2013. So far.

Överraskning!
Visst, det är typ mitten av april och egentligen ingen logisk tidpunkt för att ta en paus och fundera över året så här långt - men... ja.. det struntar jag faktiskt i. Det passar mig av någon anledning väl. Känner det lite så av någon anledning, som om det är dags att lägga vintern till handlingarna och blicka både framåt och bakåt lite.
Så det blir så.
Det här inlägget börjar med att titta bakåt, sen framåt en del.
Och vi börjar med de två plattorna som jag tycker står ut som bäst i år. Ganska överlägset.
Soilwork "The Living Infinite" är faktiskt en platta som närapå skulle kunna belysas i en serie som Besatt, den har stundtals sen den kom trängt undan i stort sett allt annat, men det tydligaste tecknet på skivans storhet kanske ändå är att efter att jag lagt undan den och plockat fram annan skiva, så har jag ändå gärna sneglat mot den och återvänt dit direkt efter. Det är ett tecken på att skivan har bestående kvalitet, tycker jag.
Den andra plattan är också svensk. Kongh "Sole Creation" är snudd på magisk, faktiskt, och om det hade varit dags att summera året så känns dessa som helt givna kandidater för högsta placeringarna på årsbästalistan.
Under dem finns ett knippe skivor som också är väldigt bra, men kanske inte har samma ruggiga dragkraft riktigt. Ska jag nämna några stycken så är det Vreid "Welcome Farewell", Colossus "Wake" som spontant kommer upp i minnet, samt kanske Kvelertak "Meir" och faktiskt Terrortory med sin EP "City Of Ghosts" som jag spelar rätt frekvent.
Mest speltid under året har dock ingen ny skiva fått.
Det har Whitesnake fått. Den eventuella intervjun (hm, man kan ju undra om det verkligen blir av, det drar ut på tiden och jag har nu frågat om det kanske går att ordna i samband med att bandet kommer hit för spelning på Gröna Lund i juni...). Både den nya liveplattan "Made In Japan", men kanske framförallt de gamla klassikerna.
Mest spelade? 
"Slide It In" och "Lovehunter".
Och vilka omslag!!

...jag vill faktiskt påstå att trots min förkärlek för bandet så har det första kvartalet (drygt) inneburit en fullskalig överdosering av herr Coverdales röst!

Bloggen då.
Den har väl levt upp ganska bra under 2013 så här långt. Serierna Besatt och Record Madness har dels fått mig att få lite ny glädje i skrivandet, men även som så att mitt skivsamlande att gå lite överstyr. Inte så att jag köper massa skivor för att få visa på bild, men på så sätt att jag upptäckt en massa hål, dels efter att jag publicerat ett inlägg (hålet med "Powerage" från AC/DC är till exempel täckt nu...) samt när jag sett alla godbitar från Stones samling. såhär bara knappa fyra månader in på året ser mitt stående vad med hustrun (över eller under 100 nya skivor på året) ut att går rent av åt helsefyr. Dagens siffra säger 44!
Lite sämre går det med mitt nyårslöfte om rekord på alla löpsträckor jag har runt hörnet.
Faktum är att jag lyckats komma ut förvånansvärt lite, knappa 100 kilometer såhär långt, och att det var tunga kilometrar. Jag känner mig tjock när jag springer. Det gör att jag drar mig för att springa, och känner mig ännu sämre när jag springer, och drar mig för att springa... ja, ni fattar. Det blir till att bryta den cirkeln, och det nu.
Ska det bli löprekord så ska det bli senaste i augusti, kanske början av september.
Efter det är det nog mer eller mindre försent.

Annars har jag som ni kanske minns ett lite hemligt projekt som jag pillar med bakom kulisserna. Mina hemliga skivor som kommer att avtäckas under början av 2014 (!)

 Rebellängeln har alltså en del mer eller mindre obskyra hemliga skivor som jag helt klart funderar på att avtäcka på Hårdrockskväll 2014, denna gång ska jag nämligen bara ta rätt udda saker har jag bestämt mig för.
Och, för att göra det lite roligare både för mig och er läsare så har jag valt att lägga dessa som Veckans Tips - i början av året. Som jag skriver nu. 
Det kommer, med andra ord, att bli lite som en lucköppning för mig också, eftersom jag antagligen glömmer en del av det jag tänker nu innan vi är där.
Just nu är 4 sådana tips färdigskrivna och schemalagda, och jag har dessutom 3 skivor till som jag bestämt för att ha med - men inte hunnit skriva om än (...prioriteringen på att skriva ett Veckans Tips som ska publiceras om ett knappt år är väl inte sådär vansinnigt hög...).
Dessutom har jag en tre-fyra plattor som jag inte riktigt bestämt om än.
Som i o f s är hyggliga, men som jag ändå inte vet om jag vill ha med, vare sig på Hårdrockskvällen eller som Veckans Tips.
Vill ju liksom inte devalvera värdet på de skivor som får plats i rampljuset, så vi får se. Kanske samlas de som "nästan" fick en plats i solen i ett längre inlägg i början av året som kommer.
Året som kommer.
Känns långt bort med 2014, så vi kan väl kika lite på vad 2013 har att bjuda.
Och det verkar bli lite mer av mer eller mindre samma på denna blogg.
Jag har jobbat ett drygt halvår på mitt jobb nu, och funnit mig tillrätta.
Var ganska stort steg, så här i efterhand, och det är egentligen först nu det känns riktigt riktigt bra. Så det innebär att jag kommer att försöka skörda lite av de frön jag sått under detta halvår, jobbmässigt.
Bloggen rullar på, men takten kommer antagligen att saktas ner, speciellt över sommaren.
Det blir fokus på de stora blocken.
Veckans Tips.
Recensioner.
Besatt (i alla fall fram till sommaren, vi får se om det orkas med även under hösten)
Record Madness
Dessutom ska jag försöka klämma in lite Tvekamper.
Det finns flera sådana jag ser fram mot.

