Veckans Tips: Void Moon "On The Blackest Of Nights"

Ååhhh... den här skivan var med på en av Record Heavens nyhetsutskick.
Den väckte omedelbart min nyfikenhet.
Namnet.
Omslaget.
Det faktum att jag aldrig hört talas om bandet, men att de  ändå skyltar med referenser som nedanstående text:
The band reportedly draw inspiration and strength from the old gods of Black Sabbath and Candlemass empowered by torchbearers like Solitude Aeturnus and contemporary bands like Hammers of Misfortune and Grand Magus, the lyrical themes surrounding Crowley's teachings, horror stories, death and philosophy.
Det slutgiltiga faktumet, att Void Moon inte fanns på Spotify beseglade beslutet - det var att beställa. I blindo.
Skivan landade i min brevlåda i mitten/slutet av februari 2013, och med händer som darrade och svettades av förväntan/fasa (tänk om detta skulle vara kasst?) petade jag in skivan i spelaren.
Ut strömmade en skiva som skulle komma att ta ett järngrepp om mig under de närmaste veckorna - kanske längre. Det vet jag inte i skrivande stund, eftersom jag genast bestämde mig för att låta detta bli en del av mitt "hemliga projekt", där jag skriver om skivan långt i förväg för att sedan begrava den från Metalbloggens sidor under hela 2013 - med andra kanske det visar sig, så här i efterhand, att jag lyssnat på den här plattan mer eller mindre konstant under året. Jag kanske inte ens hållit den hemlig?

Nå.
Bandet är svenskt, och fortsätter med att konstatera "Our music is not for everybody but with a label like Cruz del Sur we are sure to reach out to that percentage of people who really will understand and appreciate it." - och jag är tydligt en av dem. 
Det är doomaktig heavy metal med känsla och rätt skön avighet och smuts.
Låtarna heter saker som "Hammer Of Eden", "The Word And The Abyss", "Among The Dying" och "The Mourning Son". 
De två bästa låtarna heter "Cyclops" - som startar med fantastisk sång och lite halvballadkänsla för att växa sig episk - samt "Through The Gateway" - som bjuder på snabbare trumspel och riv i riffen - och båda dessa hade jag direkt i tanken som spår för Hårdrockskväll 2014.
Kanske framförallt "Cyclops".
Den refrängen är svår att skaka av sig...

Nå. 
Det är inte alltid ett blindköp lyckas. Jag har både framgångar och totalnitar när det gäller sånt, men denna gång var det en fullkomlig vinstlott.
Void Moon "On The Blackest Of Nights"  är en hemlighet jag bara vill dela med mig av. Det är bara att du kastar dig ut på nätet och kollar om du kan tjuvlyssna på den på något sätt (vem vet, den kanske finns på Spotify nu?) - eller så gör du som jag och blindköper.
Det är ett säkert kort!

3 plattor du borde kolla

 

 

Många av er läser den här bloggen för att hitta nya musikaliska pärlor.
Mer eller mindre omtalade alster att bli förälskad i.

Denna gång tänkte jag att du skulle få chansen att följa med från start när jag lyssnar in mig på tre stycken plattor som inte är alldeles lätta att sätta i sig, men som ändå efter första 1-3 varven alla lovat mycket gott.

The Ocean "Pelagial" är en konceptplatta om havet, och dess olika djupnivåer. 
Det är inte lika flummigt som det låter, och musikaliskt är det blandat "meck" av modell Mastodon/Baroness och riktigt snygg rensång. Långa passager är också mycket vackra och stämningsfulla. Man återanvänder riff och verser från sina egna låtar på olika platser på skivan, och på det hela lovar detta väldigt gott.... På Spotify här!

Blindead "Absence" är från Polen. Musiken pendlar mellan skirt vackert och en form av poppig sludge (ja.. hur låter sånt...?), och det lilla jag har lyssnat på skivan ger mig faktiskt vibbar av att detta kan vara min eftersökta mörka skiva istället för Alcest "Shelter". Kanske. Vi får se, fler varv krävs absolut. Man har dock döpt samtliga spår i ett försök att vinna världsmästerskapen i pretention, så att de heter en bokstav var som senare bildar ordet "absence". Typ. Det finns siffror nedsänkta också i det där. Vet inte vad det betyder. Än.
Kolla och lyssna själv på Spotify.

The Moth Gatherer "A Bright Celestial Light" är sist ut i denna trio. Fem låtar, samtliga med lång speltid och relativt invecklad låtstruktur. Det är stämningsfullt, det är raseri, det är en blandning som jag bara börjat provsmaka på men tycker verkar väldigt lovande. Den här skivan har ännu bara rullat ett varv, och det ska bli väldigt spännande att se var det tar vägen. Du hittar detta svenska mörker på Last.fm om du vill lyssna!

Okej.
Jag är precis i begynnelsen av mitt utforskande av dessa skivor, och du är inbjuden att följa med. Notera gärna dina egna reflektioner och tankar som kommentarer, så ska vi se om vi kan komma ihåg att återvända till dem om en vecka eller två...!

Recension: Alcest "Shelter"

Titta noggrant på omslaget till Alcest "Shelter".
Den ljusa himlen, solen som lyser igenom händerna som strävar mot himlen, känslan som förmedlas med en enda bild - som skapt för att exemplifiera ordstävet "en bild säger mer än tusen ord".
Det här omslaget står i direkt symbios med musiken som presenteras, och eftersom tongångarna direkt slår an en känsla av att ligga på rygg i gräset en sommardag och följa molnens resa över himlen så passar släppet i januari väldigt illa för oss som bor i den kalla och mörka nord.
Vi befinner oss i den raka motsatsen till passande omgivningar till det steg som den dynamiska duon Neige och Winterhalter tar med "Shelter". 
Steget ut i ljuset.
Där tidigare släpp som "Les Voyages De L’Âme" och kanske i än högre grad "Écailles de Lune" låter dig drömma dig bort med mörker och skuggor som sällskap så gör "Shelter" raka motsatsen med ljusförhållandena.
Om det är bra?
Låt oss återkomma till den frågan.
Först ska vi konstatera att plattan i sig består av 8 spår, de flesta på franska, och utan någon egentlig långkörare. Det är relativt korta spår, endast avslutande "Délivrance" som klockar in på just över 10 minuter och tar skivan över totalt 45 minuters speltid.
Annars ligger de flesta spåren på runt 5 minuter, och varje låt är relativt enkel i sin uppbyggnad.
Det låter lite som Coldplay på droger för det mesta, utan att med det mena något illa. 
Alcest har nämligen en osviklig förmåga att på en så pass kort speltid få en låt att dels utöva hypnos på lyssnaren, samtidigt som melodin står i fokus - en förmåga jag stundtals tycker att just Coldplay tangerar.
Extra mycket kanske det blir så eftersom jag inte behärskar språket, det ger antagligen en extra skjuts in i det abstrakta lyssnandet kan jag tänka.
Bäst lyckas man i spåren "Opale", "La Nuit Marche Avec Moi" och "L'éveil Des Muses", tycker jag. Båda kan utan att skämmas för sig charma din respektive som inte gillar den musik du brukar spela på stereon hemma.
Bandet vräker generellt på med ganska mycket stråkar och körer, gärna med smått sakral känsla. Samtliga dessa gästmusiker är inhämtat på Island där skivan också spelats in, och måhända är det därför den låter lite som den gör, att man liksom kan höra hur ljuset sipprar in från en vit himmel.

