Recension: Black Label Society "Catacombs Of The Black Vatican"

Zakk Wylde med mannar är ju inga duvungar direkt, och när Black Label Society släpper nytt så vet man vad man får: svängig, snyggt levererad och muskelpumpad hårdrock där några av låtarna är snygga ballader.
Trots det lockande omslaget och namnet på denna den nionde fullängdaren så har receptet inte ändrats nämnvärt,även om första intrycket är att tempot i skivan är aningen lägre än på exempelvis föregångaren "Order Of The Black".
Det köttas mindre, och istället drar man ner en aning på riffens hastighet och fokuserar på tyngd.
Det är både si och så med den långsiktiga effekten, kan jag tycka.
Å ena sidan är bandet i sina tunga och träffsäkra stunder riktigt jäkla bra (lyss till ett spår som "Empty Promises", där trumintrot verkligen leder in till en galet svängig och tung låt), å andra sidan kan jag tycka att när skivan når tionde, tjugonde spelningen så kan det kännas lite grunt, det faktumet att går i mellantempo mest hela tiden.
Det skulle inte skada med lite mer kontrast, helt enkelt.

Som helhet är "Catacombs Of The Black Vatican" (namnet är för övrigt en nickning till egna studion "The Black Vatican" där skivan spelats in, även om påfallande många av texterna har en religiös anknytning, och behandlar frontfigurens tro på en högre makt) jämn och bra.
Till sin hjälp har Zakk som vanligt John DeServio på bas, och had Szeliga på trumpallen.
Låtmaterialet innehåller starka kort som "My Dying Time", "I've Gone Away", "Fields Of Unforgiveness" och "Believe" när det gäller de tyngre spåren, och framförallt "Angel Of Mercy" som främsta ballad. Det fina är dessutom att i stort sett samtliga spår klockar in runt 3-5 minuterstrecket, vilket gör att låten i sig står i fokus snarare än gitarrsolo en masse.
Förstå mig rätt - det är Zakk Wylde vi pratar om - det saknas inte direkt gitarrsolon eller maffiga riff, men det tillåts inte att gå överstyr såhär på skiva. I alla fall inte som det kan göra live, stundom.
Man vet alltså vad man får, och det man får är bra. 
Däremot lider ju Black Label Society, liksom de flesta band som närmar sig tvåsiffrigt i antal fullängdsskivor, av att det är enkelt att jämföra med bandets finaste stunder.
Och där kvalar nog tyvärr inte "Catacombs Of The Black Vatican" riktigt in, ty ställer man den jämte skivor som "The Blessed Hellride", "Mafia" eller faktiskt även för den delen just föregångaren "Order Of The Black" så är den inte riktigt lika vass, lika spännande.
Trots det goda hantverket.

Till sist - jag tycker det är mycket spännande att en man som just Zakk Wylde, som i intervjuer är nästan tvångsmässigt undflyende och tar till humor och en närapå aldrig sinande svada med floskler (Strength Determination Merciless Forever - SDMF, aldrig ge upp, kämpa hårt, besegra allt motstånd och alla svårigheter) istället för att dyka riktigt djupt i sina tankar - presenterar så pass kärnfulla och tankvärda sångtexter.
Här ryms religiösa frågeställningar, kärleksförklaringar och en generell förmåga att faktiskt skala bort det oväsentliga för att med ett fåtal rader (och med sångarens stundtals Ozzy Osbourne-lika kväksång) presenteras för lyssnaren.
Jag vet inte om det är hans sätt att kommunicera just sådant, att han valt att nöja sig med detta som kommentar till djupsinnigare tankar och därmed inte tycker att det passar sig i andra sammanhang, eller om det är andra anledningar. Förstås. Det kan man inte vet - man jag finner det icke desto mindre notabelt och intressant.
Fast det kan ju i sin tur bero på att just Zakk Wylde, antagligen, är den mest prominenta person jag haft glädjen att telefonintervjua...

Nå.
Betyg på en Black Label Society-platta av detta slag kan ju för dte första aldrig bli lågt. Därtill är bandet för slipat, lägstanivå för hög, och jag är dessutom en aning partisk.
Däremot balanserar jag däremot denna gång mellan siffrorna tre och fyra, och finner mig aningen oförmögen att sätta ner fötterna.
Hellre fria än fälla?

