Recension: Ronnie James Dio "This Is Your Life"

Det är knappast någon hemlighet, det där att jag anser Ronnie James Dio vara en av hårdrockshistoriens största sångare, och för min egen personliga del alldeles essentiell för min kärlek för hårdrocken.
Att han gått ur tiden är numera en saknad, chocken har lagt sig, och jag försöker hålla hans minne och hans sånger långt fram i spellistor och vid val av skivor - lika mycket för att hylla honom som för att jag ju faktiskt tycker att i stort sett allt kar'ln spelade in var snudd på fantastiskt.
En bra låt är en bra låt, och den tanken går verkligen igen på denna hyllningsplatta.
Kanske är det ett av de största tecknen på hur stor han var i jordelivet, och hur omtyckt han var, det faktum att man lyckats jämna vägen för en skiva där så många artister - trots olika management, skivbolag och intressen - enats om en utgivning. Det enda jag saknar är egentligen bidrag där de gamla kollegorna från Rainbow (tänker då förstås på Ritchie Blackmore) eller Black Sabbath (Tony Iommi, Geezer Butler), men det här är förstås en skiva där man istället ska se till de som är här.
Och det är en galet lång lista med prominenta gäster.
Anthrax gör "Neon Knights", Tenacious D "The Last In Line", Scorpions ger "The Temple Of The King", Metallica ett medley med bland "Kill The King" och "Tarot Woman" och Doro "Egypt (The Chains Are On)". Som exempel, för det bara fortsätter, och i de fall man inte har ett helt band som samlats runt en låt så har man lyckats plocka ihop olika väldigt intressanta namn. Saxons Biff Byford gästar resten av Motörhead (och gör rent sångmässigt väldigt bra ifrån sig) på "Starstruck", Corey Taylor från Slipknot/Stone Sour gör sitt bästa (men blir smiskad av Ronnie) på "Rainbow In The Dark", Rob Halford slår sina påsar ihop med Vinny Appice, Doug Aldrich, Jeff Pilson och Scott Warren och kväker på "Man On The Silver Mountain" och Glenn Hughes gör en rent magisk insats på "Catch The Rainbow".
Det är en enda lång kavalkad av superstjärnor som hyllar Ronnie James Dio, och Wendy Dio som satta samman skivan och står som producent har varit smart nog att lägga finstämda "This Is Your Life" sist, där han sammanfattar livets innebörd själv.
Det är här och nu som gäller.
Ingen vet när det tar slut.

Kloka ord, och eftersom skivans överskott går oavkortat till Ronnies "Stand Up And Shout Cancer Fund" så är det egentligen bara för dig som inbiten rocker att hala upp lädret och köpa den.
Ja.
Du får en gammal version av "Holy Diver" med Killswitch Engage som du redan hört, men du får så många nya röster som ger sin version av en bra låt, och det är väl där någonstans det hela mynnar ut.
En bra låt är, trots allt, alltid en bra låt - även om den som sjunger inte riktigt når upp till förebildens topp. Och det är okej, speciellt en sån här gång.

Bästa Spår? Man får ju förstås bortse från själva låten, och se till de versioner som levereras, och jag är då väldigt förtjust i just insatsen på "Catch The Rainbow", där Glenn Hughes, Rudy Sarzo, Craig Goldy, Scott Warren och Simon Wright visar var skåpet ska stå.

Betyget blir en fyra, och det beror närapå lika mycket på att man faktiskt ror ett sånt här projekt i hamn. Att få alla dessa namn att samlas under en flagga i dagens skiv- och musikindustri kan inte vara helt enkelt, och som sådan ska initiativet hyllas.
Och så var det ju det där med själva ursprungslåtens kvalitet....

Ronnie James Dio "This Is Your Life": 4

Årsbästalistan. Skivor jag missat - del 1!

Snart julafton, och med det även deadline för årsbästalistan för samtliga Werock-skribenter.
Den som är Topp 10.
Som vanligt är det för min del behäftat med lika delar ångest och glädje när året ska summeras, och som vanligt innebär läsning i andra listor och förslag att jag inser hur jäkla många skivor som faktiskt gått mig förbi, trots att jag ju gått fullständigt överstyr med skivhandlandet i år.
Det beror, om jag tittar på titlarna, till lika delar för att jag ibland helt enkelt inte haft koll på gruppen eller skivan i fråga alls och att jag faktiskt inte kommit mig för att verkligen lyssna in mig. Och i vissa undantagsfall har jag rent av medvetet avhållit mig från att kolla in utgåvan med flit i avvaktan och förhoppning om att Tomten ska vara snäll.
Så, vilka är egentligen skivorna som gått mig förbi, och varför?
Låt oss kolla in dem som jag kommer på (ja, du fattar, här kan det ju finnas ett rätt stort mörkertal med skivor som jag liksom inte vet att jag missat..)!