Jag gillar skivan, men finner samtidigt att den inte fäster lika hårt som de två nämnda föregångarna. Avsaknaden av skuggor och mörker gör att det blir en aning mindre kontraster, och resultatet kan till och med bli en aning enahanda.
Det är inte alls omöjligt att den här skivan är precis rätt en varm soldag, på rygg med hörlurar i öronen och strandens sorl avlägset i sinnet, men personligen tycker jag inte att den kommer riktigt till sin rätt här och nu.
Det gör också att vi kommer åter till frågan som vi parkerade ovan.
Är detta bra?

Svaret är... ja.
Det är ju det.
Men det är inte lika bra som det varit de senaste gångerna, och jag tycker med lite tid att reflektera (och ja, många varv med skivan) att det inte riktigt når upp till mikna (förvisso) högt ställda förväntningar.
Gissningsvis funkar detta väldigt bra i livesammanhang, när låtarna får sällskap av äldre alster och tillsammans kan skapa ett sällsamt vackert ljudmässigt skådespel att drömma sig bort till, men på skiva räcker det i dagsläget inte längre än till en trea i betyg.
Inte i dagsläget i alla fall, när himlen är svart snarare än blånyanserat vit.

Bästa Spåret: "La Nuit Marche Avec Moi", om jag ska välja ett enda.

Alcest "Shelter" - 3

Vi måste prata om... Saxon. De tidiga åren.

Livet, mina vänner.
Det är bra märkligt.
Den här gången ska vi konstatera det genom att låta ett legendariskt band stå i fokus.
Saxon.
Vi måste prata om Saxon. De tidiga åren.
En svit skivor som innehåller inspiration och guldkorn för en hel generation kommande rockers och som... nästan... har gått mig förbi.
Ja.
Du läste alldeles rätt.
Det har i stort sett gått mig förbi.

Jag upptäckte Saxon i samband med "Crusader" från 1984. Den fanns i min morboro Anders rum, och egentligen hade den kunnat bli en av de där skivorna som fick en plats i serien Besatt, men den föll bort av den relativt enkla anledningen att det, egentligen, inte var hela skivan som fick mig så begeistrad - utan i huvudsak titelspåret som jag nötte om och om igen), och förälskade mig omedelbart i bandets sound.
Tydliga riff.
Fantastisk sång.
Klart fokus på melodi och sväng.

1984 var jag tio år.
Tillgången på ny musik och möjlighet eller förstånd att gräva vidare i ett varmt spår var klart begränsad, så för min del stannade faktiskt Saxonäventyren lika tvärt som de startade.
"Crusader" var och förblev den skiva som var synonym med bandet, länge länge.
Med tiden skaffade jag egen CD-spelare och stereo (innan var det morsans/familjens gemensamma silverfärgade sak i vardagsrummet som gällde), och med det intåget (en svart Yamaha, mer om det här) så kom ganska snabbt en samlingsplatta med Saxon in i hyllan. Då insåg jag att jag ju, faktiskt, hade hört en hel del av låtarna som fanns med även om de nu inte ligger på just "Crusader".
Det går inte att värja sig mot spår som "Princess Of The Night", "Dallas 1 PM" eller "747 (Strangers In the Night)". Faktiskt.
Men, kära vänner, nu kommer det konstiga i den här historien.

Så galen jag är i skivor, så förälskad jag är i bra musik och så tveksam min inställning är till att "älska" ett band via en samlingsskiva så är det just så det har slutat.
Visst har diverse senare platta smugit sig in i samlingen, men det finns ett stort svart hål där så inte borde vara.
Saxons tidiga år.
Vi pratar om sextetten:

• "Saxon" 1979
• "Wheels Of Steel" 1980
• "Strong Arm Of The law" 1980
• "Denim And Leather" 1981
• "The Eagle Has Landed" 1982, live
• "Power And The Glory" 1983

Sex skivor av modellen "instant classic", med musik som ju faktiskt, rent krasst, alltid har fyllt mina kriterier för att inhandla och utveckla en mer eller mindre hälsosam relation till.
Ändå har det inte hänt.
Ändå stannar de tidiga åren ännu så länge vid något av ett svart hål.

Hur kan det komma sig?
Märkligt.

Men så är ju livet sådär som livet är.
Oförutsägbart och fullt av överraskningar (like a box of chocolate, som en snubbe på film skulle sagt). 
Och därför dök bandet upp på Hårdrockskvällen detta år.
Det här inlägget är lite av en följd därifrån, samt att jag funderat en hel del på det där med samlingsskivor och varför det bara stannar med en sån ibland.
Andra exempel skulle kunna vara Scorpions och ZZ Top.
Två band som jag har starka och glada minnen från, och lyssnat mycket på en gång i tiden.
Egentligen skulle jag vilja äga och vara helt inlyssnad på hela diskografin, men det har inte hänt. Jag har hört destillatet, kan man säga, i och med att det är via samlings- och liveskivor jag lyssnat mest på dem.