Ett sista varv innan utslaget avgör saken, och till tonerna av en av vår tids riktiga gitarrhjältar och svänget han leder sina mannar i när de presenterar skivans bästa spår "Empty Promises" avgör saken.
På Spotify, så kan du själv säga ditt!

Black Label Society "Catacombs Of The Black Vatican" - 4

Citate: Zakk Wylde

Snart kommer den.
Nya plattan med Black Label Society, med det fantastiskt läckra namnet "Catacombs Of The Black Vatican", med nedan lika lockande omslag:

Jag förväntar mig prick samma sak som man brukar få av just Black Label Society, det vill säga ett knippe låtar som bjuder på en skön mix av sväng, hårdrock, skägg och ballader. Och gitarrspel. Förstås. Detta är ju Zakk Wylde's skötebarn, och för den som är intresserad så syftar skivans titel på hans egna studio snarare än något annat. Ändå tror jag inte det är gammal skåpmat, utan fräscht.
Utan att ha hört det.
Hur som helst, inför förra given "Order Of The Black" så fick jag ju chansen att intervjua karl'n, och det är fortfarande så att när man läser andra medias snack med Zakk så kan jag komma ihåg hans snabba svada där i stort sett allt går ut på att jobba hårt, jobba mycket och blöda för Black Label Society och fansen.
Typ.

Sen dess har Zakk Wylde gått och blivit en form av mästertwittrare, men jag kan ändå läsa samma saker i intervjuer. Ingen kommer riktigt åt honom, det skämtas och slutar alltid med att han jobbar hårt.
Därför är Citatet denna gång en förklaring från mannen själv...
 
"Jag har många järn i elden. Men det är lugnt.
Det finns åtta till av mig, precis som med Saddam Hussein och hans dubbelgångare."
Zakk Wylde, Black Label Society



Jag får alltid lite höjd puls varje gång Black Label Society släpper nytt, och det är inget undantag den här gången heller.
Ska bli väldigt spännande. Och man vet ju att han kommer att jobba hårt....

4-årsjubileum!

Overkligt men sant - denna blogg har nu rullat i prick 4 hela år.
Vi går alltså in i ett femte verksamhetsår framöver, och det var väl något jag aldrig trodde skulle komma att ske när jag startade en gång i tiden.
Hur startade det då, kan man fundera?
Jo, helt enkelt för att jag var hemma och pappaledig med äldsta grabben, och kände mig en aning understimulerad. Behövde uttrycka mig, i skrift.
Han sov en längre sväng mitt på dagen varje dag, så jag passade då på att 1) äta, 2) gå på toaletten i lite lugn och ro, 3) duscha, samt 4) börja blogga.
Att det skulle bli detta...det hade jag nog inte riktigt klart för mig.

Nåväl.
Nu är vi här.
Bland annat närmare 160 Veckans Tips, totalt nästan 2 250 inlägg och fler recensioner än jag orkar räkna. Långa artiklar som Tvekamper, Blogg I Fokus, krönikor och Besatt. Artikelserier som Live!, Citatet och Remasters som rullat flera år.
Intervjuer med vad som skulle kunna bli ett riktigt all-star band (eller vad tror ni om Zakk Wylde och Rob Cavestany (Death Angel) på gitarr, Martin "Axe" Axenroth (Opeth) på trummor, Jörn Lande på sång som fundament? Ska bara få till en intervju med någon riktigt bra basist så är man ju komplett där...
Och en fantastisk kontakt med er läsare.
Mängder av kommentarer och mejl - och när jag ska snabb-summera dessa fyra år så slår mig en sak när det gäller just det.
Ingen av er verkar vara sån här:

Visst förekommer det lite spam ibland (men... jag tror inte att ni drabbats av det, jag har försökt städa dem allt eftersom), men det har i stort sett inte hittat hit ett enda troll.
Rätt skönt, och lite märkligt.
De brukar ju dyka upp lite här och var på internet.
Och eftersom jag tycker att det ska vara så enkelt som möjligt att lämna kommentarer och ha kontakt så glädjer det mig! 

Sämst samvete har det här med demorecensioner utvecklat sig till.
Jag gillar att skriva demorecensioner, och känslan att ibland få följa med från demo till "riktig" fullängdare är fantastisk, men... det har liksom runnit ut i sanden bara, och tyvärr är det flera av banden som tagit kontakt med mig (främst under 2013, känns det som) som antingen fått torftig och trist återkoppling, eller ingen alls.
Vi får se, jag funderar på att ändra det konceptet lite och istället gå till en form av "presentation av fem låtar från fem band", kanske till och med en möjlighet att ladda hem en zip-fil med dessa fem låtar - och bara med fokus på just demos.
Det handlar väl mest om att orka och känna lusten, så vi får se lite av vad som händer där framöver.

