Remasters denna gång tar upp en av hårdrockens stora ikoner - ärkegalningen Ozzy Osbourne själv. Vi gör det med en platta som kom -91, och följde en tid med bråk i rätten samt ett mordförsök på sin egen fru, utfört under alkoholens inverkan.
Oavsett avsikterna så är detta ett av de starkaste albumen som Ozzy och samarbetspartnern Zakk Wylde har fått ur sig. Hela plattan är full av stycken i yppersta toppklass, och musiken är klassisk Ozzy-rock med insprängda ballader. Att man dessutom valt att samarbeta med Lemmy Kilmeister från Motörhead har gett ytterligare en dimension till låtarna, och det räcker egentligen att rapa upp låtarna för att du ska förstå varför denna platta är ett måste i skivsamlingen. Vad sägs om "I Don't Wanna Change the World", "Mama, I'm Coming Home", "No More Tears", "Hellraiser", "Road to Nowhere", "Mr Tinkertrain"...
På den remastrade versionen som kom 2002 så får du dessutom utökad linernotes i CD-häftet, lite fler bilder samt 2 outgivna spår: "Don't Blame Me" och "Party with the Animals". Dessa två låtar lämnades helt rätt utanför plattan vid utgivningen, de är inte riktigt tillräckligt bra för att ta en pats bland de andra örhängena, men vi pratar trots allt om Ozzy - och det betyder att det borgar för en viss grundkvalitet. Klart godkänt extramaterial, tycker bloggen.
Att ljudet dessutom är riktigt bra gör den här plattan till en fröjd att njuta av.
Bandet är hungrigt och tajt, och eftersom det består av idel proffs (Randy Castillo på trummor, Michael Inez på bas och Zakk Wylde på gitarr) så står den här skivan högt i kurs i metallhistorien.
Gör som bloggen. Vrid upp volymen och spela titelspåret "No More Tears" så grannarna vet var skåpet ska stå!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar