Metalbloggens samarbetspartner:

tisdag 29 mars 2011

Iron Maiden - mon cherie

Märkligt nog har The Haunteds nya skiva - som gått varm den senaste veckan - fått mig att tänka mycket på... Iron Maiden. Inte för att de låter speciellt lika, men för att senste Hauntedgiven "Unseen" är så radikalt olikt det bandet gjort tidigare - och ända samma band. De vägrar att stå still, och söker utveckling. På något sätt, med ett resultat som kan bli både bra och dåligt. De vägrar dock att fastna i gamla hjulspår. Och det har fört mina tankar till Iron Maiden. Det är verkligen ett band som alltid har låtit som just Iron Maiden, men ändå sökt sig sakta framåt i utveckling. Ibland blir det, i mina öron, bra. Ibland blir det mindre bra. Senaste given "The Final Frontier" var mycket omtalad i somras, och det fanns antagligen lika många åsikter som det fanns lyssnare. Min egen recension är ganska ljummen, även om den innehåller en stor portion respekt för bandets vilja att fortsätta resan framåt. Det här är ju ett band som funnits med i bilden... ja, alltid för mig. Sen jag började lyssna på hårdrock. Som släppt fantastiska skivor, som varit samtalsämnet i samband med senaste given, och som rullat i bakgrunden när kompisarna samlats för att spela spel eller bara hänga. Alltid. Iron Maiden har ju varit livselixiret. Och egentligen inser man nog att en av anledningarna till att bandet orkar fortsätta och mata ut skivor och spela live är just att de själva får chansen att fortsätta utvecklas. Som The Haunted väljer att göra nu. Trots att jag - deras average fan - kanske inte alltid är mogen nog att följa med på den resan alla gånger. Att de vill skapa en skiva som är progressiv och utforskande är ju inte lika med att jag dyrkar den, men det får man nog ta om man ser det på det stora hela. Jag har ju mina favoriter ändå. Livealbum, till exempel, en konstart som Iron Maiden tillhör de absolut bästa i branchen på. Så, vad vill jag egentligen säga med det här? Helt enkelt att Iron Maiden är en livslång kärlek, och trots att jag inte älskar varje album de gjort så förstår jag varför de gjort dessa album. Good times, bad times, Maiden times. Ska vi ta en av de bästa livelåtarna bandet har i repertoaren?

2 kommentarer:

  1. namen, man tackar och tack för att du gjorde dig till känna. ännu en blogg att läsa alternativt trakassera. haha, du tycker det? musik är verkligen färskvara, den där utmaningen irriterar mig. nu vill jag byta ut hälften av albumen. kollar på inlägget ibland och mår lite dåligt. det intogs inget vin till pysslandet, det kanske var det som var felet..?

    SvaraRadera
  2. Intressant ämne! Ska man fortsätta ge ut skivor som håller sig till framgångsmallen och låter nästan likadant som den skivan bandet slog igenom med som t.e.x. AC/DC. Eller ska man tjurnackat som en gammal motvalskärring vända sin publik ryggen och vägra göra den musik som fansen fastnade för och älskade trots dalande försäljnings siffror och som grädde på moset kalla fansen bakåtsträvare som t.e.x. Queensryche. I min mening kan bandet ta ut svängarna något på olika album men man måste ändå kunna känna igen sig i musiken som har blivit bandets signum. Vill bandet experimetera för mycket utanför sitt sound kan de släppa musiken under ett annat bandnamn eller göra en soloskiva. Något jag hatar är när band som har gått för långt utanför sitt sound eller gör för dåliga låtar nu för tiden sitter och grinar i pressen och gnäller på att fansen är bakåtsträvare e.t.c. och vill nästan trycka ner sin musik i halsen på fansen i tron att allt bandet gör blir per automatik guld.
    Låt säga att det kommer en Gudfadern del 4. Du går och ser den på bio och det visar sig att den är en komedi. Där sitter du som är upplagd för ett drama och vill se fortsättningen på historien om maffiafamiljerna och du får en komedi som inte har något att göra med de tidigare filmerna. När du vädrar ditt missnöje så ser du filmskaparna grina i pressen och kalla dig trist bakåtsträvare e.t.c.

    SvaraRadera