Det här kan egentligen mynna ut i flera olika saker i riktiga livet.
Att jag på bloggen kör en fullständig genomgång av samtliga samlingsskivor i min ägo är lika sannolikt som att allt faller i glömska under våren.
Att jag snöar in fullständigt på en svit skivor från fordom från ett band som alla andra redan har upptäckt och kan allt om är också lika sannolikt som att jag smyger in platta med akterna lite här och där allt eftersom jag springer på dem för en låg penning.
Egentligen har jag inget större mål med detta inlägg heller, mer än att belysa denna udda sak. Att livet har en förmåga att kanske plocka fram det man saknar fast man inte visste att man saknade det ibland.
De tidiga åren.
Saxons tidiga år.
Vi måste prata om dem... 

Bildbeviset - tatueringen är klar!

Det har tagit lång tid, men det var det värt.
Jolly Jonny på King Carlos är ett geni, helt enkelt!

Veckans Tips: Die Knappen "Auf Kohle Geboren"

...jag har en febless för att försöka mig på allt som slutar med "'n'roll". Alltså, death'n'roll, rock'n'roll, black'n'roll. Det har ibland gett upphov till direkta snedköp (kolla in polska Black River, en av de sämre skivorna jag lyckas köpa under de senaste tre-fyra åren...!), men ändå ger jag liksom inte upp.
När jag tillsammans med familjen besökte Tyskland en höst (hon har rötter där, frugan) så var jag sugen på lite gammal hederlig tysk thrash. Sodom, typ, men av det hittade jag inget på plats. Jag hittade istället den här.
Die Knappen "Auf Kohle Geboren", en skiva som beskrevs som thrash'n'roll, och med en viss Onkel Tom "Angelripper" (från just Sodom) på sång.
Jo. Det blev att hala upp lädret och handla.
Bra så, för i detta fall är det inte en skiva där jag gick vilse i mina egna efterforskningar.
Detta är nämligen rock'n'roll blandat med thrash på ett mycket lättjefullt och avslappnat sätt, och just spelglädjen och "vi skiter egentligen i om ni gillar det"-attityden gör att det funkar alldeles utmärkt.
Den här skivan har jag sugit på en längre tid, och funderade faktiskt på att ha med den redan förra året på Hårdrockskväll, men den föll bort i sista stund, och det kanske är lika bra med tanke på detta års hemlighetsmakeri. Jag tror inte att många av de närvarande i Hårdrockssamfundet har koll på Die Knappen...
 
God produktion, och framförallt bra låtar gör att man dessutom gillar det tyska anslaget lite extra. För alla låtar och texter är på tyska, förstås. Inledande titelspåret är enkelt och rätt slätt, men sen blir dte bättre. Bäst )och den låt jag har haft i åtanke hela tiden) är "Kein Weg Ins Licht" (ingen väg i ljuset), men det finns massor av bra låtar. "Vor Ort", "Der Alte Mann Von Revier 10", "Man Sagt..." - kort sagt, det här är ett Veckans Tips som nog inte många har på radarna sen tidigare, men som är ett jäkligt roligt och rätt bra projekt.
Die Knappen består förutom just Onkel Tom av Detlef "Magic" Lauster på gitarr och sång, Ralf Shieritz på bas, Stefan Shlûter på slagverk och Frank Seraphin på gitarr. Ett helt knippe gamla farbröder, som alla har kul på denna skiva!

Plattan finns inte i sin helhet på Spotify, men lite blandade låtar tysk thrash'n'roll finns där - bland annat just "Kein Weg Ins Licht"... mycket nöje!

Ett klart blandat inlägg

Snart har januari smitit ut genom dörren, och en tolftedel av 2014 är avverkad.
Jag har till största delen haft öronen fulla med musik från fordom, allt från att försöka sätta mig in i en del släpp som missades 2013 (hetast just nu: Clutch "Eart Rocker" som får en hel del speltid tillsammans med Jex Thoth "Blood Moon Rise") till äldre alster som inköpts till vrakpris (Amorphis "Elegy") eller pärlor som letats fram med större möda (Nine "Lights Out").
Ny musik kommer vad det lider att hamna under luppen, för tillfället rullar enbart en enda skiva från det nya året. Recension kommer, och nästa vecka kommer bandet också...

Alcest har verkligen städat ut det mörka och släppt in ljuset på "Shelter", och det är en skiva som låter på pricken som omslaget ser ut. 
Den är också mycket balanserad och lugn, vilket faktiskt stundtals är lite av ett problem när jag ska lyssna på den.
Ett av de bästa tillfällena är nämligen på morgonen.
På väg till vardagen och sen när dagen startar med ett pass i gymmet.
Då passar sig inte den här musiken helt perfekt - jag vill ha action på ett helt annat sätt då.
Väcka kroppen, peppa skallen.
Det kommer förstås Behemoth att fixa rätt enkelt vad det lider, men det är ju en stund kvar innan "The Satanist" släpps...även om man kan tro motsatsen om man följer bandet på Facebook.
Det laddas upp rent vansinniga mängder information i form av länkar till recensioner, förhandsbokningar och kommande turnépaket.
Totalt sett har det blivit lite av en ny favorit för min del, att följa akter via Facebook.
Det dyker upp mycket intressant där, och kombinerar man det med allt som regnar in via mejlen i form av små intressanta nyheter och tips så utgör den floden av information en intressant källa till information.

Jag ska prova att använda den lite framöver.
Som du kanske märkt så har antalet inlägg på bloggen sjunkit lite. Det blir fortfarande ett par i veckan, men istället för att skjuta kulspruta med allt intressant som dyker upp så kommer ett bildspel med intressanta små guldkorn att rulla längst uppe till höger (på den vanliga siten, inte mobilsiten). Just nu ligger vad som väl får ses som ett test uppe, med 3 mindre nyheter:

• Testament byter basist och tar in Steve Di Giorgio igen
• Candlemass har nått 100 000 likes på Facebook
• Ne Obliviscaris är i stort sett färdiga med uppföljaren till "Portal Of I" och smider turnéplaner

Innan jag nu jobbar med annat eller lägger ut fler saker i ett sånt bildspel så vill jag gärna ha lite feedback om det där. Funkar det? Går det att läsa eller blir det för små bilder? Laddar sidan långsamt eller funkar det?

För övrigt har jag lite av januarikoma.
Det är oväntat mycket jobb (det riktiga jobbet då, det som betalar lönen), men ändå lite sådär... dvala. Det händer liksom inte mycket. Dagarna går ihop.
Sammanfattar man det som kan vara värt att notera blir det inte vrålmycket...