Och, på tal om att se fram mot.
Skivor.
På lördag är det Record Store Day.

I Stockholm kan du förstås med fördel gå till Sound Pollution, där finns bland annat Kee Marcello, och dessutom har Colossus-grabbarna release på sin platta "Wake", och firar det med att bjussa på kaffe och fika, någonstans på Drottninggatan (förhandsinfo säger att man smartast utgår från just Sound Pollution och sen följer lämmeltåget med människor...).
Skulle mer än gärna skaffa mitt signerade ex och snacka med bandet lite, men det ser inte ut att bli av. Istället väntar ju 40,7-årsfest med maskerad, och innan dess ska barnen skeppas till moster.
Med andra ord lär lördagen ägnas till logistikövningar...

Nåväl.
Skulle jag vara på plats så skulle jag plocka upp nya Kadavar, Ghost, Bring Me The Horizon. Bland annat. Och så kanske täppa till något av hålen med den här killen.

King Diamond.
Han ska till Örebro i slutet av maj.
Det ska jag med.
Biljett till Metallsvenskan säkrad, samt hotell, tåg och resesällskap.
Det, barn, blir något att se fram mot under kommande månader!

Värsta opeppen, Amorphis & Volbeat

...vete fan varför, men två av de banden jag har följt rätt intensivt de senaste åren släpper ju nytt nu - och jag är helt opeppad.
Kan inte bry mig mindre.
Varken finska Amorphis, med sin vemodiga och ursnygga metal eller danska Volbeat med sin unika rock-och-metal-mix lockar mig med sina nya alster.
Ändå har ju exempelvis Amorphis tagit steget att inhämta lyrik utanför finska eposet Kalevala denna gång, och nya "Circle" innehåller så gott som garanterat minst ett par riktigt bra låtar samt en löjligt hög lägstanivå - medan Volbeat har samarbetat med bland annat King Diamond på nya "Outlaw Gentlemen & Shady Ladies".
Förutsättningarna finns med andra ord där, men jag är, likväl, fullständigt opeppad.
Kan inte finna lust att lyssna på dem, och jag misstänker att de kommer att låta lite samma som tidigare förr.
Men visst är det märkligt?
Att det kan bli så?
En grupp som i princip går från att vara efterlängtad till att jag knappt får höjd puls när de släpper nytt... på typ en skiva. Eller, rättare sagt, mellan två skivor.
Man skulle faktiskt kunna lägga in Hardcore Superstar där också, har inte ens hört deras nya "C'Mon Take On Me" fast den funnits ute ett tag.. men där är jag inte riktigt lika överraskad över mina tankar och känslor. 
Med svenskarna har jag haft en sakta falnande känsla ett tag, så att det till slut falnar så mycket att jag prioriterar annat är inte jättemärkligt.
Men Amorphis?
Volbeat?
Fan, det borde finnas i mitt blod...!  

Världsrekord i recensioner!

Herreminskapare!
Det kan vara rekord för undertecknad.
Antalet recensioner som just publicerats för Werock, alltså.
9 stycken.
Det blev så eftersom jag missade deadline med en del förra gången, och hade en hel del annat på g, men i alla fall.... 9 stycken?
Galet.
Det betyder alltså att du hittar en hel del massiv läsning på Werock just nu.
De skivor som undertecknad satt öronen i är, i alfabetsordning, dessa:

...delar vi det i två delar så innebär de fyra första alltså:
Burning Rain "Epic Obsession". Klassisk melodiös hårdrock med en viss Doug Aldrich på gitarr. Behöver inte säga så mycket mer, gissar jag...
Death Wolf "II: Black Armoured Death". Morgan Håkansson från Marduk är med i det här gänget, men det är verkligen inga låtar som råkat bli över som presenterats. Riktigt bra!
Deville "Hydra". För dig som saknar Queen Of The Stoneage. Typ.
Egonaut "Mount Egonaut". En riktigt bra skiva, faktiskt, och något för dig som gillar klassisk hårdrock. Förtjänar kanske ett högre betyg än vad jag till slut gav den?

Andra halvlek då...

 Okej.
Saxon "Sacrifice" förvånar kanske ingen med sin stil. Tycker tyvärr att den är lite för "hård" för att vara Saxon när de är som bäst dock.
Supermachine "S/t" är riktigt jävla bra svängig muskelhårdrock. Kolla in!
Syn:drom "Iconoclasm" är ett stycke teknisk dödsmetall som har tagit ett rejält kliv framåt sen debuten (som ändå var tillräckligt bra för att knipa en plats som Veckans Tips...)
Voodoo Circle "More Than One Way Home" är ju fortsättningen på förra plattan, även om den kanske inte är lika fantastisk som just den. Klassisk hårdrock med Whitesnake som mall!
W.E.T "Rise Up". En aning mjukt, kanske, och inte heller lika bra som debuten, men ändå. Jag gillar Jeff Scott Soto, han sjunger ruggigt bra.

Pust!
Räcker det ändå inte så har förstås kollegorna också fyllt på. Flotsam & Jetsam, Amorphis... ja, du bör helt enkelt kolla in hela sidan med recensioner för april. Missa dessutom inte tävlingen om hårdrocksböcker. Kan vara bra inför stundande hängmatta när sommaren väl kommer....!

Citatet: Obsidian C, Keep Of Kalessin

Den här veckan ska Citatet bli argt.
Inte så att själva uttalandet är argt, men undertecknad är förgrymmad.
Anledningen är sprickan i Keep Of Kalessin, bandet vars motor heter Obsidian C och avbildas ovan.
Bandet vars senaste tre plattor är helt jävla fantastiska.
Ja, vi pratar om "Armada", vi pratar om "Kolossus" och vi pratar "Reptilian" - som ser ut att bli sista skivan med sångaren Thebon bakom mikrofonen.
Och det är det som vi ska prata om idag.