Tittar vi framåt lite då (det kan ju vara lämpligt att göra) så är det förstås omstarten av Veckans Tips, Citatet och Besatt som ligger nära till hands. Höstsäsongen sparkar igång till månadsskiftet, och dessutom närmar vi oss ju projekt hemligheter när det gäller Veckans Tips.

Jag har under året samlat på mig en hel del akter och skivor som jag snappat upp info och tips om lite här och var, och som jag redan - långt i förväg - skrivit som Veckans Tips för presentation under våren 2014.
Ja, det låter som galet lång framförhållning, men anledningen är att jag dels vill spara en del av dessa suveräna plattor för att kunna överraska Hårdrockssamfundet med på Hårdrockskväll 2014 (Trettondagsafton. Som vanligt!), och dels att jag vill få en liten överraskning själv när dessa tips väl publiceras. Gissningsvis kommer jag ju att ha glömt allt jag skrev när det gått så lång tid, menar jag!

Nå. 4 år har gått.
Jag tänker fira med kaffe, kanske en löprunda, lattja lite med barnen samt en bra platta på stereon. Förslag på passande musik, ett tillfälle som detta?

Remasters: Ozzy Osbourne "No Rest For The Wicked"

The Prince Of Darkness, Ozzy Osbourne, tog i samband med sin femte soloplatta "No Rest For The Wicked" ett beslut som var ganska stort.
Han plockade in en då ung och okänd gitarrist vid namn Zakk Wylde. Det kan man kalla fingertoppskänsla, för inte bara lyfter denne Zakks gitarrspel den aktuella skivan ett snäpp eller två, dessutom skulle han komma att visa sig vara en kompanjon och parhäst till Ozzy under i stort sett resten av karriären.
Skivan under lupp i Remastersserien denna gång är då följdaktligen just "No Rest For The Wicked", med sitt pärlband av helt fantastiska låtar. Här avtäcks för första gången favoriter som "Miracle Man", "Devil's Daughter (Holy War)", "Bloodbath In Paradise", "Tattooed Dancer" och "Demon Alcohol".  Det är en otroligt stark låtlista bara där, och den kompletteras sen av typiska Ozzykompositioner som "Hero" och underskattade "Breaking All The Rules".
Det klarar sig gott på egen hand, speciellt med den remastrade ljudbilden (som i o f s inte är speciellt mycket bättre, men man har åtminstonde högt volymen på inspelningen lite) - men till får man ändå lite extra godis.
Den relativ såsiga balladen "The Liar" är tidigare osläppt och av den anledningen av intresse trots att den nu inte är speciellt bra. Dessutom får man en liveversion av "Miracle Man" (alltid trevligt) och en fin utökad booklet.
Såklart måste du ha denna klassiker i din hylla.
Såklart är det en bra platta tidigt i Remasterssäsongen denna höst 2012.
Det är ju att avsluta med värdighet, Ozzy Osbourne med Zakk på gura!

Workoholics Anonymous

Undertecknad jobbar som ett troll just nu. Det är slutet av terminen, eller säsongen, eller stressen innan semestrar. Välj uttryck själv. Dagens inlägg blir därför kortfattat avseende text - istället blir det lite bilder och korta tankar innan jag återgår till mötet för Anonyma Arbetsnarkomaner.

Vi pratar förstås om en kort uppdatering av vad som spelats mest den gångna veckan!

Moonspell. Portugiserna som fullständigt blåste mig av banan med förra given "Night Eternal" är tillbaka, och det med en fläskig påkostad dubbelgiv. "Alpha Noir" heter skivan egentligen, men för någon tia mer får man ett helt bonusalbum i form av "Omega White".

Recension snart...