• Jag fastnade i hissen på jobbet häromdan. 20 minuter på morgonen. Det var... trist.
• Just nu är det en vit period för min del. Fan, kan knappt komma ihåg om jag haft det sådär medvetet förr, i alla fall inte på länge, men nu är det så. Sen Hårdrockskvällen (inte för att det blev så blodigt då, men det var ett lämpligt tillfälle att påbörja övningen) och sen får vi se hur länge. Minst till mitten av februari.
• Träning pågår. Jag har insett att den form jag byggt upp (med babyhull och allt) inte är som jag vill att det ska vara. Påbörjade det i september, men har fått lite fart och rutin på det först nu i januari.
• Läser julklappen Tom Clancy "Rött Hot". Man kan säga vad man vill om de tegelstenarna, men de är fantastisk läsning. Borde egentligen köpa på mig alla böcker i sviten om Ryan och läsa dem från scratch. Sommarprojekt, månne?
• Mina hörlurar för träning är kaputt. Som vanligt efter ett tag, har förtvivlat svårt att hitta ett par som håller för allt slit det innebär att ha dem packade i väska, springa i regn, svett mm. Det slutar nästan alltid med att den ena sidan "dör", liksom som en fas har gått. Trodde ett tag att det var själva hörlursutgången, men det funkar med alla andra lurar så det är väl bara att bita i det sura äpplet. Förslag på bra köp? Med bygel, inte bakom huvudet utan på varje fristående in-ear lur?
• Försöker skriva ett par långa inlägg i serien Lördagslyx. Jag har bra uppslag, men det går inget vidare. Verkligen kommer i vägen hela tiden, så det kan bli så illa att du får vänta på dem till sommaren. Eller så...

Till sist - man kan säga vad man vill, men det är väl dags att ge kredd till den här skivan:

Jag hade den ju inte direkt högst på min egen lista, men nu är det ett faktum att den tagit hem förstaplatsen i Close-Up Magazines årsbästalista, Sweden Rock Magazines årsbästalista för skribenter, och nu även årsbästalistan för Sweden Rock Magazines läsare.
Då får man ge en platta beröm, för uppenbarligen har Ghost lyckats charma stora delar av såväl kritiker som läsare. Hela listan nedan (ja, i miniformat men du får förstora...)

 

 ...och med..tar det här inlägget slut.
Nu ska jag iväg och gadda mig. Sista sittningen på min sleeve, den japanska, som täcker hela vänster arm. Är ni snälla får ni bilder. Eller inte. Det får vi se...

Bästa versionen av "Mistreated"?

Hemma hos Rebellängeln finns ett inbyggt logistiskt problem.
På övervåningen finns mitt rum där skivorna bor - och stereon bor på undervåningen.
Det är förstås ett problem modell "i-land", men det får rätt ofta till följd att jag hämtar ner ett knippe plattor jag är sugen  på att spela, och att dessa körs på mer eller mindre repeat en vecka innan jag masar mig upp för att byta uppsättning. Det brukar bli allt från två till tio skivor åt gången som får spelas i "finstereon" hemma (därtill kommer förstås allt som spelas i bilen och iPod och så vidare, men det är en annan femma).

Denna långa inledning av meningslöshet har den senaste veckan mynnat ut i att skivan på bilden här ovanför har regerat när det gäller speltid.
Rainbow "Live In Munich 1977".
Det är ett skapligt band på scen,l Ritchie Blackmore - Ronnia James Dio - Cozy Powell - Bob Daizley - Dave Stone, och ljudbilden är riktigt skön.
Detta är dessutom från den tiden då bandet i ena vändan kunde lira en ganska distinkt och rakt hållen "Kill The King" för att sedan fullständigt låta inspirationen flöda och spela improviserade jam som gör en låt som "Man On The Silver Mountain" nästan 15 minuter lång.
Allt som allt är det en dubbelskiva men bara 8 låtar (+ ett intro, men det räknas väl inte?), så ni fattar att det är ganska mycket fokus på instrumentala partier som fyller ut tiden.
Den här skivan har faktiskt - av någon outgrundlig anledning som jag inte är säker på själv - inte medverkat i serien Live!, men det spelar faktiskt ingen roll.
Den är riktigt bra, och du behöver ett ex i din hylla.
Så.
Med det sagt... låt oss närma oss vad rubriken på det här inlägget frågar.
Anledningen till inlägget över huvud taget.
Som spår nummer två (ja, tre om man räknar med introt men då är vi ju där igen: det räknas egentligen inte!) ligger nämligen mästerverket "Mistreated".
10.00 lång i den här versionen, och kanske kanske är det här den bästa versionen som finns bevarad i inspelad version.
Jag tycker att det är intressant att gräva lite i, för den här låten har ju en bakgrund som gör att den dyker upp i mycket spännande varianter.
Den är skriven av Blackmore och David Coverdale tillsammans, och dyker upp första gången på Deep Purples fantastiska platta "Burn".
Då får man en sånginsats av en ung Coverdale som i stort sett sjunger brallorna av samtiden. Kan man tro.
För jag undrar om inte Ronnie James Dio på just den här tagningen mästrar Coverdale?
Eller så är det kombinationen av sången och att bandet är inspirerat som gör det, men..
...min känsla är att detta är så själfullt och träffsäkert att det är rent av löjligt.
Och just "Mistreated" är ju en låt som gjorts live fler än en gång, av fler än en riktigt bra sångare. 
Whitesnake har en fin version på "Live...In The Heart Of The City" från 1980, men den står sig ändå ganska slätt mot den här versionen tycker jag.

Rainbow från 1977.
Är det den bästa "Mistreated" som spelats in?
Jag tror baske mig det!
 

Citatet: Konkeror "Towers"

Vänner - idag startar Citatet om med vårsäsongen, och trots att jag hade tänkt starta med ett slagfärdigt och putslustigt val så blir det inte så.
Anledningen är relativt enkel, jag är nämligen fortsatt helt begeistrad i skivan du ser avbildad ovan.
Konkeror "The Abysmal Horizons" är typ det bästa sen skivat bröd, och en av de största upptäckterna jag gjort för egen del på bra länge. Att skivan är utgiven på egen hand och inte på ett stort skivbolag är inget annat än en gåta för min del, men det kanske vi kan ändra på.
Låt oss sprida ordet, det uppdrag jag startade i samband med Hårdrockskväll 2014.

