Recension: Ronnie James Dio "This Is Your Life"

Det är knappast någon hemlighet, det där att jag anser Ronnie James Dio vara en av hårdrockshistoriens största sångare, och för min egen personliga del alldeles essentiell för min kärlek för hårdrocken.
Att han gått ur tiden är numera en saknad, chocken har lagt sig, och jag försöker hålla hans minne och hans sånger långt fram i spellistor och vid val av skivor - lika mycket för att hylla honom som för att jag ju faktiskt tycker att i stort sett allt kar'ln spelade in var snudd på fantastiskt.
En bra låt är en bra låt, och den tanken går verkligen igen på denna hyllningsplatta.
Kanske är det ett av de största tecknen på hur stor han var i jordelivet, och hur omtyckt han var, det faktum att man lyckats jämna vägen för en skiva där så många artister - trots olika management, skivbolag och intressen - enats om en utgivning. Det enda jag saknar är egentligen bidrag där de gamla kollegorna från Rainbow (tänker då förstås på Ritchie Blackmore) eller Black Sabbath (Tony Iommi, Geezer Butler), men det här är förstås en skiva där man istället ska se till de som är här.
Och det är en galet lång lista med prominenta gäster.
Anthrax gör "Neon Knights", Tenacious D "The Last In Line", Scorpions ger "The Temple Of The King", Metallica ett medley med bland "Kill The King" och "Tarot Woman" och Doro "Egypt (The Chains Are On)". Som exempel, för det bara fortsätter, och i de fall man inte har ett helt band som samlats runt en låt så har man lyckats plocka ihop olika väldigt intressanta namn. Saxons Biff Byford gästar resten av Motörhead (och gör rent sångmässigt väldigt bra ifrån sig) på "Starstruck", Corey Taylor från Slipknot/Stone Sour gör sitt bästa (men blir smiskad av Ronnie) på "Rainbow In The Dark", Rob Halford slår sina påsar ihop med Vinny Appice, Doug Aldrich, Jeff Pilson och Scott Warren och kväker på "Man On The Silver Mountain" och Glenn Hughes gör en rent magisk insats på "Catch The Rainbow".
Det är en enda lång kavalkad av superstjärnor som hyllar Ronnie James Dio, och Wendy Dio som satta samman skivan och står som producent har varit smart nog att lägga finstämda "This Is Your Life" sist, där han sammanfattar livets innebörd själv.
Det är här och nu som gäller.
Ingen vet när det tar slut.

Kloka ord, och eftersom skivans överskott går oavkortat till Ronnies "Stand Up And Shout Cancer Fund" så är det egentligen bara för dig som inbiten rocker att hala upp lädret och köpa den.
Ja.
Du får en gammal version av "Holy Diver" med Killswitch Engage som du redan hört, men du får så många nya röster som ger sin version av en bra låt, och det är väl där någonstans det hela mynnar ut.
En bra låt är, trots allt, alltid en bra låt - även om den som sjunger inte riktigt når upp till förebildens topp. Och det är okej, speciellt en sån här gång.

Bästa Spår? Man får ju förstås bortse från själva låten, och se till de versioner som levereras, och jag är då väldigt förtjust i just insatsen på "Catch The Rainbow", där Glenn Hughes, Rudy Sarzo, Craig Goldy, Scott Warren och Simon Wright visar var skåpet ska stå.

Betyget blir en fyra, och det beror närapå lika mycket på att man faktiskt ror ett sånt här projekt i hamn. Att få alla dessa namn att samlas under en flagga i dagens skiv- och musikindustri kan inte vara helt enkelt, och som sådan ska initiativet hyllas.
Och så var det ju det där med själva ursprungslåtens kvalitet....

Ronnie James Dio "This Is Your Life": 4

Remasters: Warlock "Triumf And Agony"

Tyska Warlock var väl kanske egentligen mest kända för Doro Pesch som frontade bandet (något hon efter denna skiva slog mynt av och startade en solokarriär). På nåt skumt sätt tyckte man ju att hon var skitsnygg på den tecknade bilden på framsidan på deras största stund "Triumf And Agony", och fast det finns en "riktig" bild på hur hon såg ut så ville man liksom inte riktigt veta av det.