 ...och annars var jag ju på Ozzy & Friends i fredags. (Jo, bilder och tankar om huvudspelningen kommer vad det lider....) Det har lite oväntat inneburit att jag efteråt spelat grymt mycket Black Label Society?!
"The Blessed Hellride", "Mafia" och senaste "Order Of The Black" har alla rullat mycket den senaste tiden.
Bra plattor allihop. Jäkligt bra.
Och spelningen var helt okej i fredags.
Rätt bra ljud eftersom, i alla fall för att vara ett förband.
Zakk hade indianskrud i inledande "Crazy Horse".
Man fick bollar som studsade runt i luften.
Gitarrsolo trots att speltiden bara var runt 40 minuter (tyvärr inget av hans bättre heller...).
Machoattityd.
Fett sväng och naturligtvis låtar som "Stillborn", "Overlord", "Funeral Bell" och "Parade Of The Dead". Fint så.
Lite bilder, förresten, tagna fråm en miljon kilometer med iFöön:

 En till skiva som lite oväntat fått speltid efter fredagen är denna:
"Sabbath Bloody Sabbath" med Black Sabbath. Denna legend av skivor. Anledningen är tvådelad - dels såg jag en gubbe med nästan inget hår men denna platta tryckt på t-shirten (min spegelbild? nä, jag hade en annan tischa på mig...), och det blir man ju glad över.
Den andra delen av anledningen är enkel... skivan är helt fantastiskt bra, helt enkelt!

 Powermetal?

Jodå, det går ner ibland det med. Cypriotiska Winter's Verge har rullat. Recension på fredag, på Werock... och detta är bandets fjärde skiva, den andra i ordningen jag recenserar. Denna skiva är bättre än förr, antagligen det bästa man fått ur sig. Låter lite Nightwish stundtals, med det där episka anslaget. Kolla upp om du gillar stuket!

Sist men inte minst. Eller lägst i ljudvolym: High On Fire.

Även denna skiva recenseras på Werock, släpps upp på fredag. Trion är ju helt makalöst bullrig och högljudd, och "De Vermis Mysteriis" är verkligen inget undantag. Följer den upp förra släppets framgång på min årsbästalista för 2010? Återstår att se....

Okej, nöjd så?
Bra. Jag ska in i gruvan och försöka producera pengar til min arbetsgivare. Vi ses!

Jag är en av Ozzy's kompisar!

 Ikväll smäller det. Det skulle ju ha varit Black Sabbath, men så blir det inte. Istället får jag vara en av Ozzy Osbournes kompisar och rida på galenskapståget.
Först var jag besviken som fan, men nu har det lagt sig lite.
Inte mycket att göra åt. Och man får vara glad ändå.
Dessutom blir saker som bilden ovan peppande.
Den är tagen från Thetania på Tune Of the Day, och föreställer scenbygget inför kvällens spektakel.
Fint väder, lite mat och en god öl eller två, Ozzy på scen... jodå, det här blir nog fint.
Man måste ju också försöka bräcka R2 och Magnus H som kollade in Metallica i Oslo nyss. För typ 16:e gången, och visst var nöjda med erfarenheten (även om jag nog tycker det verkade lite skruvat att spela svarta plattan baklänges...?). Det ska jag också bli, fast med bättre låtar från scen... hehe...

Nå, jag hade ju egentligen hoppats på att få höra den här skivan från start till mål. Den snyggaste plattan av alla, och en av de bästa genom alla tider: "Sabbath Bloody Sabbath".

 Det blir det ju inget av. Visst jag fattade egentligen det innan, men ändå..
Istället lär väl setlistan se ut ungefär som i Helsingfors i onsdags:

1.Bark at the Moon
2.Mr. Crowley
3.Suicide Solution
4.The Ultimate Sin (First time played live since 1986)
5.I Don't Know
6.Killer of Giants
7.Shot in the Dark
8.Rat Salad (Black Sabbath song)
9.Iron Man (Black Sabbath song) (with Geezer Butler)
10.War Pigs (Black Sabbath song) (with Geezer Butler)
11.N.I.B. (Black Sabbath song) (with Geezer Butler)
12.Fairies Wear Boots (Black Sabbath song) (With Geezer Butler & Zakk Wylde)
13.Into the Void (Black Sabbath song) (With Geezer Butler & Zakk Wylde)
14.I Don't Want to Change the World (with Zakk Wylde)
15.Crazy Train (with Zakk Wylde)
Encore:
16.Mama, I'm Coming Home (with Zakk Wylde)
17.Paranoid (Black Sabbath song) (With Geezer Butler & Zakk Wylde)

Inte mycket att bråka om. Saknar massor av spår, men vad gör man?
Det är ju inte så att man kan påverka det hela.... kul i alla fall med "The Ultimate Sin", det var som nämnts inte igår. Om det nu är sant, det som står på Setlist
Där hittar man förresten även setlistan på förbandet, Black Label Society.
Med den här killen i huvudrollen.


