Recension: Testament "Dark Roots Of Earth"

Kvalitet.
Det hörs redan i första anslaget av inledande "Rise Up" att Testament är just kvalitet.
Ljudbilden, leveransen, låtarna - det håller rakt igenom, och trots att vi ju fick vänta länge på bandets tionde fullängdare (rykten gick om utgivning redan förra året, men det har blivit uppskjutet till nu) så visar man ganska snabbt att det varit värt väntan.
Inledningen på "Dark Roots Of Earth" är vansinnigt bra, "Rise Up" känns som en given skråla-med-live-favorit, och eferföljande förstasingeln "Native Blood" är närapå beroendeframkallande (trumspelet som Gene Hoglan bjuder på lyfter låten ännu ett snäpp).
Skivomslaget är rasande snyggt, och med det första intrycket och inledningen så är det lätt att ta till superlativ.
Med tiden visar det sig dock att hela plattan inte är lika fantastisk som just inledningen, och att det gömmer sig svaga partier lite här och där, tycker jag.
Topparna på plattan utgörs av de två nämnda inledningsspåren samt "True American Hate" och "Throne Of Thorns", men titelspåret går lite på halvfart och halvballaden "Cold Embrace" är mest tråkig efter tiotalet lyssningar. Det blir ofta till och med så att jag hoppar över den.
Detta är, med andra ord, inte en av Testaments bästa plattor, men det ska man kanske inte gnälla så mycket om. Har man den backkatalogen som Bay Area-veteranerna har så är det förstås inte lätt att toppa tidigare alster, och man ska ändå ha en eloge för att man gör det så bra.
Det finns inte många andra band som på sin tionde platta, 25 år efter debuten, fortfarande låter så vitala.

Är det Gene Hoglans förtjänst?
Kanske.
Klart är i alla fall att hans trumspel tillför än extra dimension till låtarna. Det är som sagt mest tydligt i "Native Blood", men gäller faktiskt överlag. Chuck Billy sjunger bra som vanligt, Eric Peterson och Alex Skolnick utgör ett fantastisk gitarristpar och Greg Christian på basen gör... ja, vad han ska.
Det är som en enhet bandet känns suget, laddat och piggt ändå, och det är roligt att skriva.
Testament har inte fått vara i sällskapet av "de fyra stora" (Anthrax, Slayer, Megadeth, Metallica) av någon anledning, men förtjänar egentligen minst lika mycket cred och uppmärksamhet som någon av sina vapenbröder. Kanske får man det nu, på "ålderns höst"?
"Dark Roots Of Earth" är i alla fall ett styrkebesked.
Räcker det till en framskjuten placering på årsbästalistan?
Nej. Jag tycker inte det. Skivan är lite för ojämn för det, och oavsett hur bra de bästa spåren är så känner jag mig ganska mätt på skivan som helhet nu när jag befinner mig någonstans mellan femton och tjugo varv på den. Lyssna själv!

Betyget kommer således att hamna på en solid fyra. Jag tycker inte att det går att avvika åt något håll egentligen, även om jag förstås har ågren för att jag missade bandets spelning i Västerås nyligen.

Bästa Spår: Konkurrensen står mellan "Throne Of Thorns" och "Native Blood", men har du läst texten ovan vet du ju var lotten kommer att falla.
Just det. "Native Blood"!

Testament "Dark Roots Of Earth" - 4