Varför det då?
Tja, uppenbarligen vill inte Thebon gasta i Keep Of Kalessin mer.
Må vara som det är med det, det är trist men det kan jag leva med.
Vad jag däremot har svårigheter med är den lösning som bandet valt.
Eller rättare sagt, som Obsidian C valt.

Det var på Kim Kahns blogg som jag först läste nedanstående kommentar, det som är Citatet denna gång, och låt oss först se vad som sagts innan vi dissekerar det nogrannare:

"Instead of waiting it out we just had to move on and I started testing the vocals in the studio myself, realizing my vocals were far from bad. I've always been the driving force of the band and I found it to be easier if I just managed to handle the vocals from now on instead of replacing Thebon with someone else."
Obsidian C, Keep Of Kalessin 

Jaha, tänker du. Vad är det med det då?
Jo, utan att ens gå in på allt tjafs parterna emellan ("han har dragit till Sydafrika och går inte att nå" och annat bjäfsande), så är pudelns kärna följande:
Obsidian C kan inte sjunga.
Jojo, han är bättre än mig och kan i studion få till något som kanske är hyggligt, men lyssna på nedanstående insats i videon och betänk sedan att det inte görs live samtidigt som karl'n ska spela gitarr för glatta livet, och utan möjlighet till omtagningar eller hjälp av tekniska medel. Fortfarande är detta högst medelmåttigt, vill jag påstå, och jag har mycket svårt att acceptera att Norge, extremmetallens ledare i världen (typ), inte skulle kunna leverera en bättre lämpad sångare till Keep Of Kalessin. 
Det är för mig sorgligt, och enbart ett fall som kommer sig av hybris från herr Obsidian.
Kolla på bilden längst upp igen.
Där håller karl'n, med stor kärlek, i en gitarr.
Detta är hans sanna gebit, han har verkligen förmågan att skriva och hyvla riff på ett mycket imponerande sätt, och jag skulle verkligen vilja att han följde den gamla sanningen "skomakare, bliv vid din läst".
Eller vad säger du när du sett videon från kommande plattan?

Recension: Kvelertak "Meir"

"Meir" är norska Kvelertaks andra giv, en giv som med tanke på debutens starka lovord och genomslag föregås av rätt stora förväntningar.
Vi ska närma oss den på den här sidan genom att börja med att läsa en annan recension, nämligen den som Jonas (allas vår JonteRoyal!) skrev för Werocks räkning alldeles nyligen.
Den finns här, och när du läst den är du välkommen åter hit.

(konstpaus)

Har du läst?
Bra.
Denna recension har nämligenbåde gemensamma drag och en del andra slutsatser än den som Jonte skrev, och det känns därför viktigt att du har hans recension och ord i bagaget när du läser detta.
Mitt första intryck av "Meir" är nämligen i stort sett identiskt med Jonas.
Besvikelse.
Är detta hur de valt att följa upp den hissnande resans på första plattan? Mer av samma, fast kanske lite sämre?
Med tiden och fler varv tillsammans med skivan har jag dessutom samma känsla, att det framträder en annan bild och man kan skönja en annan bild.
Skillnaderna kommer i våra slutsatser, och var vi till slut (i alla fall så här långt, placerar skivan).
Rent krasst och med ett försök att förhålla sig objektiv så anser jag nämligen att "Meir" i stort sett håller jämna steg med debuten, men att det är nästan omöjligt för oss som varit med från början att ta det till oss. Den här gången saknas nämligen överaskningseffekten.
Den chockverkan det var att kastas in i strömvirveln av rock'n'roll, black metal, sludge-punk som bandet lyckades åstadkomma med debuten kan inte ersättas. Att man dessutom valde att starta skivan med "Mjød" och "Fossegrim" som två av de tre första spåren var inget annat än genialiskt ur den synpunkten, och det har liksom satt färg på hela tanken om Kvelertaks väsen.
Det man letar efter även nu, men likt en alkoholist som ständigt söker ruset så behövs mer hela tiden - och det får man inte på uppföljaren "Meir", ironiskt nog med tanke på namnet.
Det man istället får är Kvelertak som levererar såväl de lättsamma låtarna man kan skråla med i hyggligt (även om jag egentligen inte fattar varför man inte trycker texterna, det skulle förstås underlätta) så som "Spring Fra Livet" och "Bruane Brenn" (vars refräng lätt skulle kunna ordineras som medicin mot depression), som de lite mer egensinniga låtarna som växer på lyssnaren - så som utmärkta "Nekrokosmos".
Efter många varv sitter skivan hårt.
Är det något en jämförelse kan ge så är det möjligtvis att jag tycker att debuten hade ett mer otvunget sväng, det var naturligt att införliva såväl handklapp som pianorock i en låt. Där är "Meir" mer sökt i sina låtstrukturer än spontan.
En sak som inte enbart är av ondo.
Det ger bland annat än väldigt hög nivå, och även de låtar som inte direkt sticker ut håller väldigt hög klass. Utfyllnaden är liksom inte utfyllnad, och här tänker jag på låtar som "Åpenbaring", "Evig Vandrar", "Månelyst", undertro" samt avslutande "Kvelertak".

Även denna debut har John Dyer Baizley (Baroness) som konstnär avseende omslaget, och man får i bookleten små korta exempel på vad låten har för andemening enligt bandet. 
Där står saker som "when the walls of life are closing in, you best run for the hills" om "Spring Fra Livet", eller "burn the bridges, kill the jailer, live life on the run" om "Bruane Brenn". Kul, men ändå snålt att inte ha med hela texten.