De som jag har men inte spelat. Av någon anledning. 

 

Egentligen är detta det märkligaste av allt. 
Jag har alltså elektroniska kopior av dessa skivor i min iPod. Promomaterial på Cult Of Luna och filer som jag fått av en vän på Stone Sour.
Men har jag spelat dem?
Nä.
Och det är fasen riktigt märkligt, speciellt kanske med Cult Of Luna som jag ju gillar?!?
Jag kan faktiskt inte riktigt förklara det själv, men så är det.
De har rullat ett eller ett halvt varv, typ, och det är ju förstås alldeles för lite för att kunna placeras på någon form av årsbästalista eller ens att man ska kunna få en uppfattning om dem.
Som sagt.
Väldigt konstigt...

De som jag inte har orkat bry mig om
Det finns det här året ett helt knippe skivor med artister som jag har "följt" ett tag, och där jag har köpt deras skivor de senaste givarna - men detta år bara struntat i dem.
Orkar liksom inte, och har fått för mig att det låter lite som det låtit de senaste skivorna fast kanske lite sämre. 
Jag har ingen aning om det är så eller inte, men dessa skivor borde jag kanske ha kollat: 

 

 

Hela Queensryche-soppan är nästan för mycket att kommentera.
Geoff Tate, inte Geoff Tate.
Vad jag förstår är skivan med resten av bandet och Todd La Torre på sång riktigt bra, men det är som om jag inte riktigt vill veta.
Som om mitt hjärta och min kärlek till det som en gång var Queensryche inte tillåter mig att faktiskt kolla in hur illa (eller bra) det är ställt nu.
Sen kommer Queens Of The Stone Age som jag inte klarat att fastna för, Hardcore Superstar som jag ändå bara spelar den numera rätt gamla självbetitlade skivan med och Motorhead som jag ju gillade förra given med men ändå liksom inte orkar hetsa upp mig för. I alla inte tillräckligt för att kolla in "Aftershock".
Knippet skivor kompletteras väl av Nicke Anderssons Imperial State Electric samt aussie-grabbarna i Airbourne. Rawk-n-raul, och egentligen tror jag att jag skulle gilla bägge plattorna. Jag har bara inte orkat med att försöka ge mig på dem, så de har fått flyta förbi i skivfloden detta år..

Skivor jag sett på slutet men sparar
Såhär på slutet har ju ett helt knippe årsbästalistor kommit, och om jag ska summera de plattor som jag verkligen är nyfiken på och vill kolla in så är det några. 
Det kommer dock inte att ske ögonaböj, utan antagligen på lite sikt (läs: i början av året....).

 

 

 

 

Det är alltså Jex Thoth, Subrosa, Ulcerate, Clutch och Deafheaven vi snackar här.
5 plattor som med de omdömen och provsmakningar jag tagit del av alla låter väldigt bra, och som jag kommer att undersöka närmare.
Nästa år.
Och de kommer - oavsett hur fina de är - att exkluderas från undertecknads lista detta år.

Okej?
Imorgon kollar vi lite andra "hittepå-kategorier", så som de jag inte hört, inte har någon relation till och inte heller känner att jag behöver lägga tid på. Bland annat. 
Hepp!

Weekend Warrior

Jo.
Jag förstår att ni undrat.
Hur blev det egentligen, det där med maskeraden?
Det slutade som du ser på bilden ovan.
Frugan var hemma med barnen (logistiska bekymmer), medan jag gick som Zorro.
Det var rätt kul, hela baletten, och att se Stålmannen, Jokern, en Avatar, Arthyr Dent, Björn Borg med flera rocka loss samtidigt var... ja.. kanske inte vackert, men speciellt.
Bästa utstyrseln borde ha gått till snubben som kom som King Diamond. Så klart.
Jävligt läckert.
För övrigt kan jag säga at jag plockade upp lite skvaller.
Cain kommer med en EP snart, man håller på spela in en uppföljare till "The Master Clockwork", och eftersom man haft lite förändringar i medlemsskapet så utlovas ett lite rakare sound.
Den som lever får se.
Även Straight Frank håller på med en uppföljare till debuten som, äntligen, kom ut förra året. Och även där pratar vi tydligen om något som Tobbe - frontmannen - är riktigt exalterad över. Blir spännande!