Man ville att hon skulle vara som på framsidan av skivan.

Ändå ingick Tommy Bolan på gura i bandet, och överlag är det inget skitband hon har med sig. Bra var de också, och aldrig bättre än på denna platta som för mig är så smockfull med nostalgi. Det minner mig om långa helgkvällar hemma hos kompisen Nicke, och en svunnen barndom i stort sett utan bekymmer. I alla fall vid den tiden. (Nicke är för övrigt min starka koppling till nostalgiska stunder, det har även konstaterats i detta Veckans Tips).

"Triumf And Agony" var Warlocks fjärde platta, och släpptes original 1987. Remastern är släppt av Metal Mind i en begränsad upplaga om 2000 ex (jag har nr 1614), och ljudbilden är ganska bra på den. Ursprunget är ju från 80-talet och det hörs, men det är ändå godkänt.

Låtarna är lika bra än, och här finns klassiker som "All We Are", "Für Immer", "Three Minute Warning", "East Meets West" och "Kiss Of Death".

Extramaterialet är dessutom i form av en kortare historia om bandet fokuserat på extra låtar. Bonusspåren är en liveversion av "East Meets West", samt studiolåtarna "Angels With Dirty Faces", "Under The Gun" och "Something Wicked This Ways Comes", samtliga rätt bra faktiskt.

Och, som sagt, omslaget är ju lika snyggt nu som då.

Även om det är andra anledningar till att man uppskattar det nu.

Köp den, innan den tar slut. Warlock regerar ju!

Långt och spretigt. Just the way you like it!

Erkänn. De uppdateringar du gillar bäst på den här sidan är de där som är ganska långa och rätt spretiga. Som börjar på en plats och sen bara flyter iväg och ut i ett... ja.. ingenting. De där som inte ens jag vet hur de ska sluta när de skrivs.
Det är dags för ett sånt, och vi börjar med en kort uppdatering av status på löftet. Det där att jag ska springa 500 kilometer i år.
Det är en bit kvar, kan man säga.
465 kilometer, för att vara exakt.
Ändå, det är inte helt off.
Och den stora frågan som du funderat på fram till nu är ju - vad fanken har bilden ovan med det att göra? Du trodde ju att du skulle få veta att jag haft sällskap av Opeth, Soilwork, Machine Head och Dark Tranquillity, men det är inte det som är det bestående intrycket än så länge.
Inte heller att jag har långt till formen, eller att effekten av löftet har blivit att det blir inga halva kilometrar utan att jag plågar mig till en hel innan jag slutar.
Nä, det har att göra med kläder och underlag.
Visst, jag har de norrländska arvet. Och jag gillar att skotta snö (en genetisk defekt, antagligen) - men det är inte jättekul att springa i långkalsonger och mössa och vantar och dessutom ha ett underlag som är på snö.
Så, för första gången, så längtar jag till våren.
Brukar inte göra det. Brukar kunna leva upp och njuta av snön och vintern, men nu vore det skönt med lite barmark.
Om man nu inte åker snowracer då.
Och huxflux så har vi en koppling TV4-styley till bilderna här.

Bilden längst upp är äldsta grabben i högsta hugg med att dra sitt fordon på platt mark.
Lätt, det kan ju vem som helst göra. Den andra bilden visar däremot med all önskvärd tydlighet hur det ser ut när man ska dra en snowracer, modell Stiga och ett par tio-femton år gammal, uppför en liten sluttning. I alla fall om man är drygt 3 år.
Det är rätt.
Det ska inte vara så jäkla enkelt. You gotta fight for your right to party.
Party, förresten, nu börjar ju festivalbokningarna för sommaren ta sig. Satyricon till Getaway, King Diamond till Sweden Rock, Mastodon & Machine Head till Metal Town bland annat.
Ruggigt bra bokningar, faktiskt, och det börjar rycka i hårdrocks-rese-festival-tarmen.
Nu väntar man bara på att få besked om Sonisphere här i Sverige. Finland fick ju en grym uppställning, och visst kommer den hit. Jag tror på ett upplägg som liknar förra året jag, och det känns inte alls osannolikt med Metallica som huvudakt... sen hoppas jag verkligen att man får se Amorphis också, det vore smaskens.