Med det sagt då, hur landar Kvelertak med "Meir"?
Betygsmässigt på en 4:a, vill jag säga, men jag är nog inte man nog att säga om det beror på mina förväntningar och den totala förälskelse som debuten innebar, vilket gör att jag har svårt att lägga detta på nivån högre. Det skulle vara intressant att utföra experiment på ett antal personer som hört något av bandet, och sedan låta några lyssna på den självbetitlade debuten medan andra fick stifta sin bekantskap genom "Meir".
Jag undrar om inte resultatet skulle vara att samtliga föredrog sin första kontakt med bandet framför den andra - oavsett vilken den första kontakten var..

Bästa Spår? Blir två stycken, helt olika. Dels är jag vansinnigt svag för refrängen på "Bruane Brenn", och dels gillar jag gitarrspelet i "Nekrokosmos", så det får bli de två...

Kvelertak "Meir" - 4 

Veckans Tips: Burst "Origo"

Första låten heter "Were The Wave Broke", och startar med ett smygande innan den släpper loss på riktigt. Den är av modellen "svensk panikfin sludge", alltså melodisk och känsloladdad, snyggt framförd och smittande modern metall med skriksång. Det är inte svårt att tänka sig ett släktskap med Cult Of Luna, för att ta ett mer bekant namn, men i mina öron är Kristinehamnsbandet Burst mer direkt och enklare att ta till sig.
Eller, är och är.... var enklare att ta till sig. Man har nämligen lagt ner verksamheten om jag förstår saken rätt.
Tre album hann det bli, debuten hette "Prey On LIfe" (2003), avslutningen "Lazarus Bird" (2008) och däremellan alltså denna skiva.
"Origo", från 2005.
Den finns att lyssna på både på detta bandcamp samt på Spotify, och kanske är det rätt sätt att närma sig detta Veckans Tips.
Att låta musiken tala.
Jag gillar anslaget i hela skivan, men visst är det svårt att värja sig mot den melankoliska undertonen som driver en låt som "Sever" eller hur "The Immateria" lyckas vara både finstämd och ösig på samma gång. Och det är nog det som är så jäkla bra med plattan.
Att det är en mjuk hårdhet.
Jag är ju begränsad som skribent, så det bästa kanske är om du läser Tomas Lundströms text om skivan, den som han publicerat på Dagens Skiva. Den heter "En smekande knytnäve", och det är väl ungefär vad det handlar om. Han lyfter också fram kanske bästa låten, "Flight's End", (även "Homebound bör nämnas tycker jag...) en låt som känns som ett destillat av "Origo".
Burst är ett fint Veckans Tips, om jag får säga det själv!

Record Madness: U

Jäkla Stones.
Just nu känner jag mig ju fullkomligt pulvriserad.
Han skrev världens längsta (och ett av de bästa, vilka bilder! Vilken samling!) inlägg som resultat av bokstaven B i sin Record Madness-svit, och så följde han upp med att tro att han skulle ge enkel uppgift till mig.
En uppgift som innebär en bokstav med få skivor i, i alla fall relativt.
U.
Det ska visa sig att det var knappast så enkelt som man kan önska sig...

För dig som inte vet vad jag svamlar om kan konceptet kort förklaras som så att vi turas om att publicera inlägg där vi gör en djupdykning i respektive skivhylla. Jag började med bokstaven A, varpå jag sedan passade en bokstav till Stones som svarar när han hinner och orkar. Han passar sedan tillbaka en bokstav till undertecknad, och så håller det på så.
Hos Stones finns bra mycket spretigare och mer material, samt en hel del vinyl.
Här finns oftast lite smalare musik, och CD.
Ta det för vad det är, en kul grej.
Även om jag som sagt tycker att det är lite jobbigt att gå upp med bokstaven U direkt efter Stones publicerat så många godbitar.

RECORD MADNESS: U
Bokstaven U är i ärlighetens namn inte den bokstav som har flest skivor under sig. I alla fall inte i min skivhylla. Det visste jag.
Vad jag däremot inte vissta var att det skulle vara så jäkla tomt som det är när jag började fundera på inlägget!
Det betyder, rent krasst, att denna bokstav levererar en helt annan form av utmaning än de som snarare svämmar över sina breddar med plattor, och där man kanske måste sålla en del.
För jag vill ju inte svara på en utmaning som följer världens längsta inlägg med att lägga upp en random pic på en U2-platta och sen inget mer... Alltså blir det till att tänka annorlunda.
Det blir inte vansinnigt många bilder, eftersom det inte finns så många skivor att ta bilder på, men jag tänkte att vi skulle kika på de skivor som finns på ett lite annorlunda sätt.
Eller, i alla fall en del av dem.
Vi börjar dock med en relativt nyinförskaffad sak, som jag beställde strax innan jag fick denna utmaning (hey, utan den hade det ju varit ännu tommare!).
En klassiker.

Vi pratar om en samlingsbox med Uriah Heep.
5 plattor i en snygg box, där de fem skivorna är "Abimonog", "Demons And Wizards", "Fallen Angel", "Raging Silence" (med det vansinnigt snygga konvolutet som står längst till höger på bilden ovan!) samt "The Magicians Birthday".
209 spänn för hela skiten på Record Heaven, det är ju typ ingenting - och egentligen är dte så att min relation till just Uriah Heep är relativt obefntlig. Jag har traditionellt inte lyssnat på dem, och har egentligen  ingen naturlig koppling till dem - men de anges inte sällan som influenser för flera band och artister som jag lyssnar på, och de har ju en minst sagt diger backkatalog, så i början av året bestämde jag mig för att börja nosa en del runt det här trädet.
Spännande, eller hur?
Tyvärr går det sådär med den saken. Parallellt med detta inläggs skrivande pågår nämligen någon form av rekordförsök i antalet recensioner till Werock, så primärt har jag lyssnat på den musik som behövs för att klara det den sista tiden.
Har faktiskt bara hunnit med två av skivorna i boxen ovan än så länge (verkligen färskt tillskott i hyllan alltså!). Gissar du rätt på vilka två så ska vi se om jag inte kan gräva fram något tjusigt pris till dig, för övrigt...