För övrigt då.
Vad bjöd helgen på?
Sol.
Och grillpremiär!

Riktigt härligt, även om jag faktiskt valde ett enkelt alternativ.
Orkade inte fixa något spektakulärt, utan körde lite kött, majs och korv till kidsen.
Behövs liksom inte så mycket så där första gången för året, det sitter rätt fint ändå...

Mindre fint satt ju Stones utmaning i Record Madness.

Förkrossande bra inlägg (som vanligt), och sen slängde han tillbaka bokstaven S.
S.
Jag har egentligen bara en sak att säga om det.
S is a mess.
Visserligen innehåller det rätt mycket skivor, men det är säkert en av de bokstäver med mest konstiga och ologiska hål som finns i min samling. Och som är spretigast vad gäller fysiska/digitala kopior. Det kommer, minst sagt, att bli en utmaning...

Under S borde ju också Stone Sour återfinnas, och jag måste dela med mig av bilden som R2 har skickat, den som visar huset man kan bygga om man har de fysiska exemplaren av både "House Of Gold And Bones Pt 1& 2". Snygg grej, faktiskt, att man får sätta ihop de båda till just ett hus! 

Det där, det är ju att ta förpackningsnivån ett snäpp till...

Nå. Det om det. Nu ska eder weekend warrior, the freedom fighter with the ugly mustache, ägna sig åt vanligt hederligt kneg. Jobb. Vardagskrig.
Och under tiden ska det lyssnas på nya Volbeat, Kadavar, Vidunder och Ghost. Eller Ghost B.C, som de tydligen heter nu. (vad är det med det, hur ska man döpa dem egentligen?) Bland annat. Stay tuned för recensioner...

Hårdrockskväll 2013!!

Idag smäller det - Hårdrockskväll 2013 är här!
Gänget på bilden ovan (taget från förra året, vacker skapelse...) träffas för den årliga maratonlyssningen. Det är sjätte raka året nu, i denna form.
Upplägget är detsamma - alla tar med sin med omsorg och under hemlighetsmakeri skapade CD-skiva med 8 låtar. De lottas sedan i spelordning för att sedan avhandla allas låt nummer ett, sedan allas låt nummer två och så vidare.
Till detta ordnar värden öl, tilltugg och hämtpizza. Nedsläpp 15:00 (vi är 12 stycken, och kommer alla och man räknar med runt 45 minuter speltid på allas skivor (inklusive byten av skivor och introduktion av låten) så talar vi ändå 9 timmars strecklyssning...) och detta år är vi hos The Woan i Tyresö. 
Jag har detta år följande skiva:

...och den är denna gång mest fylld med förutsägbara spår.
Sådana som jag nog tror att de flesta kanske har hört, men som ändock inte går att förbise för varje kategori. Ska försöka hålla lite på hemlighetsmakeriet ändå, så imorgon får du en (i förväg preparerad) genomgång av mina val och varför.
Idag dock, lite förväntningar. Kategorierna och mina tankar om dem är enligt följande:

1) Tack För Tipset. 
Helt jäkla omöjlig kategori egentligen, allt man någonsin har hört har ju typ kommit från har ju kommit på tips av någon. Här hoppas jag egentligen bara på lite bra musik som startar dagen/kvällen på ett bra sätt....men visst vore det lite trevligt med lite Tribulation efter gårdagens skämskudde, till exempel!

2) Bästa Rock/Punk
Här förväntar jag mig ett oerhört spret. Lättpunk a la Bad Religion, klassisk rock modell Led Zeppelin och stökig ny rock av exempelvis Hellacopters får samsas med kängpunk. Discharge, kanske? En väldigt rolig kategori, själv har jag en klassisk sak att bjuda på!

3) Kvinnlig Fägring
...också ganska kul. Hoppas man får höra något nytt som man inte hört förr men tänkt att kolla upp ett tag. Som är bra. Kobra & The Lotus, kanske?