Just det, på tal om bokningar - Rockmässan har släppt sin första artist. Det är den här damen.

Doro Pesch. Tysklands first lady inom rock'n'roll.
Bra bokning av dem, tycker jag, eftersom detta är en mässa som inte går ut på att artisterna ska spela sin musik utan medverka på fotosessioner, autografskrivande, svara på Q&A och liknande (visst, jag vet, det var ett spektakel med lite efterfest som innebar en hel del spelning förra året och det är väl inte helt osannolikt att det blir så i år igen...).
Med de premisserna tror jag att Doro lockar bra med åskådare. Och hon lär ju inte bli ensam direkt... så, bokmärk siten och dra streck i kalendern så du inte missar grejen!

Annars... Tyskland. Accept. Grym förra platta, och vad man förstår har de spelningar som gjorts i samband med nya sångaren Mark Tornillo (hur länge är man förresten "nya sångaren"..? Jag anser ju att Brian Jonsson är den "nya sångaren" i AC/DC, och han har ju varit med ett tag. Minst sagt.).
Nu har Alex på Metallbibliotekarierna fått nys om att de är på g till Sverige igen.
Det vill man INTE missa.

Förra plattan "Blood Of The Nations" satt som en fläskläpp. Kommande "Stalingrad" blir nog inte sämre, och visst är det lite roligt att en gammal akt kan få upp ångan sådär igen?
Saxon är ju också ett sånt exempel. Med det i åtanke kanske det blir bra med ett nytt album från Black Sabbath, men fortfarande är det lite skräckblandad förtjusning som gäller inför det beskedet.
Det måste blir bra.
MÅSTE.
Annars är det bara tråkigt och färgar deras legendstatus lite blekare.

Annars är det ju lite nytt blod som rinner för tillfället.
Deathening vann ju omröstningen om om 2011 års bästa svenska debut, och nu kan du läsa en intressant intervju med bandet, samt tävla om ett signerat exemplar av skivan.


Det som är extra uppseendeväckande kommer i slutet av intervjun.
Bandet arbetar med en uppföljare, men kommer inte att släppa den på CD eftersom de anser att det är ett dött media. Det blir vinyl och digitalt (Spotify, iTunes, download) som blir spridningen.
Det där tyckte jag var en intressant grej som jag fångat upp strömningar av förr.
Hong Faux (spelning häromdagen på Obaren i Stockholm förresten, var du där?) har ju släppt sin haussade debut "The Crown That Wears The Head" på vinyl i slutet av förra året - men väntar fortfarande med att komma ut med plattan på CD. Där finns inte ens ett releasedatum.
Håller det på att hända nu, alltså?
Kommer CD-skivan att försvinna inom kort?
Möjligt.
Det som talar emot är väl hur väl formatet fungerar i bilen, där det fortfarande är oslagbart i form av enkelhet och tillgänglighet avseende spelare - men så var det ju med kassetten också en gång i tiden.
Tanken svindlar lite, extra mycket om man har en kärlek till det fysiska mediat och inte har gått all-in avseende vinyl. Mer om det lär ju följa, kanske orkar jag peta ihop ett separat inlägg om det också.
Förresten, all-in.
Denna blogg likväl som Werock har erbjudits rätt bra villkor för att släppa fram annonser i form av text och inlägg som leder och länkar till just spelsiter.
Svaret har blivit nej.
Det känns rätt bra.
För egen del - avseende bloggen - så är det en enkel sak att besluta om. Där bestämmer Rebellängeln vad som händer eller inte händer, och hur ska man kunna ta en paus eller lägga ner helt eller förändra eller ta in fler skribenter om det finns en massa sådana åtaganden?
Det går ju inte. Dessutom kostar bloggen 0 kr att driva avseende utrymme och publiceringsverktyg.
För Werocks del är det inte lika enkelt.
Där finns direkta kostnader för utrymme, webadress och annat.
Frestande att ta ett sådant erbjudande som ger kostnadstäckning och lite till, men beslutet har fallit på att stanna oberoende och underground.
Det tycker jag känns riktigt bra.
Kanske får det fler konsekvenser på siten också, om man nu ska dra "underground"-tänket till sin spets. Då får hålla koll, helt enkelt!