Okej.
Från Uriah Heep till det här.
Unleashed!

Bara två plattor(och jävlar vad kass bilden blev, ser jag nu...!) i fysiskt format. Senaste "Odalheim" samt "Hammer Battalion Unleashed", denna högerslägga till platta. Har någon mer platta digitalt också, men på det hela är det rätt skralt.
Lite konstigt faktiskt.
Unleashed är nämligen riktigt bra, tycker jag, men är en sån där grupp som jag liksom kommit fram till nu på slutet. 
Det blev aldrig att de hamnade högt på hjälte-listan när det väl begav sig en gång i tiden.
Nå. 
Det om det.
En sentida skiva som jag enbart har digitalt, fick en promo på den nyss, och som jag vill lyfta fram lite är den här lite udda saken.

Detta är jävligt märklig men ändå lockande brittisk rock.
Det luktar ibland lite Madness efter Ulysses väljer att fullkomligt ge fan i alla regler och konventioner, och därmed blanda rak, snygg, svängig och smittande rock'n'roll med helt galna partier. Ska, reggae, you name it.
Ändå funkar det, och det kanske är det som minner mig om Madness litegrann.
Inte för att det är lika, men inställningen.
Som sagt - kolla in plattan tycker jag, om du är ute efter något udda i rockväg.
(Ulysses "Kill You Again" på Spotify.)

Så. Det tar oss fram till slutklämmen, faktiskt.
Och det betyder ett band som jag har lite av en tvehågsen inställning till, märkligt nog.
Vi ska prata om Irlands stolthet, U2. Förstås. 

 

 

Ovan ser du hur U2-samlingen ser ut. Det är en DVD (som kanske i ärlighetens namn ska ses mer som frugans än som min, men den står bland de andra musikfilmerna så jag plockade fram den ändå... dessutom episkt uselt foto på den, man kan nästan se hur eder Rebellängel avtecknar sig i spegelbilden!) som är en livespelning, och sen är det lite plattor. Två samlingsskivor, varav en verkar vara en hembränd kopia som jag ritat omslaget till själv (hey, John Dyer Baizley i Baroness, känn konkurrensen!), samt en udda mix av klassikerna och nyare material. 
Och det är det här vi ska prata om lite.
Såhär ser nämligen de gamla skivorna ut på baksidan.

Ser du?
Inte?
Titta noggrannare då.
Ser du klisterlappen som sitter längst ner, och som jag i efterhand har försökt riva bo rt men som efter år av press mot andra skivor i en skivhylla är helt fusionerade med plasten?
Jag gjorde så en gång i tiden.
Försökte hålla reda på vilka skivor jag hade, och föra bok.
Helt vansinnigt och lönlöst förstås, men så var det. Redan då var skivsamlandet kanske mer en mani än ett samlande, en diskussion jag inte egentligen är helt säker på att jag vill gå in på - resultatet känns sådär lagom lockande att veta. Däremot är det intressant att mitt förhållande till U2 faktiskt var rätt intensivt ett tag.
De var inte riktigt den typ av musik som jag spelade hemma i pojkrummet, men de klarade sig med respekten i behåll, och jag gillade dem.
Framförallt verkar de attrahera tjejer.
Och när jag såhär i efterhand kollar på skivsamlingen så undrar jag om det inte är så att jag över åren mer har dem som en gemensam koppling med min hustru.
Hon gillar U2 hårt, och jag.. har inget emot dem. Även om jag tycker de blivit lite urvattnade så levererar de rätt bra rock. Arenarock. 
Och vissa höjdpunkter har de fortfarande.
Exempelvis "Beatiful Day", den låt som faktiskt spelades på min och hustruns bröllop, när allt var klart och det var dags för stora puss- och kramkalaset när själva ceremon var över (nej, inte i kyrkan, det förstod du nog va?).
Så det gör att jag för alltid har en rätt speciell relation med U2, och kanske främst deras sentida material - som jag egentligen tycker är lite sämre än klassikerna från exempelvis "Under A Blood Red Sky" eller "War" som finns med ovan.
Jävligt konstigt, faktiskt.

Och det får bli sluklämmen på bokstaven U.
En jävligt konstig bokstav.

Den passar med andra ord väldigt bra att passa tillbaka till Stones, så får vi se om hans skivhylla bjuder på mer intressanta saker under U.
Hey.
U there.
Stones.
Let's see what you have under U!

...det här med titlarna på Dawnbringer "Into The Lair Of The Sun God"

Hörrni.
Det här med titlarna på den här skivan.
Eller avsaknaden av.
Hur är det egentligen?

Igår hade ju Stones den här skivan som sin Veckans Platta på Tune Of The Day, och det är verkligen en fantastisk skiva. "Into The Lair Of The Sun God" av Dawnbringer är en perfekt mix av heavy metal och lite smuts, men ändå episk.
Suverän upptäckt, och det känns väl bara som en tidsfråga innan den hamnar i rampljuset som Veckans Tips på den här bloggen, men det är inte därför den diskuteras idag.
Det har med titlarna att göra.

Jag har för mig att det är som Stones sa, dvs att titlarna är numrerade 1-9, men när jag läste in plattan i iTunes så fick jag ett knippe låttitlar.
Då heter de följande:

1 - Perfect Waters
2 - Silent In Waves
3 - Quiet As A Grave
4 - Enter Darkness
5 - Take A Deep Breath
6 - My Destiny Is Death
7 - And So It Is Done
8 - I Am The One
9 - To Murder The Sun

Alla de där skulle faktiskt kunna funka som titlar.
Den som talar för att det skulle kunna vara så är ju att det dels är en av verserna i första låten, och att det därmed skulle finnas en viss logik - speciellt som det då följer handlingen på denna temaplatta rätt bra - och dels att det faktiskt ser ut så här om man öppnar bookleten:

Detta är alltså allt som står avseende text eller låttitlar.