4) Bästa Trumspel
Dubbla baskaggar, vill jag tro. I mängd. Jag gissar att Meshuggah, Satyricon, Behemoth kommer spelas. Tror det blir en hård kategori.

5)  Bästa Nordiska Akt
Volbeat. Amorphis. Satyricon. Det kommer nog att spreta en hel del, och här tror jag nog inte att det kommer så vansinnigt mycket överraskningar.

6) Bästa Liveupplevelse
Här kanske det kommer överraskningar dock. Hoppas på lite In Flames efter sommarens konsert, tror på lite Stone Sour efter decembergiget, men jag har faktiskt väldigt få aningar.

7) Bästa Powermetal
Hej Tyskland, hej Helloween!

8) Bäst Just Nu
Den oftast roligaste kategorin. Här dyker det mycket ofta upp lite grejer man aldrig hört, och får man önska sådant man hört så sitter det inte fel med lite Ne Obliviscaris eller Baroness!

Okej.
Jag är laddad som ett barn - HÅRDROCKSKVÄLL 2013 ÄR HÄR! 

Musikåret 2012: Okända kändisar

Okej, detta är sista veckan innan jul. Vi har ju tidigare börjat titta lite på vilka plattor som kan vara i vinnarhålet när det gäller årsbästalistan, och eftersom Werock har deadline på friggin' julafton när det gäller den där listan så utlovas härmed en intensifiering av denna koll under veckan.
Dessutom har Veckans Tips spelat ut årets sista kort, och Remasters och Live! lagt ut de sista korten någonsin (När, åh när kommer arkiven att uppdateras? Svaret är - när jag orkar och hinner. men snart!), så det passar ju väl.
Och vi kan väl starta denna tisdag med icke-kandidaterna.
Alltså, de jag helt enkelt inte har hunnit ge speltid, eller i vissa fall så lite att det är löjligt och därför inte kan räknas.
Varje år finns det förstås ganska många skivor som man missar och upptäcker i efterhand, så kommer säkert även detta år att vara. Därför har jag valt att kalla detta för okända kändisar, och fokuserar på ett knippe skivor som kommit från stora akter eller akter som jag egentligen gillar och helt enkelt bara...ja...inte fått tummen ur och satt mig in i.


Ja, du kommer att tycka att jag är hopplös.
Ja, du kommer att hitta flera skivor jag borde ha lyssnat på.
Nej, det finns inte tid till det nu.
Okej? 
bra, då kör vi.
Såhär ser de ut:

Från toppen då.
Aeon "Aeons Black". Rå döds, och jag gillar verkligen de tidigare skivorna. Fredriks recension på Werock borde dessutom inneburit att jag köpt skivan, men till mitt försvar får jag väl säga att den är rätt ny.

Coheed And Cambria "The Afterman: Ascension" har jag inte orkat med helt enkelt, trots att jag ju egentligen gillar bandet. Martins recension fick mig lite avog ändå, och jag tror den här kommer att få vila rätt länge innan jag plockar upp den. kanske. Eventuellt. 

Deftones har ju upptäckt rätt nyligen (!), och senaste "Koi No Yokan" har fått fina vitsord från alla jag hört. Får skaffa den, men även den är ju ganska ny så här skäms jag inte speciellt mycket ändå.

Europe "Bag Of Bones", den skäms jag dock lite över att jag inte har hört. Den kom tidigt under året och är en sån där skiva man kan handla på ICA, typ. Fattar fan inte varför jag inte lyckats egentligen.

KISS "Monster". Rätt ny, i alla fall relativt, och en sån där skiva som jag nog inte tänkt köpa men sno till mig en kopia av, eller lyssna på via Spotify. Det har dock inte blivit av, av nån anledning...

Meshuggah "Kolossus". Nej, det finns inga ursäkter, men ändå är det sant. På nåt sätt har den alltså gått mig förbi?!??!!

Neurosis "Honour Found In Decay" är ju så löjligt snygg både till omslag och till titel att den borde man förstås ha införskaffat på stört. Dessutom bra recensioner överallt. Kan det vara dåligt? Nej, antagligen inte, så det är nog bara att försöka plocka upp den. Jag ska bara., som Alfons Åberg sa...