Zakk Wylde.
Han har jag intervjuat på telefon. Det tycker jag är rätt coolt.
Bilden är från senast han var här (det finns en bildspecial från dess om du vill se mer), och jag förväntar mig att han både klarar att leverera med sitt egna band för att sen stödsjunga Ozzy genom sitt set... som det var en gång i tiden.
Ozzy & Friends.
Det blir nog bra det här!

Jag har saker att säga!

Onsdag. Mitt i veckan.
Och denna gång finns det saker att säga. Att avhandla. För det första - om man åker iväg över helgen och glider på skidor och dricker öl... så märks det sen när man kommer igång och tränar.
Svag.
Orkeslös.
Slapp.
Ändå har barnen sovit som klubbade nu den senaste tiden (förresten, kanske är det därför som det har varit svårt att ta sig upp ur bingen på morgonen och släpa sig till gymmet?).
För det är gymmet som gäller i starten av dagen nu.
Det är jag där, och så lite roliga figurer.
2 snubbar som jag kallar "sittarna", en gubbe med Jörnsfrilla och så några volymiösa tjejer som trampar cykel ibland. "Sittarna" är tatuerade och där varje dag. Och sitter.
De drar lite i vikter - när de väl kör så lastar det iofs på rätt tungt - och sitter. Pratar.
Och sitter.
På den tid jag kör igenom dagens pass, typ 6-8 övningar på 30-40 minuter, så hinner de med... en. Ja, och så en massa sittande.
För mig är det skitkonstigt att man pallrar sig ur sängen så tidigt för att...sitta.
Men men, det är upp till var och en. Själv kör jag iPod med musik och är i min egna värld. I morse: Entombed "Wolverine Blues".
Mest vill jag springa lite dock.
Det är inte så himla lätt bara, för det ska stämma med övriga familjens schema. Och det är inte tillrådligt att ge sig ut när det är mörkt ute, i alla fall inte på vägarna i Tyresö.
Nej, inte för att det bor galningar där (eller, det gör det i o f s), men för att det är fläckvis snorhalt.
Och jag är åt helskotta för gammal för att ramla!
Annars är det ju som M tycker här nedan.

Det finns inga dåliga väder, det finns bara dåliga kläder. Och plaskpölar är roliga.
Gissa om det är roligt att hämta från dagis (eller, förskola som det heter egentligen, även om i alla fall jag inte kan förmå mig att säga det i vardagsspråket)?
I kostym?
Gabba gabba kemtvätt.
Jaja, suget efter att avsluta dagen med lite musik i lurarna i sängen börjar i alla fall återvända efter att ha varit nästan borta under en månad. Läser just nu "Nattpatrullen", rätt bra bok, och då passar det med musik till. Igår - Lamb Of God. Både nya plattan och lite annat, äldre. Recension av "Resolution" kommer på denna site... imorgon.
Annars är det följande som rullat mest den senaste veckan:

Lamb Of God "Resolution" är inte mycket att orda om. Det krävs ingen hjärnkapacitet av övermänsklig sort för att lista ut vad man får. Alcest och Nekromatheon har du fått recensioner av på denna site (länkar om du kollar här ute i högra marginalen på bloggen). Badlands är ju bland annat Jake E Lee's projekt som bjuder på spelglädje modell extraordinaire. Den självbetitlade plattan har medverkat i Remastersserien, och både den och efterföljaren "Voodoo Highway" har spelats flitigt. Jävligt bra hårdrock!

Fair To Midland-plattan släpptes 2011 men jag issade den då. Synd, men tur att jag har koll på den nu då. Detta är nämligen helt skruvad rock/hårdrock/vansinne. Lyssna själv! Jag gillar det. Skarpt.

Något jag däremot inte vet om jag gillar är det där med Black Sabbath och Ozzy & Friends. Alltså, jag fattar ju att de ställde in eftersom Iommi inte klarar en turné. Det kan man inte säga mycket om, mer än att man hoppas att han kryar på sig.

Först var jag dessutom förbannad för att jag trodde att Ozzy-grejen var ett sätt att slippa betala tillbaka pengar, men det är det inte. Visar det sig. Man får nämligen välja hur man vill göra om man har biljett, och då blir det ju helt plötsligt en annan grej.