Det som talar mot detta är dels att det inte är en naturlig del av låten, själva den föreslagna titelns då, dels att Spotify säger att det ska vara siffror enbart.

Och jag litar nog egentligen mer på Spotify än iTunes.

Men, som sagt. Vet du hur det är, och med vilken källa?

Och, till sist - du har väl inte missat plattan?
Finns som sagt här på Spåttify. Mycket nöje, oavsett vad nu låtarna heter...

Besatt: Candlemass "Ancient Dreams"

Min första riktiga stereo var en Yamaha. Svart.
Placerad i stereotorn, en sån där svart möbel med plats för vinylspelaren längst upp under ett glaslock, och sen alla delarna staplade på varandra samt fack för LP-skivor längst ner.
Man rymde kanske en 50-60 stycken skulle jag gissa på, och såna här torn var grejen.
Jag köpte allt på Thylins i Skellefteå, och säljargumentet till att ha olika delar som kassettdäck, equalizer (det hette så då, nu heter det väl förstärkare eller reciever om man ska vara petig), FM-radiodel (jajamen barn, på den tiden var det en egen låda!) var att det ju minsann var lättare att laga om det gick sönder.
Fantastiskt, det tar vi!
CD-spelaren tillkom senare, den hade jag inte med från början. Det blev en Pioneer, men det är ju förstås en annan historia. Den här Yamahan hade två högtalare som farsan hjälpte mig att montera upp på väggen i pojkrummet. Det var total lycka, och här lärde man sig att med stoppur kolla hur mycket tom tid som fanns kvar på en sida av kassetten, för att sedan hitta en lämplig låt som kunde fylla sista tomrummet efter en skiva. Ibland fick man tona ut sista låten på ett blandband för att det skulle bli bra. Det var, på det hela, ett hantverk att göra blandband eller bra kassetter, och givetvis delade grabbgänget upp inköpen av skivor.
Man hade sina grupper som man köpte, och sen spelade av till poolarna.
En hade Black Sabbath, en annan AC/DC, en tredje Iron Maiden.
Jag var väl bastarden som högg lite på vad som helst.
Så småningom, när pengarna började rulla in på ett annat sätt, så släppte det där, men den här tiden - högstadiet, Bureskolan, Västerbotten, världen - så var det sättet man fick ny musik. Dessutom bestämde den man var hos vad som spelades.

En av grupperna som skulle komma att bli "mina" var Candlemass.
Det var dessutom under en lång tid bara jag som gillade dem i gänget. Jag hade hört "Nightfall" via ett annat kompisgäng (jodå, det med Mattias och Anders, de som satte Metallica i öronen på mig), och när den här skivan kom så exploderade allt för mig.
"Ancient Dreams".
Inköpt på vinyl, förstås, och hemtagen med farsan som jobbade inne i stan. -88, så jag gick väl i sjuan/åttan då. Farsan jobbar på Mio, så klockan var väl närmare åtta innan han var hemma, och då hände det.
Min skivspelare gick sönder.
Det får ju inte hända när man har en ny platta, egentligen, men det hände. En vanlig veckodag.
Helvetes jävla skit, rentav.
Nödlösningen - ring en vän.
Jag hamnade till slut hemma hos en kille vi kallade Hålan. Han med Iron Maiden på sin lott. Och han lät mig spela av "Ancient Dreams" på en kassett som jag kunde ta med hem. Han gillade inte skivan speciellt, det var sent, jag hade cyklat dit och vi satt tysta i hans rum medan 45 minuter svart lakritspizza förvandlades till ett TDK eller Maxwell eller vad det nu var.
Snällt av honom, och fst jag hade dåligt samvete så hade jag ju inget val. Jag var TVUNGEN att höra den där skivan, genast. Och hundra gånger på repeat.

Jag var sen helt förälskad i Candlemass. Länge hävdade jag att "Tales Of Creation", efterföljaren till denna, var världens bästa skiva (nu vet jag ju bättre), och jag minns fortfarande när vi skulle ha "Lilla Melodifestivalen" på musiktimmen i högstadiet. Alla hade tagit med sin låt och det var röstning sen. Jag spelade Candlemass, "Mirror Mirror" - och musikfröken, "KP", trodde att det var fel på skivspelaren och försökte spela den på 45 varv istället för 33!
Jag kom förstås sist.
De andra i min klass var mer frikyrka än doom, kan man säga, men som tröst fick jag spela "Epistel No 81" i den version som ligger på plattan - bara för att visa att det skulle gå i den hastigheten.
Härliga minnen - bra skiva. Klart underskattad i bandets diskografi, men det kanske blir så om man ska följa upp just "Nightfall".

Hålan fick så småningom alla mina kassetter, många år senare.
Han har hus med fristående garage hemma i Skellefteå, och i det garaget har han en gammal bandare. Då och då får jag roliga meddelanden av honom när han varit ute i garaget och jobbat och lyssnat på något av banden han fick.
Det kan han vara värd, efter att ha hjälpt en besatt vän i nöd, den där sena kvällen.