Propagandhi "Failed States". Här vet jag ju att jag missat något, även om rapporterna talar om en ojämnare skiva än den helt lysande föregångaren "Supporting Caste".
Bara att hala upp lädret. Här med.

Stone Sour "House Of Gold & Bones Pt1" har jag en elektronisk kopia på, men jag har tyvärr inte hunnit ge den nästan någon speltid alls. Inte ens ett helt varv i skrivande stund. Det torde väl ändå kunna åtgärdas lite under de kommande helgerna!

Ja.
Som sagt.
Det är inte en vacker lista (allvarligt, jag fattar faktiskt fortfarande inte själv att jag inte lyssnat in mig på Meshuggah, vad fan är det frågan om?), men så är det.
Det betyder att jag lovar att ingen av ovanstående skivor kommer med på Topplistan i år, oavsett deras kvalitet. Och det kan mycket väl vara fog för ånger när vi väl säger hej till 2013....

Det regnar in tips. Benevolent, Plector, Supralunar, Jack's Residence, Bottlecap, Madness Of The Night och Overworld!

Oj.
Vissa tidpunkter i bloggens liv är det som att det kommer i skurar.
Tipsen alltså, rekommendationer och förfrågningar om åsikter avseende ny musik. Ibland händer inget, ibland ramlar det in hur mycket som helst - och just nu är vi inne i en sådan sak.
Det har de senaste veckorna rasat in en massa härliga tips, och det tackar undertecknad allra ödmjukast för.
Visst, jag har inte hunnit lyssna och ge feedback på allt, men ändå. Det är otroligt kul - och låter alla läsare vara med på spåret i detta inlägg så gott det bara går.
Häng på!

Vi börjar med Plector. Nedlagda, men mer aktiva än någonsin, typ. Recension av svanesången "Punishment Day" gavs på Werock (hey, där har du en skiva som antagligen kommer att dyka upp som ett Veckans Tips vad det lider), och från den skivan har följande video hämtats. Riktigt färska ""Overthrown"!


Sen då? Ja,vi kan väl ta Overworld. Elvira tipsar om dem, och nämner bland annat att deras debut-EP klöste sig in på iTunes Topp5 när det släpptes, samt att det växer kraftigt runt bandet. För egen del kan jag tycka att det är lite som med Stone Sour för min del. Det är rätt bra men fäster liksom inte.
Du kollar in dem enklast via Spotify (Overworld – Perfect Anomaly), och personligen anser jag förstås att det är ett av de bättre namnen jag sett på en ny rockgrupp på ett tag. 
Till den kategorin här väl också Madness Of The Night, tycker jag.
Skön vibb på det namnet, och jag måste säga att jag faktiskt gillar den udda korsningen och egenheten i bandets sound rätt bra också. Rätt spännande, och visst finns även debuten ""Voices Of The People" på Spotify.

Mer då?
Ja men vad sägs om akter som Benevolent, Supralunar, Bottlecap och Jack's Residence?
Vilka, säger du då kanske.
Precis. Det är ju det som är grejen, att man inte vet. Låt oss börja mitt i högen.

Supralunar beskrivs som en "blandning av Foo Fighers och Sweet" eller "som Beatles fast hårt". Lovande referensramar förstås, och debutEP "Unzip To Rock" finns på Spotify. Titeln på EP'n är rätt kul i dessa dagar, och själva musiken bjuder på ganska snyggt producerad smart rock som verkligen låter så som beskrivits. Kul!

Vill man smaka på det kommande musikåret 2013 så kan man få det med. Benevolent heter Göteborgsbandet som signat med Gains dotterbolag Rambo Music (som bland annat jobbat hårt för att skicka gratisskivor med en av de stora svenska rocktidningarna under det gångna året), och som släpper debuten "The Wave" i slutet av januari. Denna teaser skickar de som julhälsning.

...låter väl rätt intressant och bra det där? 
Ska faktiskt bli riktigt spännande att ta del av det slutgiltiga materialet, måste jag säga. Kul, igen!

Bottlecap (bilden på deras platta ovan!) har jag inte hunnit lyssna alls på tyvärr. De beskriver sin musik som ”mustig in-your-face-rock med en släng av ADHD”, men jag kan som sagt varken bekräfta eller dementera det. Du får lyssna själv istället och berätta för mig om det är sant eller inte. Det gäller tyvärr också Jack's Residence, vars EP man hade releasefest för så sent som för någon dryg vecka sen. 