Saken är den... jag hade nog inte köpt plåt om jag från början visste att det inte skulle vara originalsättningen. Och ändå... Ozzy Osbourne, Geezer Butler och en viss Zakk Wylde.

Det är klart att det lockar lite. Ändå. Jag har ju intervjuat Zakk Wylde, gett senaste given bra betyg och dessutom fotat en del från senaste spelningen i Stockholm. Och han spelar gitarr bra som fan.

Geezer gillar jag ju också.

Men det är ändå inte samma.

Antar att det till slut kommer att hänga på vilka andra man släpar med sig. Slash pratas det ju om, men han verkar inte komma till Stockholm. Må vara, det bryr jag mig mindre om faktiskt, men jag gissar att vi kommer att få se flera gäster så småningom när det börjar klarna...

På tal om biljetter. Du kan vinna ett par till Sweden Rock Festival om du vill. Det är Kiviks Musteri som kör en tävling tillsammans med festivalen, och det verkar hyggligt lätt att vara med. Gå med företagets Facebooksida och följ sen instruktionerna, typ.

Annars är ju Sweden Rock mer sammakopplat med lite annan dryck, tycker jag. Jag provade första vinet, men har inte gett mig på den Merlot som finns. Någon av er läsare som har det, och kan ge tume upp eller ner?

Och, tumme upp... nu har Spotifylistan från Werock uppdaterats.

Det är tumme upp. Nu hittar du en hel del gottigt i den, matad med band och låtar från senaste knippet recensioner. Hitta lite ny favoritmusik genast, kolla in länken som du hittar på huvudsiten.

Och, på tal om Werock. När vi ändå är inne på världens bästa minsta lilla högkvalitativa eldsjälssite så kan du ju konstatera följande saker:

1) Tävlingen med Deathening är avgjord. Synd för dig som inte vann, men hey... that's life.

2) Tävlingen med boken "Blod Eld Död" pågår ännu. Den vill du ha. Var med nu!

Dessutom har Kim lyckats fixa en intervju med författarna Ika Johannesson och Jon Jeffersson Klingberg, som så¨småningom kommer att komma upp på Werock. Den ska bara göras först. Och det innebär att du har möjlighet att påverka den, att ställa just den där frågan som du alltid har funderat på. Gör det!

Detta är nämligen ett stycke fantastisk bok, och mängden uppslag inför en intervju är vansinnigt stora... ett faktum som kan bli nästan förlamande för den som ska hålla i intervjun. Var börjar man? Vilka saker får man inte missa? Glid in hos Kim och skicka dina frågor, helt enkelt.
När du dessutom ändå är där kan du ju läsa lite om Rock Science och dess expansioner med specifika genrefrågor. Extremmetal låter väl något?

Extrem metal bjuds det också på i konsertrecensionen av Martin.

Band som Origin, Psycroptic och Leng Tch'e.

Nä, jag har fasen inte koll på någon av dem, men en sak vet jag: när Martin säger att det är hög kvalité på rensmusik, så är det ett faktum. Jag har en oerhörd respekt för den mannens kunnande och smak när det gäller musik i den brutalare skolan. Läs recensionen, kolla in bilderna och inse att detta är livet på en pinne!

Black Sunday

Idag var sista dagen på min tilfälliga pappaledighet. Imorgon börjar allvaret. På bilden förklarar jag därför för minstingen att pappa måste jobba för att det ska funka, samt att Chris Cornell och de andra killarna i Audioslave inte längre kör räcet tillsammans längre, tyvärr.

Det hela är, med andra ord, en ganska svart söndag.
Känner mig inte alls upplagd för arbete. Den enda trösten är väl att man får spela musik så högt man vill i bilen...




Zakk Wylde och Black Label Society får symbolisera det hela med just "Black Sunday" från senaste given "Order Of The Black". Och, som sista bild så bekämpar jag vardagaen på följande sätt...

Först att kommentera med namn på ölsorten får ett Meshuggahplektrum!

The Rebel Angel Allstars - Sättning 2

Tidigare i veckan rotade jag lite i hur mitt dream team avseende hårdare metal skulle kunna tänkas se ut. Så här på fredagseftermiddagen kan det ju vara lämpligt att kolla in en mjukare variant, ett band som skulle spela mer rock och hårdrock. Häng på!