Den här skivan kommer, förstås, att bli Veckans Tips vad det lider.
Inte ännu dock, eftersom denna vårens tips är färdigskrivna i förväg i samband med mitt hemliga projekt.
Det är bara det att jag faktiskt inte kan hålla mig.
Jag spelar den här skivan så mycket att det är rent av löjligt, och just nu är det den här låten som sitter starkast. Spår nummer 2, "Towers", där svänget är rent av obarmhärtigt bra.
Faktum är att det är så bra att det  alltså puttar ut den säsongsstart jag hade tänkt mig.
Du har väl inte missat den här skivan?

"Put to sleep the infinite knowledge, for they've become aware
Mere mortals can never be Gods, their pursuits will only end in vain!

Along the way, we have lost our essence
We have suffocated under tyhe weight of our fallen towers"
Towers, Konkeror
 

Veckans Tips: Crobot "Legend Of The Space Born Killer"

Som så många gånger förr var det Stones på Tune Of The Day som tipsade mig om god musik. Denna gång hamnade han i Pennsylvania, med gruppen Crobot (som tagit sitt namn från en varelse som är till hälften fågel, til hälften "bot"...), och det som serverades var titelspåret på bandets hemmafixade platta "The Legend Of The Space Borne Killer".
Jag spelade den på telefonen ett halvt varv, sen var det bara att kolla var man kunde köpa skivan. Det här var i början av 2013, och det slutade med att jag fick köpa skivan direkt från bandet.
Men sen gick tiden.
Och gick.
Och till slut, när vi var inne i maj, så inser jag att det här funkar inte. Det kommer ingen platta.
Kontaktade Chris Bishop, tillika bandets  gitarrist och backupsångare, och det visade sig att skivan skickats för evigheter sen men försvunnit i posten - och en uyppgiven Chris berättade att det hänt dem ett flertal gånger förr.
Jag köpte skivan igen, och sa att de kunde behålla pengarna och använda dem till något bra som att sprida sin musik, exempelvis (skivan kostade $10, så det var ju ingen förmögenhet...). Svaret var att de blev oerhört tacksamma, och mina nya "dirty-faced brothers" skickade som tack för det ett knippe outgivna låtar som inte finns med på skivan.
Trevligt!

Nå. Till själva skivan då...
Musiken som serveras är bluesbaserad hårdrock. Den minner mig personligen en hel del om Rival Sons, så vet du ungefär hur du kan orientera dig. Skivan är en sån där som knappt behöver spelas för att den ska sitta, utan den fäster tag i dig i stort sett med en gång. Låtarna är av lättuggad art, med ett vansinnigt sväng som central funktion. Allra bäst är det ungefär i mitten av plattan, då man spelar "Dirty Faced Brethren" och "Homeward Bound", två finfina pärlor.
Produktionen är också påfallande bra för att vara en skiva som inte har "storbolag" bakom sig, och egentligen är det bara en sak som förvånar: att bandet inte är större.
Det borde de vara, i ärlighetens namn.
Crobot frontas av Brendan Yeagley, och hans röst är en del av gruppens styrka. Den är spänstig och passande - men hela bandet gör en sådan insats att det bara är en tidsfråga innan de slår stort (eller, de kanske de redan gjort när du läser detta, det skrivs trots allt i början av juni 2013...).

Trots att jag har med skivan i mitt hemliga projekt, med skivor som jag hållit på under 2013 för att eventuellt kunna avtäcka under Hårdrockskvällen 2014, så har jag konstaterat två saker.
Det ena är att jag tipsar folk om den, visserligen folk som inte ingår i Hårdrockssamfundet, men ändå. 
Det andra att jag antagligen inte kommer att spela någon låt från plattan den där kvällen i januari, helt enkelt eftersom det var just Stones som tipsade om den och han är med under kvällen. Det beror verkligen inte på att skivan inte är stark (tvärtom, den är riktigt riktigt bra), utan helt enkelt på att det då inte blir mycket till överraskning. I alla fall inte för honom...

Så. Du hittar skivan på Spotify så du kan vara med och bära fram bandet till framgång.
Gör det.
Du kommer inte att ångra dig!

Nästan som Veckans Tips 2

I samband med att denna vårsäsong med Veckans Tips startades så fick du också ett inlägg som denna gång inte riktigt passar in, av en eller annan anledning.
Det är ju en lite speciell vårsäsong, där jag försökt skriva alla Veckans Tips långt i förväg, och dessutom hållit mina upptäckter (mer eller mindre, jag har väl inte klarat det helt och hållet ska erkännas...) hemliga för övriga kamratgäng.
Men det finns ju skivor som jag valt bort, ur just det hänseendet.
Det kan bero på att de inte riktigt passar in, eller kanske inte riktigt håller måttet.
Att de är bra men ska användas vid annat tillfälle.
Så, finns det fler?
Visst.
Därför så kommer en uppföljning på de där första 10 plattorna.
Då kör vi!

Den här skivan fick jag en kopia av Christofer på Flyg, Audio & Vision, och initialt så gillade jag den som fanken.
Det är ganska hård döds, med riktigt grov growl.
Faktiskt, med tiden, lite för hård.
Jag gillar plattans produktion, jag gillar renset och jag gillar låtarna, men det har blivit så att jag inte spelar skivan speciellt gärna eftersom jag inte uppfattar ett enda ord av vad som growlas.
Ändå hade jag till och med påbörjat ett inlägg och ett Veckans Tips om "None So Vile" av Cryptopsy, så gillar du extremmetal så är det här verkligen en bra resa. 

Nästa skiva som jag velat fram och tillbaka med är svensk, och kommer från Nymf.

Även den här skivan ("From The Dark") har, sen jag recenserade den på Werock, varit en sån där som jag haft redo att gå hela vägen med. Alltså, hela vägen till ett Veckans Tips, och ha med en låt på Hårdrockskvällen från.
Till sist är det ett enkelt faktum som får mig att välja att inte ha med skivan i denna våromgång av Veckans Tips, och det är det faktumet att det inte finns en eller ett par låtar som känns helt givna att plocka med som hemlig okänd pärla. Lyssna själv på Spotify.
Jag tror att "From The Dark" kommer att återfinnas mer på den här siten, men inte den här våren. Inte just nu.
Ungefär samma som den här skivan, alltså.