Var du där?
Var det bra?

Och, förresten, på tal om bra...
Det är ju omröstningarna på Werock, de om den bästa debuten. Så småningom ska det röstas om bästa svenska debut, men för tillfället kan du säga ditt om bästa nordiska (som till slut mynnade ut i en uppgörelse mellan Norge och Finland eftersom de länderna sopåade rent i samband med nomineringarna) debut.
Och ja, det finns lite höjdare där.
Lakei, God Seed, Nettlecarrier och Hellish Outcast till exempel.

In och rösta. Nu!

Jag och Stone Sour

 Stone Sour har precis släppt nytt. Del ett av två i släppet "House Of Gold &Bones", och precis som vanligt har jag inte direkt hängt på låset. Hade i stort sett glömt att bandet var på g med nytt, men så fick jag en kopia av just senaste given av R2.
Det är lite så med mig och Stone Sour. När jag spelar dem så tycker jag ju att det är bra, men det blir liksom inte så ofta. Konstigt nog.
Förra given "Audio Secrecy" fick bra betyg i min recension, och skivan är ju bra... men har ändå försvunnit i tiden mellan då och nu. Inte heller pallrade jag mig iväg och kollade in giget senast, och i ärlighetens namn så misstänker jag att det kommer fortsätta på den inslagna vägen. Alltså, att jag diggar det jag hör men inte riktigt tar det till mig så pass att jag skulle välja just en platta med Stone Sour när jag står framför hyllan och funderar.

Andra given med bandet, "Come What(Ever) May" har jag en lite annan relation till, det var den plattan som spelades intensivt som referens när jag skulle välja stereo. I alla fall låten "Zzyxz Rd.", och det konstiga är alltså nu - den plattan spelar jag nog oftare än "Audio Secrecy", men den senare är ju klart bättre. "Come What(ever) May" är egentligen rätt träig, med några få guldkorn på sig, men har ett litet emotionellt koppel för min del, eftersom stereoköpet är förknippat med köp av hus och att familjen satte ner rötterna.

Hur "House Of Gold & Bones" kommer stå sig återstår att se, jag har faktiskt knappt hunnit lyssna på den alls än, men man kan ju tyvärr misstänka att det blir lite samma sak. Alltså att skivan smakar bra men att jag ändå glömmer bort den ganska fort efteråt.

Den som hänger med får se. Tills dess vill jag veta om ni också har sådana band, som ni egentligen tycker är bra men det aldrig blir att ni lyssnar på?

Gästrecension: Stone Sour och HellYeah på Arenan

Igår ramlade sms:en in från folk som bevittnade spelningen som HellYeah och Stone Sour rev av på fryshusets Arena. R2 vittnade om att HellYeah var hårdare än på skiva utan att tappa sin spelglädje, och The Moan berättade att det var fullt ställ på utstyrseln och attityden i form av comboyhattar. När så Stone Sour intog scenen verkade superlativen inte riktigt räcka till, så kontentan blir väl att man missade något.

Tur då att de delar med sig! Bilderna är Stone Sour ovan, och sen HellYeah gånger två.

Och visst - The Woan bjuder även på nedanstående gästrecension. Tack!

Hellyeah
Hellyeah kommer upp på scenen till tonerna av AC/DC. Arenan är halvfull och de som kommit för att se bandet verkar ändå nöjda. Ljudet är dåligt med för högt mickade trummor och gitarrer som man inte hörde några detaljer av.

Hellyeah bygger mycket på att det ska vara attityd, poser och muskler. Bandet har cowboyhattar, bockskägg, bandanas och skinnrockar på sig. T om gitarrteknikern som smyger runt bakom scenen har anammat utseendet.

Rent musikmässigt är detta egentligen inte så bra. Det gungar ibland, är hårt ibland men saknar det extra för att bli roligt. Det är inte liveframförandet som gör spelningen dålig, utan låtmaterialet. Bandet gör precis det dom ska göra. Lira live, se ut att ha roligt och se coola ut medans dom håller på.

Betyg: 2,5

Stone sour
There goes my hero... He's ordinary...

Stone sour öppnar med Mission statement. Genast är ljudet betydligt bättre. Arenan är på tårna och man förstår direkt att detta kommer bli episkt. För dom som inte var där kan jag avslöja att dom missade årets konsert.