Hålla koll, förresten.

På söndag är det Super Bowl. NY Giants ska försöka koppla grepp på favoriterna NE Patriots. Jag tror det kommer att sluta med seger för New England, helt enkelt för att de är ett äckligt bra lag, men det får man se. Eller inte. Jag kommer nog detta år inte att kolla på matchen live, verkar det som. Har för mycket att göra på jobbet för att ta ledigt dagen efter, och det är en riktig mördare att kolla i så fall. Speciellt med ungar (som man benämner dem om man är missnöjd, barn heter det ju när man är nöjd) som sover sporadiskt under resten av veckan.

Ladda kan man ju göra ändå. Bara att handla hem lite baskig amerikans öl och lite kycklingvingar till söndagen, och vem vet... kanske är man så sugen att man inte kan hålla sig? Dessutom skulle det kanske ge mig tillfälle att spela lite TV-spel. Är sugen på det, men kan liksom inte komma mig för eller hitta tiden. Skulle vilja köra L.A Noir och Rage, men... i ärlighetens namn... jag har ju knappt startat på Red Dead Redemption och ett knippe andra spel som ligger hemma, köpta begagnade till en spottstyver, så.. .ja.. jag vet inte vem jag egentligen försöker lura. Det kommer nog inte bli något med det. Det blir nog som vanligt lite musik istället.

Beställning på ingång från Record Heaven. Ett fint paket med lyssning jag verkligen ser fram emot. Men... det får vi ta en annan gång. Det här inlägget spretar nog som det är!

Idag släpps Primordial "Redemption At The Puritan's Hand"!

Idag är det den 23/4.
Det betyder att Primordials 7:e album släpps. Jag har skrivit en recension som kommer att publiceras till månadsskiftet, och om du gillar bandet har du något att se fram emot.
Det är ett löfte.
I väntan på att du ska kunna lägga rabarber på plattan så kan du alltid ladda lite.

Detta är "The Coffin Ships" från utmärkta liveDVD'n "All Empires Fall". Det är rätt häftigt va, en sång med lyrik som svälten på Irland - och ändå är slingan så vacker.

...vill du hellre läsa om annat, så här på Påskafton?

I så fall rekommenderar jag recensionen av Doro live, signerad Werock-kollegan Alexander Bergdahl. Återuppliva lite gamla minnen här! Werock-kollegan Martin Bensch slår istället ett slag för Meshuggah live här. Jag noterar att de dessutom spelade "Future Breed Machine", till skillnad från hur den här skivan är ihopskruvad. Just den skivan fick förresten en omgång i 3 Röster också. Här!

GLAD PÅSK!

Detta händer i December!

Bloggens vana trogen försöker vi hålla koll på vad som händer den kommande månaden - men december är i ärlighetens namn inte en speciellt stor månad för metalreleaser. Några koncerter finns det, men i huvudsak kommer december att vara inriktad på sammanfattning av det gångna året.
På den här bloggen får du en snabb titt i backspegeln (2004-2008) under de fem sista dagarna innan jul, sen sparkar nedräkning av årsbästalistan igång just efter jul. Är du sugen på att få en "julkalender" redan nu så tipsas istället om En Portion Musik, som kommer att avhandla årets 24 bästa låtar från och med idag och fram till julafton. Kul koncept, men jag tror inte jag skulle vara mäktig att genomföra det - det känns verkligen som en grannlaga uppgift!

Nåväl, december! (och som vanligt är dte rätt hård Stockholmsvinkling på det spelningarna, undrar du över något av gigen i en annan stad eller tycker att bloggen saknar någon viktig händelse så hojta till!)

• 4/12 Avatar, Within Y & Degreaded spelar på Klubben i Stockholm
• 8/12 Doro spelar på Göta Källare
• 9/12 30 Seconds To Mars släpper albumet "This Is War"
• 11/12 In Flames, Killswitch Engage, Dead By April, Every Time I Die spelar på Hovet
• 15/12 Sonata Artctica spelar på Klubben
• 28/12 Europe & Crucified Barbara spelar på Hovet

Med andra ord - December kan du gott och väl stanna inne och läsa en massa. Själv tänker jag försöka lyssna ikapp på en del plattor som förtjänar massor mer speltid!