Recension: In Vain "Ænigma"

R2 var först i min bekantskapskrets när det gäller att tipsa om norrmännen In Vain och deras sprillans nya giv "Ænigma". 
Jag lyssnade två varv på Spotify (hey, på tal om roligheter, prova att gå in på Hitta.se och sök "spotify" i "stockholm" så får du se något rätt kul...), sen köpte jag plattan.
Den gick sen två-tre varv men utan att verkligen initiera den där gnistan jag nog hade förväntat mig. Kom inte riktigt in i plattan, på något sätt, trots att det egentligen borde passa undertecknad som hand i handsken.
Progressiv modern episk metal med drag av black metal i botten och melodier på toppen, allt avslutat med både ren- och skriksång låter som ett recept på något jag skulle smaska i mig omedelbums.
Som nummer två kan väl Werock sägas vara, där Martin relativt nyligen gick bananas över plattan och delade ut vad som kändes en betygsåtta med mersmak i sin recension. 
Efter det har plattan snurrat med jämna mellanrum och tagit sig en hel del.
Det är fortfarande ingen Ne Obliviscaris-känsla på plattan, och stundtals - kanske mest tydligt när bandet kastar sig in i "To The Core" - så kan jag inte riktigt skaka av mig känslan av att det här är Enslaveds lite sötare lillebrorsor.
Nåväl, med det sagt så är detta en bra skiva.
Det är också en lång skiva, och det finns väldigt mycket musik att upptäcka här - känslan är att verket är väldigt ambitiöst (något som dessutom förstärks av att bandet valt att lägga in passager med uppläst poesi av Cornelis Jakhelln i form av styckena "Tvisyn" och "Kroppsfestingli" - men det är inte enbart av godo, i alla fall inte för undertecknad som har lite av en allergi mot prat i sånger...). Herrar Johnar Håland  Kjetil Pedersen levererar snygga tvillinggitarrer på plattan igenom, och överlag är det här en skiva som är både väldigt gott producerad (just Johnar Håland verkar här vara den drivande kraften som står för merparten av musiken såväl som produktionen), väl levererad och med mycket jämn kvalitet i låtmaterialet.
Resan som bandet bjuder på är solid (till slut för min del), från första tonerna i inledande "Against The Grain" till fina avslutningen "Floating On The Murmuring Tide", där höjdpunkterna trots allt heter "Hymne Til Havet" (med sin annorlunda och nästan sakrala refräng), "Time Of Yore" (med sin variation, från ett direkt anfall till ett mellanspel med läst dikt och sedan tillbaka igen) och kanske framförallt tidigare nämnda "To The Core".
Betyget hamnar ändå inte högst upp, och anledningen kan vi hitta när vi ser att plattans bästa spår "To The Core" ändå får på fingrarna av branchkollegorna.
I alla fall i mina öron.

Trots det, In Vain är med denna plattan redo att slå igenom stort, och det är absolut ett namn jag kommer att följa. Fortsätter dessutom skivan att växa med samma kraft och fart som den gjort hittills hos undertecknad så kan det väl hända att man får äta upp sina ord när det väl är dags att summera året. 
Sånt vet man ju inte.

Du hittar In Vain "Ænigma" på Spotify, och gillar du den typen av referensramar som nämnts så ska du låna dem ett öra. Vad jag förstår är jag dessutom mer eller mindre ensam som krävde flertalet lyssningar innan jag fattade galoppen, så du får gärna dela med dig av dina tankar om skapelsen.
Jag lägger betyget på fyra som det är nu, men det balanserar snarare nedåt än uppåt om jag ska vikta det hela.

In Vain "Ænigma" - 4

Veckans Tips: Job For A Cowboy "Genesis"

Amerikanska Job For A Cowboy har ju, helt klart, ett av de tuffare och bättre namnen i extremmetalkretsarna.
Det klingar coolt, helt enkelt.
Första skivan jag kom i kontakt med var fullängdsdebuten "Genesis", bandets uppföljare till undergroundhypade EP'n "Gloom".
Det var i samband med att den släpptes 2007, och min besvikelse var stor när bandet sommaren efter var tvungen att ställa in spelningen på Metal Town i Göteborg (eller, var det 2007 det med? Tiden flyter ihop...). Det var Per som först tipsade om dem, och eftersom jag just då var på akt efter ett stycke råbra extrem dödsmetall med grindtendenser så föll det där precis rätt.
Efterföljaren "Ruination" var sämre, tyckte jag, men förra årets "Demonocracy" tog tillbaka fanan på en högre nivå.
Frågan är dock om något går upp mot debuten "Genesis"?
Jag tycker inte det (vilket iofs öppnar upp en mycket intressant tankebana, den om hur den skiva man upptäcker ett band med alltid har en tendens att hamna väldigt högt i den egna rankingen just eftersom den har en speciell koppling till dte bandet... men det är kanske material för ett annat inlägg).
Här finns förstås piskande, svängiga, brutaltunga bitar staplade på varandra.
Låtar som "Bearing The Serpents Lamb", "Reduced To Mere Filth" och "The Divine Falsehood" är bra spår men förbleknar ändå mot bandets "hitlåt" som finns på skivan. "Embedded".
Sådär, mina vänner, ska en slipsten dras om man är ute efter blod!

Snyggt omslag, bra döds och dessutom bonusläsning för den som vill i form av Fredriks Werock-intervju med sångaren och frontmannen Jonny Davy - alla goda ingridienser för att låta den här plattan hamna i strålkastarljuset ett tag som Veckans Tips.
Finns bara en sak att tillägga, egentligen.
Spotify.
Du hittar inte Job For A Cowboy "Genesis" där, tyvärr, men man kan ju faktiskt inte få allt här i världen...

Hjältar och antihjältar

Kapow!
Undertecknad har blivit bjuden på galuns.
40,7-årsfest, med respektive och utan barn. Det ska bli ruggigt kul, och jag ser verkligen fram mot det.
Det finns egentligen bara ett problem.
Festen har ett tema, och man bör klä ut sig.
Hjältar och antihjältar är temat.

Helt stillestånd i skallen, vad gör man?!?