Sången är det mest kluriga, tycker jag. Många av mina gamla idoler sjunger helt enkelt inte så bra längre (läs: David Coverdale!), så man får ta nån som sjunger bra nu. Och som kan mycket olika sångstilar. John Bush är en favorit som dessutom gjorde en bra insats i Armored Saint senast, en klart rock variant, eller så gillar jag skarpt Chris Robertson från Black Stone Cherry... men till slut så faller valet på en kille som jag tycker kan sjunga både snyggt och med lite "skit" i rösten. I give you, on vocals... Russel Allen!


Så, dags för gitarr. Och som vanligt vill jag ha två killar. Det är ju ändå det coolaste, förstås. Dubbla gitarrister rules! En cool kille som kan spela rock med känsla, en kille som kan chugga med tyngd och bidra med extra sång. Och närvaro på scen. Kombinationen av Slash och Zakk Wylde känns faktiskt... ja... helt klockren!

Okej, rytmsektion. Basen är det enklaste, tycker jag. här finns i min min värld ingen annan än Flea från Red Hot Chili Peppers. Han regerar. på scen, på skiva, musikaliskt!

Trummor är lurigare. Till slut så faller nog ändå mitt val på svenske Mikkey Dee. Det känns som om han kan spela vad som helst, och det är en trummis som verkar kunna spela det enkla på ett svängigt sätt, och det svåra på ett enkelt sätt. I ärlighetens namn så finns det många trummisar jag gillar skarpt, och en kille som Brann Dailor från Mastodon imponerar storligen varenda gång jag hör honom!

Nå, till slut blev det såhär.

Betydligt mer internationellt än förra gången!

Bildspecial: Black Label Society på Arenan 4/3

Igår var han ju i stan, Zakk. Bandet var rejält laddade, och gav en bra spelning. Mycket material från "The Blessed Hellride", "Mafia" och senaste given "Order Of The Black", så det får man vara nöjd med. Okej ljud också, så varför inte dyka in på lite bilder?
Eller, "lite" bilder... det är rätt många!
-------------------
Först ut, lite förberedelsebilder courtesy of Stones. Såhär såg scenbygget ut under dagen - samt scenen just innan bandet släppte lös själva spelningen.

--------------------------------
Bandet öppnade med Zakk iklädd hatt, och publiken svarade med bra respons. Första fyra-fem låtarna tror jag inte han sa ett ord, typ, utan bytte gitarrer hela tiden samtidigt som han körde "king-kong"-moves på scenen...

--------------------------------

...lite oväntat tyckte jag det var att vi fick "In This River" med frontmannen på piano, medan gitarristkollegan Nick Cataneze får visa sig på styva linan. Det är också ungefär nu jag inser att resten av bandet är riktigt bra. Rytmsektionen

är vass och framförallt slås man av John DeServios basspel som bjuder på den ena höjdpunkten efter den andra. Snyggt - och lite oväntat istället för en ackustisk version av den fina balladen!

...dessutom har sångaren ett mickställ som heter duga...

-----------

....sen kom dubbelhalsade gitarrerna fram under "The Blessed Hellride".

Man kan säga vad man vill - det ser hur tufft ut som helst med dubbelshalsade guror, speciellt två stycken!

---------------------------------------------------------
...kom igen!

"Suicide Messiah" bjuder förstås på gästspel på scenen för att ge den rätta megafon-känslan.

Undrar om det där är den killens absoluta höjdpunkt på varje kväll under turnén?

------------------------------

Solo?

Check!

Snygg avslutning med en hel del prat.

Som alla vet är det ändå så att en bild säger mer än tusen ord, så det här är väl en bra avslutningsbild? Black Label Society gjorde på det hela en bra spelning. Betyg... 4, skulle jag säga med en natts sömn emellan!

Gillar du bildspecialer?

Då finns det lite mer att kolla in. Watain, AC/DC del ett och två, Airbourne, Candlemass och thrashfest med Kreator, Death Angel och Exodus till exempel. Eller så läser du min intervju med just Zakk Wylde från i somras, och gissar hur skruvat det kändes att stå i publiken igår. Vatten drack han också, inte öl. Precis som utlovat.

Letar du efter annan bra läsning så verkar just hårdrock vara i ropet just.

Aftonbladet kör dels en bevakning av Mustasch-spelningen, men även en ganska intressant artikel om hur lojala hårdrockare är, kopplat till sommarens festivalyra - med en tillhörande lista över var du kan kolla in rock i sommar. Och räcker inte det så kan du kolla in listan på vilken hårdrocksmaskot som är tuffast.

Trevlig helg!