Vaddå - inte lyssnar på Dio?

Förra veckan vet ni alla att Ronnie James Dio gick bort.Media fylldes med hyllningar och kommentarer, massor av band skrev en egen hälsning.
Även den här bloggen svämmade över av minnesinlägg.

Såhär i efterhand har jag ändå lyckats reta upp mig på en grej.
Det finns helt klart folk som på fullaste allvar tror att man inte lyssnar på Dio längre.

Att man nu, när han har gått bort, ser storheten.

Kungen av svordomar, Djävulene Marlin, skriver om det i det här inlägget (ja, det är långt så du får läsa länge, men i slutet kommer det), och Jonathan som kör Värmlands Hårdrocksblogg skriver t o m om det hela i en krönika i NVT.


Allvarligt talat, visst skämtar ni?


Jag köper att den typ av musik som Dio stod för var en inkörsport till hårdare alster, och jag älskar även sådan musik, men vafaaaaan?
Tror ni att vi inte finns?
Vi som har "The Last In Line" konstant bland de mest spelade i vår iPod?
Som min vän Nicke, som är rent puritan och i stort sett vägrar lyssna på något annat än AC/DC, Dio, Black Sabbath, Iron Maiden.
Som CrimsonAnna, som i stort sett kört non-stop peppning och goodwill-tankeöverföring till karl'n det senaste året.
Som Jolly Jonny som alltid spelat Ronnie och egentligen bara anser att det är KISS som är större i världen.


Det kanske verkar konstigt för en del, men vi finns.
Vi som på allvar lyssnar på Dio, även innan helgen, och vi som tog hans bortgång riktigt hårt.



Fis på tvären idag?

Jovars. Lite kanske... :)