Verkligen ingen hemlighet.
Pushade den på bloggen först, och skrev sedan en ganska högt hållen recension på Werock, så den torde inte vara en hemlighet.
Bra, det är den däremot, och det är en sån där plattan jag kommer att återvända till med jämna mellanrum. Den lämpar sig om inte annat vääääldigt bra till träning, dels för att den håller speltiden på halvtimmen prick och därmed passar alldeles utmärkt för ett kort intensivpass, och dels för att musiken - hardcore med döds och metalcoreinblandade - verkligen ger energi. Umeåsönerna System Annihilated har med "Furor" sparkat igång karriären snyggt.
Det är tryck i plattan, hela vägen, helt enkelt! På Spotify här, ifall du ska träna...

Nästa skiva som inte riktigt tagit sig genom nålsögat är mer hemlig. Faktiskt, väldigt hemlig - jag tror inte jag har yppat ett ord om den sen jag köpte den i somras, men det beror absolut inte på att den är svag eller att jag inte spelat den!

I detta kanadensiska projekt går världen åt helvete i en mix avdoom och black metal i melodiskt mellantempo - tänk tidiga Katatonia så är du inte fel ute. Bäst är "Hoarfrost", men skivan är en sån där mastodont att sätta i sig. Långa låtar, lång speltid.
Dyker nästan garanterat upp mer på den här bloggen, men inte i det här konceptet på Veckans Tips. Ov Hollowness "The World Ends" verkar inte finnas på Spotify, men väl två andra plattor med projektet om du är nyfiken!

Danmark ska vara med också.
Med ett riktigt härligt gäng från förr och som man ju bara kan säga är roliga än snygga. I alla fall på omslaget...

Witch Cross. Med världens fulaste omslag (mer bilder och reflektioner här), men habil och bra klassisk hårdrock. Jag är ju lite svag för sådan lite ostig, melodiös och inte alltid tokvass musik som har hjärtat på rätta stället, och därför gillar jag plattan "Fit For Fight".
Den fyller alla de kriterierna! (lyssna själv)

Nästa giv var en sån där som jag länge tänkte ha i hemliga projektet, men som efter ett par varv framstår som okej - men inte tillräckligt jämn och fantastisk för det. Slutade med att den recenserades, och det är ju inte speciellt hemligt... läcker dödsrosa färg på omslaget dock!

Som skiva är den lite för ojämn för att vara en av de som jag verkligen tänker mig blir ett Veckans Tips i hemliga projektet, Första halvan är fin, andra halvan lite svagare - och dessutom har ju Lord Dying "Summon The Faithless" recenserats på bloggen redan, så det där med hemlighetsmakeriet är ju lost and gone forever... 
Det gäller dock inte den här plattan, en av ganska få renodlade black metal-plattor som varit på tapeten, och den är riktigt bra.
Vi pratar om Norge, förstås, och bandet Djevel.

Omslaget är helt fantastiskt, tycker jag, med tanke på att skivan är betitlad "Besatt Av Maane Og Natt", och mitt ex är dessutom tryckt på papper som både känns och nästan luktar...unket. Passande, förstås, när låtarna har titlar som "Aapne Graver Og Tomme Kister" eller "...og Englene Dinglet Fra Galgene".
Bra black metal med lite ströfolk från Kvelertak iblandade, men trots att dte är bra och jag lyssnade in mig på skivan i oktober 2013 så kände jag aldrig att jag fick den där absoluta övertygelsen om att det var suveränt. Som sådant beslutade jag att detta inte ska vara en del av de skivor som avtäcks i Veckans Tips under våren - men det är ju, förstås, lik förbaskat bra för det.
Black metal på Spotify, för den som är sugen, och då detta är bandets andra giv finns mer att gräva i för den som så önskar...

Nästa "nästan"Tips ser klart black metal-aktigt ut om man kollar fram- och baksidan på konvolutet, men är egentligen mer rock.

 

Blodigt, eh?
Nå. Detta köp var lite udda för min del. Inte för att det är konstigt att jag investerar i lite ockult rock som går en aning förbi de stora mediakanalerna, utan för att det inte går att köpa den som vanlig CD. Nä, istället gäller vinyl + CD. Sagt och gjort, tänkte jag, Stones kan ju få en julklapp. Så jag köpte den versionen, stal (!!) CD-exet och låter vinylen passera vidare.
Musikaliskt är det rock'n'roll som är rätt så ojämn.
De passager som är bra är riktigt bra (låtar som "The Horror" och "Devils II" är fina), och totalt sett är Witches Of God "the Blood Of Others" en fin platta.
Men inte tillräckligt het för att vara en kandidat för Hårdrockskväll 2014, och dessutom inte en del i det hemliga projektet med Veckans Tips denna vår eftersom jag ju givit bort skivan till Stones. Oavsett  är det en skiva du inte borde missa, tycker jag. På Spotify finns den också!

Sist men inte minst ska vi kolla in tre plattor som i sig är verkligt fina, men som av helt olika kriterier och anledningar inte varit aktuella i det hemliga projektet.
Det är de här 3!

 

 

Amerikanska Solitude Aeturnus är bra som fan, faktiskt. "Alone" från 2006 är en kanonplatta, full av låtar som på ett märkligt sätt kan sägas mixa doom och power metal (!), och ett spår som "Sightless" eller svänget i "Is There" hade förstås lätt kunnat platsa som en låt på Hårdrockskvällen, och skivan lätt som en del av Veckans Tips under våren...om det inte varit för en sak.
Robert Lowe.
Sångaren.
Han känns helt enkelt inte så jäkla hemlig, och kanske framförallt... det känns inte så himla kul. Faktiskt.
Så på rent mobbningsvis har jag helt enkelt strukit den här plattan ur hemliga klubben, även om den rent krasst är skitbra.
Svenska Agrimonia faller på praktiska detaljer.
Skivan i sig (kom 2013) är en mörk historia som är riktigt bra, och som kanske är en av de där skivorna som lämpar sig allra bäst för höst och vinter, mörker och elände.
Men låtarna är helt enkelt för långa för att kunna användas som en del på Hårdrockskvällen.
Alla spår utom ett är väl över 10 minuer (skivan har bara 5 låtar), och den enda korta låten "The Battle Faought" håller inte riktigt måttet, om man ska vara ärlig.
Alltså - bort ur listan med superhemliga skivor som legat och skvalpat, och istället kommer den här skivan så gott som garanterat dyka upp som Veckans Tips en höst eller vinterdag när man minst anar det.
Sist ut - Extol, det kristna norska bandet som gör så snygg musik att det stundtals är nästan löjligt. Det är progressiv modern metal som borde tilltala mig mer än vad det gör.
Faktiskt.
Jag har lyssnat rätt många varv på den här plattan, men det fastnar liksom inte på allvar.
Så den faller ur ramen helt enkelt för att det nästan känns lite FÖR snyggt, om det är något ni kan förstå?