Bandet är till syns helt befriade från star quality. Jeans, svarta skjortor och ser helt normala ut. Skulle nån av dessa killar kliva in på mitt kontor skulle jag anta att han kom från finansavdelningen... Men, där slutar att det ordinarära med Stone sour.

Faktum är att de har nog en av branchens bästa frontmän, Corey Taylor. Han är mr Showman himself. Pumpar upp publiken, sjunger som en kung och genererar energi. Under låten hell and consequenses lyckas han få till en "wall of dance" som slutar i att publiken gör en "wall of death" medans Corey dansar Lambada, den förbjudna dansen framför Jim Root.

Denna konsert var som R2 utryckte det, poesi i metalform... Allt var perfekt. Låtval, ljudbild, showen och mellansnacket. Ända negativa var att konserten slutade för tidigt. En timme och en kvart kändes lite snålt.

Betyg: 5

Stone Sour och HellYeah i stan...

...spelningarna avlöser varandra i Stockholm.
I tisdags var det Bullet For My Valentine, igår Taste Of Chaos (med bland andra mina "favoriter" Disturbed), och ikväll smäller det igen.
Stone Sour tar med sig HellYeah och annekterar Arenan.

Eftersom jag vet att en del av bloggens läsare ska dit så vet man aldrig om det blir bilder och intryck från kvällens spelning. Själv har jag lite annat i kalendern, så jag missar giget.
Jag får som ni andra nöja mig med recensionerna på både Stone Sour och HellYeah, samt videon nedan...

Recension: Stone Sour "Audio Secrecy"

Stone Sours 3:e fullängdare börjar med att titellåten "Audio Secrecy" ger en vemodig stämning på ett genialt enkelt sätt; pianoslingan ekar sakta mot en relativt tyst botten innan allt leder in i första riktiga låtens helt fantastiska riff. "Mission Statement" är precis lagom hård för att öppna skivan på riktigt, och det där gitarrspelet får mig att spontant tänka... "är det inte dags att lägga ner Slipknot nu, och köra Stone Sour fullt ut?"

Anledningen till den tanken är förstås sångaren Corey Taylor som delar sin tid mellan dessa två band, och vars röst och låtskrivartalang är så pass väsentlig för framgångarna.

MIna tankar beror förstås också på att Slipknot inte är ett band som jag har tagit till mitt hjärta helt och fullt, och vid de första lyssningarna på den här skivan så sitter det fast lite i min hjärna.

Jag hakar upp mig på negativa tankar och måste tacka R2 för att han insisterat på att jag ska ge skivan en rejäl chans.

För det här är bra.

Där förra given "Come What(ever) May" var väldigt ojämn - jag har spelat balladerna sönder och samman eftersom de är så otroligt starka, men resterande spår har fallit i glömska - så är "Audio Secrecy" stark i sin spretighet.

"Say You'll Haunt Me", "Digital (Did You Tell)", tidigare nämnda "Mission Statement", "Dying" - alla spretar åt olika håll, men gemensamt för dem är att de bygger på genuin kvalitet.

Det är rock'n'roll av arenamodell, det är riffig metal och smäktande ballader.

The Woan, ännu en av bloggens läsare, brukar inte lyssna på speciellt många skivor i sträck, men den här plattan går hela varvet runt i hans lurar, och jag förstår varför.

Ljudbilden är riktigt bra, klar och tydlig utan att förlora "fläskighet" i riffen när det behövs, likväl som att lyfta fram de detaljer som är kryddan i anrättningen.

Du hittar mer om bandet på deras hemsida, och naturligtvis finns detta alster på Spotify.

Bästa Spår: Oj... det är riktigt svårt. Här finns massor av bra spår, och just att de är så olika är en stor del av charmen och svårigheten när det gäller att hitta bästa låten. Balladerna är snäppet sämre än på föregångaren, tycker jag, och skulle jag under pistolhot tvingas välja ett enda spår så blir det nog just "Mission Statement", om inte annat för det briljanta riffandet. Det är en riktig sån där "spola-tillbaka-och-vrid-upp-volymen"-detalj.

Betyg: Klockren 4:a, till slut. Det är en skiva som verkligen växer, och det som saknas för full pott är väl att jag inte tycker att de där riktigt fantastiska känslosamma balladerna finns med. Det finns ingen "Zzyxx Rd.", till exempel. Med extramaterial är dessutom skivan 17 spår lång, och spår som "The Bitter End" tillför egentligen inget, så det blir lite utfyllnad.