Tar dessa två och lottar vem av mig och frugan som ska ha vilken?

Känns inget vidare faktiskt.
Dels för att jag är ganska övertygad om att jag inte klär i bastkjol och spjut, men lika mycket för att frugan nog inte vill ha någon av dessa dräkter.
Googlar man lite kan man ju också hitta lite alternativ. Tror ni någon av följande kan passa, måhända?

Rent krasst kan man ju konstatera några saker då.
För det första - det vore bättre om frugan hade den sista dräkten på sig än om jag fick den.
För det andra - Homer och Marge Simpson är ju liksom både hjältar och antihjältar, men jag finner det synnerligen opraktiskt att köra något med mask.
Jag vill ju kunna dricka en öl eller två....
För det tredje - kör man hårdrockshjälte-stuket kommer kanske många inte att fatta att man är en hjälte.
Nä, problemet kommer sig egentligen av att jag har slut i fantasitanken...
...och det är här du kommer in i bilden.
Du kanske kan hjälpa mig?

Recension: Tribulation "The Formulas Of Death"

Svenska underbarnen i Tribulation tog i stort sett hela extremmetalscenen med storm i samband med sin debut "The Horror". Den skivan var ett stycke mästerverk som kom direkt från graven, med ett tiotal raka dödsmetalldängor som knutits samman med diverse samplade ljudeffekter till en enda lång upplevelse.
Det är, vill jag hävda, en av de starkare debuter som genren skådat under de senaste fem-tio åren, och bandet har sedan debuten turnerat intensivt.
Vi skriver nu 2013, och det är dags att följa upp denna debut, vilket görs med "The Formulas Of Death".
Skivan har ett gäng veckor på nacken, och den har nog närapå rullat ett varv om dagen hos undertecknad i ett försök att få grepp om den, men ändå skulle jag vilja sammanfatta skivan med följande mening: jag fattar ingenting.

Borta är det direkt ös, den känsla av direkthet som kommer av hjärtats övertygelse.
Istället lämnar bandet oss med en suggestiv, lite snirklig filmisk skapelse som rör sig hotfullt i skuggorna snarare än att den kastar sig mot strupen för att förinta lyssnaren.
Flera gånger under skivan ger sig bandet ut i svävande stämningsbyggande partier som tillåts sträcka ut sig i tid (överlag är det en lång skiva, med ett par stycken som klockar in över 10 minuter) och rum, medan antalet låtar som verkligen låter låten komma i centrum är relativt lätträknade. Herrar Johannes Andersson (sång och bas), Adam Zaars (gitarr), Jonathan Hultén (gitarr) och Jakob Ljungberg (trummor) har antingen förflyttat sig till en abstraktionsnivå som jag med min begränsande fattningsförmåga inte riktigt når, eller så har de gått vilse i sina egna ambitioner en aning.
Jag är osäker på vilket, för även om jag inte fattar eller klarar av att omsluta den här skivan så finns det onekligen någon form av dragningskraft som gör att jag fortsätter försöka.
Det gnager en känsla av att krukan med guld i slutet av den här regnbågen är stor, och därför irriterar det mig att jag går vilse på vägen. För det gör jag.

Låtar som "Wanderers In The Outer Darkness", "When The Sky IS Black With Devils" och "Through The Velvet Black" är visserligen bra, men såväl inledningen ("Vagina Dentata") som avslutningen ("Apparitions") är svaga, och däremellan finns låtar som tar mig med irrfärder ("Suspiria"). Kort sagt - Tribulation har tagit ett steg mellan debuten och uppföljaren som är oväntat och dessutom långt.
Kanske är det smart och ger en dimension till bandet som är nödvändig.
Kanske är det ambitiöst och alienerar en hel del fans.
Det är i alla fall inte tråkigt, för även om jag nu inte kan placera skivan för egen del så inser jag att det kommer vara upphov för fortsatt diskussion och undersökande.

Bästa Spår för ändå bli "Wanderers In The Outer Darkness", men jag är lika osäker på det som jag är på betyget. I skrivande stund ska jag placera den relativt lågt, och jag skulle vilja hålla den precis på gränsen mellan 2 och 3. Istället för att fega och gå med en trea (vilket skulle kunna vara möjligt med tanke på den lockelse som ändå finns där) så ska jag lyssna på fakta från mig själv. Om jag efter alla dessa varv med plattan fortfarande inte har tagit den till mig så är det inte en skiva för höga betyg.
Vi landar Tribulation "The Formulas Of Death" på betyget 2, en siffra jag i förväg inte trodde var möjlig för det här bandet. 
Måhända kommer jag att ångra de orden gruvligt med tiden, för det är ju trots allt ett faktum.

Jag fattar ingenting.

Tribulation "The Formulas Of Death" - 2

Tjock påskläsning - recensioner Whitesnake, Kvelertak, Syron Vanes och In Vain

Månadsskifte, och denna gång har jag lämnat in en dubbla plattor till recension på Werock - båda mer eller mindre i fåran klassisk hårdrock eller heavy metal!
Vi pratar om Whitesnake "Made In Japan" (se där ett namn som bara måste kommenteras i recensionen...) och Syron Vanes "Evil Redux" (som är klassisk kött-och-potatis-heavy metal).
Två plattor - men det kommer mer mot mitten av månaden. Då ska jag slå någon form av recensionsrekord, och har redan lämnat in text om ytterligare tre (Voodoo Circle, W.E.T och Supermachine)...
Duger ändå inte dessa två så kan vi locka med kollegornas stordåd som bland annat innehåller Kvelertak, Hypocrisy, Deathember, Rotting Christ och In Vain.

Jodå.
 Det finns en hel del att läsa, såhär Annandag Påsk.
Du hittar alla recensioner på Werock.se

Dessutom ska du få ett extra påskägg i form av lite humor.
Håll till godo!