Solitude Aeturnus på Spotify, Agrimonia på densamma och till sist Extol också på Spotify. Så du kan lyssna på vad som bara nästan blev Veckans Tips den här våren som dominerats av det Hemliga Projektet...

Årets första skivköp!

...som en tidvåg efter Hårdrockskväll har de alldeles nödvändiga skivköpen sköljt in över mig.
De där skivorna som är helt essentiella för samlingen och livet, många gånger köp som går bakåt i tiden och täpper igen hål i skivhyllan. 
De ska vi inte kolla så noggrant på i det här inlägget, är de tillräckligt bra kommer de förstås istället att få sin plats i solen vid ett eller annat tillfälle.
Vi ska titta på de lite nyare inköpen.
De som är genomförda av skivor som släpps 2014.
Trots allt är det ju ett par såna riktigt intressanta släpp på gång, och enligt min erfarenhet så brukar de skivor som håller hög kvalitet och släpps tidigt under året hinna etablera sig ordentligt och därmed knipa en plats på årets topplista.
Det känns inte alls omöjligt att du får återse en eller ett par av dessa där när det väl är dags att summera 2014.

Först ut, först beställd och en av de jag sett fram mot längst: Alcest "Shelter".
Jag har inte smyglyssnat på den alls, men förstår av det lilla jag har läst att det är ännu ett steg mot pop och bort från metal. 
Hur det kommer att stå sig återstår att se, men helt klart kommer det att bli mycket mycket intressant. Förra given "Les Voyages De L’Âme" är trots allt både en aning mer lättillgänglig men ändå bättre än "Ècailles de Lune", och kan trenden fortsätta i den riktningen så är "Shelter" fantastisk.
Oron som finns är att det blir för slätstruket, men det återstår att se. 
Bandet kommer ju för övrigt hit för ett gig i slutet av januari (jag har plåt!), och det vore ju mumma om man hann lyssna in sig på den nya skivan innan dess, även om det kanske blir lite tajt. Skivan släpps väl den 17/1  (fast jag såg på Facebook att Sound Pollution redan fått in sina ex igår...), och bandet spelar den 29/1, så om leverans sker i tid så borde det ju kunna funka...!

Ett annat stort släpp är ju det här.
Behemoth "The Satanist"!

Förväntningarna är väl generellt skyhöga på den här plattan om man kollar runt med folk som gillar extrem musik, och i början av februari är det dags.
Jag har valt att förboka mitt ex med digipack och extra dvd, en paketering som jag allt mer sällan köper (ärligt, hur ofta - om nånsin - kollar man på den där medföljande dvd'n?) just för att rubbet som det häör bandet släpper är så genomarbetat även visuellt.
Den här skivan kommer - kan jag säga redan nu, olyssnad - att dyka upp runt om när media ska sammanfatta året. 
Personligen har jag hört låten som också är första svinsnygga videon, "Blow Your Trumpets Gabriel", och ska återkomma till vad jag tycker om det hela i samband med att det så småningom vankas recension.
Förresten kommer ju också Behemoth hit ungefär i samband med sitt släpp, båda sker i februari. Märkligt sammanträffande på både A (som i Alcest) och B (som i Behemoth)...

I tillägg till detta så har jag tagit mina första steg för att "lyssna ikapp" på en del av de skivor jag uppenbarligen missat under förra året, och har därför inhandlat:

• Deafheaven "Sunbather"zx
• Clutch "Earth Rocker"
• The Ocean "Pelagial"
• Jex Thoth "Blood Moon Rise"
• Moth Gatherer "A Bright Celestial Light"
• Kill Devil Hill "Revolution Rise"

Dessutom väntar jag med spänning på att man ska köpa de två andra tidiga släppen som jag verkligen ser som givna köp här i början av 2014.
Grand Magus "Triumph And Power" som släpps den sista januari, samt Gorgoroth "Instinctus Bestialis" som färdigställdes i december och som fortfarande inte fått något officiellt släppdatum. Med tanke på att såväl Opeth, Ne Obliviscaris som In Mourning verkar i tagen med nya album så ser ju 2014 minst sagt lovande ut...!

Vi måste prata om... Haken "The Mountain"

Såhär första "riktiga" söndagen på vårsäsongen så ska vi kolla på en skiva och i en form som jag inte är så säker på var den tar vägen.
Det kan visa sig att detta är starten på en ny typ av serie på bloggen, eller inte.
Jag har lånat ingressen från Svarta Tankar, det där med "vi måste prata om", och det vi ska prata om den här gången är en bra - märklig - halvsvår - passande skiva.
Vi måste prata om Haken och deras tredje giv "The Mountain".
Det är nämligen en oerhört passande skiva för just den här tiden på året.
Ett nytt år. Början.
Oskrivet blad.
Det är trevligt för mycket, ger verkligen alla möjligheter att omdefiniera sig själv om så önskas. Ta tag i det där man lovat sig själv en längre tid, alldeles oavsett om det handlar om att börja eller sluta med något.
Jag gillar känslan generellt. Nystartskänslan.
Personligen har jag ett väldigt diffust löfte i år, att komma rejält i form.
Lite sådär höljt i dimma som ett bra berg ska vara innan man bestiger det.