Stone Sour "Audio Secrecy" - 4

Recension av The Way Of Purity - och uppdatering av spellistan....

...lång rubrik idag.

Men det beror väl på att det hänt en del.

Först ut - The Way Of Purity. Läser du Close Up eller Sweden Rock (eller båda) så vet du kanske att det är ett band som vill ge ett straight edge-budskap, och göra det genom en image där de inte avslöjar något om sig själva och bär mask. Bandet har släppt en film för att stärka detta, en film som är rena struntet, och har för en månad sen gjort klart med en ny frontfigur, 15-åriga tjejen Tiril Skårdal som från och med nu ska growla för gruppen, och vara ett ansikte utåt för bandets blodiga "skära-sig-i-armarna"-stil.

Det låter som ett skämt alltihop, egentligen.

Speciellt som bandet enligt pressmaterial vill låta musiken tala för sig själv, och låta budskapet komma fram genom att inte ta onödig uppmärksamhet genom flashiga bilder.

Läs den meningen en gång till, och sen klickar du på den här länken och tittar på den photoshoppade bilden.

Motsägelsefullt?

Jodå, så det förslår.

Men det funkar ju ändå, på nåt sätt. Jag har ju ödat massor av ord på bandet redan i det här inlägget. Och musiken i sig är faktiskt inte oäven. Du hittar mer i recensionen som precis publicerats på Werock (jodå, vi är ju så stora numera att vi publicerar en "mitt-i-månaden"-batch också...)

Dessutom har Mest i Spelaren som vanligt uppdaterats eftersom det är onsdag. Där återfinns igen The Way Of Purity (svårt att recensera utan att lyssna...) samt nyheter som Stone Sour och Volbeat. Ska man slå ett slag för något mindre känt så är det väl The Wretched End som jag ska recensera för Werock. Detta är Samoth (Emperor) nya band, och denna platta smiskar faktiskt stjärt på ett riktigt skänt vis. Gillar du Behemoth och ett sound av svärtad döds så borde detta vara precis din kopp te!

För övrigt laddar jag lite i bakgrunden. Dags för Lördagslyx, lite Blogg i Fokus och annat snart, får se hur mycket jag hinner med redan till den här helgen...

Bloggreklam. Varför det?

Här kommer en fråga som jag funderat lite på i min egna lilla värld.
Bloggreklam.

Alltså, inte den typen som jag själv har för exempelvis Record Heaven eller Werock, utan den där funktionen som finns där det sprängs in allehanda reklam lite här och där.
Enligt Blogger och Google så ska man kunna tjäna pengar på det.
Jag är ju skeptisk, och kan för egen del tycka att det blir rätt mycket sämre upplevelse av siten när det blandas in så pass kommersiella banners, men jag är lite nyfiken ändå.

Ni som har reklam på era siter, ger det verkligen några pengar?
Och vad säger ni andra, tänker ni på det?
Betyder detta att det kommer reklam på Metalbloggen?
Nä. Inte alls. Jag vill bara veta.

Nå, med det avklarat kan man kasta sig över allehanda andra grejer.
Först, en heads up. Imorgon är det torsdag, och det kommer att innebära en möjlighet att vinna torsdagstraven med skivor. Som vanligt vinner den som först svarar rätt på frågan som kommer på bloggen imorgon, så det är bara att ladda med kaffe och plåstra fingret så du kan trycka "F5" skitofta!

Sen, allmänt svammel. Mest I Spelaren är uppdaterad. Circle II Circle är en ny bekantskap som recenseras kommande månadsskifte på Werock och som jag har en hel del svårigheter att sätta fingret på vad jag egentligen tycker om. Förutom de angivna plattorna och låtarna så har även senaste Stone Sour och Accept rullat. Accept är rätt bra, framförallt sjunger han riktigt bra, "den nye". Stone Sour var jag initialt skeptisk mot, men den har växt. Med tanke på kommentarerna från bekantskapskretsen misstänker jag också att den kommer vara välrepresenterad på Hårdrockskväll 2011...

Till sist... saknar du längre inslag här?
Undertecknad har mer eller mindre drunknat i jobb den senaste tiden, men var lugn. Det kommer...