarna) - men den har spelats även efter det.

Frekvent, faktiskt.

Recensionen landade på en fyra, men med tanke på hur mycket jag spelat skivan, och hur glad jag blir varende gång så är frågan om jag inte borde hållit den ännu högre. Trots mina betänkligheter runt omslaget.

Detta är rock'n'roll av yppersta kvalitet, framförallt "Force Of Nature" triggar mig som fanken.

Pearl Jam. Gammal är äldst!

I Backspegeln: Killswitch Engage "S/t"

Killswitch Engage är ett band som gjort riktigt bra skivor.

Jag gillar "The End Of Heartache" som fan, och det är alltid bra röj på bandets spelningar (säga vad man vill om gitarristen Adam Dutkiewitcz outfit...).

Sångaren Howard Jones är dessutom en av de bästa inom "härma-Göteborgsdöds-genren" när det kommer till att blanda ren sång och skrik. När den självbetitlade plattan släpptes år 2009 så var det alltså en rejäl besvikelse då recensionen hamnade på en tvåa, och nu är det dags att kolla hur den stått sig.

Och nu pratar vi ambivalens!

Jag har nämligen lyssnat ganska mycket på den här skivan även efter recensionen skrevs, utan att jag kanske vill erkänna det riktigt - men jag tycker lik förbaskat att det inte är bra?!? Med andra ord.... har jag lyssnat en massa på en skiva jag inte tycker är bra?

Puckat.

Vid närmare eftertanke så skulle jag fortfarande vilja hålla detta som en av de sämsta plattorna bandet släppt. Helt meningslös, egentligen, men samtidigt så besitter gänget en sådan kvalitet att det aldrig spårar ur. Det blir tryggt och lugnt hela tiden dock. Mellanmjölk, hushållsost och Skogaholmslimpa, typ. Det fungerar, men det är ingen festmåltid.

Ahhh.... så vad säger man då?

Tror jag står fast vid betygstvåan, faktiskt. Men på ett förvirrat sätt!

I Backspegeln: Corroded

Ånges stolthet corroded fick en 2:a med viss tvekan om ett högre betyg när den här skivan recenserades. Det var ungefär ett år sen, och nu kan man konstatera följande fakta:

Antal gånger jag spelat den efter recensionen: 0

Antal gånger jag velat spelat den: 0

Antal gånger jag hört inledande "6 Ft of Anger" eller "Time And Again" på radio och tyckt att de är bra: 0

Kort uttryckt... jag vete fanken varför jag balanserade den här skivan på gränsen till en trea. Såhär i efterhand är det inte alls min kopp the, så att säga, och skulle jag betygssätta den nu så blir dte nog en etta, rentav, eller en extremt svag tvåa.

Märkligt, så det kan bli!