Dessutom är vi ju där med det jobb jag har.
Det riktiga.
Det som faktiskt sätter mat på bordet, bensin i bilens tank och skivor i skivhyllan.
Det som innebär att jag försörjer mig och familjen som säljare.
Få jobb är antagligen så cykliska som det, med koppling till just årsskifte.
Alla prestationer mäts och indelas i tidsperioder.
Veckor blir till månader som blir till kvartal och slutar som år.
För det som hände förra året, där man mäts och jämförs och belönas med förra årets budget... det finns inte längre när vi står där i början av ett nytt kalenderår.
På gott och ont så är din insats glömd, och nu gäller en ny insats.
En ny budget som ska göras.
En ny bergsbestigning.
För så kan det verkligen kännas när man ska starta från foten av sitt mål, med syftet att klättra hela vägen till toppen.
Jag känner det lite så det här året.
Det kommer att bli ett år där just min budget verkligen inte blir en lugn söndagspromenad i parken, det kommer snarare bli fullt slit hela vägen.
Brant backe uppför. Klippor. Hinder.
Den form av resa som gör fullbordandet mest värt.
Man kan inte få något för inget. 
Och där är vi.
Så är det faktiskt med Haken "The Mountain" för min del också.
Den har nämligen inte bara en mycket passande omslagsbild och det perfekta namnet för att symbolisera just bergsbestigningen, utan även ett innehåll som först kan verka bedrägligt lättillgängligt - men ändå döljer en hel del hinder, klippor och bråddjupa skrevor.
Det här är modern progressiv musik i sin sannaste form, förpackad på ett sätt som gör att även vi som inte har alltför lång utbildning inom genren klarar av att tillgodogöra oss den.
Men det är inte alltid helt enkelt.
Ett väldigt bra exempel på hur skivan låter är tredje spåret (eller, det andra riktiga om man tar bort inledningen "The Path" som mest tjänar som intoning av skivan i övrigt) "Cockroach King".
8 minuter och 14 sekunder musik som vid första lyssningen känns som lika delar galenskap och genialitet. Det spretar och drar, samtidigt som det av någon anledningen hela tiden flyter. Att ta sig till toppen, det vill säga lyssna på låten så pass många gånger att den är helt absorberad i det musikaliska nervcentrat är för undertecknads del ganska utmanande - och ger en stor känsla av belöning.
Musiken är egentligen stundtals lite för utflippad för min normala smak, men ändå... ändå kan jag inte låta bli att lyssna, och med tiden så blir det där utflippade samma krydda som ett extra tufft parti i en bestigning. Det får samma effekt som motgångar brukar få när det bleknar bort i det förflutna - det är ofta de som sticker ut och som man minns.
Jag har lättare för "Atlas Stone", det är en mer rak historia som liksom är skapt för att lura in lyssnaren en bit på klättringen, eller "In Memoriam" som verkar så rak men innehåller ett rejält utjazzat och relativt galet parti.
"The Mountain" är en skiva som jag egentligen inte borde klara av i sin helhet, i alla fall inte om man ser till vad jag brukar fastna för.
"The Mountain" är just nu en skiva jag inte kan klara mig utan.
Den symboliserar hur det kommande årets arbetsbörda känns, med lika delar vansinne och genialitet, och att det faktiskt krävs något annorlunda för att det här ska gå vägen.

Den visar också att belöningen och tillfredsställelsen är störst när det personliga umbärandet för att nå målet varit stort. När man fått utmana sig själv och klarat av det.

Haken "The Mountain" är förstås så mycket mer än de låtar som nämnts här ovan. Det är en lång, vindlande skiva med massor av musik att upptäcka. 
Den finns här på Spotify, men det är väl på plats med en extra varning - du kommer nog behöva ett antal varv med den, även om du börjar med enkla "Atlas Stone".
 
2014 känns som ett år när Rebellängeln kommer att tvingas utmana sig själv.
Göra något lite annorlunda, såväl för att klara av att komma i fysisk form som att klara av att nå de arbetsrelaterade målen samt att räcka till för nära och kära.
Berget finns där för mig. 
Det kan anas genom dimman, tyst, majestätiskt och väntande.
Nu återstår bara att faktiskt genomföra själva klättringen, och det är med såväl tillförsikt och längtan som en aning bävan jag ser fram mot den.

Berget ska bestigas!

Veckans Tips: Sons Of Aeon "S/t"

Detta är det första Veckans Tips som publiceras för 2014, och det är inte vilket Veckans Tips som helst. Det är också det första i en rad som ingått i Rebellängelns hemliga projekt under 2013.
Hemliga projekt?
Jo, så här.
I början av året bestämde jag mig för att årets Hårdrockskväll skulle bjuda på i stort sett bara överraskningar. Band och skivor som jag upptäckt under året och hållit hemliga, för att i upptäcktes stund skriva om dem som Veckans Tips och schemalägga publiceringen till början av året. Alltså - nu.
På så sätt blir detta lite av en lucköppning för undertecknad också, eftersom dessa rader skrivs i februari 2013 men läses nu. Ska bli lite kul att se om jag tog med de olika alstren som skärskådas i projektet på den slutliga skivan med godbitar till Hårdrockskväll 2014.
Även om det förstås blir svårt att inte tjuvkika under året...

Nå.
Det om det, låt oss kolla på hur detta hemliga projekt ska inledas då.
Det görs med ett band från vårt västra grannland, och som Werockkollegan Martin presenterade i januarirecensionerna. Sons Of Aeon med sin självbetitlade platta, där man levererar modern metal med fingertoppskänsla. Det är en platta med bra ljud, snygga riff, bra musikalisk leverans och ruggigt bra skriksång/growl, och det är framförallt en platta med bra låtar.
Det är ju någonstans det viktigaste.
Inledande "Faceless" startar med blytungt riffande för att sedan släppa alla tyglar och påminner inte så lite om Slayer i sin drivna form - och sen kommer de på ett pärlband. "Cold Waves", "Burden" (en av de bästa låtarna på skivan), "Enemy Of The Souls", "Havoc & Catharsis"...  listan kan göras lång, och allra bäst är duon "Weakness" och "Wolf Eyes".
Det är "Wolf Eyes" jag tänker på när jag tänker Hårdrockskväll.
En sån dänga sätter ett brett grin i ansiktet på undertecknad att det är rent av löjligt!

Kanske är det egentligen ingen överraskning att bandet är så pass moget och bra egentligen. Kollar man killarna så ser man att varenda position är befolkad av rutinerade herrar från akter så som Ghost Brigade, Swallow The Sun, Code For Silence och Endstand, så det finns erfarenhet att ta av. Herrar Tapo Vartianen, Wille Naukkarinen, Tony Kaikkonen, Pasi Pasanen och Tommi Kiviniemi kan vara stolta över sitt verk, och att man väljer att klä det i sobert grått på omslaget är bara värdigt.
Detta är en skiva för dig som gillar akter som Slayer, Dark Tranquillity och dylikt, men som längtar efter en ny bra skiva att ha som sällskap när du tränar och springer.
Som sådan är den alldeles utmärkt, och det har varit en pärs att hålla den hemlig i samband med att 2013 skulle sammanfattas.

Lyssna?
Visst. På Spotify här!