Demorecension: The Wiped Out Generation

Dalmasarna The Wiped Out Generation har sitt säte i Falun & Borlänge, och denna trio har fått vänta rätt länge på att få sin debutdemo bedömd.
Ledsen för det, det har inte varit meningen utan bara... ja.. blivit så.
Hur som helst, nu är det dags.
Den ser ut som ovan, fast egentligen ska ju skallen vara rätt väg. Förstås. Jag får bara inte till just det i datorn.
Alltså gör vi såhär först: du öppnar denna länk och ger dig själv chansen att lyssna på bandet samtidigt som du läser, istället för att kommentera om att jag är rätt klantig när det kommer till elektroniska media. OK?
Bra.

Gänget består av Sebastian Engström på trumpallen, Karl Gelin på bas och sång samt Jonas Axelsson på gitarr och körsång, och bandet spelar rak okomplicerad hårdrock. Fyrtakt, med klassiska trix från hårdrocksvärlden, typ.
Fem låtar finns på demon. ""The Wiped Out Generation" inleder, för att sedan följas av "Last Ride", "Miss Stonecold", "Good Times" och "Lie To LIve".
Bandet låter mer som en kvartett än en trio, även om ljudbilden på demon inte är helt optimal, och det är väl rätt bra - men jag skulle egentligen vilja att gänget tog just steget att bli en kvartett, och anledningen till det är sången. Karl kämpar nog och gör sitt bästa men låter inte bekväm med uppgiften, och jag tycker personligen att sången är gruppens svagaste del.
Hela bandet - och låtarna - skulle lyfta om man frontades av en sångaren med mer.. ja.. stake i sitt uttryck.
Musiken är ju pang-på-rödbetan hårdrock som lever på att man träffar det där svänget som gör att man vill spela luftgitarr, höja näven i refrängen eller misshandla kuddarna i soffan i försök att härma trumspelandet, och då vill det till mer kaxighet och attityd för att man ska ro det hela i land.
Annars är det funkis. Gitarrspelet är bra, även om det ibland kan vara mycket dist på just den här inspelningen. Stundtals träffar man också just rätt, som i refrängen på titelspåret och inledningen av "Miss Stonecold".
Bästa låtsmideriet är nog ändå avslutande "Lie To Live", med fint gitarrplock och rockig refräng i samklang.

Annars är det bara en sak som gäller för The Wiped Out Generation - spela. Spela, spela, spela. I replokalen, på scen, hemma i ensamheten. Spela mer, våga försöka träffa den där punkten när allt stämmer, och ge oss lite mer bredbent jävlar anamma överlag så blir det här bra med lite tid!